Tempo tempura


Jag hade inte tänkt skriva något än på ett par timmar, men så såg jag en målinriktad Mårten här i bloggen bredvid (själv är jag … numera … mer buddistiskt lagd, vägen är målet, e t c) beklaga sig över knepigt statistikinhämtande från Japan och klockan är ju ändå halvfyra på morgonen här i Tokyo, så det är väl lika bra att sätta igång.

Jag tänker inte beklaga mig. Inte sucka och stöna över förkylning (host host), för få långpass, yrslig jetlag, hög ålder, och annat ovidkommande. Jag står för den jag är, jag är en 3.23.17-löpare, varken mer eller mindre (om jag klockat mig själv rätt).

Det var segt  från början till slut. Tunga ben, trög hjärna. Obs, detta är inget beklagande, bara kalla fakta! Orkade knappt göra någon high five med publiken, en alldeles fantastiskt entusiastisk sådan. Jag la inte ens in en extra växel vid fyra mil, när jag passerades av två unga japanskor med Musse Pigg-öron och prickiga klänningar. Kul att i alla fall Musse är pigg, tänkte jag generöst.

(här med hela tjocka släkten…):

Det var sol över Tokyo vid starten, fast den hade svårt att leta sig ner mellan de väldiga skyskraporna i Shibuya. Jag sprang i linne, gillar att färdas lätt, men tänkte i början att jag nog slagit an på den sista färden,  tempen låg runt fyra grader i skuggan. Det blåste fint också, där kom en och annan vindpust som fick bröstkorgen att hoppa till som om den fått en hink kallt vatten över sig. Whoooaahhh … friskt. Men värmen steg efter någon mil, och tår och fingrar tinade upp.

I mål kom jag i alla fall, och absolut lycklig för det. Nu får det bli fler långpass framöver, eller om jag ska satsa på kortare lopp, just nu känns 60 meter som ett lockande alternativ, lite retro så där. Hade ju också klassrekordet på distansen i gymnasiet på 1900-talet.

Längre rapport följer i papperstidningen!

Tempo tempura? Friterad löpare, tänkte jag. Fast det blev förstås mer av  frysvara … men ni fattar säkert.

Och kolla, nu har de öppnat frukosten! Konnichiwa Japan!

Efter frukost? Kanske dansa loss stelbenen lite:

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 3

Mårten Klingberg

Äh, vad fan – grattis Kenneth! Väl genomfört ändå. Om du inte vill skylla på förkylningen, så gör jag det åt dig. Sånt kan göra hela skillnaden. Nästa gång är det du som drar på dig skepparkavaj, sandaler och lösnäbb – så ska du se att de där jävla mössen får ge sig!


Kenneth Gysing

Tack Mårten – kan se det framför mig; skepparkavaj, lösnäbb och underbar, det kommer gå oanständigt fort;)


Kenneth Gysing

Hej Ingmarie, tusen tack och jag ÄR stolt, en mara är ett riktigt slit hur man än springer den och det är alltid en lika fantastisk känsla att komma i mål, att det sen gick några minuter sämre än förra gången det begav sig är ju inte hela världen (bara halva 😉 …
Att skriva halvfyra var nu inte så märkvärdigt, det är åtta timmars tidsskillnad här och dygnsrytmen är fortfarande alldeles upp och ner, lär väl rätta till sig lagom tills jag åker hem, puh … nu ska jag ut och testa T–banan, få se om jag kommer hem igen … många tecken att tyda 😉 … Banzai!!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

Hai Annie, inte så fasth 😉 se blogg högre upp 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Galen Gysing


Hade jag hetat Galen i förnamn hade kanske jag också fått jaga rekord på XL Galan. Helt rupp galen, liksom. Eller inte.

Lär hursomhelst bli en galen Gala.

I morgon mot Tokyo. Näsan droppar igen, men inte så alllvarligt. Fast det är väl ändå &%€#&% faen.

Det var kanske inte så bra det där japanska backpasset i tisdags …  det var kanske rentav lite galet? Kan vara läge testa en japansk whisky på flyget (i medicinskt syfte). Eller åtminstone doppa näsan i ett glas (i renande syfte).  Eller finsk whisky (åker Finnair). Frågan är då : finns finsk whisky?

Hepp, finsk whisky finns faktiskt:

Fast jag tror den här smakar annorlunda (skulle kunna skriva ”bättre” men vill inte i onödan stöta mig med vårt broderland i öst):

/to be continued …/


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Japanskt backpass



Konnichiwa!

God dag …  med svenska ord, och inte bara namnet på Robyns skivbolag!

Först en kort resumé. Jag var ju fruktansvärt sjuk i en vecka (jag kunde inte springa), och inte blev det bättre i helgen. Hasade omkring hemma i ylletofflor med rosslande luftrör och skissade på min nekrolog ”… och av Tokyo Marathon blev heller intet.”

Men i går klev jag i alla fall upp på bandet (enligt parollen: ont skall med ont fördrivas) med väsande lungor (15-årsgräns på den här läsningen). Ja, alltså, först cyklade jag 20 minuter för att se hur kroppen skulle reagera. Pulsen kändes ok, men svettades jag inte ovanligt mycket?

Ändå upp på bandet, och ojojoj vad glada benen blev (som ystra kalvar på grönbete, fast utan grönbete … finns inget grönbete på bandet på SATS). Halsen kändes ok efter uppvärmningen, rann bara lite snor ur ena näsborren. Jag rullade på på låg växel (12,5) och femton kilometer senare steg jag av. Då blev det en del hosta av, fast hostan kom inte från djupt nere i bröstet, och aningens av ett hopp tändes mellan revbenen.

Idag, upp på bandet igen. Tänkte: en minimal nedtryckning, för en minimal uppryckning (fjädereffekt) på söndag. Blev 20 km i 12,5- 13,3 …. plus 6×500 meter backe inslängda lite här och där, i  fart 11 och med lutning 6 grader. Ett pass som jag nu döpt till ”japanskt backintervall”. Nu har jag fått träningsvärk i ryggen av allt vevande med armarna i uppförsbackarna, och känns inte utsidan av höger knä lite konstigt?

Men nu blir det vila … eller kanske en liten simning i morgon? Så får vi se – på söndag!

En annan japansk backe:


Och så har jag intervjuat Jessica Almenäs om löpning. Hon sprang Honolulu Marathon i december. Hon ska springa Belgrad Marathon den 6 maj.  Och hon tänker aldrig i livet springa Stockholm Marathon.

Varför då då? Det får ni veta i ett nummer av RW lite längre fram i vår.



Antal kommentarer: 2

Kenneth Gysing

Hej Annie, och tack, kul att du läser!
Det blir en lycka bara att komma till Tokyo 😉


Kenneth Gysing

Tack för heja, Charlotte, nä nu går det ju inte vika ner sig – får bli zoombierun i värsta fall 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Stjärnornas krig


Rubriken poppade osökt upp i huvudet när jag läste kröniikörkollega Mårtens referat från ärevördiga triathlonklubben AS Nälstas årsmöte. Riva av tusingar i 3.45 fart i snömodd låter som fullt ös medvetslös för en sjukling som inte var med (men som skulle varit med). Relevans för rubriken i övrigt är väl rätt haltande (enligt parollen, en dålig metafor är också en metafor) klubbens medlemmar är nog mer att betrakta som fighters (med den lyskraft läs stjärnglans som bara kommer med åren) än krigare, men gårdagens soffliggande aktivitet har gett mig nya,  högtflygande, referensramar.

Har jag nämnt att jag är sjuk? Jaså, det har jag. Och att det är ganska synd om mig? Det också. Lyckligtvis är min son också sjuk (tillsammans är vi sällskapssjuka) och i vårt armod  bestämde vi oss igår för att grotta ner oss helt i Star Wars. Som av en händelse kom det en box med posten med  nio nyproducerade Blue-Ray DVD:er med tutti Starwars. Det vill säga alla sex filmerna, plus nittio minuters bonusmaterial (snart ringer de förmodligen från The Big Bang Theory och frågar om jag vill gästspela …). Min son var i extas. Det här var Starwardebut för honom. Själv såg jag de här filmerna när de hade premiär på bio … för ett tag sedan …

Och nä nä, vi plöjde inte hela boxen på en gång, man är ju en ansvarsfull fader. Vi började med film no 4, som ju är den första … vilket inte var helt enkelt att förklara för sonen.

Sonen gav filmen högsta poäng, men tyckte det var i läskigaste laget när prinsessan Leyla gav Luke Skywalker en kyss på kinden.

Efter filmen lärde jag min son en ny sång, en sorglig ballad med melodi från en  av Robban Brobergs sånger.

”Jag hade en gång en form, men det var för länge sen, ja det var för länge sen, såååå länge sen”.

Sen grät vi en skvätt. Åtminstone jag.

Fortsätter det så här lär maran i Tokyo gå i sightseeingfart.

Jaja, inte gnälla mer.. Jag har i alla fall inte TBC. Och börjar faktiskt känna mig lite bättre.

Kanske har en liten del av George Lucas stjärnkraft förts över på mig, kantro kommer jag strax kliva ur sängen och utan att snörvla höja min röst mot himlen: THE FORCE IS WITH ME!!

Så på frågan hur jag egentligen mår: Yoda, nu kan det bara bli bättre!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Killing Fields


 

Nu tog jag kanske i en smula. Men kroppen är under belägrning. Fienden är inte fullt definierad, men näsan rinner, slemhinnorna är anstränga, och kroppen helt kraftlös. De vita blodkropparna har kallat in reserven, Ecihinagardet har bajonett på, läget är Red Alert, det stora slaget närmar sig. Kommer fienden falla tillbaka? Elller blir det villkorslös kapitulation? Min förhoppning är att försvaret klarar en vecka (normalsvensk standard)l.

Prekärt läge med anda ord. Tokyo Marathon om tretton dagar. Jag som hade tänkt dundra hela den här veckan rakt igenom. Men vad var att vänta? Yngsta dottern däckade för några dagar sedan, sov fjorton timmar i natt, bättre idag. Nu har sonens ansikte blivit blekare än blekt, och han har en hosta som skräller. Dagisbaciller, skolbaciller; bioglogisk krigföring när den är som värst.

Kan vara läge ringa Vatikanen, hoppas på lite gudomlig förstärkning.

Eller lite mer klassiskt, svensk backup.

Röd solhatt!

/fortsättning följer …/


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in