Blogg

Tillbaka i (och på) boxen


Tillbaka i min komfortzon och tillbaka på Nordic. Det känns jätteroligt att ha varit ens en liten del av helgens lyckade halvmara, men nu är det nog med löpning för min del för en längre tid framöver. Jag är inte skapad för att springa. ”Vi föds till att springa” säger en del, och det må så vara, men i så fall har jag vuxit ifrån det. Höger höft är inte riktigt sig själv, det känns liksom inte som att den sitter fast ordentligt när jag tar löpsteg. Jag försökte springa över ett övergångsställe i morse, men det gick den inte med på. 

Därmot låter höften mig göra vad som helst utöver just springa. Just nu är jag egentligen i mitt idealläge – kan inte springa, men kan göra allt annat. Tillbaka på Nordic i morse var mina ben snälla mot mig och lät mig knäböja tungt och hoppa upp på boxen utan att kännas av särskilt mycket alls. Däremot känner jag att jag inte vill utmana den mer än nödvändigt, så jag bestämde mig idag för att inte springa Tough Viking 10 maj. Jag vill verkligen inte riskera att skada mig på riktigt. Det är inte värt det. Jag får köra Tough Viking en annan gång.

Så nu är det 100% crossfit igen, och cykling till jobbet ibland för att få lite kontinuerligt flås. Nu är det full fart upp i ringarna, för där går det just nu lite trögt framåt. Och det är ju inte så konstigt när mina lats är dumma i huvudet och inte fattar när de ska jobba. Coach Jakob har upptäckt att mina lats inte kopplar in när det ska, så nu får jag göra en del kontaktövningar för latsen. Till exempel den på bilden. Den ska egentligen göras i en cablecross, men eftersom mitt gymkort till det vanliga gymmet slutat funka så fick jag improvisera med ett par gummiband i pullupsräcket. Ta tag i banden, släpp upp skuldrorna, och sedan handlar allt om att placera skuldrorna rätt, se till att latsen spänns och sedan långsamt dra ner armarna och behålla spänningen så långt det är möjligt. Och så gör man det igen. Och igen. Tills de hajar! Latsen alltså.

Och jag tycker att det är roligt att träna, även om det inte ser ut så. På den här bilden ger jag fokus ett ansikte.

Foto: Björk Ódinsdottír (Alltså bild 2. Den första har jag tagit alldeles själv.)


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

WHHM Race report


Jaha, då var det dags. Women’s Health Half Marathon skulle avverkas. Ni som har läst bloggen tidigare har ju kunnat gissa att det här inte är det jag sett mest fram emot i världen, men skam den som ger sig. Det är ju trots allt bara ett par tre timmar av mitt liv. Och man kunde ju passa på att bli lite solbränd på köpet. (Vilket jag inte alls blev, för jag smörjde in mig på tok för mycket för att så mycket som en stråle skulle kunna komma igenom.)

Det började lite stressigt, för eftersom busslinjerna inte gick hela vägen ut på Djurgården – vägen var avspärrad eftersom det tydligen skulle gå något himla lopp där! – så man fick gå långt. Väl framme, när jag hade fått tag på min nummerlapp, hade de plockat bort säkerhetsnålarna, så jag fick sätta fast eländet med en rejäl bild gaffatejp. Det var visst fler än jag som inte tog mig och mitt springande på så stort allvar! Men det här med att tejpa bröstvårtorna ska ju vara bra när man springer långt, har jag hört.

En kort språngmarsch till starten och sedan var det igång! Först drog Isabellah Andersson iväg och fem minuter efter tog jag och ett tusental hugade tjejer upp jakten på henne. (Det var ett mycket behagligt startskott, för er som bekymrat er sedan mitt förrförra blogginlägg. *Poff* liksom.) Jag tassade på till tonerna av Jesus Christ Superstar. Ja, det är sant, jag sprang till musik. Tidigare har jag bara sprungit till prat, om det nu är sommarprogram, Spanarna, P3 Dokumentär eller något annat, men den här gången tänkte jag testa musik. ”Jesus Christ Superstar? Verkligen?”, tänker ni kanske nu. Ja, jag är en sucker för musikaler och JCS är min favorit. Funkade jättebra tills efter ungefär 15 kilometer, när jag var törstig som ett as. Då hjälpte det inte alls att en nykorsfäst Jesus väste ”Oh God I’m thirsty!” i öronen.

Vid 6 kilometer tog AD-Sofie och hennes syster Lisa emot oss. De spelade Kent och hejade på mig. Det gav lite extra energi och jag kunde springa resten av första milen. Sedan började problemen. Först och främst började det andra varvet med att man sprang igenom målet. Fy så knäckande rent mentalt att springa igenom bågen där det stod ”MÅL” och veta att man har lika långt PLUS LITE TILL kvar! Djurgården i vårprakt är vacker, men det är ju SAMMA VITSIPPOR och SAMMA NYGRÖNA TRÄD på andra varvet. Då har man ju liksom redan sett dem en gång.

Sedan började utsidan på höger höft göra ont i varje steg och jag bestämde mig för att gå en stund. Vid det här laget hade magen också börjat göra lite ont. Jag får lätt löparmage, och det är klart att det inte blir bättre av att plötsligt springa två mil efter att bara sprungit 5 kilometer i stöten tidigare i år. Jag testade att börja springa igen lite då och då, och sprang någon hel kilometer ibland, men höften gjorde bara mer och mer ont. Nej, tänkte jag. Det är inte värt att offra något för det här loppet. Jag är inte en löpare. Om jag ska skada mig ska det vara när jag gör något som jag tycker är roligt och värt. Som att lyfta tungt. Jag fattade beslutet att gå resten av loppet. Det var betydligt roligare än att springa. Jag älskar att gå och det var ju inga problem att göra det i en mil. Jag kan också gå fort och gick om flera stycken som sprang.

Jag hade knappt börjat på mitt andra varv när det här superkvinnan hade sprungit i mål (på riktigt alltså, inte bara för att gå ut på andra varvet). Isabellah Andersson gick i mål på 1.16:02. Jisses vilken kvinna! Klart att hon gör tummen upp till sig själv.

Jag tog lite längre tid på mig. Efter drygt två och en halv timme fick jag springa i mål – ja, jag sprang faktiskt de sista hundra meterna – och fick ta emot mitt armband. Man kan väl sammanfatta det så här: Loppet gick inte som jag hade tänkt mig. Jag hade inte planerat att gå halva loppet, utan tänkte försöka springa största delen, men höft och mage sa nej. Där gick det förvisso som planerat – det gick dåligt och jag släppte stoltheten och gick, jag offrade mig inte så att jag skulle behöva betala för det efteråt. Det lärde jag mig på Göteborgsvarvet 2007, när jag ”sprang” med en enorm bristning i vristen som resulterade i 6 månaders rehab.

Precis efter loppet fick jag väldigt ont i magen och tog en taxi hem till toaletten, men det var ju tämligen snabbt övergående. Höften mådde bättre av en Ipren och en kvälls och natts vila. Idag känns det mer som en kraftig träningsvärk än något annat. Det blir träning som vanligt i morgon har jag tänkt.

Sprang du? Hur gick det? Och vad tyckte du om loppet?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Challenge Fuerteventura Race Report



Andra tävlingen för året avklarad. Denna gång med bättre eftersmak. Stora skillnaden kom inte under simningen eller cyklingen utan på löpningen. Upplevde tyvärr liknande problem i början där min vänstra fot domnar av och börjar värka. Det tar nästan 6-7 kilometer innan smärtorna försvinner, ovissheten läger sig och jag kan börja fokusera på det väsentliga. Det är också det enda som lever kvar efter min skada och tror mig nu veta hur jag ska få bukt med det. De enda två brickpass som jag i princip utfört 2014 är tävlingen i Cannes & nu här på Fuerteventura. Inte konstigt då att kroppen beter sig mysko när man aldrig tränar på den omvandlingen för benen. Det är speciellt gå från cykel till löp, ska man bli bättre på det måste det tränas precis som med allt annat.

Här kommer en kort summering av loppet:

Simning – Vi startade 5 minuter efter proffsen och samtliga damer, både PRO´s & Age Groupers. Ställde mig längst fram för fri lejd till första bojen samt senare kunna hålla mitt yttervarv som jag trodde skulle vara en vinnare pga hur det blåste och vågornas riktning.
Hade en fantastisk känsla till första bojen som låg ca 200 meter ut där man sedan vek av 90 grader till vänster. Märkligt nog låg jag delad 1:a dit så hade simmat aningens för hårt. Lugnade ner mig lite och försökte hitta en mer uthållig ansträngningsgrad. Småstökig sjö så det var knepigt med sikten och andningen samt ligga på fötter. Gjorde ett par onödiga navigeringsmissar som tyvärr kostade tid men annat än det kändes det bra. Upp ur vattnet runt 32 minuter. Även om banans två varv var korrekt uppmätta simmade nog jag några meter för långt…

Cyklingen – Med Frankrike färskt i minnet bestämde jag mig för köra hårdare här. Speciellt då jag vet hur banan går samt hade en korrekt utrustad cykel. Det blåste men långt ifrån så mycket som det kan göra här. Kvalificerad gissning ca 7-8 m/sek i snitt förutom på hemvägen där det öppnar upp sig och vindarna nog ligger runt 10-12 m/sek. Hade en bra dag på cykeln men lider fortfarande av tempoställningen. Skav i grenen samt värk i nacke & ländrygg gör att jag måste fokusera ordentligt mot slutet för inte tappa modet. Som tur var går 90 kilometer relativt snabbt så efter 2:38h och 1400 höjdmeter är jag framme (nettotid exkl växling från sim samt växling till löp). GPS´n visade 87 km…..

Löpningen – Efter den ovan nämnda tuffa inledningen hittade jag nya fina krafter och kunde öka intensiteten. Hade fantastiskt pop och lyckades hålla en anständig fart trots brist på löpmängd senaste kvartalet. Känslan av kunna trycka ifrån sina efterföljare både på platten och uppför är magisk och födde bara mer & mer självförtroende. Djävulsk motvind och väldigt kuperad bana visade sig snarare gynna mig än tvärtom. Gick aldrig på rött på löpningen utan sprang ett kontrollerat lopp. Kändes kul nästan hela tiden och jag ser fram mot nästa gång. 1:33h tog det inkl en minut lång kisspaus.

4:51h tog hela spektaklet. Väldigt lång transport mellan sim & cykel gör att T1 drygar ut totalen en hel del men det är lika för alla. Märkligt nog räckte det för en första plats i min AG 35-39. Misstänker det är pga småbarnsföräldrarrabatten, dvs många i min ålder har små barn vilket begränsar vår träningsmängd. Min tid räckte inte ens till pallen i AG 40-44.

Denna tävling är verkligen något jag rekommenderar den här tiden på året av flera skäl.
Charter med Apollo är hur billigt och smidigt som helst då de har stor vana av sådana här events. Ta med familjen är heller inga problem heller då resorten är relativt liten och det är korta promenadavstånd till allt. Anläggningen är byggd för aktiv semester så allt man kan tänkas behöva finns på plats. Tävlingen är relativt liten i deltagare räknat så man slipper slåss på simningen samt farliga klungor på cykeln i nerförsköringarna. Efter målgång har man 30 meter till Hotellet där man kan slappa resten av dagen vid poolen för att sedan hämta sin cykel bara runt hörnet.

Å andra sidan är tävlingen tuff, det bär man veta innan man bestämmer sig. Öppet hav innebär vågor & saltvatten, 1400 höjdmeter i värmen på en blåsig ö kräver en modig och relativt erfaren cyklist. Löpningen är minst lika tuff men 21.1 kilometer går förvånadsvärt fort. En full Ironman hade varit för långt enligt mig i dessa förhållanden och jag både beundrar och dömer ut dem som väljer köra Ironman Lanzarote eller Nice. För olikt våra förhållanden, skulle hellre rekommendera Bolton där det är svalare samt den ligger senare  på säsongen.

Nu är det två månader till nästa race, Halmstad. Har inte släppt min ambition att stå på pallen där. En rimlig målsättning då många duktiga svenskar kommer köra Vansbro alt SM i Motala den helgen. Fokus närmsta tiden kommer bli löpning, dags hitta tillbaka så jag blir mer komplett nu när det verkligen börjar gälla.

Tack för visat intresse!

Nelker




Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Och nu till väsentligheterna – vad ska man ha på sig?


Det här med träningskläder på lopp är ju alltid svårt. Vad är för varmt? Vad blir för kallt? Och hur vill man se ut? Vilka signaler vill man sända? Jag vill inte klä mig i high tech löparkläder från topp till tå, för då kan ju folk tro att man är snabb. Bättre att klä sig så att man liksom sänker förväntningarna. När vi sprang Medieruset härom året tog jag rygg på en kille i shorts lappade med gaffatejp. Jag menar, hur snabb kan man vara då? Nu visade det sig att det var Jojje Borssén, vår marknadschef, som är värsta supertriatleten, men gaffashortsen sände helt andra signaler. Så vill jag också göra.

På bilden, tagen just före starten på Hornsjön runt i somras, har jag några shorts med kort tajt som sitter ihop och ett crossfitlinne från Reebok. Och mina älskade trailskor från Nike. Och ett par pilotbrillor, inte alls anpassade för löpning. Vill minnas att det kändes bra den gången, men vill ju inte ha samma igen. Sofie och Marie var ju också fina som alltid.

Jag funderade ett tag på naken och midjeväska – man vill ju ändå kunna ha med sig lite gadgets. Eller alternativt kroppsmålning. Vaselin på insidan på låren, och så kör man bara! Eller capritajts – bara för att reta min Instagram-Nemesis Peppe Lindholm. Kompressionstajts går bort, för jag får muffintop av det och det sista jag vill är att känna mig tjock när jag springer.

Som ni förstår, jag behöver lite hjälp. Vad ska jag ha på mig?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Challenge Fuerte coming up



Tillbaka på Kanarieöarnas sportmecka, Playitas. Denna gång för tävla på halva ironmandistansen. Tävlingen sanktioneras av Ironmanorganisationens konkurrent Challenge och heter därför Challenge Fuerteventura. Sträckorna är de klassiska 1.9 kilometer simning, 90 kilometer cykel följt av en halv marathon dvs 21.1 kilometer löpning.

Skrev i tidigare inlägg att detta kanske inte är optimalt givet min nuvarande form men planerade denna tävlingsresa långt innan min skada så det är bara försöka göra det bästa av situationen. De omständigheter som man tävlar i här nere är något annorlunda från de svenska. Värmen, de stundtals hårda vindarna samt kuperingen tvingar mig skissa mer på min taktik än normalt. På en tävling som Vansbro är det mest hitta sin critical speed för dagen och bara hålla fast vid den så långt det går. Här blir materialval, nutrition och disponering av krafterna viktigare. Man skulle nästan kunna säga de påminner en del om tävla på Hawaii. Går man bort sig, dvs dricker för lite, öppnar upp för hårt på cykeln eller dylikt så är det nästintill omöjligt att komma tillbaka igen. På svala svenska landsvägar finns det mer utrymme för misstag enligt mig.


Jag har därför valt följande race plan baserat på hur jag tror tävlingen kommer utspela sig samt utefter vilken form jag besitter.

Simningen, det får gå som det går. Kommer öppna relativt hårt bakom den främsta och mest aggressiva startgruppen i hopp om simma ikapp och hitta fötter. Tiden skiter jag i då en minut här knappast kommer ha en avgörande effekt på resten av dagen. Kommer försöka inte ta ut mig för mycket utan spara på de krafter som går.

Cyklingen, här kan man till skillnaden från simningen spara flertalet minuter genom att köra smart. Då jag nyligen varit här på träningsläger samt tävlat i Cannes vet jag mycket väl var mina begränsningar och styrkor ligger. Har helt klart för mig vilka watt jag ska trycka beroende på var på banan jag befinner mig och efter hur det blåser. Hade löpformen varit bättre hade jag nog sparat lite på krutet men nu litar jag inte alls på min löphastighet vilket gör att jag väljer satsa lite hårdare……på marginalen men ändå. Har vindanpassat cykel med lägre profil på hjulen (Bontrager 55 mm fram, 90 mm bak) samt valt en utväxling som passar denna kuperade bana (11-28). Hade det varit Vansbro hade jag valt 90 mm fram, disc bak samt 11-23.

Löpningen, mycket oviss löpform. Farterna har börjat visa sig på intervallerna igen upp till två kilometer. På de längre tröskelpassen märker jag dock hur muskeluthålligheten har klar förbättringspotential. Tyvärr saknar jag vetskap om exakt hur länge benen kommer bära mig runt 4-fart så det får bli en chansning. Tänker öppna upp runt 3:55-4:10 i alla fall och se hur länge det räcker. I Cannes klarade jag cirka en mil men nu har träningarna visat klara förbättringar så vem vet ”kanske det är dagen då det händer” 🙂

Som ni ser en ganska optimistisk plan trots allt men då detta knappast är mitt huvudmål 2014 känner jag det är roligare att ge det en ärlig chans nu när jag är helt skadefri. Precis som i Cannes kan jag omvärdera situationen och byta strategi om det inte visar sig fungera.

Många andra duktiga svenskar på plats som tävlar, bl a Nisse Svensson, Patrik Nilsson & min ständige Nemesis Henrik Törn. På damsidan har vi Åsa Lundström, Emma Graaf och Erika Rosenbaum.

Starten går kl 8:00 på lördag morgon. Skickar ut information senare om hur man kan följa mig samt de andra svenskarna. 

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Det här med starten…


Du som har läst bloggen senaste veckorna kan inte gärna ha undgått att jag ska springa halvmaraton på lördag. Idag pratade vi om det på lunchen och chefredaktören på Runner’s World, Stefan, hade aldrig hört något liknande när jag tog upp ett av mina lopp-problem: Starten. Inte bara för att jag är pirrig inför det kommande loppet eller för att jag inte vet i vilken form jag är eller för att jag är rädd att det ska bli trångt, utan det är den faktiska starten som jag är rädd för. Alltså skottet. Panget.

Jag är väldigt skotträdd och faktum är att jag verkligen står och är rädd för själva skottet. Kommer det smälla högt? Måste jag hålla för öronen? Grejen är ju att ett rejält skott kan få min puls att rusa i höjden som den värsta uppförsbacke, och att starta loppet med en turbopuls är inte optimalt. Lidingöloppet är bra, där är det ett tyst startskott. Jubileumsmaran är det värsta hittills. Då stod det en hel skvadron med gevär och sköt. Som tur är sprang jag inte då, utan tittade bara, och kunde ogenerat stå och hålla för öronen tills alla tusen starter hade gått.

Nu har jag ju kontakter, så jag borde kunna kolla hur högt det kommer att smälla på vår egen halvmara. Men kunde jag önska skulle det inte vara ett skott alls, utan en tuta, en hund som skällde, en klocka, en glas som krossas eller en häst som gnäggar. Måste det promt vara ett PANG!? Förhoppningsvis är det ett diskret pang på lördag så att jag slipper börja med maxpuls.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*