Tokspinning med extra allt!


Idag var Marie, Sofie och jag på Urban Ride i Stockholm och spinnade. Om du har varit i New York någon gång kanske du har varit på Soul Cycle, eller åtminstone gått förbi något av de många Soul Cycle-klubbarna som finns där. Liknande koncept finns på många ställen runt om i världen och nu har Stockholm på kort tid fått två spinningklubbar med en sådan inriktning. Lite lyxigare klubbar där du får låna cykelskor, små handdukar och där det finns en del produkter att använda i omklädningsrummen.



Jag är inte en spinningperson – jag blir ofta uttråkad, men det blir jag inte under det här passet. Dels är passet bara 45 minuter, men man hinner inte heller bli uttråkad – det är inte en död sekund. Vi blir utrustade med små hantlar (jag menar små, jag fick nära nog slåss för att få ha mina 3-kilos kvar när personalen ville byta till lättare) och sedan kör vi!

Instruktören Kajsa har en förkärlek till högt tempo, tyvärr precis vad jag inte tycker om när det gäller spinning. Vi trampar som besatta, alltså så där fort så att det känns som att fötterna går snabbare än både knäna och höfterna kan. Men jag vet – det finns de som visst gillar att trampa sitt fortaste.

Ok, jag vill inte låta negativ men att göra crunches sittande på cykeln och att göra armhävningar på styret (när man samtidigt sitter på cykeln) ger nog de flesta rätt lite rent träningsmässigt. Jag förstår inte hur jag ska bete mig för att det ska bli jobbigt, hur jag än beter mig går det liksom inte att blir trött. Men det händer ju något, och samtidigt som jag om och om igen böjer mig ner över styret i en rasande fart, trampar ju benen som om de är på väg att lossna ur sina fästen, så trött blir jag ju, men inte i överkroppen.

Dags för hantlarna! Efter en orgie av axelpressar, bicepscurl och tricepspressar i samma hysteriska tempo som resten av passet (ja, du trampar fortfarande på cykeln också, men långsammare nu) är jag tacksam över att de lät mig behålla mina 3-kiloshantlar. Visst bränner det i musklerna, men i den här hastigheten är det svårt att hålla rörelserna kontrollerade och det hela känns hafsigt.

Slutsatsen är att om du gillar lekfull spinning i högt tempo så har du din träningsklubb på Norrtullsgatan i Stockholm. Jag kan ju inte känna att jag just nu längtar tillbaka till själva träningen, men klubben är superfin och människorna jättegulliga. Och om Soul Cycle är en träningsform du verkligen gillar behöver du inte åka till New York för att träna.

Kul att de har öppnat, kul att det är en fin klubb (som ligger i Crossfit Nordics gamla lokaler) och jag hoppas att det finns tillräckligt många i Stockholm som har fart i benen för att det ska funka.

Tack så mycket för idag, Urban Ride!

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sommar, sol och löpning
  • Kom i toppform, semesterns smartaste träning
  • Spring tystare, minska skaderisken och öka effektiviteten
  • Fokusera, lägg tid på det som verkligen har effekt
  • Test: 17 nya trailskor
  • 6 snygga solbrillor
  • The Biggest badass
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Raceweek


Äntligen är det snart dags, raceweek! Det är verkligen nåt speciellt med dom sista dagarna innan ett lopp, både på gott och ont. Förväntningarna är höga, nervositeten påtaglig och frågetecknen många. Har jag gjort allt som jag kunnat? Trappat ner i tid? Hittat formen? Hur känns kroppen? Framförallt är det skönt att konstatera att det man tränat för sen flera månader tillbaka äntligen börjar närma sig. Examen. Alla timmar på löpbandet nu i vinter, allt snöpulsande i mörker och minusgrader med snoret rinnandes längs kinderna, alla svordomar, all svett och all mjölksyra ska äntligen betala av sig. Det jobbigaste är redan gjort; jag har haft bra kontinuitet hela vägen, kört mer intervaller än någonsin, längre trösklar, fler långpass och sprungit oftare och längre än inför nåt annat lopp, jag har haft flyt helt enkelt och därför känns det extra tungt att återigen konstatera att kroppen protesterar precis dagarna innan en mara. ”Fanfanfan” för att citera Thåström. Men till skillnad från Berlin i höstas är jag ändå hoppfull om att kunna prestera nu på söndag. Då visste jag att det inte skulle gå även fast jag intalade mig att det fanns en chans, så illa verkar ar inte vara nu.

Förra veckan var en riktig skitvecka på många sätt. Jag hade förkylningssymptom som varken släppte eller bröt ut på riktigt och dessutom saknade jag tryck i steget och sprang varje pass med tunga ben och en dålig känsla. Det kändes bara allmänt tungt att släppa upp på träningen. När den känslan äntligen släppte började jag istället känna av lite små retningar på utsidan av knät och hjärnan började direkt tänka löparknä. Inbillning eller noja? Jag sprang på utan större bekymmer och utan smärta men kunde ändå inte släppa den där känslan av att allting inte stod rätt till. Att springa var inga problem, det var i vila som jag tyckte att jag kände av det mest så imorse klev jag in på det här stället…

En välbekant dörr som jag gärna undviker men som jag samtidigt uppskattar finns där när kroppen protesterar. Domen efter dagens besök är att framsida lår är överansträngt, eller snarare utsidan av låret, precis där ITB går, alldeles intill knät. Orsaken till det är samma orsak som löparknät i somras; jag är för svag i sätet och faller inåt med knät vid varje steg vilket gjort att låret fått kompensera för det den här gången och nu alltså bestämt sig för att säga ifrån. Det kändes skönt att det inte var löparknät från ifjol som spökade, jag hade nog inte klarat av det en gång till så tätt inpå, däremot hänger ju allt ihop och grundproblemet är detsamma så efter Barcelona måste jag ta tag i det här problemet på allvar för nu börjar jag bli less på riktigt. Prognosen att kunna starta på söndag är ändå god konstaterade naprapaten, främst för att jag inte upplevt nån smärta under löpningen. Nålar hade gjort underverk sa han, men tiden för det var för knapp så istället gick han på rätt rejält med händerna och det gjorde inte mindre ont för det. Däremot fick jag beröm för höften som knappt kändes när han attackerade den med armbågen, i somras hade jag nog inte klarat mer än ett par sekunder. Efter behandlingen var jag ganska öm, det kändes ungefär som om nån sparkat mig hårt på låret men det kändes ändå bra på nåt konstigt sätt. Fick order om att aktivera sätet dom här dagarna, rulla låret på foamroller och använda det sunda förnuftet när det gäller löpningen. Det sunda förnuftet sa att jag hade planerat ett kort pass idag för att känna på tävlingsfarten så ett par timmar efter att jag klev ut genom den där dörren stod jag på löpbandet och rev av 5km i marafart och en avslutande tusing i överfart med en bra känsla utan känningar. Nu några timmar senare är känslan att nån sparkat mig ytterligare en gång på låret men den här gången med stålhetta. Men det var väntat, tror inte det beror på löpningen, naprapaten varnade för att behandlingen kommer kännas mest på kvällen och dagen efter.

Jag hade önskat att förutsättningarna vart annorlunda men det är bara att gilla läget. Precis som inför Berlin, när jag åkte på en bristning i vaden under det sista passet, så är jag ändå ganska lugn. Går det inte så går det inte. Jag försöker vara positiv och målsättningen är fortfarande PB. I mitt huvud ser jag hur jag korsar mållinjen på söndag, stänger av klockan som säger nytt PB och att känslan efteråt är att det fanns ytterligare en växel. Förutsättningarna ser i alla fall riktigt bra ut; sol, svag vind, 2 m/s och kring 10 grader. Bättre än så kan det knappast bli. Det blir linne och korta tights. Har fått sånt jävulskt skav av splitshortsen de senaste passen på löpbandet så jag vågar inte chansa.  

Är ledig den här veckan, har sportlov vilket är en helt perfekt marauppladdning. Kan sova ut rejält på mornarna och slipper vistas bland snoriga elever och riskera att bli sjuk. Det är rätt skönt, dagarna går rätt fort även när man är ledig och inte gör särskilt mycket. Idag vaknade jag vid tiotiden; frulle, lite musiklyssning, naprapaten, lunch, en sväng på stan, lite mer musiklyssning, löpning och lite prehabövningar på gymmet, läsa nya numret av RW, käka middag, ännu mer musiklyssning, nu lite bloggande och efter det några avsnitt av Suits. Livet på en pinne! Det neagtiva skulle väl vara att det finns all tid i världen att känna efter lite för mycket hur kroppen egentligen känns, när hjärnan väl fått vittring på nån känning är det svårt att slå bort det. På fredag går i alla fall flyget till Barcelona, laddar upp med Messi och Suarez på Camp Nou på lördag, kan hända att det slinker ner några tapas och ett par Estrella också innan det är dags att leverera på söndag. Jag har i alla fall gjort vad jag kunnat för att stå förberedd på startlinjen, sen är det bara å hoppas att kroppen håller ihop och att jag har den rätta dagen. Taktiken är att springa smart och ha krafter kvar till dom sista 5-6 kilometrarna. 1.24.24 halvvägs och sen hålla tummarna för att det inte rinner iväg alldeles för mycket på slutet. 

Om jag håller mig hel fram till loppet så blir nästa inlägg en race report.

/Hörs

Dagens låt: You’re the best känns lite uttjatad att ladda upp med vid det här laget, som tur är finns det fler passande guldkorn från samma film och soundtrack som passar minst lika bra som uppladdning. ”Its the moment of truth, you’re giving it all, standing alone willing to fall, if you can do it get up and prove it, get up and show them who you are”


Antal kommentarer: 2

Frida Michold

Lycka till Anders!!


Anders Larvia

Tack hörni! Har inte känt av låret nånting under de senaste passen så det är nog bara tuta å köra 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Inte lika mycket röven


Pullups, chins och fan och hans moster. För mig är det fortfarande röven varje gång coach Jakob har skrivit chins eller pullups i mitt träningsprogram. Jag vankar av och an innan jag ids ta tag i räcket eller ringarna. Men så tänker jag på hur det var för ett år sedan. Då kunde jag knappt göra chins eller pullups. Nu handlar det ju om jag har faktiskt hänger där och reppar (coolt gymlingo för att göra flera repetitioner än en), inte sällan viktade pullups och chins, eller åtminstone gör någon variant på övningarna där man ska vrida händerna eller göra något annat bara för att göra det ännu värre. Det är trots allt alltså inte lika mycket röven.

Så idag, när ringchinsen inte kändes asgrymma, bestämde jag mig för att strunta i det, vara stolt för att jag kunde göra några alls, och gå vidare. Dessutom firade jag fredag lite extra genom att persa i ryck – wohoo! (Bara med ett kilo, förvisso, men jag reppade (gymlingo) på vikten och körde tre repetitioner.) Det har varit ett PR som jag borde ha kunnat slå för länge sedan, men som har satt sig i huvudet. Nu är jag förbi det, så nu kommer det att gå snabbt framåt. Jo, visst då!?

Kram på er och trevlig helg!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hyllning till det krokiga


Jag har under senaste åren fascinerats mer och mer av hur min kropp faktiskt hanterar min skolios. Den är grav och jag borde kanske ha mer problem av den är jag har. Det gjorde också att jag började fundera på hur jag skulle kunna göra en tatuering som på något sätt hyllar det krokiga i min kropp och i livet i stort, kanske. (Ja, det handlar också om att jag gärna ville göra en till tatuering.)

Resultatet blev en kråka och spår den har gjort. Min ryggrad är lite som kråkspår, sneda och till synes oplanerade.

Du kanske själv har någon skavank som du kan lyfta fram istället för att gömma? Det blir roligare då.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Min största oro


Idag tog jag ett moget och vuxet beslut. Löpvila fast jag egentligen hade tänkt att springa i nån form. Och det bästa av allt är att det inte var särskilt svårt, ingen vånda eller ångest över ett uteblivit träningspass. Nånting har kanske lärt mig trots allt. I fredags eftermiddag sprang jag mitt sista långpass inför Barcelona och sen dess har kroppen känts omotiverat sliten. Det gick varken fort eller var särskilt långt men gluteus maximus har protesterat lite och höfterna likaså. Inte så att jag har ont utan mer att benen känts sega och lite slitna. Inte blev det bättre av att jag knappt hunnit komma innanför dörren efter långpasset i fredags innan telefonen ringde med en inbjudan att dricka whiskey och vin. Efter 34km löpning och på tom mage var det med facit i hand en mindre bra idé men det var i alla fall både gott och trevligt. Så idag när jag promenerade hem från jobbet i fantastiskt soligt väder och kände att benen fortfarande var slitna så fick det bli löpvila. Så här tätt inpå hade det nog bara gjort mer skada än nytta att springa med slitna ben. Istället blev det gymmet och lite pyssel i form rörlighet, prehab, stretching och foamroller, sånt som jag normalt avskyr men vad gör man inte för att ge sig själv dom bästa förutsättningarna.

Bortsett från två dagar i februari som gick bort pga ryggont har träningen gått oförskämt bra sen december. Jag har klarat mig undan både skador och sjukdomar trots att jag både sprungit mer, oftare och hårdare jämfört med tidigare och det utan att göra några större uppoffringar. När jag ser tillbaka på träningen de senaste månaderna funderar jag på varför jag inte har sprungit lika mycket tidigare. Jag har inte slutat leva bara för att jag ökat träningsdosen så tiden har i alla fall inte vart den begränsande faktorn. Nu återstår det svåra; dom två sista kritiska veckorna då det dels gäller att hålla sig frisk men också att tillåta sig själv att vila och inte slita på benen i onödan. De sista veckorna inför ett prioriterat lopp brukar i regel kännetecknas av att jag hela tiden känner efter hur kroppen mår och den här gången är inget undantag. Jag har tagit tempen morgon, middag, kväll bara för att vara säker på att jag inte håller på att få feber, jag har sovit med tjocksockar och halsduk för att hålla mig varm, käkat Kan-Jang i förebyggande syfte och tuggat strepsils som smågodis bara för att jag är nojjig. Jag är vanligtvis ganska hypokondrisk av mig och det blir inte bättre av ett stundande marathonlopp. Då ökar istället hypokondrin exponentiellt med tiden ju närmre raceday jag kommer.

Det vore så jävla typiskt att dra på sig en förkylning med så kort tid kvar när jag klarat mig hela vintern och kunnat träna på bra. Som tur är är jag sällan sjuk. Jag var förkyld i somras och en gång förra julen och fick då ställa in ett par dagars träning men senast jag var riktigt sjuk och sängliggandes var den 14 november 2004. Ett tag sen alltså. Så sannolikheten att bli sjuk verkar ganska liten men riktigt säker kan man aldrig vara så här i influensatider. Och tur är inget jag tror på. Jag tror att man skapar sin egen tur. Så förutom att göra allt ovanstående så tvättar jag händerna sjuttioelva gånger per dag istället för femtioelva gånger. Jag skakar inte hand med främmande människor, undviker offentliga toaletter, lunchbufféer och att ta på döda ting i onödan typ dörrhandtag och bankomater utan handskar. Dessutom skäller jag, utan dålig samvete, ut mina elever som sitter i klassrummet och snorar och hostar. Mer än så kan man inte göra. Egentligen drar jag mig för att gå på gymmet också och i den bästa av världar hade jag gjort som Johan Olsson – tagit ledigt från jobbet och isolerat mig från all mänsklig kontakt de sista veckorna i en stuga nånstans ute i ingenstans. Sen inser jag att det håller på gå till överdrift. Jag är en glad motionär som ska springa ett lopp. Det är varken på liv eller död eller VM eller OS. Det är Barcelona Marathon och jorden kommer inte gå under om jag misslyckas. Men proffs eller inte, jag ska åtminstone göra vad jag kan för att stå på startlinjen frisk och kry med fräscha ben. Jag tror på att jag kan springare fortare än jag någonsin gjort i Barcelona och det vore dumt att inte ta till vara på den chansen genom att slarva med handhygienen.

/Hörs

Dagens låt: kollade på Mello i lördags för första gången på flera år för Eclipse skull. Tyvärr blev jag mest bara arg. Inte på Eclipse utan på svenska folket. Klart som fan Eclipse skulle ha gått vidare. I slutet på 2000-talet hade jag tröttnat på den melodiska rock scenen som upprepade sig allt för mycket och lyssnade istället mest på prog-, alternativ- och folkrock. Sen dök bla HEAT och Work of Art upp och banade vägen för Erik Mårtensson som på egen hand räddade en uträknad genre. Det här är det bästa han skrivit i bästa Journey anda. Den fanns inte ens på tuben så jag var tvungen att ladda upp den. Håll till godo!

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack för tipset, ska testa det, har vart snuvig hela veckan. Den här gången kör jag gels under loppet så förhoppningsvis slipper jag bonka!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Visuella Intryck Playitas


Några bilder från resan….. Tack Fredrik Wannerstedt för fina pics!

Den legendariska vägen som leder upp till fyren skymtar i bakgrunden.

Daniel & Fredrik

Fredrik Wannerstedt

Daniel Adams Ray & Marcus Hultgren

Marcus Hultgren

Pre 11mil berg & helvete

Ändlyktorna på Åsa Lundström & Marcus Hultgren

Åsa på väg till La Olivia

Björn & Nelker

Klassiskt fikaställe i La Olivia

Längs sanddynerna i Corralejo

Förnedrad Trek

Dränkt katt

Upp mot Betancuria

Nelker & Beckard


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in