Vintermaran DNF


Årets sista tävling är avslutad. Tyvärr fick jag inte avsluta säsongen med flaggan i topp. Det slutade med en DNF, min andra i mara sammanhang. 35,5km, så långt kom jag innan jag tog beslutet att kliva av lagom till sista varvet. Men jag är faktiskt inte så besviken som jag kanske borde vara, faktum är att jag är riktigt nöjd med mitt lopp fram till strax efter 30km. Jag bestämde mig ganska tidigt i loppet att gå för PB, tyvärr höll det inte hela vägen. Bristen på kontinuitet, mängd och alla skavanker nu i höst visade sig bli avgörande. Visste redan när jag ställde mig på startlinjen imorse att jag inte var tillräckligt maratränad för att kunna prestera på topp. 1.25.19 halvvägs blev till slut 2.27 vid 35,5km med ett varv kvar. Ironiskt nog höll både vaden och löparknät ihop finfint, istället var det kramp i framsida lår som till slut gjorde att varje steg blev smärtsamt och farten långsammare och långsammare i kombination med att det blev jobbigare och jobbigare. Hade nog kunnat pina mig igenom sista varvet på ren vilja och ändå kanske kunnat komma in på strax under 3h men där och då så kändes det inte värt det, jag var inställd på PB och när jag insåg att det inte skulle gå så kändes det som en befrielse att ta beslutet att kliva av för att inte gå sönder ännu mer.

Åkte från Svallet igår efter jobbet tillsammans med Robert som också sprang idag och grejade nytt PB, stort grattis! Hade lyckats få tid hos sjukgymnasten på förmiddagen för att kolla upp känningarna på utsida knät och höften som jag känt hela veckan. Var lite orolig att det var ett begynnande löparknä på gång och ville ha en professionell bedömning för att överhuvudtaget starta. Han trodde det skulle vara OK att springa, att känningarna inte var nåt att oroa sig för och för första gången fick jag ett vettigt svar på varför jag har så mycket problem med min högersida. Förstod inte allt han sa men i alla fall att det beror på lårbenets utformning vilket gör att jag inte använder höger höftböjare tillräckligt mycket och att utsidan av låret och rumpan får ta den belastningen istället. Det är nåt jag får lära mig att leva med, därav känningarna på utsidan.

Väderraporterna såg på förhand ganska tråkiga ut. Smhi sa att det skulle blåsa 10m/s och regna en hel del. Vaknade till ett gråmulet och trist Stockholm. Velade lite kring klädval. Till slut blev det t-shirt, armvärmare och korta tights. Vid niotiden lämnade vi Solna, brorsan skulle springa milen och hans sambo Karro maran. Vi parkerade vid universitetet och satt kvar en stund i bilen. Det regnade en hel del och det kändes inte jättelockande att kliva ur. Till slut var det i alla fall dags att börja bege sig. Joggade ett par kilometrar i regnet som uppvärmning och fick plötsligt en ganska bra känsla. Ställde mig ganska långt fram i startgruppen tillsammans med Robert, träffade på Peter Svenson och snackade lite med honom och Jakob Zander från jogg.se kom och önskade lycka till. Fick en rätt bra start och kom iväg bra. Klockade första kilometern på 3.53, regnet och blåsten störde inte nämnvärt. Hamnade solo ganska tidigt men hade en bra känsla och låg kvar i min fart som kändes bekvämt. Första varvet kändes lätt och kontrollerat, blev lite förvånad över att banan kändes så pass lätt som den gjorde, var inställd på att den skulle vara betydligt jobbigare än vad den var. Premiärmilsbacken var lite dryg men annars tyckte jag att motluten var överkomliga.

Låg fortfarande solo inför andra varvet men kände att jag hade en löpare precis bakom mig som höll samma fart vilket kändes skönt, inte helt ensam. Som tur var började man varva löpare ganska tidigt så det var aldrig så att man blev helt själv. Kände att det gick lite för fort på andra varvet men det kändes så pass bra att jag bestämde mig för att ligga kvar. Började drömma om PB. Hade flera km på 3.50, 3.53 och 3.58. Inför tredje varvet så insåg jag till slut att det gick lite för fort ändå och tog beslutet att dra ner lite på farten. Släppte killen bakom mig och la mig istället strax över 4.05-fart. Passerade halvan på strax över 1.25 och kände mig fräsch, tänkte att om jag bara håller ihop det här så blir det PB trots skitväder och inte helt optimala föreberedelser. 

På 4:e varvet blev det bitvis lite tyngre, framförallt där motvinden var som starkast och varje motlut kändes nu. Regnet hade dock börjat avta mer och mer men nu hamnade jag i några rejäla svackor mentalt, lyckades trots det hålla ihop farten bra och låg fortfarande kring 4.05. Inför femte varvet hade jag positiva tankar, bara två varv kvar, men kände att framsida lår hade fått ta en hel del smällar. Brukar aldrig ha problem med låren, kanske försökte jag omedvetet försöka avlasta höften i rädsla för ett nytt löparknä, jag vet inte, men efter ett tag blev det påtagligt att höger lår inte kändes hundra. Halvvägs på femte varvet kände jag hur det krampade mer och mer för varje steg, övervägde att stanna till för att stretcha ut det. Till slut påverkade det farten så pass mycket att den sjönk markant och för varje försök till fartökning så krampade låret till. Det började nu även bli mentalt jobbigt och tröttheten kom smygandes mer och mer. Började räkna på att jag skulle kunna fixa 3 timmar även om jag höll strax under 5-fart sista varvet, men när klockan sa 4.27 och 4.34 började jag mer och mer överväga att kliva av. Vid sista varvningen med 6,5km kvar så fick det vara nog. Huvudet var inte med, låret gjorde så pass ont att varje steg kändes och farten sjönk. Klev av och kände en lättnad över att ha tagit det beslutet. Stannade kvar vid målet och såg alla löpare komma in en efter en och för en kort stund ångrade jag bittert att jag inte pinade mig igenom sista varvet.

Nu ett par timmar senare känns det ändå okej, jag fick till 3,5mil i bra fart och både vaden och knät höll, det absolut viktigaste. Har lite problem med att räta ut låret, det är stelt som kevlar och gör lite ont när jag försöker stretcha det men det känns inte som att nåt är trasigt, det är väl helt enkelt så att jag sprungit för lite nu i höst och haft för mycket skavanker och springer man en mara utan att vara tränad för det så kommer det att kosta. Formen lurar ändå nånstans runt hörnet. 1.25 på halvvägs var bättre än vad jag hade på Stockholm Halvmarathon tidigare i höstas. Några bra träningsveckor på det här med kontuinuitet så skulle det nog kunna bli riktigt bra. Fast nu är ju säsongen slut. Det känns lite vemodigt. Eller finns det nån halvmara innan jul? Stänger inga dörrar. 

Vintermaran var ett trevligt lopp. För oss som sprang maran funkade det smärtfritt, hade dock kunnat önska att funktionärerna stått och hållt ut vatten- och sportdrycksmuggarna när man kom till vätskestationerna. Nu gjorde inte alla det vilket innebar att man fick stanna till vid borden för att själv ta en mugg, ett irritationsmoment som lätt skulle kunna åtgärdas. Hyffsat med publik också längs med banan som trotsade skitvädret och valde att heja på alla löpare istället för att sitta hemma i soffan. För millöparna var det dock inte lika munternt eftersom en funktionärsmiss gjorde att de sprang fel och tappade många dyrbara sekundrar. Inte okej. Avslutar med att gratulera Karro som persade med 4min och kom in på strax över 4h.

 

 

 

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Våga vara dålig!


Idag körde jag ett av mina pass från Coach Jakob. Det är väldigt blandade känslor. Det är lite som att kliva in på slakteriet varje gång. Jaha, här kommer jag och ska vara dålig. Han programmerar ju saker åt mig som jag vet att jag är dålig på – för annars gör jag de inte. Och det är klart att det är roligare att gå på andra pass nu när jag faktiskt inte får kallsvettningar och ångest om det står pullups på tavlan. Eller dips. Ja, ni fattar. Det gäller att våga vara dålig, för då kommer allt annat att bli roligare. Du kommer inte bli bättre på saker du suger på om du bara sitter och hoppas på att du ska bli bättre. Tro mig, jag har provat. Det tar tid och svett och en ansenlig mängd ilska och tårar. Men sen blir det bättre. I alla fall lite, för nu när jag kan göra pullups får Jakob mig att göra viktade pullups istället.

Så, jobba dig genom dina brister!

Kom ihåg det peeps!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Marathonvecka


Först å främst måste jag börja med att få gratulera Josefine som höll för trycket och kammade hem resan till New York! Stort grattis! Du var min favorit till att vinna från första början, förhoppningsvis gav vi andra dig en match i alla fall (tack till alla som röstade på mig). Jag är glad för din skull för jag vet vilken otroligt mäktig upplevelse det är att springa marathon i staden som aldrig sover. Det är svårt att inte falla för New York som stad, det är kärlek vid första ögonkastet. Jag har ju sprungit NY både 2013 och 2014 så det var kanske inte mer än rättvist att nån annan nu får chansen att bli sådär upp över öronen förälskad i New York Marathon på samma sätt som jag blev första gången. 2013 var det ren och skär magi att springa genom de fem stadsdelarna. På nåt sätt lyckades jag kapa 17min från Stockholm ett halvår tidigare tack vare euforin och publiken. Hade inte ens tänkt tanken att springa sub3 och helt plötsligt hade jag fixat den där magiska drömgränsen för första gången i världens häftigaste lopp utan att riktigt förstå hur det gick till. Det kommer du göra också! 

För egen del väntar Vintermaran på lördag. Jag har ingen aning om kroppen kommer att hålla eller vilken tid som är rimlig att sikta på. Det jag vet är i alla fall att vaden verkar hålla ihop för tillfället. Peppar peppar. Löpning fyra dagar på rad förra veckan med 20km progressiv distans i söndags ner till tävlingsfart som kändes kontrollerat och nu ikväll 15km varav 5km i tänkt tävlingsfart på strax under 20min, också det med en lätt och fin känsla. Men det här är inte mitt år uppenbarligen. En kliande känsla på utsidan av knät har börjat smyga sig på, oroväckande nog på ungefär samma ställe som löparknät i somras. Ingen smärta, inga känningar, inget löparknä, bara en olustig känsla som jag gärna hade vart utan såhär ett par dagar innan. På lördag står jag i alla fall på startlinjen i Stockholm och gör ett försök. Tänker öppna i 4-fart och se hur länge det håller. Går det så går det. Just nu är känslan att det kan bli allt mellan PB och ett nytt löparknä. Ovisst med andra ord.

Det ska i alla fall bli riktigt kul att springa ändå på lördag. Ser fram emot att bli trött i ben och lungor. Vädret ser okej ut och formen känns bra, det gäller som sagt bara att kroppen håller ihop. Har inga förväntningar eller ambitioner mer än att kunna springa på bra. Saknar kontinuiteten och hårdheten för att ha det där riktiga självförtroendet. Det talar för att det kommer bli riktigt jobbigt på lördag. Bävar lite för att vägga ordentligt. Å andra sidan känns farten mycket bekvämare nu än tidigare, i vintras var det jobbigt att springa i tänkt tävlingsfart på träning, det är det inte nu. Känslan är lite som inför Asics Grand 10. Bra form men högst osäker på hur hårt kroppen går att pressa. Men där blev det ju oväntat PB. Kanske går det att överraska på maran också. Nu återstår bara nåt kortare pass, sen blir det till att frossa i kolhydrater. Skallen är med, jag hoppas att kroppen också är det.

Dagens låt: den här gången skiter jag i Joe Espositos You’re the best. Det gick inför Rotterdam och Stockholm men inte Berlin. Den här gången prövar jag nåt annorlunda. Dixie Chicks. Det är ett gäng coola katter. Dom har visat den kristna högern i Texas att man inte behöver vara en redneck med konservativa åsikter för att få spela country. Det är coolt. Kolla in dokumentären Shut up and sing om deras beef med George W Bush, Nashville och halva amerikanska befolkningen. Girl power på riktigt.

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Anna, kul att du också ska springa på lördag, du får hojta till och heja om du ser mig. Martha Wainwright är cool, riktigt bra folk rock. Kanadensarna vet hur man gör bra musik. Hennes brorsa Rufus är ju inte så tokig han heller.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tre saker jag älskar med dig


Men oj så pretentiöst! Jag känner ju kanske inte ens dig. Men nu handlar det om att du ska tänka så om andra. Alltså ta en sekund och fundera på vad det är du tycker om men människor omkring dig. Man vet ofta ATT man tycker om någon, men inte VARFÖR. Vilka egenskaper är det du älskar med just den personen? Det är olika på alla, så börja fundera. Det här satt vi och pratade om på en middag med mina bästa kolleger häromveckan. Och idag har Sofie skrivit ett långt och, för mig tårdrypande, blogginlägg om just det här – varför hon tycker om mig.

Gå gärna in och läs hennes fina inlägg om mig (hej egoboost) och sätt dig sedan ner och fundera på varför du tycker om människor i din omgivning. Och du, säg det gärna också till dem. Det kan vara så att du tycker om egenskaper hos dem som de inte ens visste att de hade.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hur jag halkade in på ultralöpning


   Just nu är det en liten mellanperiod för mig, fortfarande höst men snart vinter. Jag har vilat en månad i från löpningen och jag börjar bli sugen på att träna ordentligt igen. Idag när jag var ute och åkte rullskidor tänkte jag tillbaka på sommaren som varit och hur glad och tacksam jag är över att ha kunnat springa en hel sommar. Nu ska jag berätta hur det gick till i sommar när jag sprang mitt första ultralopp.

   När sommaren började var det längsta lopp jag sprungit 10 km och den längsta sträcka jag sprungit på träning 25 km. Efter att ha tillbringat de senaste åren i Jämtland och i Norrland var jag mest sugen på att testa att springa trail och fjäll-lopp. Sommaren började ändå med ett par 10 km gatlopp och ett halvmaraton. Jag testade att springa 35 km en gång på Öland och det slutade med att jag efteråt fick lägga mig på en filt på gräset i fosterställning och vila flera timmar efteråt. Då undrade jag hur jag skulle orka springa ännu längre, plus kupering längre fram?

   Sommaren fortsatte ändå med att jag sprang några längre lopp, Hornindal runt (36 km), Axa Fjällmaraton (44km) och Salomon trail tour (21km). Loppen gick bra, även om jag har mycket att lära för att bli snabb när det är brant och tekniskt uppför eller utför. Vid Salomon trailtour i Järvsö blir jag övertalad att springa halvvasan 45 km nästa helg.

    Jag kommer till Mora på kvällen två dagar före loppet och Johan och Elov (bloggarna här på Runner’s) och Linus (Holmsäter) tycker att jag borde springa 90 km istället. Jag säger nej av en mängd anledningar. Jag är rädd för att bli skadad, jag har tävlat mycket, varje helg innan dess, jag har just varit förkyld, jag känner mig inte fräsch, jag vet inte ens om jag kan springa 90 km. Men det är just det sista som fastnar i mitt huvud. Det skulle vara lite kul att testa eftersom jag inte har en aning hur jag skulle klara av det.

   Nästa morgon är det dags för en gemensam morgonjogg och jag blir presenterad för arrangörerna. Helt plötsligt är det ordnat, jag ska springa ultravasan 90 km. Bestämde jag verkligen det här själv? Jag får lite tips från de rutinerade. Elov säger att de första 3 timmarna försvinner innan du hinner blinka. Ett råd jag inte litar speciellt mycket på eftersom det kommer från en person som springer 24 h lopp på bana. Jonas (Buud) säger åt mig att utgå från den tid jag tänkt ha i mål och sedan hålla mig till den och springa disciplinerat i början. Som om jag har funderat speciellt mycket på vad jag kan springa på 90 km. Tidigare har 100 km tider sagt mig mindre än ett släggresultat. Jag ska springa mot Jasmin Nunige från Schweiz, vinnare av Swiss Alpine Maraton 6 gånger och en 2.39 tid på maraton. Jag tänker att det är dumt att hänga på henne från början utan jag får försöka hitta ett tempo själv som känns rimligt.

   Starten går kl 05 och det är mörkt och kallt och jag har inte lyckats sova nånting på natten innan. Men stämningen är laddad och förväntansfylld och soluppgången över myrarna är helt fantastisk och jag bara springer och njuter på de fina stigarna. Plötsligt har faktiskt 3 timmar redan gått! Jag passerar maraton markeringen och känner mig hur pigg som helst, men vid Evertsberg är jag hela 10 minuter efter Jasmin. Jag börjar ösa på i backarna utför Evertsberg och det går bra ett tag, men sedan vid 60 km börjar det kännas att det här är långt, benen är helt sönderslagna. Jag tycker att jag springer fruktansvärt dåligt mellan 60-80 km, men ändå tar jag in på Jasmin. Vid sista stationen vid Eldris är jag 6 min efter. Jag får hjälp med lite energi och hejning och försöker hitta tillbaka till lite bättre löpning igen. Jag lyckas komma upp i 4.20 fart mot slutet och tar in ytterligare några minuter men lyckas aldrig komma i kapp. Men det är en härlig känsla att få svänga in på upploppsrakan i Mora och klara av nånting som inte ens funnits i min tanke 2 dygn tidigare. 

   Första dagarna efteråt känner kroppen aldrig mer. (Jag tror de flesta som springer maraton och längre distanser upplever detta) Men ganska snart så börjar hjärnan ticka igång och analysera allt som jag kunde gjort bättre och jag har insett denna sommaren att jag gillar att springa långt. Nästa sommar blir det förhoppningsvis Ultravasan igen och många fler trail och ultralopp.

Antal kommentarer: 1

Ida Nilsson

Om du klarar 45 km på träning tror jag det går galant med ett ultra lopp Annette!
Ja, Åsa kanske blir det Swiss Alpine någon gång.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Gubbe


För ett par år sen hade jag en elev som ville veta hur gammal jag var. 32 år svarade jag. Hon såg lite förvånad ut och svarade ”asså du ser ju ganska fräsch ut för å vara så gammal” i ett försök att vara snäll. Det var såklart menat som en komplimang även om det inte kändes så där och då. Igår var jag till en sjukgymnast för att få min vad undersökt. Han var lite imponerad över mina ”monstruösa vader” som han uttryckte det, slog mig själv lite för bröstet inombords innan jag hörde honom säga gubbvad. Fan. Åldern börjar visst ta ut sin rätt. Det är väl bara å inse att man är närmre att vara gubbe än 20 igen.

Har kört crosstrainer hela veckan och vilat från löpning. Lika tråkigt som alltid. Fick dock till ett par riktigt bra pass på crosstrainern och var helt slut efteråt. Vaden har känts okej men har ändå stått emot instikten att sticka ut och springa i väntan på ett professionellt utlåtande. Valde att gå till sjukgymnast istället för naprapat den här gången.

Förutom att han konstaterade gubbvad så hittade han en del triggerpunkter på gastrocnemius där jag var öm / kände smärta och hade lite olika teorier om vad som kunde ha hänt under söndagens pass. Det skulle kunna vara en bristning men eftersom jag inte kände någon direkt smärta utan bara känningar så uteslöt han en blödning. Alternativt trodde han att det kunde vara ärrvävnad från den förra bristningen som krampade ihop pga dålig blodcirkulation eller syrebrist. Oavsett orsak så gav han OK att börja springa igen men menade samtidigt att maxa en mara om drygt en vecka innebär en överhängande risk att slå upp den igen och vara tillbaka på ruta ett. Har precis vart ute och testat vaden. Första 4-5km kändes den stel och konstig men det släppte efter ett tag och mot slutet av passet tänkte jag inte ens på den. Drygt 17km i 4.45-fart höll den för i alla fall. Det kanske kan gå…

På söndag är det New York Marathon. Då får vi också reda på vem av oss som får åka över nästa år och springa. Omröstningen är avslutad, nu är det bara att vänta. Hoppas såklart att det blir jag, samtidigt unnar jag dom andra att få uppleva magin i New York. För magiskt är precis vad det är, får fortfarande rysningar när jag tänker på starten, stämningen och hela loppet. Så Frida, Marcus, Josefine och Sanna, det här är vad ni har att vänta er om ni vinner

Starten

Loppet

Efter målgång


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in