Timmar före Start IM Kona


Aloha!

Timmar kvar till starten av min tredje Ironman här i Kailua Kona på Big Island, Hawaii. Känslorna är blandade. En del av med mig är glad att överhuvudtaget vara här och känner en viss prestigelöshet. Den andra delen har fått upp blodvittring och känner för släppa lös hela registret och se var jag står mig mot världens främsta inom sporten. 


Sannolikt kommer jag nog starta något avvaktande så jag inte riskerar bilda en röksvampsformation uppe i Hawi. Veckan har inte bjudit på några starka vindar utan det har varit relativt lugnt för området. Det har däremot varit varmt, närmare 40 grader på sina håll. Molnen har dock alltid varit mer eller mindre närvarande så det kan bli hyfsat snabba förhållanden i år. Har dock svårt räkna ut vad som slår hårdast på mig värme eller vind….gissar värme. Kommer därför inte lockas med i allt för högt tempo då jag vet att här om någonstans lönar det sig ha is i magen.

Tänkte sammanfatta banan så ni får lättare att analysera det ni ser på Live Stream samt Live update:

Simningen 3.9km:
Banan är på ett varv. Rakt ut & runda Body Glove båten för sedan simma in igen. Våtdräktsförbud men 90% av deltagarna kör med ett s.k. Swimskin vilket sägs ge 2-4 seks per 100m jämfört med våtdräkt som ger ca 5-7 seks. Öppet hav som oftast är hyfsat stilla sånär på dyningar. Det som slår på tiderna är huruvida starka strömmarna är. Herrproffsen startar 6:25. Damproffs kl 6:30. Age Group män startar kl 6:55 och resterande damer kl 7:10 lokal tid. Lägg till 12h för tiden i Sverige. Utan vetenskapligt stöd så brukar man lägga på 6-8 mins på sin Kalmartid här om man är en 1:10h simmare. Jag hade 1:07 resp 1.10h år 2013-14. Ca 1200 personer kommer upp i mellan 1:05-1:15 så det är trångt och mysigt hela varvet. Ganska vassa armbågar och mycket adrenalin bäddar för en stökig simning. Väldigt skönt när den är avklarad.

Cyklingen 180.2km – 1750 höjdmeter:
Öppnar med en loop inne i stan på 10km för sedan bege sig ut på den legendariska Queen K Highway som tar en upp till en tuff stigning mot den lilla staden Hawi på öns Nordvästra del. Inga riktiga backar på denna lavainbäddade motorväg utan en ständigt böljande färdväg. Då väldigt många kommer ur vattnet samtidigt och är jämnstarka på cykeln är det en jävla getingsvärm första 4-5 milen då det även brukar blåsa en ljum och skön medvind. Domarna håller sig närvarande men omöjligt döma drafting då det inte är praktiskt genomförbart be 1500 cyklister hålla en 10 meter lucka när de startar i princip samtidigt. Bara räkna baklänges, skulle bli milslånga led. Efter 5 mil tar man av till vänster och efter en kortare nedförsbacke börjar den 2.5 mil långa stigningen till Hawi. Normalt har man sid och motvind hela vägen upp. Vid den här tiden börjar förmiddagsbrisen från havet krocka med den luft som kommer ner från bergssidan vilket bildar krossvindar. Besvärligt när man klättrar upp och livsfarligt när man störtar ner. Efter vändpunkten i Hawi har man 8 mil hem. Nedför först med kastvindar som försöker få dig gå omkull. Byts ut mot en fantastisk medvind när motorvägen börjar igen. Sedan beroende på när du startar och tid kommer en smygande sid och motvind igen. Är man riktigt tidigt ute och cyklar som Kienle kan man mer eller mindre ha medvind hela vägen hem. Är man ute sent och cyklar långsamt kan man ha motvind istället. Kort summerat – ta det enormt lugnt första 55km. Planera för en tuff stigning där man kommer ligga runt halv ironman intensitet följt av en vinglig nedförslöpa på några mil innan de sista 45-55 kilometrarna kommer vara av blandad kompott. Räknar med hålla 5-10 watt lägre än i Kalmar. Jag gynnas av denna bana då mina absoluta watt, storlek och sittställning gör mig snabb här. Hade 5:06 resp 5:04h här 2013-14.

Löpningen 42.2km:
Man mår som ett kvarglömt rostbröd efter cykeln. Lättad dock över slippa den eviga blåsten och smärtorna i skrev, nacke & ländrygg. Lätt illamående och huvudet har börjat värka. Man känner omgående när man kliver av cykeln om man fick med sig sina löpben eller inte. Personligen har jag aldrig haft några vidare ben här utan har tvingats springa med stumma ben och värkande rygg. I år känner jag mig mer förberedd och ser nästan fram mot det. 3:07h Marathon i Kalmar gav mig massor av självförtroende speciellt då jag inte kände att jag fick ut all min fart där. Kommer inte gissa tider här men 4:25-4:30 fart skall vara görbart under de första 25-30 kilometrarna. Resterande 12 kilometrar ligger i Guds händer. Banan är böljande med en ordentlig backe vid kilometer 16 när man lämnar Ali´i Drive för ta sig upp till Queen K. Banans mest kända del är Energy Lab som är en avkrok nere vid en forskningsstation där man mäter solenergi. Backen upp därifrån är 800 meter lång och där har man solen & vinden i ryggen vilket får en att känna som om man ska brinna upp. Då denna backe sammanfaller med kilometer 30 så är det oftast här man tappar modet och benen ger upp. Själv längtar jag dit för då har man bara 12 kilometer kvar tills man får sluta springa och får höra ”You are an Ironman”. Jävligt fånig Line mest just där och då är det som ljuv musik i öronen. Sprang på 3:31h resp 3:24h under 2013-14.

Jag har startnummer 1721, Age-Group M35-39.

Går följa oss på ironman.com. Proffsen startar 18:25 CET.

Hörs efter loppet!

Nelker

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Post Marathon Blues


Den senaste veckan har det av naturliga skäl inte blivit så mycket löpning. Jag har softat, chillat och gymmat lite istället. Det har vart ganska….tråkigt, ärligt talat. Man blir ju knappt svettig av att lyfta vikter på gymmet så frågan är om det verkligen kan räknas som träning. Framförallt så har jag saknat känslan av att känna hjärtat pulsera och att svettas. Det närmaste jag kommit något som möjligen skulle kunna klassas som pulshöjande är ett par mindre utbrott på mina elever i klassrummet när dom inte lyssnat.

Jag är inte gjord för att sitta stilla. Eller jo, det är jag, det är ju rätt skönt men alltså det är så sjukt mycket skönare om man fått springa innan. Post marathon depressionen som nästan alltid brukar komma som ett brev på posten efter en mara har lyst med sin frånvaro. Istället kom suget att springa tillbaka ganska fort. Benen kändes bra redan ett par dagar efter loppet och redan i onsdags kliade det i benen. Men är det nånting jag har lärt mig de senaste åren så är det att skynda långsamt så löpningen fick vänta till helgen. Och det var helt magiskt att få börja springa igen. Jag trodde att det skulle kännas lite stelt och avslaget men jag matade bara på som vanligt och njöt till fullo. Igår blåste det nästan stormvindar här i stan vilket normalt sett ger upphov till en massa svordomar och fula ord men inte igår. Igår njöt jag. Hamnade mitt i Broloppet efter ett tag som pågick inne i stan och kunde t.o.m kosta på mig att springa om ett par gubbar bara för att.

Jag har också reflekterat och försökt analysera och smälta loppet i Berlin den här veckan. Det har vart rätt mycket att ta in. Besvikelsen som jag kände till en början är borta, istället känner jag nästan bara stolthet nu. 2.50 på maran. Med träning så händer det. För ett par år sen när man harvade på och sprang ett par tre gånger i veckan och gjorde milen på 43min fanns det knappt på kartan att springa 4,2mil, än mindre på 2.50. Så med det i åtanke och det faktum att min talang för löpning är näst intill obefintlig så skäms jag inte för slå mig lite för bröstet och känna mig duktig. För vissa kanske det frmastår som märkligt när jag påstår att min talang för löpning är noll när jag precis sprungit Berlin Marathon på 2.50 samtidigt som många bara drömmer om att genomföra ett marathon eller springa på 5 timmar. Men det handlar inte på talang, utan om målmedveten träning och ett starkt pannben. Om jag hade haft minsta lilla talang så hade jag klarat 2.48 för länge sen med tanke på hur mycket jag springer. Jag är en ren träningsprodukt. Träna mer, oftare, längre och hårdare så kommer resultaten att komma.

Dagarna efter målgång så gick jag igenom loppet i mitt huvud hundratals gånger och försökte komma på om jag hade kunnat göra nånting annorlunda, men jag tror inte att jag hade kunnat göra på nåt annat sätt. Första halvan kändes otroligt lätt, som uppvärmning, precis som jag hade hoppats på. Jag kunde prata obehindrat utan ansträngning med folk runt omkring mig och känslan var att jag sprang med handbromsen i så jag tror inte jag hade tjänat nåt på att springa ännu mer defensivt i början. Jag väntade till 20km med att ta min första gel, såhär i efterhand skulle jag nog kanske ha tagit den tidigare om jag fick springa om loppet och även haft med mig fler än tre gels. Jag har också stirrat mig blind på mina splittar och försökt förstå mig på vad som säger:

20.10 / 20.03 / 20.05 / 19.55 / 20.10 / 20.19 / 20.23 / 21.02 / 8.50

Egentligen är det bara sista femman som sticker ut. I Barcelona var jag jämnare och höll alla femmor under 21min, det fixade jag inte nu. Tröttheten som slog till mellan 36-39km tror jag mest handlar om mental trötthet snarare än fysisk begränsning. Från 40km och in i mål hittar jag ju tillbaka till 4.02-fart men marathon handlar ju inte bara om att klara loppet rent fysiskt utan även om att klara den mentala kampen. Så trots att det blev PB så vek jag ner mig lite för mycket mentalt på slutet bara för att det blev jobbigt när jag borde ha borrat ner skallen istället och bara fortsatt tugga på trots att det gjorde ont. 

På ett sätt skulle jag vilja ha revansch nu på en gång. Å andra sidan känns det ganska skönt att det är ett halvår till nästa planerade mara. Jag älskar marathon men det är krävande både fysiskt och inte minst psykist och just nu behöver nog både kroppen och knoppen ladda batterierna innan det är dags att börja tänka på 2.48.48 igen. Men det betyder inte att säsongen är slut för den skull. Framförallt ska det bli skönt med lite mera kravlös löpning ett tag framöver och slippa springa långpass varje helg. Jag har inga konkreta mål just nu, kanske nåt millopp eller halvmara under hösten som passar, vi får se. Jag tar det som det kommer. Kroppen verkar i alla fall ha klarat Berlinmaran utan större bekymmer så kommande vecka blir det till att trappa upp löpningen och så småningom återgå till mina tiomilaveckor.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Sant Tillman, har faktiskt inte tänkt på det tidigare. Höll splittarna över 20 medvetet för att inte bonka sista halvmilen, trodde att jag skulle kunna hålla ihop det och t.o.m öka på slutet men nästa gång blir det nog en snabbare öppning. Då blir det 2.48.46 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Stretchutmaning


I fredags blev jag utmanad av Sisi på Nordic att testa en stretch. Sisi är en så fantastiskt grym atlet och inte minst gymnast och jag tänkte att om hon inte klarar att komma ner hela vägen så kommer ju inte jag göra det heller. Men döm om min förvåning när ryggen slog i backen. Egentligen ska man kunna dra sig tillbaka upp igen, men det var jag inte i närheten av att klara av. Det får bli nästa utmaning.

Men stretchen är skön! Du får med hela baksidan inklusive latsen och ländryggen som jag tycker kan vara svåra att komma åt annars. Var noga med att stå högt upp på tå och ha hälarna tätt intill väggen. Och håll hårt med händerna!

Du behöver visst inte komma hela vägen ner, gå en bit och vänd tillbaka upp. Upprepa några gånger. På filmen går jag ner hela vägen för att skryta, förstås.

Lycka till!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

BMW Berlin Marathon – Race Report


Det blev inte 2.48.48 idag. Jag gjorde ett försök och hade det inom räckhåll ett bra tag men vek ner mig mellan de kritiska 35-40km. Istället passerade jag mållinjen på 2.50.52. Nytt PB. Första känslan som kom var lättnad, otroligt skönt att det var över. Sen kom besvikelsen. Inte ens sub 2.50 fixade jag. Nu några timmar efter målgång känner jag mig ändå nöjd. PB är alltid PB. Jag tror inte att jag hade kunnat disponera loppet på nåt annat sätt och det var ju trots allt mitt snabbaste marathonlopp någonsin. Jag är nöjd med att jag lyckades få till ett bra lopp för det var verkligen inte igår. Senast jag sprang bra var i Barcelona och det är ett halvår sen, alla lopp efter det har gått mer eller mindre dåligt. Jag ska smälta den här upplevelsen men jag tror att jag måste bli snabbare på milen och halvmaran om 2.48 ska gå.

Marahelgen började i fredags då jag lämnade Sundsvall på eftermiddagen för att ta mig ner till Arlanda. Kände mig riktigt nervös och spänd, på gränsen till att det kändes jobbigt. Det normala brukar ju annars vara att jag alltid har ont nånstans som tar det mesta av fokuset men nu khade jag inga skavanker eller dålig form att oroa mig över. 19.30 lämnade flyget Stockholm och ett par timmar senare var jag och brorsan på plats i Berlin, på samma hotell som ifjol men med en helt annan känsla. Kunde känna doften av PB. Somnade ganska fort efter en hel dag med resande. På lördagen var det tidig uppstigning, vi skippade frukostjoggen och siktade istället på att vara ute på mässan när dom öppnade. Ifjol var det rena katasrofen med flera timmars köande för att få sin nummerlapp, i år gick det betydligt smidigare. Expon hade flyttat från den gamla flygplatsen till en mer central mässhall som kändes mycket bättre rent logistiskt. Behövde inte köa särskilt länge för att få nummerlappen. Gick sen runt och kollade lite bland alla utställare och var klar redan vid 11-tiden. Eftermiddagen ägnades sen åt lite sightseeing och att kolla in start/målområdet.

Imorse ringde klockan redan 05.30. Hängde på låset till frukosten som öppnade 06.00 för att få så mycket tid som möjligt att smälta maten. Åt lite för många chokladbullar och croissnanter och kände mig inte alls så lätt som jag ville. Efter frullebn väntade de obligatoriska toabesöken x 3. Kvart över sju lämnade vi sen hotellet och tog spårvagnen till Hauptbahnhof. Därifrån var det några minuterscpromenad innan man kom in till startområdet, alldeles utanför Riksdagen. 

Ifjol kändes det som det var hur mycket folk som helst som trängdes, i år kändes det lite mindre, kanske för att vi var lite tidigare på plats. Vädret kändes lovande, lite kyligt i luften men man kände att det skulle bli varmt i solen. Vi hade gott om tid så vi la oss under ett träd och slumrade till ett tag. Det var ganska skönt att få några minuters extra sömn men samtidigt kände jag mig slö när det var dags att bege sig. Kände också att jag hade lite ont i framsida lår efter gårdagens promenerande som började oroa lite.

Efter lite uppjogg på väg mot startfållan var det dags att göra sig redo. Hann se starten av rullstolsracet innan jag hoppade in i stargrupp C. Började känna mig taggad och peppad och såg frame mot att få springa iväg. Hade bestämt mig innan för att inte få hybris och öppna i 3.45-fart utan springa på klockan fram till 3 mil och sen känna efter hur det kändes.

När startskottet ljöd kom jag iväg rätt bra, fick sick sacka lite i början, men gatorna var breda så det kändes aldrig trångt även fast det var många löpare tätt runt omkring. Första kilometern gick på 4.01 och sen var det fri lejd framåt.

Första femman passerades på 20.10, kände dock ingen panik över det utan tänkte mest att det kändes riktigt lätt. Första milen avverkades på 40.13 och känslan då var precis såsom jag ville, det kändes som uppvärmning. Passerade rätt många svenskar som jag småpratade med några, många hade ungefär samma mål som mig. Andra milen gick på exakt 40min och halvan passerades på 1.24.32. Kände mig fräsch och tänkte att nu börjar loppet på riktigt. Fram till 25km fortsatte det med samma känsla men strax därefter kom första dippen. Började känna mig riktigt trött och sliten, kollade på klockan men tappade inte så mycket. Tog en gel och fick en kick av den och lika fort som tröttheten kom, lika fort försvann den.

Vädret var mer eller mindre perfekt, kanske lite för varmt, men inget som påverkade, det fanns gott om skugga längs hela banan. Första delmålet som jag hade ställt in mig på var 30km där jag ville ha 2 timmar. Passerade på 2.00.39 men kände fortfarande ingen panik. Vid det här laget tuggade jag på och gick som en klocka och hade krafter för att öka om jag skulle behöva. Sprang med en bra klunga stora delar av loppet som gick oerhört jämnt. Trots det tappade jag något på femman fram till 35 och var där 1 minut efter planen. Nu började jag känna mig lite orolig för nu började det bli jobbigt. Kilometrarna kändes längre och längre och jag fick ingenting gratis. På Kurfürstendamm höll jag farten tack vare publiken men så fort den långa paradgatan var förbi så kom den andra dippen. Kände mig riktigt trött och kroppen skrek stanna. Tappade klungan och hamnade själv med ganska många metrar fram till en rygg. Tog en ny gel men fick ingen respons. Började prata med mig själv, ”håll ihop det här nu, Anders” och ”kom igen nu för helvette” men det hjälpte inte heller. Kilometrarna låg nu kring 4.15 och 2.48.48 var kört. Krafterna kom och gick, ibland kändes det lätt, ibland bara total misär. Ställde in huvudet på att kriga för sub 2.50 men vid 40km passeringen visste jag att det också var kört. Passerade på ganska exakt 2.42 men kände att jag inte hade 3.45-fart i mig just då som hade behövts. Gjorde i alla fall ett försök, ökade farten men kom knappt ner i 4-fart. Med knappa kilometern kunde jag äntligen skymta Brandenburger Tor. Nu var det så pass nära så nu gav jag allt. Ökade farten, la in en lång slutspurt och plockade en hel del folk dom sista 400m.

Första känslan när jag knäppte av klockan var lättnad. Lättad att smärtan äntligen var över. Kände ren glädje av att få stanna upp och inte behöva springa mera. Sen kollade jag klockan. 2.50.52. Då kom besvikelsen. Trots nytt PB var besvikelse det andra jag kände. Väntade in brorsan som kom in på 2.54. Började den långa vandringen bort mot startområdet, fick min medalj, poncho och lite snacks och dryck och först då började jag känna mig lite nöjd. Nu när det gått ett tag så känner jag mig ännu mera nöjd. Jag persade ju trots allt. 2.48.48 får vänta. Först måste jag bli snabbare på milen och halvmaran.

Vad som händer nu återstår att se. Jag ska vila den här veckan och på ett sätt vore det skönt med säsongsvila redan nu. Å andra sidan känns det lite tidigt och formen är det ju uppenbarligen inget fel på. Kan hända att det blir nåt millopp eller halvmara, vi får se. Först ska jag njuta av mitt nya PB den här veckan och inte ta ett löpsteg dom kommande dagarna.

/Hörs

Antal kommentarer: 2

Anders Larvia

Tack allihopa Nu när det gått ett par dagar så känner jag mig rätt så nöjd och stolt trots att det inte blev några 2.48, framförallt är jag nöjd med att jag bet ihop efter 40km och inte lät det rinna iväg. Det kommer fler maror och nya chanser.

@Stefan N: hur gick det för dig? Brorsan sprang med negativ split för andra maran i rad, det är nog nånting jag aldrig kommer mäkta med. @Stefan P: jag var bra sugen på att lägga mig i diket och spy vid 38km, såhär i efterhand är jag glad att jag inte gjorde det. Kör hårt så kommer du att fixa sub3. Jag gick från 3.16 till 2.59 på min första sub3 mara så 9min är absolut görbart! Tack Lars och Staffan. Har inte bestämt om det blir ett nytt 2.48 försök i Boston som nog blir nästa mara, ska iaf köra lite mer specifik 10km och halvmara träning fram tills dess.


Anders Larvia

Första sub3 maran var i New York 2013, några månader innan stapplade jag i mål i Stockholm på 3.16. Det var dock med minsta möjliga marginal (2.59.57), målet var egentligen inte sub3 men det gick tack vare publiken. Tränade på rätt bra även inför Stockholm, för mig var hemligheten att springa långsammare på träning men öka antalet mil i veckan och det är ungefär så jag fortfarande tränar. Ska springa Å-stadsloppet i helgen så det kommer en race report i helgen från det loppet 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Race Gear Details



Hej!

Detta inlägg kommer handla om hur jag tänker kring mina aktiva val för maximera min prestation samt minimera oförutsedda olyckor eller andra ovälkomna problem. Det är självklart alltid viktigt med förberedelser så man kan enbart fokusera på sin framfart utan behöva leka mekaniker eller sjukvårdare på vägen. Men ju extremare förutsättningar desto mindre förlåtande blir misstagen.

Simningen:
– Enklaste momentet då man slipper släpa på något samt få saker som kan gå sönder.
Hängselcykelbyxor Bontrager Ballista under mitt swimskin från HUUB som sitter riktigt bra på mig samt Speedo Speedsocket simglasögon med solglas som jag alltid har. Har dessa under badmössan då de annars lätt flyger av vid de fighter som uppstår i vattnet. Har inget vaselin på kroppen utöver grenen inför cyklingen. Tar en Gel & Power Bar Waffle strax innan start. Har även druckit 0.5l vätska med Resorb.

Cyklingen:
-Står och väger mellan min race suit från Fusion eller cykelställ från Bontrager. Oavsett vilka triathlonkläder jag har så har ingen tillräcklig vaddering för 18 mil i tempoställning. Ska även läsa på huruvida man får ha t-shirt långa ärmar under simningen på detta race då det är lite olika med det beroende på tävling som har non-wetsuit swim. Lutar åt cykelbyxor på simmet sen drar jag på mig cykeltröjan i T1. Kunna ligga ”bekvämt” i 5h på cykeln är värt allt. Speciellt på detta race när det är så mycket annat som kan knäcka dig. Skav & domningar är mentalt nedbrytande och det var fantastiskt slippa det i Kalmar även om det kostade någon minut extra i T2 när jag bytte om till trisuit.
– Huvudet får en Bontragers Ballista Aero Road Helmet. Snabb & bekväm samt lätt kyla av skallen.
– Oakley Jawbreakers Prizm skyddar ögonen.
– Bontragers XXX skor på fötterna. Vanliga cykelskor samt strumpor på fötterna.
– Hade tänkt ha en 55 chain ring men då det kommer strula till min slope i wattmätaren så behåller 53:an på. Det blåser som bekant där samt långa utförslöpor vilket får mig trampa ur relativt ofta. Riktiga cyklister klarar hålla hög kadens men jag är dålig på det. Över 100 frekvens och jag tycker det snurrar för fort. Önskar jag vore mer mekaniskt begåvad och kunde ordna med såna här saker själv. SRM mätaren har just varit i Tyskland efter varit strulig så värdesätter hellre konsekvent data den här gången än slippa tvingas frihjula i några backar. Tar 11-23 som kassett.
– Har Bontrager Aeulos Clincher 90 mm bak och ett 50 mm fram. Latexslangar och Continentals GP4000IIs 25 mm bak resp 23mm fram. Inte de snabbaste men väger man in punkteringsrisken i kalkylen så är det ett snabbt & tryggt val.
– Kommer sannolikt införskaffa en påfyllningsbar flaska till styret samt ha ett vanligt flaskställ på ramen. Flaskorna man får vid stationerna passar dåligt i flaskhållare samt riskbest släppa styret under många partier för dricka. Bakom sadeln sätter jag inget utan lägger reservslangar, verktyg & patroner i Treks reservdelslåda (speed box). Kan inte ha vätska bakom sadeln då jag får kramp i bröstryggen då jag fipplar där efter en 4km simning. Utöver två flaskor med Vitargo sportdryck har jag med mig 12 st Powerbar Gels. Det är minimun vad jag ska få i mig men brukar ta nån extra vid langningarna. Inga bars, salttabletter eller annat tjafs, keep it simple.


Löpningen:
Byter om till en Fusion trisuit, heldräkt. Fräscha strumpor, Frottépannband, Oakley Radar med ren lins och Salming Distance 3 med snabbsnören. Slabbar på mig solskydd på armarna & ansikte. Greppar 6 Polerbar Gels med koffein och trippar iväg längs Alií Drive. Vätskestationerna kommer varje Mile (1.6km). De är välfyllda och de som jobbar där är extremt service minded. Ingen risk man kommer sakna något, gäller bara vara disciplinerad och få i sig skiten hela tiden.

Slutsats: Kommer köra ganska exakt som i Kalmar med undantag för hjulen, hjälmen & dryckeslösningen för mina aerobars. Varför ändra på ett vinnande koncept?!

Frågar på det?!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Maui Mike


Hallå!

En vecka kvar tills jag åker till Hawaii. Vet faktiskt inte vad som hände med de senaste fem. Känns som tiden flugit iväg. Tog en vilovecka från all sport efter Kalmar, fick dessutom en bonusvecka till av komplett vila då jag drog på mig en elak barnbakterie som sänkte mig helt. Fick en tuff uppstartvecka och har sedan dess försökt klämma in mina pass så gott det går mellan jobb & tid med familjen. Tröstar mig med det inte går komma i bättre form än i Kalmar utan på sin höjd något liknande. Försökt genomföra de nyckelpass som gav mest i somras och undvika dem som sliter. Har även en hel del privata tidsslukande projekt så uttrycket Time Management har verkligen applicerats.

Kan tycka det är något dåligt genomtänkt endast få 6 veckor på sig förbereda sig för en ny Ironman efter man lyckats kvala i Kalmar. Det är ju inte direkt ett millopp i krispig höstluft som väntar den 8:e oktober. Har tidigare år inte riktigt maxat ur vilket gjort det lättare hitta form och motivation. Denna gång fick man en vecka mindre förbereda sig på samt jag var bra mycket mer trasig än 2013 & -14. Hunnit bli några år äldre hjälper inte heller. Nu framstår jag gnällig men för mig är målet alltid tävla bra och anser inte riktigt jag får rättvisa förutsättningar göra det med detta upplägg. Som jag alltid sagt, Kalmar förtjänar ligga tidigare på året av flera skäl. Detta skulle då vara det främsta och gäller såväl proffs som amatör.

Senaste veckan har det dock börjat lossna. Fartmässigt syns det inte mer än marginellt men själva känslan under genomförandet är väldigt mycket bättre. Känner verkligen hur kroppen syresätts under tuffare pass och kraften finns där samt tar inte slut som den gör när man är övertränad eller sliten. Får heller ingen kännbar träningsvärk eller direkta skadekänningar vilket bäddar för fortsatt bra pass. Är ju endast bara denna vecka plus några dagar kvar då träningen kan göra skillnad. Efter det har den bara en negativ effekt på mig förutom normal upprätthållande träning.

Åker ner så jag är nere exakt en vecka innan race. Kanske några dagar för lite men vem har i slutet av året möjlighet trolla fram mer ledighet, allra minst jag. Kommer dock göra ett tuffare & längre cykelpass upp till Hawi (Vänpunkten) samt simma massvis veckan innan. Blir något längre löppass (10-11km) också nere i Energy Lab så kroppen samt skallen fattar vad som väntar. Gjorde exakt det tidigare år och det funkade bevisligen bra. Efter det ska jag verkligen bara försöka njuta av det faktum att jag klarade det, tog mig hit och för alla andra som tyvärr inte gjorde det så ska man fan njuta av vistelsen där.

Målsättningen är som alltid: Köra så snabbt det går i de tre grenarna att jag kan fortsätta med nästa och hålla min plan så långt det går på löpningen. Efter min 3:07h mara i Kalmar då jag var märkbart stukad under cyklingen vågar jag spänna bågen såpass att jag ska försöka få till en 3:10-3:15h mara. Gjorde 3:23h 2014 och då anser jag det var riktigt dåligt sprunget under första halvan. Prata tider på Hawaii är som på Vasaloppet – det bestämmer vädergudarna. Vill ramla över mållinjen och känna jag fick ut allt på banan utan några tråkiga problem såväl mekaniska som fysiska.

Kommer en uppdatering senare i veckan där jag tar upp hur jag tänker kring min utrustning och mer ingående över min race plan. Stay Tuned.

Nu ska jag hålla mig glad, utsövd och smart sista dagarna. Wish me luck!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in