Blogg

Visuella Intryck Playitas


Några bilder från resan….. Tack Fredrik Wannerstedt för fina pics!

Den legendariska vägen som leder upp till fyren skymtar i bakgrunden.

Daniel & Fredrik

Fredrik Wannerstedt

Daniel Adams Ray & Marcus Hultgren

Marcus Hultgren

Pre 11mil berg & helvete

Ändlyktorna på Åsa Lundström & Marcus Hultgren

Åsa på väg till La Olivia

Björn & Nelker

Klassiskt fikaställe i La Olivia

Längs sanddynerna i Corralejo

Förnedrad Trek

Dränkt katt

Upp mot Betancuria

Nelker & Beckard


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Fem kilometer skeppsbrott


I lördags sprang jag lopp. Det händer inte jätteofta, men jag älskar det. Jag älskar att stå i starfållan och känna mig lite nervös och spänd och jag älskar att få rusa iväg när startskottet går. Nu var det dessutom ett lopp som jag kände att jag kunde vara bra på – Arena Run. Fem kilometer löpning med en massa hinder. Inte hinder á la Tough Viking, utan hinder man nästan kan springa sig igenom – trappor, krypa, däck, klättra lite och så vidare. Och så roligt det var! Det var den roligaste halvtimmen på mycket länge. Utmanande och jobbigt, men otroligt skojigt. Det var första gången Arena Run kördes och jag kan VERKLIGEN rekommendera alla som gillar lite annorlunda utmaningar att springa nästa år. Superkul. Alltså verkiligen roligt. Skoj. Har ni fattat? Det var roligt.

Nu är jag, familjen och systerns familj i Orsa Grönklitt och åker skidor. Jag är inte jätteduktig, men glad och lite orädd och gillar när det går fort. Uppkopplingen är inte den bästa här på klitten så jag får blogga igen när jag är nere på marken.

Ha det gött tills dess. Swoosh swoosh swoosh!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Post Playitas Camp


Hallå igen!

Playitas, vilket jävla tillhåll!

Blåsigt, regnigt (?), kargt, fattigt, öde och fullkomligt sagolikt jävla bra. Förutom att asfalten stundtals lämnar mer att önska så har jag svårt tro det finns en bättre sportresort inom 5h flyg från Stockholm? Det enda egentligt negativa jag kan komma på är att det är svårt hitta någonstans att träna där man bara kan ”rulla alt spinna” i två timmar. Det är backar & den där eviga blåsten som hittar en vart man än tar vägen. Likadant med löpningen. De zon2 pass som man har på schemat blir väldigt snabbt ett zon3-4. Ett par hetsiga kompisar på det så har du ett maxpass om dagen. För er som känner mig så vet ni att jag tränar inga zon2 pass. Så fruktansvärt tråkigt och för oss som inte kan träna mer än 10h i veckan så vetifan om de ens är nödvändiga alls?! Säger som Emil Zapotek ”Varför ska jag träna på springa långsamt, det kan jag redan. Trodde hela idén var att lära sig springa fort”. Nåja, det är min filosofi i alla fall. Alla gör ju som dom vill. Inget ont om lugna pass, men inget gott heller.

På de tre och en halv dagarna som jag var där fick jag till 440 kilometer, 5000 höjdmeter blåsig cykling. Normalized power hamnade som lägst på 245 och som högst på 275 watt på samtliga pass. Flertalet 20 minutare över 300 watt och långa sektioner där jag hamnade runt min halv ironman intensitet. Låter kanske galet men ska man tävla om sex veckor och har vinter hemma så anser jag det är bättre trycka på lite här när man har chansen än tvingar klämma in skiten på trainern. Kroppen svarade faktiskt bra även om jag var lite blek vissa kvällar och tvingades fylla på med energi som kakmonstret. Även stolt över jag lyckades simma mellan 1500-2500 meter öppet vatten varje dag. Det är en lyxvara för en nordbo. Ovant till en början men när navigeringen börjar komma naturligt och axlarna vant sig vid att inte få microvila var 25/50:e meter så är det nästan kul…..nästan.
Sprang endast två gångar á 6-9 kilometer för hålla musklerna vid liv. Löpkänslan och steget under en cykelboost är inte imponerande. Förvånad jag tilläts springa i dagsljus överhuvudtaget. Jag & Björn Andersson måste ha sett ut som två matglada Noshörningar med skoskav när vi brakade fram.

Fanns även andra mäktiga sportnördar på plats förutom Pro wannabeen Micke Nelker. Åsa Lundström, Marcus Hultgren, Sebastian Kienle, Fredrik van Lierde, Anja Berenek & up and coming Daniel Adams Ray. En mix av riktiga proffs, glada bankgubbar och popstjärnor. Alla samlade under sportsolen på Fuerteventura med samma mål. Hur jävla snabb & tight kan jag bli?!

Nu med en finputsad cykelform, och stark kropp tar jag mig an ett nytt träningsblock inför Sydafrika. Blir många ensamma & tuffa pass på trainern och löpbandet. Har dock några dagar i Frankrike under Påsk där jag hoppas få till två större cykeldagar så uthålligheten får sin beskärda del. Kommer inte kunna vara lika stark som man är på sensommaren på cykeln men hoppas kunna kompensera upp det till viss del med bra löpning och anständig simning. Får helt enkelt köra på säkerhet även om det går emot allt jag står för. Kona slot är det primära målet med Sydafrika även om man såklart alltid vill stå på pallen. 75 slots totalt finns det att slåss om vilket innebär 9-10 st i min AG. Kvalar jag där nere så kommer en ganska så mycket coolare tävling i höst där jag däremot tänker vara i olagligt bra form.

Nåja, en sak sitta här och skriva om det. Det ska göras också.

Har i hemlighet dagdrömt om Vansbro. Inser nu att det kommer vara fantastiskt bra motstånd där. De flesta som ”är nåt” kommer vara där och spänna bågen. Har redan börjat tough talkas och kommer vara ett hormonbubblande gäng som brakar ner i älven den 2:a juli. Inser absolut mina begränsningar och har inga illusioner om någon topplacering. Finns säkert 10-15 riktigt bra elitmotionärer som väldigt gärna tvålar till min stora Stockholmskäft. På det är det 6-7 st proffs också som slåss om den åtråvärda SM-titeln. Enligt mig står Patrik Nilsson ohotad som favorit och det krävs ett mekaniskt haveri för att han inte ska vinna. Blir mer intressant se vem som blir 2:a & 3:a. Nisse Svensson, George Bjälkemo, KJ eller förra årets segrare Bäckson?! Inte heller underskatta den gode Johan Kärner som sägs ha lärt sig simma. På damsidan är Åsa Lundström klar favorit. Mikaela Persson, Sara Svensk & Amanda Bohlin ska man nog inte räkna bort men svårt se dem matcha Åsas framfart på cykeln med efterföljande 1:24h halvmara. Hur som helst, ascoolt få tävla med dessa inspirerande idrottsmän & tjejer. Men var så säkra, jag kommer vara i min bästa form denna dag och inte vara bussiga Sixten där ute. Är det tävling så är det. Man tar inga fångar och hellre brinna upp när man försöker vinna än rulla igenom på säkerhet. Vem fan kommer ihåg han som kom i mitten av placeringslistan?!

Tack för ordet!

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Pre Playitas Camp


Tog mig en dryg vecka-tiodagar återhämta mig från äventyret i öknen.  Inga nya skavanker som tur är eller gamla känningar för den delen heller. Har faktiskt redan hunnit med ett par hårda löp- och distanspass på cykeln. Varit hektiskt på jobbet senaste tiden vilket tagit både fokus och energi. Ganska vältajmat samt välkommet då tjäna pengar är bra för aktiva familjer samt kul med annan fokus ett tag. Ironman Sydafrika är bara veckor bort så ingen idé bli bekväm eller längta efter viloperioder. Sex veckor framåt är det militärisk disciplin som gäller.

Har aldrig haft problem med motivationen eller tyckt det är stressande leva i en sönderplanerad tillvaro. Det två stora problemen som jag uppfattar det är bristen av vila (sömn) eller ha energi tillräckligt för till fullo kunna uppskatta tiden med sina barn. Alla mammor & pappor är trötta ibland men hatar vara så söndertränad att jag knappt orkar leka med dem. Får ursäkta beteendet med att det bara är under en begränsad period och försöka verkligen vara mer närvarande efter den 10:e april. Misstänker många föräldrar känner såhär oavsett om det är pga mycket jobb, fest eller andra hinder. Får förhoppningsvis trösta dem med en resa till avlägsna öar i Stilla Havet senare…

Man kan inte förbereda sig inomhus för en Ironman. Kanske för en halv, men inte en hel. Åtminstone inte om man planerar köra hårt & fort. I min värld som jag tränar handlar det aldrig om att genomföra saker. Är inte fostrad så inom sport. När jag får höra att jag är hurtig eller ”du kom ju i alla fall i mål” blir jag otroligt förolämpad. Jag tränar för att bli bäst och vinna. Kanske inte hela race men över dem i min grupp eller vad man nu önskar kalla det. Amatörer inom triathlon är ett komplext begrepp. De som tränar på halvtid och ligger på nästan samma antal träningstimmar som proffsen har en klar fördel över dem som tränar mindre, det är ett matematiskt faktum. Det förekommer även att många motionärer tar olagliga preparat för förbättra sin prestation. Väldigt sällsynt om man bortser från muskelbyggare då vi amatörer inte kan vinna några pengar utan bara ära. Doping förekommer oftast bara när det finns pengar att tjäna eller motsvarande. Inom orientering är doping sällsynt, inom friidrott anser är det nästintill omöjligt nå toppen utan ta nåt. Om man bortser från dessa finns det en liten klick på varje race som jag försöker vinna över. De med samma förutsättningar helt enkelt. Lättare sagt än gjort och därför väldigt åtråvärt och hedrande när man väl lyckas. Som finaste bevis för sin bedrift kan man vinna (köpa) en startplats till Ironmans egna Världsmästerskap på halva eller hela distansen. Ta sig dit på fusk är därför bland det fulaste man kan göra anser jag. Köpa in sig, vinna på lotteriet eller bli erbjuden av andra anledningar är i min bok hur lugnt som helst. Det är ett privat företag som vill tjäna pengar, ingen kyrka eller statligt organ. Men fuska sig in och därmed ta en plats från någon som för egen maskin var värd åka dit. Borde resultera i ett fängelsestraff!

Med mina begränsande möjligheter att träna mängd nu under detta block måste jag åka utomlands för bokstavligt talat cykla skiten ur mig. Finns många bra ställen för det runt om i världen men få slår Playitas på Fuerteventura. Här blåser det som ett helvete, det är kuperat och kan stundtals bli väldigt varmt. Dvs precis som under de race jag vill köra. Träna under det omständigheter som man ska tävla på är nyckeln för kunna maximera sin prestation. Hemma på trainern är det inte så blåsigt även om det kan bli varmt. Simma oändliga längder i en klorförgiftad 25:a påminner inte särskilt mycket om ett inferno vid första rundningsbojen på ett race. Löpningen kan man få till hemma så den kommer få stå åt sidan nu ett par dagar så jag verkligen kan fokusera min energi på cykling samt simma öppet vatten. Har bl a Björn Andersson som sällskap här nere vilket säkerhetsställer kvalitén. Misstänker jag kommer ligga gråtandes i fosterställning efter varje cykelpass. Väderutsikterna säger dessutom ”kuling” så en del svordomar kommer delas ut när energin börjar tryta.

Sjukt nog är det här bland det bästa jag vet och om ni inte fattar det så är det ert problem. Man känner att man lever till 100% och det är den mest fantastiska gåvan av alla. Den som säger att det inte är kul cykla har aldrigt cyklat nerför i 80-90 km/h. Festligt att man måste vara nära döden för att uppfatta hur kul det är att leva. Lite ironiskt när man tänker på det…

Nu ska jag strax landa, skruva ihop cykeln och ge mig ut i stormen för att cykla mig riktigt jävla trött. Är duktigt avundsjuk på mig själv just nu J

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

En intensiv helg


Nu börjar det kännas att det är nära. Ända sen december har jag haft föregående helg som nån sorts vändpunkt, helgen då jag tänkt börja nedtrappningen på allvar och nu har den alltså precis passerat. Magkänslan säger att jag är tillräckligt föreberedd, jag har kört mycket mängd, långa trösklar, långpass varje vecka och nu på slutet en hel del överfart. Ändå känns det som om nånting fattas. Kan dock inte riktigt sätta fingret på vad exakt. Eller så är det bara nervositeten som börjar smyga sig på. Nu börjar det gå upp för mig att det inte är särskilt lång tid kvar innan det är dags att leverera. Sluta snacka och prestera. På ett sätt är jag livrädd och rädslan att misslyckas spökar alltid nånstans långt bak i huvudet. Sen tänker jag att jag kan inte göra så mycket mer än mitt bästa och blir lite lugnare. Den huvudsakliga uppgiften nu fram till raceday blir att börja ladda mentalt för de plågsamma 42,2 kilometrarna och ställa in skallen på att det kommer göra ont. Jävligt ont. Men samtidigt är det ju det som är charmen. Pressa sig mer än man gjort tidigare och passera gränser som man tidigare bara drömt om. Det gäller att försöka omfamna smärtan istället för att vara rädd för den.

Idag sprang jag det sista lite längre fartpasset. 4x5km i marafart. Det var sjukt jobbigt. Kroppen var inte riktigt med på noterna men jag genomförde det i alla fall. Förhoppningsvis är det bara resultatet av en intensiv helg i hufvudstaden med extremt lite sömn snarare än att kroppen är sliten. Jag sprang ganska lite förra veckan och benen har känts hyggligt fräscha så jag kan inte se att det skulle bero på slitage. I onsdags smög vi igång med Runacademy här i Sundsvall och ett prova-på-pass, vi var inte så många men dom som var med tror jag tyckte det var roligt. Perfekt vinterväder och lagom jobbigt. Vi kör igång på riktigt i mitten på mars så alla Sundsvallsbor, än finns det tid att anmäla sig.

Det blev nästan ingen löpning alls nu i helgen. I fredags åkte jag ner till Stockholm direkt efter jobbet för att se Toto. Missade dock början pga trafikkaos på E4:an vid norra infarten men hann se det mesta i alla fall. Sen vidare till Rockweekend AOR vid Globen för att se en massa andra band. Kom inte i säng förrän kl4 och det blev inte många timmars sömn innan det var dags för Runacademys ledarutbildning. En fullspäckad dag med teori och praktik innan det var dags för ännu mera livemusik på eftermiddagen/kvällen och en hel del öl och skräpmat. Fick ännu mindre sömn natten till söndag och fick anstränga mig för att hålla mig vaken under söndagens pass, men som tur var körde vi en hel del praktiska grejer utomhus vilket underlättade. Kände mig ganska sliten i kroppen när det väl var klart, har aldrig kört så mycket löpskolning i hela mitt liv vilket var ovant för lår, vader och fötter. Det blev en intensiv men rolig helg. Massa bra musik samt kul att träffa en massa andra löpare/ledare från hela vårt avlånga land.


Den här veckan tänker jag få till ett sista långpass samt nåt pass i överfart men ändå försöka hålla nere på mängden. Dom två sista veckorna kopierar jag nog rakt av från coach LGs program iför Rotterdam för ett år sen. Det funkade bra då så det borde funka även nu. Nåt pass på asfalt verkar det inte bli, imorse vräkte det ner snö så sannolikheten att allt hinner försvinna de kommande veckorna känns som minimala. Fick i alla fall smaka lite på asfalten nu i Stockholm även om det var rätt mycket is och snö där också. Men man får vara glad för det lilla. 

/Hörs

Dagens låt: hann se åtta band nu i helgen och förutom att jag lyckades ta en selfie med min stora husgud Steve Overland så var det här helgens höjdpunkt. Peter Friestedt’s LA Project med Frank Ådahl på gästsång. Vilken jävla pipa och kontroll över rösten han har. Jag tror att det var lite för slickt för många av alla rockers som var där men jag älskade varje minut, en perfekt avvägd mix av soul, jazz, aor och västkust rock.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Nedtrappning


Förra veckan kändes det som om våren var på väg. Plusgrader, takdropp och slask. På ett par dagar försvann det mesta av snön så pass mycket att man på många ställen inne i stan fick en försmak av den underbara asfalten och jag började direkt drömma om snabba intervaller utomhus istället för på löpbandet. Sen slog vintern till igen med full styrka. Att man aldrig lär sig. Bor man i Norrland så vet man att det bara är inbillning, vädrets makter som gillar att retas. Vi ska vara glada om snön är borta till Valborg. Minsta lilla tecken på vår och hjärnan börjar genast tänka kortbrallor och tartan. När jag tittar ut genom fönstret nu ser jag istället meterhöga snödrivor och folk påpälsade i tjocka dunjackor, så långt ifrån splitshorts och tartan man kan komma. Det känns lite overkligt att jag ska vara i mitt livs form om drygt tre veckor när jag fortfarande kämpar mot vinterväglag och minusgrader med dubbade skor. De stående frågorna inför varje pass är alltid ”undrar om plogbilen har plogat gångvägarna så man slipper svära över alla modd” och ”klarar jag mig på bara underställ eller behöver jag ett extra lager på överkroppen och dubbla vantar?”. Med dom tankarna hängades över sig dagligen känns ett PB ganska avlägset.

Men så plötsligt händer det. Jag vet inte hur många gånger i vinter som jag verkligen försökt trycka på ute bara för att bli nedslagen av autlap som säger 4.22 när det ansträngningsmässigt känns som 3.22. Det om nånting är en fet smäll rätt i ansiktet. Men igår hände nåt, kroppen kändes lätt trots piskande motvind, dubbade skor och snömodd. Igår sa autlap 4.26, 4.24, 4.20, 4.19, 4.16 och så rullade det på i 15km utan större ansträngning innan jag bestämde mig för att testa trycka på ytterligare lite och fick till en sista femma på 19.33. Så fort har jag nog aldrig lyckats springa nån vinter överhuvudtaget i rådande vinterförhållanden. Kände mig otroligt nöjd efteråt och tänkte att om det går att springa så snabbt nu, hur snabbt ska det då inte kunna gå när asfalten väl visar sig. Det kommer vara som å trycka på en turboknapp. Så efter gårdagens pass känner jag mig lite lugnare. Jag har inte glömt bort hur man håller farten utomhus.

Har börjat trappa ner på mängden en aning nu. Förra veckan unnade jag mig två löpfria dagar och sprang bara ett endaste distanspass vilket måste vara historiskt för en distansjunkie som jag. Istället fokuserade jag på fart och fick till mer än 40km i överfart vilket nog heller aldrig hänt, åtminstone inte sen Dackefejden. Den här veckan blir dock riktigt lugn med betoning på riktigt. Idag är det vilodag, imorn smygstartar vi med Runacademy här i Sundsvall och till helgen ska jag till Stockholm så det kommer bli svårt att få till nån vettig träning överhuvudtaget men det kanske kan vara bra på ett sätt. Det finns andra värden här i livet mer än att springa, det är ju inte så att man är beroende av att det….eller? 

Tror inte att jag hade kunnat lägga upp träningen så mycket mer annorlunda än vad jag gjort fram till dags datum. Jag hade en plan när jag satte igång i december och den har jag följt så på det stora hela är jag mer än nöjd med både mängd, fart, passens längd och antal vilodagar. Nu har jag i alla fall gett mig själv chansen att persa i Barcelona och så förberedd som jag känner mig just nu har jag nog aldrig vart. Och med så kort tid kvar finns det heller inte så mycket att fundera på mer än att börja trappa ner allt eftersom. Det är bara å gilla läget, det kommer inte å bli några pass på asfalt innan det är dags men så är det att bo i Norrland. That’s life! Jag får helt enkelt förlita mig på att fartpassen på band ändå gett nånting även om löpband och riktigt löpning utomhus är som att jämföra äpplen och päron. Det är ju inte direkt så att jag suttit hemma i soffan och tryckt i mig gräddbakelser hela vintern. I siffror har jag sen december sprungit 1348km, 11 långpass >30km och snittat 20km/pass strax under 4.40-fart. Största bekymret framöver blir att se till å inte dra på sig nån förkylning samt börja testa att tillföra energi under några av de hårdare passen som återstår. I Barcelona har jag lovat mig själv att inte bonka så hårt och brutalt som jag gjorde i Rotterdam förra året då jag var tvungen att bitvis gå på slutet och därför inte kunde njuta av det nya perset som det ändå blev. I Barcelona får huvudet gärna hänga på sned och munnen rinna av dreggel sista biten, men en sak är säker, jag tänker springa hela vägen utan att bonka.  

/Hörs

Dagens låt: den här typen av musik är egentligen inte min påse men den fångade mitt intresse tack vare videon som bör tilltala alla löpare. Namnet Christoffer Hiding lät bekant, inte så mycket för hans deltagande i Idol utan snarare för att han också hänger på jogg.se precis som jag. Om jag skulle få för mig att springa med musik i öronen nu i vår så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att springa till tonerna av denna låt. Jag vet inte vad jag diggar mest; videon, hans graciösa löpsteg eller musiken.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*