Upp i sadeln igen


Nu har jag fått mitt schema av Björn inför höstens lite oväntade prövning i oktober. Inte bara är det tufft att hinna träna upp en anständig fitnessnivå igen på kort tid med slitna kropp utan den körs även i ett väldigt krävande klimat som är svårt att efterlikna i Sverige. För min egen del så blir det en balansgång hur hårt och mycket jag kommer träna kommande veckor. Motivationen finns där men jag vet efter förra höstens svacka att min kropp tål inte hur mycket som helst. Man får ju inte direkt hjälp av den kommande årstiden heller i kombination med att jobba heltid.

Förra året lät jag mig knappt vila alls efter Kalmar & ÖtillÖ utan fortsatte köra på som aldrig förr med Halvmaran & Hässelbyloppet. Det hela slutade med ruttna resultat samt att jag blev oduglig som löpare i 3-4 veckor. Det tog ännu längre tid mentalt att komma tillbaka till forna nivåer igen. Under den perioden kände jag att jag skulle sluta helt med allt vad detta innebär och typ börja spela tennis & golf igen… Så mycket med att vara odödlig. Att inse sina begränsningar är nog viktigare än man tror, trots allas mässande om att ”allt är möjligt”. Att titta sig i spegeln med kritiska ögon kan vara nyttigt, då menar jag inte efter att man skälpt i sig en flaska vin och ger sig själv en blink nynnandens till LMFAO ”I´m sexy and I know it”.

På det ämnet så kommer min svåraste uppgift inför Kona och nästa års tävlingar fortsätta att vara hur hårt det är lämpligt att cykla givet de förutsättningar som råder på tävlingsdagen. Det verkar vara den ständiga frågan oavsett nivå, och självklart är det en kompromiss för de flesta för att nå bästa möjliga resultat.
Att simma dåligt, cykla allt vad man har och sen klappa igenom efter 10 kilometer på löpningen och tvingas gå resten är inte att genomföra en godkänd Ironman i mina mått mätt. Kanske för någon på första försöket eller under väldigt krävande förhållanden.
Att bara ta sig i mål är inget jag värdesätter för egen räkning och känner att den erfarenhet jag ändå lyckats skaffa mig skall räcka för att inte göra bort mig helt.

Nu när jag har blivit en bättre cyklist (mindre dålig) och klarar ligga på en hyfsad nivå under många mil så betyder inte det nödvändigtvis att jag bör/ska göra det. Klart att det sitter hårt åt att släppa förbi ”sämre” cyklister under en tävling med en oklar tröst av att man ska minsann springa om dem senare. Men det är kanske just det man ska. Nyckeln till bra resultat att att cykla precis så hårt att man sedan klarar av att springa efteråt i planerad fart. Detta är självklart väldigt individuellt. Somliga är väldigt stryktåliga och kan springa anständigt med slaktade ben medan andra har det desto tuffare. Att tro att idag händer det, är att hoppas på för mycket och förlora hela stycket. Det enda ni kommer lyckas med är en godkänd cykling följt av en katastrofal löpning = ruttet triathlon resultat. För det är väl triathlon vi tävlar och inte medioker cykling följt av en rask promenad?

I Kalmar höll jag 239 watt i snitt vilket kändes kontrollerat. Trots det så hade jag noll speed på löpningen och fick nöja mig med snabbjogg. Visserligen var det tufft i vinden & med värmen på slutet men på Hawaii lär det knappast bli lättare. Får se vad Björn säger men då lär jag nog ha en plan att ligga åtminstone 10 watt lägre om jag ska slippa krypa fram efteråt. När jag körde i Nice 2011 så var det olidligt varmt (+33 grader) och vindstilla. Lärde mig då att det är bara skrota sina planer och försöka överleva.

Denna vecka får jag i alla fall träna igen och inte bara mysa runt i joggtempo. Har faktiskt längtat efter det och hoppas verkligen att jag lyckas balansera det så pass att jag kan ge de andra en match…

Tack för ordet!

Nelker

Bilderna bedrar, ser fräsch ut. Inombords pågår ett känslomässigt världskrig. Ber om ursäkt för att tiderna syns, måste beställt buskisversionen av finisherpix 🙂



Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Reality check


Inte mycket för diagnosen ”post marathon syndrome”, inte heller brukar jag tappa gnistan men denna gång har jag varit märkbart hängig och håglös. Skulle nog tro att det är pga fler faktorer än att jag nyligen genomfört en tuff tävling.

Sommaren har verkligen varit magisk på många sätt, inte minst vädret. Har lyckats kombinera tid för familjen och träning väl vilket gjort att jag avspänt kunnat göra det jag velat. Att sedan Kalmar gick bra samt ledde till fler och större utmaningar gav en viss lättnad i sinnet. Problemet är väl nu när man bryskt kastats in i verkligheten och måstre börja styra upp det s.k. livspusslet. Fullkomligt vidrigt, mycket bättre att laja runt som en sportlodis på landet och leva livet efter Skalmans mat- & sovklocka. Räkningshögar, passa tider samt planera logistik för lämna & hämta barnen är föga festligt och tar alldeles för mycket tid och kraft från det som man verkligen vill göra. Normalt lyckas man ju balansera detta med att få träna skiten ur sig varje dag och gå runt lite småhög på endorfiner. Nu när man ska ligga lågt i minst två veckor så känner jag en fruktansvärd saknad efter det och fattar inte hur i helvete folk gör som inte har en liknande hobby eller tidsfördriv som de älskar. Gå på flaskan känns inte som en långsiktig lösning….

Har visserligen simmat och cyklat lite försiktigt och det funkade bra. Blev lite väl inspirerad av att bevaka Stockholm Triathlon igår vilket ledde till att jag var tvungen att rasta löpbenen. Körde 6 kilometer progressivt från 4:22 ner till 3:54. Inga problem muskulärt eller med flåset utan hela kroppen ville bara inte. Stannade till slut helt och gick sista kilometern som återstod hem. Idag har jag dessutom träningsvärk från en till synes rätt medioker löprunda och känner mig bakis i hela kroppen.

Om jag dock ska sluta gnälla som en jävla tönt och istället blicka framåt så är det väldigt mycket kul framför mig. Hösten är dessutom min absoluta favorit bland årstiderna om man bortser från att det blir mörkt tidigt. Har precis fixat boende med Henke på Hawaii och skall boka flygbiljetter senare idag. Efter det äventyret väntar NYC Marathon och några dagar shopping på Manhattan. Blir tufft att sätta upp några mål såhär på förhand utan jag får se hur kroppen kommer svara på träningen inför. Ambitionen är dock att köra på ordentligt och komma dit väl förberedd. NYC får sedan bli en ren upplevelsemara.

Man hade inte så många timmars betänketid på nästa års utmaning eller slutmål. Anmälde mig redan förra måndag till Kalmar igen. Hur jag än vrider och vänder på det så passar den tävlingen mig bäst av flera skäl. Men högst där uppe är det pga stämningen och alla vänner som kör där. Motala må ha SM som officiell titel men Kalmar är ändå störst!

Smartaste beslutet i år är att jag helt avstår den nya folksporten Swimrun. Otroligt vilken ÖtillÖ feber som drabbat Sveriges konditionsidrottare. Som träningsform säger jag inget men som tävlingsform har jag inga jättehöga tankar om det. Speciellt inte för dem som satsar helhjärtat på Triathlons eller dylikt. Inte frågan om man ska skada sig under Ö till Ö utan när…. I ren upplevelseform så är det dock svårslaget.

Så, nu ska jag försöka fylla dagarna med allt annat än idrott. Kommer sluta med att jag blir galen och hamnar i regelrätta slagsmål. Kommer bli en befrielse för alla i min närhet när jag nästa vecka åter igen kan börja träna som normalt.

Nelker

Jag älskar swimrun!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kalmar Ironman 2013 – told you so!


Kalmar Ironman 2013 – 9:31:52

Hatar att säga vad var det jag sa, men var var det jag sa!

Mycket riktigt så blåste det, den utlovade värmen kom framåt lunch och vågorna rullade in. Man kan väl sammanfatta årets Kalmar Ironman att det gynnade erfarna triathleter mer än någonsin. Speciellt dem som kört banan tidigare och lärt av sina gågna misstag.
Den relativt hårda vinden i kombination med nitiska domare gynnade dessutom starka cyklister. Att cykelbanan dessutom var 4-5 km längre än 2012 gjorde även att alla naiva tidsjägare fick gång på gång se sina tidsmål försvinna framför deras ögon. Det blev ett placeringslopp, vilket egentligen passar mig mycket bättre.

Jag är väldigt nöjd med min prestation, vore en lögn att säga något annat. För att lyckas så måste man ha en hel del tur, och det hade jag minst sagt. Hela resan hit har varit brokig & omtumlande. Har haft fantastiska träningsresultat hela året och lyckats hålla mig skadefri samt haft fantastisk kontinuitet för någon i min situation. Tyvärr har samtliga tävlingar under 2013 gått ganska dåligt. Nu när jag ser tillbaka så inser jag att det är tack vare det som det gick så bra i lördags. Duathlon SM, Kungsholmen Runt och Halmstad……alla dessa tre bjöd på hård vind & värme. Under mitt sista träningsblock på tre veckor nere i Halland så hade jag även det samt att jag tränade många tuffa cykelpass ensam samt simmade i stökigt vatten.

Orkar inte skriva 100 sidor om loppet, ej heller tror jag ni orkar läsa om det?! Gör som förra året, skriver så kort jag kan.

Simning – 1:07
Visste från förra året att en bra start på denna sinnessjukt korkade simbana är enormt viktig. Ställde mig i 55 minutersgruppen och bombade på till första bojen. Sökte sen upp fritt vatten och simmade ensam resten av distansen. Hellre tappa några minuter och komma upp glad & fräsch än söndersparkad & sliten efter ha hängt med idioter. Tiden säger inte så mycket, under såna omständigheter får ta det man får.

Cyklingen – 4:58
Visste exakt mellan vilka watt jag skulle ligga givet vissa omständigheter. 230-240 är optimalt, något lägre i medvind & lite högre i motvind. Ät & drick mer än vad du tror du behöver och anpassa ansträngningen efter hur du känner dig. Höll faktiskt igen bra för att vara mig första 5-6 milen. Utnyttjade medvinden och bombade på ganska friskt. Hade två tuffa partier….första när man sneddar över Öland efter ca 8 mil. Fruktansvärt blåsigt och ensamt. Sista 3 milen var psykologiskt jobbiga då banan går på en snirklig väg som har ganska dålig asfalt. All rytm och känsla försvann där och jag satte mig upp och försökte kyla av mig så gott jag kunde i värmen samt vila ryggen.

Löpningen 3:19
Fina ben men klen skalle. Tufft att hålla farten samt kyla ner kroppen i värmen & blåsten. Delade upp löpningen i mindre tårtbitar och körde mittt sedvanliga belöningssystem. Inte stanna alls på första varvet, på andra varvet får jag stanna vid varannan vätskestation och på sista får du stanna på varje. Sprang aldrig långsammare än 4:45 fart, oftast snabbare men eftersom jag stannade och drack m.m. ser tiderna lite knasiga ut. Hade en magisk känsla sista 10 km. Eftersom jag inte vågat pressa farten första 30 km så fanns det mer att ge.

Slutord: Hade inga egentliga Hawaii ambitioner före detta lopp. Det var först när Henke ropade att jag låg bättre till än 10:a i min ålder med 15 km kvar jag började leka med tanken. Av en slump såg jag 3-4 gubbar i min AG vid en vändpunkt. Tre av dem såg riktigt hängiga ut vilket väckte en sovande björn inom mig. Med 3 km till mål körde jag det klassiska knepet att ligga strax bakom, samla kraft sen rusa om dem som om jag vore fräschast i världen. Detta brukar knäcka de flesta. Sprang som en gnu och tittade aldrig tillbaka. Att ha 60-75 sekunder marginal i mål var helt magiskt. Grät som ett litet barn efter målgång. Visste inte om då att jag kom 5:a i min age group och att det var klart med Hawaii slot även om jag misstänkte det.

För att ge lite perspektiv på resultatet så innebar 9:31 plats 45 totalt i år. Förra året när jag hade 9:32 så kom jag 128:a i mål. Det säger en del….

Detta är inget man gör ensam även om det bara är jag som är på banan. Hade inte ens kommit halvvägs om det inte vore för alla fantastiska människor som jag stolt kallar släkt, vännor & kollegor. Men ett extra tack till min fantastiskt tålmodiga sambo, världens bästa mamma & pappa samt min tränare Björn & min klubb SPIF. Sen även såklart min vän Henke som står ut med mig på jobbet och på träningarna. Sjukt att båda ska till Hawaii samma år.

Nu lät det som om jag fick Jerringpriset och stod stammande bredvid Karl-Filip men så känns det nästan när man offrat så mycket och man får denna typ av bekräftelse.
Tror ni mig inte…..testa så ska ni få se!

Visuell recap kommer inom kort.

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

It blows


En av glädjeämnerna inför årets Kalmar har varit de uppskruvade förväntningarna som vi svenskar har haft kring våra förväntade resultat. Jag har försökt vara nykter i mitt resonemang när jag planerar mitt lopp och försökt att INTE ha 2012 års tävling som bench mark. Det var så gott som vindstilla förra året, svalt i luften och väldigt ”förlåtande” domare ute på cykelbanan. Nu när man dessutom har lagt om rutten och enligt utsago förlängt den något korta cykelbanan ser jag det som idiotiskt att jämföra förra årets resultat med årets. Självklart kan man dra paralleller men jag skulle gissa att en som gjorde 10h förra året behöver ha förbättra sin performance med minst 5-10 minuter i år för att slå sitt gamla resultat?! Speciellt om man nu kollar på yr.no, där prognosen visar på 7-9 m/sek och +23 grader i skuggan redan från tidig morgon. Kan bli lite vingligt uppe på Ölandsbron när vindbyarna får tag i orutinerade cyklisters högprofilshjul….

Det bästa man kan göra inför en tävling av denna karaktär är att förbereda sig på det värsta, dvs hårda vindar & värme. Skulle det ändå bli okej så blir man istället glatt överraskad och kan få energi av att det går bättre än man trott. Felet många gör är att de lägger sin mål (splits) efter optimala förhållanden, när de sedan falerar att leverera så börjar de redan där hamna i en negativ spiral. Det är många tillfälligheter på en sådan här tävling som man själv inte alltid kan påverka till 100%. Har man t ex ”turen” att hamna i en bra grupp att simma med så finns det minuter att tjäna där. Spelar man på fel hästar under simningen så kommer inte bara tiden bli dålig utan man kommer även upp ganska medtagen efter att ha brottats med snedsimmande konkurrenter.

Jag tror man ska dra ner förväntningarna rejält, att sätta siffror på det blir svårt men för mig som rimligt borde hamna någonstans mellan 9:05-9:15 under förhållanden som vi hade förra året så kanske det kan slå så mycket som 10-15 minuter om meteorologerna får rätt.

På tal om hur obotligt positiv ens hjärna ändå är och hur snabbt den glömmer så blir man varje gång förvånad över hur jävla meckigt det är att komma iväg på ett sådant här äventyr. För att inte tala om hur dyrt det är om man räknar ihop allt man tvingas lägga ner för att bara ställa sig på startlinjen. Nästan så man tappar sugen…..att förbereda sig för att springa ett marathon är rena barnleken i jämförelse.

Så, nu har jag bortförklarat & vinstvarnat tillräckligt ifall jag inte lyckas leverera på lördag 🙂
kl 12.00 idag går bilen ner mot Kalmar. Längtar tills all skit är klar och man äntligen får göra det man älskar, dvs köra hårt ute på banan och visa sig själv att alla uppoffringar har varit värt det. Personligen längtar jag tills att simdelen är över och att man sitter bekvämt på cykeln och mätaren visar en hög siffra samtidigt som benen trummar på obehindrat…

Tack för visat intresse! Återkommer med länk för hur man följer sina nära & kära på ironmans hemsida. www.ironman.com

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Annorlunda


Sista veckan nu inför vad som är årets slutmål för många svenska triathleter. Även om man har stora ambitioner inför andra tävlingar under året så blir det onekligen Kalmar Ironman som slukar mest fokus och förberedelser. Iofs ganska naturligt då det ligger i slutet av säsongen plus är på en ordentlig distans. Mina ambitioner är tyvärr luddiga. Ens omgivning har en tendens att kräva målsättning av en hela tiden. Den förutfattade meningen är att ens högsta dröm är Hawaii. Svar som pekar på något annorlunda tolkas som att man ljuger för andra och sig själv. För vad kan väl vara större än kvala till Kona?!

Jag började med denna disciplin sent 2009 mest på skoj som en naturlig övergång till ett misslyckat försök att genomföra Klassikern med några kollegor. 2010 började jag satsa mer helhjärtat då det visade sig att jag hade lite ”talang” för triathlon tack vare min långa idrottsbakgrund. Men precis som på alla andra sporter så måste man ge det tid och åter igen tid för att bli bra. Skulle kunna jämföra Triathlon med golf. Även om man har bollsinne så går man inte och blir singelhandikappare på 2-3 år om man börjar från ruta ett. Att det ändå har gått såpass fort för mig handlar ju om mitt förflutna. Löpningen fanns där innan även om jag bara hade sprungit 10 km som längst i hela mitt liv. Vattenvanan fanns där från otaliga timmars wakeboardåkande och cyklat mountainbike har väl alla 12-16:åringar gjort så det räcker och blir över. Tillför man disciplin, kontinuitet och balanserat träningsupplägg så är det bara en själv som bestämmer hur långt man vill gå?!

Nu när det endast är dagar kvar innan den förhatliga jävla låten skränar i Kalmars hamn så börjar bekanta hjärnspöken dyka upp. Det är nog många idrottsmän som känner igen sig när man börjar bli mer rädd för att misslyckas än vad man är sugen på att lyckas?!
Frågor som ”Har jag verkligen tränat rätt, Skulle kanske ha prioriterat långpassen framför tempopassen, Fan nu var det 2 veckor sen jag simmade över 2 km, kommer jag orka?!”
För min del räcker det att fråga min sambo ”Har jag tränat för lite i år tycker du, borde jag kanske gjort mer?” Den blick man får av henne då kräver ingen större tankeläsares gåva för att tyda. Man får helt enkelt ta en titt i historiken på sitt Funbeat konto så man får konkret fakta på att man tränat bra.

Några saker skiljer sig dock markant från föregående år. Detta blir för övrigt min fjärde Kalmar på Ironman distansen. 2010 hade jag 10:15h, 2011 – 9:51h och 2012 – 9:32h.

Simsplittarna har samtliga år legat på 1:10.
Bedrövligt och går jag inte under 1:05 nästa lördag kommer jag bli väldigt förundrad då jag simmar så in i helvete mycket bättre nu än tidigare. Har dessutom simmat nästan 50% mer i år.

Cyklingen har gått från 5.23h (6 kisspauser) till 4:57h år 2012.
Ingen superförbättring men ändå något. Detta år har jag inget tidsmål men jag vet att jag har även här har höjt mig markant. Cyklat 50% mer och hårdare än föregående säsonger. Wattmätaren har även gjort att jag kan hålla bättre koll på min intensitet så jag inte går på det för hårt. Herr Nelker behöver inte oroa sig för att han kör för lugnt. De som känner mig kan intyga det….
Nyinköpt Disc Zipp Super 9 samt en extremt förbättrad sittställning bör även ge mig ett par minuter gratis, allt annat lika.

Löpningen är nog den del jag fortfarande hoppas mest på. Mina tidigare IM Maror har varit väldigt amatörmässiga. Senaste två gångerna har jag öppnat första 21.1 km på ca 1:30h för att sedan behöva börja gå och trassla för att hålla ihop det. Förra årets löpning på 3:18 kändes katastrof. Endast sista 8-9 kilometrarna var bra. Slarvade enormt med nutritionen och var låg på energi under princip hela löpningen. Har inte sprungit mer i år än tidigare men har genomfört tuffare pass och har bättre kontroll nu på vad jag gör.

Med en pistol mot tinningen så är nog min ambition att försöka genomföra följande resultat i Kalmar givet normala tävlingsförhållanden. Vid enorm hetta eller kraftiga vindar blir det ju något helt annat men det vet ni som kan idrott…

Simning – 1:03-1:05. Även om jag vet att jag kanske kan pressa ur mig något bättre resultat så sparar jag hellre den minuten till senare. 

Cykling – 4:47-4:50. Även här kommer jag inte köra gasen i botten. Ska hålla min & Björns race plan med att ligga runt 230-240 watt. Spara på krafterna där det är lättcyklat och trycka på lite där man ”får mycket för pengarna”. 

Löpning – 3:05-3:08. Låter kanske kaxigt men med en mer försiktig öppning och bättre nutritionsplan så kan det gå. Mellan km 5-30 tänker jag springa så jävla fort jag kan. Sista 12 är ändå alltid ett helvete men då börjar man känna doften av målgång att det går av bara farten. 

Kommer säkert få käka upp det här men skitsamma. Inte min stil att sikta lågt och hur kul vore det om man inte vågade drömma lite?! 

Brasklapp, av någon outgrundlig anledning väger jag strax över 81 kg vid skrivande stund.
Brukar normalt väga 77-78 kg så här års. Sjukt att man lägger på sig muskler när man inte vill ha dem. Kunde jag inte fått dem när jag var 14 år och okysst istället?!

Gå i frid!

Nelker

Hur i helvete kan denns konstruktion väga 81.5 kg?! Ser ut som en rakad kyckling i en Black Mamba från RFSU….

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Krispig


Det börjar närma sig slutet på sista tuffa veckan innan Kalmar. Hade en vilovecka efter Halmstad och har i nu kört på för fullt i två veckors tid nere på västkusten. Normalt tvingas  jag träna ensam här nere men detta år har jag haft väldigt gott sällskap under några nyckelpass. Min tränare Björn kom ner under en helg och cyklade med mig. Jag har flera gånger tidigare tränat med riktigt duktiga atleter men detta var första gången som jag typ blev rädd. När den mannen lägger sig i bågen och börjar trampa då är det bara att lägga sig 2 cm bakom hans bakhjul, försöka hålla sig på vägen och bara hålla tummarna för att benen inte skall svika. Jag klockade ett parti på ca 30 km där jag höll 42-46 km/h i snitt & hade 260-290 watt av att ligga på rulle! Frågade efteråt om det var hans tävlingsfart eller vad fan som just hände men fick bara som svar, ”Nä, vart lite uttråkad. Så tråkig väg”. Nästan demoraliserande att cykla med någon så stark, känns hopplöst att ens försöka komma nära den nivån trots obegränsat med tid & resurser (om man nu skulle ha det).

Sista månaden har jag cyklat 85 mil. Kanske inte låter så imponerande för någon med mina ambitioner men intensiteten på dessa pass har varit hög och antalet träningstillfällen har varit många. Jag tror på flera hårda pass som kanske är något kortare traditionellt än på färra riktigt långa & långsamma. Självklart är min träningsfilosofi smittad av min livssituation. Hade jag inte trott att det skulle fungera kan man ju lika gärna lägga ner….
Simningen har känts väldigt bra även om man alltid känner att man borde göra mer. Kommer efter denna vecka dra ner ordentligt på cykel & löpning vilket bäddar för fler och längre simpass. Vill verkligen inte behöva jaga som förra året i Kalmar efter min katastrof simning. 
Löpningen har känts fantastisk. I tisdags sprang jag med Tavell & Steffe. Planen var att köra 30 min @ 3:45 sedan köra 25 min @ 4:00 fart. Första delen gick magiskt bra trots värmen och på sista fick jag skäll när jag inte lyckades hålla farten utan sprang för fort. Vilket lyxproblem när man måste hålla tillbaka för att inte gå under 4 min/km 🙂

Idag står jag i valet om jag verkligen ska köra cykel 2×10 min @ 280 watt + 6×5 min @ 335 watt för att senare ikväll springa 80 minuter @ race pace. Benen är fruktansvärt grillade. Under gårdagens cykelpass fanns det ingenting när jag försökte trycka på. Blåser som fan idag så jag kanske stryker cyklingen och går och åker Boogie Board med sonen i vågorna istället. Ska ju trots allt springa 2.5h imorgon…

Glöm inte följa mina vänner under IM UK imorgon. Henrik Törn (35-39) samt Marcus Hultgren (30-34) har riktigt goda chanser att ta sina efterlängtade Hawaii slots. Hoppas även att Linda & Erika får en grym dag!

Tack för visat intresse!

Nelker 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in