Sommarlov

Nu har det gått en vecka sen jag korsade mållinjen på Stockholm stadion och med facit i hand så var det ett smart beslut att inte försöka pressa på när väggen väl kom. Jag visste att det var lite av en chansning, så därför kan jag inte vara missnöjd trots att tiden inte riktigt blev vad jag hade hoppats på. Kroppen är rätt fräsch. Vilade ett par dagar efter maran och körde lite alternativt istället, crosstrainer, prehab och styrka. Gick på löpningen i onsdags och benen kändes fräscha, inga som helst spår av lördagens lopp. Kan inte vara missnöjd med det. Målsättningarna förra lördagen var att 1) springa på sub 2.50 och 2) inte gå sönder. Sub 2.50 sket sig ju som sagt ganska tidigt i loppet men gammkroppen höll ihop och för det är jag är så jävla glad. Ser verkligen fram emot alla sköna rundor nu i sommar som jag gick miste om förra året, att kunna springa för springandets skull bara för att det är skönt, kravlös löpning utan klocka eller träningsprogram. Framförallt ser jag fram emot att slippa dom fyra väggarna inne på gymmet och att rehaba medan solen skiner utanför, kommer inte sakna crosstrainern och alla psykbryt som jag fick med jämna mellanrum ifjol. Att vara skadad tar inte direkt fram dom bästa sidorna hos en, så i sommar ska jag verkligen njuta av att vara hel.

Den här veckan har vart ganska lugn men har ändå hunnit med drygt 5mils löpning. Har nyss avverkat 20km distans. Transportlöpning med ryggsäck på ryggen ut till Birsta för att plocka upp ett par jeans som jag lagt undan sen tidigare. För er som inte känner till Birsta så är det ett gigantiskt stort köpcenter utanför Sundsvall, typ störst i Sverige efter Kungens kurva och Hälla i Västerås. Försöker undvika det så mycket som möjligt, blir trött bara av att tänka på allt folk som trängs där och försöker gynna handeln inne i stan istället, men ibland måste man dit och idag var en sån dag. Senast jag var där gick en halvtimme åt på bara bilköer och att hitta parkering. Idag sprang jag dit på 36min från dörr till dörr. Transportlöpning FTW! Fick en massa konstiga blickar när jag stegade in på Birsta City i tights och t-shirt av folk som satt och käkade gräddbakelser med vispgrädde runt hela munnen. Försökte stirra tillbaka och ge dom dåligt samvete. Det kan också ha vart för att jag höll på drunkna i svett och luktade illa, jag vet inte.

Planen just nu är att ta det ganska piano ett par veckor. Jämfört med ifjol vid samma tidpunkt har jag sprungit nästan 20% mer vilket är lite väl mycket så jag tror att kroppen är i behov av lite vila innan det är dags att sätta igång träningen mot Berlin Marathon. Med vila menar jag inte att jag tänker ta löpvila helt och hållet utan istället lägga in fler vilodagar, springa färra pass och undvika intervaller ett tag, bara köra lugn och kravlös löpning helt enkelt, springa för att må bra. Sen drar jag igång med maraträningen i slutet på juni. Och då jeflar ska det springas. Nästa vecka går jag på sommarlov, sen väntar drygt 8 veckors semester. Då ska jag köra allt som jag planerade ifjol men inte kunde pga löparknät. Dubbla pass flera gånger i veckan, morgonjogg före frukost och långa trösklar i kvälssolen. Längtar redan. 

I onsdags hade vi avslutning och körde sista passet med Runacademy uppe på Södra Berget. Känns som det var igår vi drog igång första passet i minusgrader och snö, tiden har bara runnit iväg. Nästa år blir det nya ledare här i Sundsvall, jag och dom andra tackar för oss och lämnar över stafettpinnen. Det har vart roligt och lärorikt, men tagit mer tid än jag trodde och framförallt påverkat min egen träning. Tanken från början var att Runacademy dagarna skulle bli mina vilodagar men så har det inte riktigt blivit, har sprungit dit, hem och vart med under passen och det har inte blivit så mycket vila av det. Jag tror att dom flesta deltagarna har vart nöjda så jag hoppas att dom fortsätter trots att vi ledare tackar för oss.

Träffade på en försäljare från Salming uppe på parkeringen på Södra som stod och frös och visade deras nya sortiment av skor. Med tanke på hur mycket det blåste i onsdags så var vi nog dom enda som var där, kanske därför som han bjussade på gratis löparstrumpor. Strumpor är en sån där grej som man (jag) gärna drar sig för att köpa, mest för att det är så jäkla tråkigt, ungefär som att köpa kalsonger, så det var helt perfekt att komma hem med ett par nya strumpor. Gratis är alltid gott. 

Har inte planerat in några lopp i sommar men håller ögonen öppna, tävling är ju den bästa träningen. Har spanat lite på Skellefteå Midnight Marathon om ett par veckor, antingen 10km eller en halvmara, inte för att jag kommer persa på nån av distanserna men det är alltid kul att springa lopp. Vi får se om det blir av, först och främst ska jag se till att kroppen får återhämta sig lite efter att ha sprungit 2300km sen nyår.

/Hörs 

Dagens låt: en av årets bästa plattor, lite bortglömd men perfekt för sommaren. Skön alternativ pop med snygga gitarrer och saxsolon. Kolla genast upp!

Idag gjorde jag ett allvarligt försök på 2.48. Det var på förhand kanske inte världens bästa förutsättningar för det med gassande sol och stundtals ganska blåsigt, dessutom på en bana som jag vet att jag har problem med, men man måste våga för att vinna och idag vågade jag. Tyvärr höll det inte. Som jag skrev i förra inlägget; marathon kan vara brutalt och det fick jag erfara idag. Jag chansade, öppnade lite fortare än planerat för att ha lite marginal, låg enligt plan fram till 26-27km men nånstans ute på Djurgården kom verkligheten ikapp, där bonkade jag så hårt och brutalt att jag inte riktigt fattade vad som hände, har aldrig vart med om en liknande soppatorsk tidigare. Insåg direkt att loppet var kört. Och istället för att revidera slutmålet till 2.54, 2.57 eller nåt annat så la jag alla sluttider åt sidan och tänkte bara på att försöka ta mig i mål med så lite slitage på kroppen som möjligt. Och det gjorde jag. Varvade gång med löpning och ramlade in på 3.04, sjukt nöjd med hyfsat fräscha ben. Att svänga in på stadion och korsa mållinjen var magiskt trots att det var långt ifrån nåt PB, att springa 42,2km är alltid en bedrift oavsett sluttid.

Jag kom ner till Stockholm igår eftermiddag och möttes av en tryckande värmebölja som kändes äckligt jobbig. Hade bokat bord på Paolo Robertos hak Panefresco så jag begav mig direkt dit och laddade upp med pizza som sig bör inför en mara. Forsatte den sista uppladdningen med chips och Vitargo carboloader på kvällen som inte var nån höjdarkombo. Det kändes som det var åska i luften men det bröt aldrig ut över Solna så jag var lite orolig när jag gick och la mig att väderomslaget inte skulle hinna komma.

Vaknade med en bra känsla imorse. Kände mig hyfsat utvilad och temperaturen hade sjunkit. Nu återstod bara dom sista små förberedelserna. Frulle, fixa nummerlappen, bestämma kläder, smörja in känsliga områden och tejpa bröstvårtorna. Kl 10.20 lämnade vi Solna med sikte på Stadion.

Det gick hyfsat att smidigt att komma fram, inte så mycket folk som befarat på tunnelbanan. Det första som slog mig när jag kom upp vid Stadion var att det blåste en hel del och att det var riktigt varmt i solen. Började känna nervositeten smyga sig på. Hade gott om tid att värma upp, slängde in klädpåsen och började jogga upp bakom Östermalms IP, 10min jogg och några stegringar innan det var dags att bege sig till startgrupp B. Benen kändes bra och inga känningar av vare sig löparknä eller vad.

Träffade på en hel del bekanta ansikten och hejade på folk till höger och vänster, positionerade mig rätt lång fram och kände mig redo. När startskottet ljöd kom jag iväg bra, sick sackade lite men hade fri väg ganska tidigt. Första kilometern gick alldeles för fort på 3.46, i normala fall hade jag dragit ner på tempot men där och då bestämde jag mig för att åtminstone köra på första femman lite fortare för att sen dra ner farten vid Slussen. Passerade första femman på 19.24 och strax efter fick syn på min kollega Micke från Sundsvall som stod och ropade på mig och fick massa energi av det. 

Ute på Söder Mälarstrand kom jag ikapp Mange Wik från Örnsköldsvik som öppnat rätt hårt, sa till honom att det nog gick lite för fort och då drog vi ner farten något och la oss sen brevid varandra och hjälpte varandra att hålla farten. Kände på väg upp för Västerbron att det var dumt att försöka hålla samma fart, tog det lite lugnare uppför och passerade sen milen på Norr Mälarstrand på 39.25, hyfsat fräsch med en bra känsla. Vägen upp till Stadion från stan kändes bra och när jag kom ut på Valhallavägen igen tog jag min första gel och det var som att trycka på en turboknapp. 15km passerades på 59.55 och nu väntade en ganska lätt femma ut på Gärdet, fortfarande med en bra känsla.

När jag passerade halvmaran på 1.24 tänkte jag att nu har jag gett mig själv chansen, jag har vågat öppna för 2.48, nu får vi se om det håller hela vägen. Djurgården var precis så tråkig som den alltid är, hamnade dessutom själv vissa partier som var mentalt jobbigt. Lyckades ändå hålla farten även om kuperingen började kännas. Tog en ny gel men fick inte samma skjuts av den som tidigare. När jag passerade Manilla skolan började dom första tecknen på trötthet komma, femman fram till 25km gick på 20.34 så jag tappade inte överdrivet mycket men nånstans strax före Gröna Lund bonkade jag så hårt att jag inte riktigt hann förstå vad som hände. Kroppen slutade svara och ville inte lyda, började se suddigt och kände mig bara allmänt yr. Mange sprang förbi och peppade men jag hade ingenting att sätta emot. Stannade upp och drog efter andan. Insåg ganska fort att jag både sprungit in i en vägg av betong och blivit träffad av en hammare samtidigt. Stod still i nån minut, insåg att drömmålet var kört och att kroppen inte skulle mäkta med ett försök att jaga ikapp. Istället tog jag beslutet att försöka ta mig i mål med så lite slitage som möjligt, slängde alla tankar på sluttid åt sidan.

Det var ganska befriande att ta det beslutet. Till en början kändes det jobbigt att bara jogga, gick vid varje vätskestation och tog små gångpauser fram till slussen. Ute på Söder Mälarstrand började jag hitta nån form av styrfart, blev omsprungen av rätt många som gav peppande ord men det kändes skönt att ha tagit beslutet att inte bry sig om sluttid och börja försöka jaga ikapp. Gick upp för Västerbron andra varvet och blev omsprungen av brorsan där, nere på Norr Mälstrand svischade Gabriel förbi och sedan alla sub3 farthållare. Vasagatan var tung, började räkna med ett sluttid kring 3.20 med tanke på alla gångpauser jag tog, men ju närmre mål jag kom desto lättare kändes det. Sista biten kändes ganska lätt faktiskt och jag sprang faktiskt om en del folk. Passerde 40km på 2.54 och tänkte att det blir ju inte en katastrof tid i alla fall. Svängde in på Stadion och översköljdes av massa lyckokänslor, fan vad gött. Passerade mållinjen på 3.04 och kände mig sjukt nöjd och framförallt riktigt fräsch i kroppen, trippade med lätta steg ner för trapporna till Östermalms IP.

Stockholm Marathon ska ha verkligen cred för servicen efter målgång, det är helt outstanding och där har många andra stora lopp nånting att lära sig. I Paris fick man lite frukt, i New York ett äpple och i Rotterdam ingenting. I Stockholm väntar en buffe av det man allra helst vill ha efter en mara; folköl, varmkorv och kanelbullar.

Stannade kvar ett tag i gräset på ÖIP, hejade på folk och njöt av solen. Vädret idag var inte så illa som jag hade trott, det var varmt, i solen alldeles för varmt och det blåste lite för mycket vissa partier men jag kan absolut inte skylla på vädret. Jag drog en rövare och öppnade för hårt, det höll inte den här gången men nu i efterhand är jag ändå nöjd med att jag vågade försöka. Det höll inte den här gången men jag gav det en chans. Jag tog mig i mål, är hel och känner mig fräsch. Mer än så kan man inte begära. Det var en bra dag och även om jag inte är nån större fantast av bansträckningen så är det alltid lika trevligt att springa Stockholm Marathon. Det är ju trots allt hemmaplan och Stockholm är en fantastiskt vacker stad att springa marathon i.

/Hörs