Tokspinning med extra allt!


Idag var Marie, Sofie och jag på Urban Ride i Stockholm och spinnade. Om du har varit i New York någon gång kanske du har varit på Soul Cycle, eller åtminstone gått förbi något av de många Soul Cycle-klubbarna som finns där. Liknande koncept finns på många ställen runt om i världen och nu har Stockholm på kort tid fått två spinningklubbar med en sådan inriktning. Lite lyxigare klubbar där du får låna cykelskor, små handdukar och där det finns en del produkter att använda i omklädningsrummen.



Jag är inte en spinningperson – jag blir ofta uttråkad, men det blir jag inte under det här passet. Dels är passet bara 45 minuter, men man hinner inte heller bli uttråkad – det är inte en död sekund. Vi blir utrustade med små hantlar (jag menar små, jag fick nära nog slåss för att få ha mina 3-kilos kvar när personalen ville byta till lättare) och sedan kör vi!

Instruktören Kajsa har en förkärlek till högt tempo, tyvärr precis vad jag inte tycker om när det gäller spinning. Vi trampar som besatta, alltså så där fort så att det känns som att fötterna går snabbare än både knäna och höfterna kan. Men jag vet – det finns de som visst gillar att trampa sitt fortaste.

Ok, jag vill inte låta negativ men att göra crunches sittande på cykeln och att göra armhävningar på styret (när man samtidigt sitter på cykeln) ger nog de flesta rätt lite rent träningsmässigt. Jag förstår inte hur jag ska bete mig för att det ska bli jobbigt, hur jag än beter mig går det liksom inte att blir trött. Men det händer ju något, och samtidigt som jag om och om igen böjer mig ner över styret i en rasande fart, trampar ju benen som om de är på väg att lossna ur sina fästen, så trött blir jag ju, men inte i överkroppen.

Dags för hantlarna! Efter en orgie av axelpressar, bicepscurl och tricepspressar i samma hysteriska tempo som resten av passet (ja, du trampar fortfarande på cykeln också, men långsammare nu) är jag tacksam över att de lät mig behålla mina 3-kiloshantlar. Visst bränner det i musklerna, men i den här hastigheten är det svårt att hålla rörelserna kontrollerade och det hela känns hafsigt.

Slutsatsen är att om du gillar lekfull spinning i högt tempo så har du din träningsklubb på Norrtullsgatan i Stockholm. Jag kan ju inte känna att jag just nu längtar tillbaka till själva träningen, men klubben är superfin och människorna jättegulliga. Och om Soul Cycle är en träningsform du verkligen gillar behöver du inte åka till New York för att träna.

Kul att de har öppnat, kul att det är en fin klubb (som ligger i Crossfit Nordics gamla lokaler) och jag hoppas att det finns tillräckligt många i Stockholm som har fart i benen för att det ska funka.

Tack så mycket för idag, Urban Ride!

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Inte lika mycket röven


Pullups, chins och fan och hans moster. För mig är det fortfarande röven varje gång coach Jakob har skrivit chins eller pullups i mitt träningsprogram. Jag vankar av och an innan jag ids ta tag i räcket eller ringarna. Men så tänker jag på hur det var för ett år sedan. Då kunde jag knappt göra chins eller pullups. Nu handlar det ju om jag har faktiskt hänger där och reppar (coolt gymlingo för att göra flera repetitioner än en), inte sällan viktade pullups och chins, eller åtminstone gör någon variant på övningarna där man ska vrida händerna eller göra något annat bara för att göra det ännu värre. Det är trots allt alltså inte lika mycket röven.

Så idag, när ringchinsen inte kändes asgrymma, bestämde jag mig för att strunta i det, vara stolt för att jag kunde göra några alls, och gå vidare. Dessutom firade jag fredag lite extra genom att persa i ryck – wohoo! (Bara med ett kilo, förvisso, men jag reppade (gymlingo) på vikten och körde tre repetitioner.) Det har varit ett PR som jag borde ha kunnat slå för länge sedan, men som har satt sig i huvudet. Nu är jag förbi det, så nu kommer det att gå snabbt framåt. Jo, visst då!?

Kram på er och trevlig helg!

Hyllning till det krokiga


Jag har under senaste åren fascinerats mer och mer av hur min kropp faktiskt hanterar min skolios. Den är grav och jag borde kanske ha mer problem av den är jag har. Det gjorde också att jag började fundera på hur jag skulle kunna göra en tatuering som på något sätt hyllar det krokiga i min kropp och i livet i stort, kanske. (Ja, det handlar också om att jag gärna ville göra en till tatuering.)

Resultatet blev en kråka och spår den har gjort. Min ryggrad är lite som kråkspår, sneda och till synes oplanerade.

Du kanske själv har någon skavank som du kan lyfta fram istället för att gömma? Det blir roligare då.

Fem kilometer skeppsbrott


I lördags sprang jag lopp. Det händer inte jätteofta, men jag älskar det. Jag älskar att stå i starfållan och känna mig lite nervös och spänd och jag älskar att få rusa iväg när startskottet går. Nu var det dessutom ett lopp som jag kände att jag kunde vara bra på – Arena Run. Fem kilometer löpning med en massa hinder. Inte hinder á la Tough Viking, utan hinder man nästan kan springa sig igenom – trappor, krypa, däck, klättra lite och så vidare. Och så roligt det var! Det var den roligaste halvtimmen på mycket länge. Utmanande och jobbigt, men otroligt skojigt. Det var första gången Arena Run kördes och jag kan VERKLIGEN rekommendera alla som gillar lite annorlunda utmaningar att springa nästa år. Superkul. Alltså verkiligen roligt. Skoj. Har ni fattat? Det var roligt.

Nu är jag, familjen och systerns familj i Orsa Grönklitt och åker skidor. Jag är inte jätteduktig, men glad och lite orädd och gillar när det går fort. Uppkopplingen är inte den bästa här på klitten så jag får blogga igen när jag är nere på marken.

Ha det gött tills dess. Swoosh swoosh swoosh!

Och vinnarna är…


Jag fick så många fina svar på min tävling om en PT-timme med mig, så jag beslutade mig för att i generös och euforisk fredagsanda ge bort hela TRE PT-timmar! Wohoo!

Vinnarna är:

Anne Viklund

Jenny Maaruf

Katta på Move it mama!

Grattis grattis! Och tack till alla er andra som hörde av er och ville vinna. Jag vill förstås fortfarande träffa just er, men jag kan inte jobba gratis jämt. Ni är SÅ välkomna att kontakta mig och boka en tid ändå så ska jag lära er att göra chins, för det verkar vara det de flesta vill. Men lugna, ni får göra burpees också.

Ni som vann – dra iväg ett mejl till anna-lena@crossfitnordic.se så bokar vi in en tid.

Må så gott och ha värsta bästa helgen!

Ett lopp, ta mig tusan. Ett lopp!


Igår hände två saker: jag sprang backintervaller i hällregn och jag anmälde mig till ett lopp. Man skulle kunna tro att det har brunnit i huvudet på mig. Men ni kan vara lugna, min mentala hälsa är oförändrad. Löpningen beror mest på min spricka i bröstbenet – jag har svårt med mycket annan träning. Loppet är Arena Run den 20 februari – ett fem kilometer långt lopp på Friends arena med massor av hinder att ta sig förbi. Det låter ju jättekul! Jag har gillat idén om hinderlopp som Tough Viking och Toughest, men det finns alltid något som gör att jag backar, främst elhinder. På Arena Run är det inga elhinder, utan alla hinder ska gå att springa genom. Det är alltså inte flera meter höga väggar heller, man ska inte bli stoppad av något hinder. De är bara extra utmaningar. För mig är de också distraktion så att jag inte tänker på att jag springer. Jättepraktiskt!

Och vet ni – det är inte för sent att gå in och anmäla sig! Gå in här och anmäl dig idag! Det kommer att bli jättekul!