Blogg

Pre Playitas Camp


Tog mig en dryg vecka-tiodagar återhämta mig från äventyret i öknen.  Inga nya skavanker som tur är eller gamla känningar för den delen heller. Har faktiskt redan hunnit med ett par hårda löp- och distanspass på cykeln. Varit hektiskt på jobbet senaste tiden vilket tagit både fokus och energi. Ganska vältajmat samt välkommet då tjäna pengar är bra för aktiva familjer samt kul med annan fokus ett tag. Ironman Sydafrika är bara veckor bort så ingen idé bli bekväm eller längta efter viloperioder. Sex veckor framåt är det militärisk disciplin som gäller.

Har aldrig haft problem med motivationen eller tyckt det är stressande leva i en sönderplanerad tillvaro. Det två stora problemen som jag uppfattar det är bristen av vila (sömn) eller ha energi tillräckligt för till fullo kunna uppskatta tiden med sina barn. Alla mammor & pappor är trötta ibland men hatar vara så söndertränad att jag knappt orkar leka med dem. Får ursäkta beteendet med att det bara är under en begränsad period och försöka verkligen vara mer närvarande efter den 10:e april. Misstänker många föräldrar känner såhär oavsett om det är pga mycket jobb, fest eller andra hinder. Får förhoppningsvis trösta dem med en resa till avlägsna öar i Stilla Havet senare…

Man kan inte förbereda sig inomhus för en Ironman. Kanske för en halv, men inte en hel. Åtminstone inte om man planerar köra hårt & fort. I min värld som jag tränar handlar det aldrig om att genomföra saker. Är inte fostrad så inom sport. När jag får höra att jag är hurtig eller ”du kom ju i alla fall i mål” blir jag otroligt förolämpad. Jag tränar för att bli bäst och vinna. Kanske inte hela race men över dem i min grupp eller vad man nu önskar kalla det. Amatörer inom triathlon är ett komplext begrepp. De som tränar på halvtid och ligger på nästan samma antal träningstimmar som proffsen har en klar fördel över dem som tränar mindre, det är ett matematiskt faktum. Det förekommer även att många motionärer tar olagliga preparat för förbättra sin prestation. Väldigt sällsynt om man bortser från muskelbyggare då vi amatörer inte kan vinna några pengar utan bara ära. Doping förekommer oftast bara när det finns pengar att tjäna eller motsvarande. Inom orientering är doping sällsynt, inom friidrott anser är det nästintill omöjligt nå toppen utan ta nåt. Om man bortser från dessa finns det en liten klick på varje race som jag försöker vinna över. De med samma förutsättningar helt enkelt. Lättare sagt än gjort och därför väldigt åtråvärt och hedrande när man väl lyckas. Som finaste bevis för sin bedrift kan man vinna (köpa) en startplats till Ironmans egna Världsmästerskap på halva eller hela distansen. Ta sig dit på fusk är därför bland det fulaste man kan göra anser jag. Köpa in sig, vinna på lotteriet eller bli erbjuden av andra anledningar är i min bok hur lugnt som helst. Det är ett privat företag som vill tjäna pengar, ingen kyrka eller statligt organ. Men fuska sig in och därmed ta en plats från någon som för egen maskin var värd åka dit. Borde resultera i ett fängelsestraff!

Med mina begränsande möjligheter att träna mängd nu under detta block måste jag åka utomlands för bokstavligt talat cykla skiten ur mig. Finns många bra ställen för det runt om i världen men få slår Playitas på Fuerteventura. Här blåser det som ett helvete, det är kuperat och kan stundtals bli väldigt varmt. Dvs precis som under de race jag vill köra. Träna under det omständigheter som man ska tävla på är nyckeln för kunna maximera sin prestation. Hemma på trainern är det inte så blåsigt även om det kan bli varmt. Simma oändliga längder i en klorförgiftad 25:a påminner inte särskilt mycket om ett inferno vid första rundningsbojen på ett race. Löpningen kan man få till hemma så den kommer få stå åt sidan nu ett par dagar så jag verkligen kan fokusera min energi på cykling samt simma öppet vatten. Har bl a Björn Andersson som sällskap här nere vilket säkerhetsställer kvalitén. Misstänker jag kommer ligga gråtandes i fosterställning efter varje cykelpass. Väderutsikterna säger dessutom ”kuling” så en del svordomar kommer delas ut när energin börjar tryta.

Sjukt nog är det här bland det bästa jag vet och om ni inte fattar det så är det ert problem. Man känner att man lever till 100% och det är den mest fantastiska gåvan av alla. Den som säger att det inte är kul cykla har aldrigt cyklat nerför i 80-90 km/h. Festligt att man måste vara nära döden för att uppfatta hur kul det är att leva. Lite ironiskt när man tänker på det…

Nu ska jag strax landa, skruva ihop cykeln och ge mig ut i stormen för att cykla mig riktigt jävla trött. Är duktigt avundsjuk på mig själv just nu J

Nelker


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Nedtrappning


Förra veckan kändes det som om våren var på väg. Plusgrader, takdropp och slask. På ett par dagar försvann det mesta av snön så pass mycket att man på många ställen inne i stan fick en försmak av den underbara asfalten och jag började direkt drömma om snabba intervaller utomhus istället för på löpbandet. Sen slog vintern till igen med full styrka. Att man aldrig lär sig. Bor man i Norrland så vet man att det bara är inbillning, vädrets makter som gillar att retas. Vi ska vara glada om snön är borta till Valborg. Minsta lilla tecken på vår och hjärnan börjar genast tänka kortbrallor och tartan. När jag tittar ut genom fönstret nu ser jag istället meterhöga snödrivor och folk påpälsade i tjocka dunjackor, så långt ifrån splitshorts och tartan man kan komma. Det känns lite overkligt att jag ska vara i mitt livs form om drygt tre veckor när jag fortfarande kämpar mot vinterväglag och minusgrader med dubbade skor. De stående frågorna inför varje pass är alltid ”undrar om plogbilen har plogat gångvägarna så man slipper svära över alla modd” och ”klarar jag mig på bara underställ eller behöver jag ett extra lager på överkroppen och dubbla vantar?”. Med dom tankarna hängades över sig dagligen känns ett PB ganska avlägset.

Men så plötsligt händer det. Jag vet inte hur många gånger i vinter som jag verkligen försökt trycka på ute bara för att bli nedslagen av autlap som säger 4.22 när det ansträngningsmässigt känns som 3.22. Det om nånting är en fet smäll rätt i ansiktet. Men igår hände nåt, kroppen kändes lätt trots piskande motvind, dubbade skor och snömodd. Igår sa autlap 4.26, 4.24, 4.20, 4.19, 4.16 och så rullade det på i 15km utan större ansträngning innan jag bestämde mig för att testa trycka på ytterligare lite och fick till en sista femma på 19.33. Så fort har jag nog aldrig lyckats springa nån vinter överhuvudtaget i rådande vinterförhållanden. Kände mig otroligt nöjd efteråt och tänkte att om det går att springa så snabbt nu, hur snabbt ska det då inte kunna gå när asfalten väl visar sig. Det kommer vara som å trycka på en turboknapp. Så efter gårdagens pass känner jag mig lite lugnare. Jag har inte glömt bort hur man håller farten utomhus.

Har börjat trappa ner på mängden en aning nu. Förra veckan unnade jag mig två löpfria dagar och sprang bara ett endaste distanspass vilket måste vara historiskt för en distansjunkie som jag. Istället fokuserade jag på fart och fick till mer än 40km i överfart vilket nog heller aldrig hänt, åtminstone inte sen Dackefejden. Den här veckan blir dock riktigt lugn med betoning på riktigt. Idag är det vilodag, imorn smygstartar vi med Runacademy här i Sundsvall och till helgen ska jag till Stockholm så det kommer bli svårt att få till nån vettig träning överhuvudtaget men det kanske kan vara bra på ett sätt. Det finns andra värden här i livet mer än att springa, det är ju inte så att man är beroende av att det….eller? 

Tror inte att jag hade kunnat lägga upp träningen så mycket mer annorlunda än vad jag gjort fram till dags datum. Jag hade en plan när jag satte igång i december och den har jag följt så på det stora hela är jag mer än nöjd med både mängd, fart, passens längd och antal vilodagar. Nu har jag i alla fall gett mig själv chansen att persa i Barcelona och så förberedd som jag känner mig just nu har jag nog aldrig vart. Och med så kort tid kvar finns det heller inte så mycket att fundera på mer än att börja trappa ner allt eftersom. Det är bara å gilla läget, det kommer inte å bli några pass på asfalt innan det är dags men så är det att bo i Norrland. That’s life! Jag får helt enkelt förlita mig på att fartpassen på band ändå gett nånting även om löpband och riktigt löpning utomhus är som att jämföra äpplen och päron. Det är ju inte direkt så att jag suttit hemma i soffan och tryckt i mig gräddbakelser hela vintern. I siffror har jag sen december sprungit 1348km, 11 långpass >30km och snittat 20km/pass strax under 4.40-fart. Största bekymret framöver blir att se till å inte dra på sig nån förkylning samt börja testa att tillföra energi under några av de hårdare passen som återstår. I Barcelona har jag lovat mig själv att inte bonka så hårt och brutalt som jag gjorde i Rotterdam förra året då jag var tvungen att bitvis gå på slutet och därför inte kunde njuta av det nya perset som det ändå blev. I Barcelona får huvudet gärna hänga på sned och munnen rinna av dreggel sista biten, men en sak är säker, jag tänker springa hela vägen utan att bonka.  

/Hörs

Dagens låt: den här typen av musik är egentligen inte min påse men den fångade mitt intresse tack vare videon som bör tilltala alla löpare. Namnet Christoffer Hiding lät bekant, inte så mycket för hans deltagande i Idol utan snarare för att han också hänger på jogg.se precis som jag. Om jag skulle få för mig att springa med musik i öronen nu i vår så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att springa till tonerna av denna låt. Jag vet inte vad jag diggar mest; videon, hans graciösa löpsteg eller musiken.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Europamästerskap och löpband


Förra helgen gick Europamästerskapen i ski mountaineering i Marecottes, Schweiz. Emelie och jag hade fått förstärkning av ytterligare tre svenskar och det var trevligt att vara ett något större landslag på plats. Snöläget i Alperna har inte varit det bästa i år och under världscuptävlingen helgen innan i Italien var det så lite snö att vi var tvungna att starta och avsluta loppet springades på gräs och det var många skidor som förstördes på den sista nedförskörningen.

Två dagar innan EM kom det ett rejält snöfall och det blev en superfin bana med puder och solsken. Kroppen kändes pigg och jag var sugen på att tävla. Den här gången lyckades jag hålla i hela loppet och slutade tia vilket jag var supernöjd med. När jag på första världscupen placerade mig bra tänkte jag att det kanske bara var för att det var en lättare bana som de var tvugna att förlägga i pisten på grund av vädret. Så nu var det extra roligt att jag fick göra mitt bästa lopp med en tionde plats på en ”riktig bana”. Det tråkiga med EM var att under slutet av första nedförskörningen blev Emelie pååkt av en annan åkare och skadade knät och det var hemskt att möta henne haltandes vid första bytet. Riktigt tråkigt att loppet och resten av skidsäsongen var över.

Nästa dag var det dags för vertikalen som bara var en världscup och inte med på EM och där gick det bra igen med en åttonde plats, bara 12 sekunder upp till en femteplats. Helgen avslutades med en sprint. En skidalpin sprint fungerar ungefär som en längdskidsprint. Det är en prolog, kvartsfinal, semifinal och final och ett lopp tar ungefär 3-4 miunter med momenten springa uppför, skidorna på ryggsäckan och boota och sedan rycka av stighudarna och åka utför. Många moment som ska gå blixtsnabbt och kan strula. Jag har varken snabbheten i kroppen eller är supersnabb på bytena, men, till motsatt av vad jag trodde, tycker jag att det varit väldigt kul på de två sprintrarna jag varit med. Den här gången gick jag vidare till kvartsfinal och kom på en 15:e plats totalt.

Slutligen till något helt annat än ski mountaineering, nämligen löpband. Jag har testat att träna på löpband för första gången! Jag ligger alltid ett steg efter med det mesta som de flesta vanliga människor har gjort länge. Till exempel skaffa mobiltelefon, facebook, använda GPS klocka, använda pulsband, blogga, instagramma, dammsuga(för första gången i mitt liv äger jag en dammsugare och inte bara en sopborste) och springa löpband.  Jag har alltid dissat löpband tiigare i mitt liv. När jag springer vill jag vara ute. Men så insåg jag att jag faktiskt bara har provat att springa på ett band vid ett par tillfällen när jag har provat en löparsko i en butik. Det känns som väldigt dålig stil att såga något totalt som jag aldrig har provat så en dag på gymet ställde jag mig på det det där bandet. Först kändes det ganska vingligt, men snart när jag fått in känslan knappade jag upp farten, men när jag ville springa snabbare än 6 min/mile fart så började bandet plötsligt blinka, sakta ner och säga åt mig att ”You don’t keep target pace” Ja rätt svårt att göra det när du vägrar att gå snabbare dumma band svarade jag surt. Men allt och alla förtjänar en andra chans har jag hört, även löpband, så i veckan gav jag det ett nytt försök. Den här gången fick jag ett mer samarbetsvilligt band och jag kunde springa så snabbt jag ville. Jag tog tio minuter på mig att komma ner till 3,33 min/km fart och sedan höll jag det i en mil. Ingen nerjogg för det är tråkigt att jogga ner efter vanliga intervaller och efter löpband är det fruktansvärt tråkigt. Om jag vill springa en halvmara under 1,15 så måste jag hålla 3,33min/km fart. Jag kände att hålla det 10 km på ett löpband är en bit därifrån, men i alla fall en bra startpunkt. Jag kan inte direkt påstå att löpband steg så vädligt många grader i mina ögan, men jag kan se att det är enkelt på vintern. Ingen snö, fast underlag, knappa in en fart och håller du inte den trillar du av bandet, vilket jag tycker känns riktigt läskigt och passar mig noga för.

Snygga dräkter vi har va, riktigt retro!


Antal kommentarer: 1

Johan Renström

Bra gjort! Men tråkigt med Emelie:(



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Och vinnarna är…


Jag fick så många fina svar på min tävling om en PT-timme med mig, så jag beslutade mig för att i generös och euforisk fredagsanda ge bort hela TRE PT-timmar! Wohoo!

Vinnarna är:

Anne Viklund

Jenny Maaruf

Katta på Move it mama!

Grattis grattis! Och tack till alla er andra som hörde av er och ville vinna. Jag vill förstås fortfarande träffa just er, men jag kan inte jobba gratis jämt. Ni är SÅ välkomna att kontakta mig och boka en tid ändå så ska jag lära er att göra chins, för det verkar vara det de flesta vill. Men lugna, ni får göra burpees också.

Ni som vann – dra iväg ett mejl till anna-lena@crossfitnordic.se så bokar vi in en tid.

Må så gott och ha värsta bästa helgen!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ett lopp, ta mig tusan. Ett lopp!


Igår hände två saker: jag sprang backintervaller i hällregn och jag anmälde mig till ett lopp. Man skulle kunna tro att det har brunnit i huvudet på mig. Men ni kan vara lugna, min mentala hälsa är oförändrad. Löpningen beror mest på min spricka i bröstbenet – jag har svårt med mycket annan träning. Loppet är Arena Run den 20 februari – ett fem kilometer långt lopp på Friends arena med massor av hinder att ta sig förbi. Det låter ju jättekul! Jag har gillat idén om hinderlopp som Tough Viking och Toughest, men det finns alltid något som gör att jag backar, främst elhinder. På Arena Run är det inga elhinder, utan alla hinder ska gå att springa genom. Det är alltså inte flera meter höga väggar heller, man ska inte bli stoppad av något hinder. De är bara extra utmaningar. För mig är de också distraktion så att jag inte tänker på att jag springer. Jättepraktiskt!

Och vet ni – det är inte för sent att gå in och anmäla sig! Gå in här och anmäl dig idag! Det kommer att bli jättekul!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Jakten på lycka


Det börjar närma sig sa Bill. Snart är det dags sa Bull. På söndag är det exakt fyra veckor kvar till Barcelona Marathon. Tiden har verkligen gått sjukt fort sen jag bestämde mig för Barcelona Marathon och började träna målinriktat mot sub2.50. Det där avlägsna ”sen” börjar helt plötsligt inte länrge vara så avlägset, om en månad är det skarpt läge, examen. Då gäller det att leverera och inte bara snacka. Då är det upp till bevis. Som jag skrev tidigare; rädslan för att misslyckas är minst lika stark som drivkraften att lyckas. Jag intalar mig själv att det är nånting positivt.

Hittills har jag inte tänkt i närheten så mycket på själva loppet och vad som komma skall som jag brukar utan jag har uteslutande försökt att fokusera på det jobb som ska göras här och nu och det tror jag har vart en avgörande faktor till varför träningen gått så bra som den gjort de senaste månaderna. Jag vet hur fruktansvärt besviken jag har vart på mig själv dom gånger jag inte klarat mina mål, vissa gånger har jag känt mig så jävla dålig och värdelös att jag starkt ifrågasatt varför jag utsätter mig för det här och det har fått mig att fundera. Egentligen är det inte målet i sig som är det viktiga har jag kommit fram till efter många om och men, det är egentligen bara pricken över i:et efter månader av hängiven träning. Den här gången har jag bestämt mig för att så länge jag kan se mig själv i spegeln efteråt och känna mig stolt över min insats så kommer jag vara nöjd oavsett om det blir 2.48, 2.53 eller 3.01 i Barcelona. Däremot kommer jag inte vara nöjd om jag känner att jag inte gav allt, oavsett sluttid. Alla vet egentligen innerst inne att man inte blir lyckligare av att tänka på hur bra allting ska bli sen bara man får det där nya drömjobbet, träffar sin blivande fru eller köper den där nya porschen. Det är bara en utopi. Istället är det här här och nu som gäller. Lycka är dom små guldkornen i vardagen, att ha ett meningsfullt arbete, trevliga människor runt omkring sig och roliga saker att fylla fritiden med. Samma sak med löpningen. Lycka är tröskel på måndagar, distans på onsdagar och långpanna på söndagar, att kunna springa överhuvudtaget. Jag har insett att jag inte kommer bli lyckligare bara för att jag klarar mitt mål. Det enda som kommer hända då är att jag sätter upp ett nytt mål, glömmer bort att njuta och tror att det nya målet är det som ska göra mig ännu lyckligare. Lyckan ligger snarare i strävan mot målet, vägen dit, att lägga ner ett hårt arbete på nånting som man vill åstadkomma. Det är meningsfullt och genererar lycka. Inte målet i sig. Det är faktiskt ganska godtyckligt.

Min löpning har ofta präglats av allt för mycket fokus på allt som ska ske i framtiden – sedan. Jar har alltid tränat inför ett nästa lopp. Ifjol strax innan maran i Holland tänkte jag lika mycket på Stockholm och UltraVasan som på Rotterdam. Hela tiden nya mål, nya lopp och inte allt för sällan alldeles för mycket fokus på en enda sak, nämligen en tid som ska uppnås. Ofta så pass mycket att jag glömt bort det som är roligt och meningsfullt. Bara jag tränar mer och hårdare så kommer jag bli bättre och därmed lyckligare har vart mitt mantra. Helt fel. Lycka är inget konstant tillstånd. Människor som påstår att dom ständigt är lyckliga ljuger. Samma sak med löpning. Löpare som påstår att varje pass är roligt, meningsfullt eller njutbart ljuger förmodligen också för sig själva. Många gånger är löpningen ganska tråkigt, ensamt och gör mest ont. Den här gången har jag försökt lägga allt mitt fokus på varje enskilt pass snarare än att hela tiden tänka slutmål. Därmed inte sagt att varje pass alltid har vart roligt, snarare tvärtom, men istället för att bara tänka sub 2.50 hela tiden har jag ofta stannat upp och tänkt att lycka är att få vara frisk, skadefri och kunna träna precis såsom jag vill, springa långt ena dagen och hårt dagen efter utan att gå sönder. Jag har försökt fokusera på nuet, inte framtiden. För det är träningen här och nu som spelar roll. Och det ena medför ju som bekant det andra, så jag är ändå hoppfull och ganska övertygad om att det kommer bli nytt PB. Och målet i sig är fortfarande en stark drivkraft, kanske den största, och fortfarande viktigt men däremot långt ifrån den enda som är viktigt. Det är nånting att ta med sig.

Igår fick jag mina nya tävlingsskor. Say hello to my little friends. Ibland kanske man faktiskt kan köpa sig lycka för pengar. Åtminstone inbillade jag mig det igår när dom kom. Det här paret ska jag vårda ömt. Bara använda till tävlingar. Eller så köper jag nya igen och blir lite lycklig för stunden en gång till.

Idag har jag haft vilodag. Jag måste verkligen bli bättre på det. Från och med nu fram till raceday ska jag åtminstone försöka ta två hela vilodagar per vecka och inte göra samma misstag som många gånger tidigare, att bara köra på som vanligt fram till sista dagarna. Igår fick jag i alla fall till ett bra pass. En stege på 5-4-3-2-1km. Första femman i marafart och sen en gradvis ökning av farten. Det är sånna pass som jag känner gör mig starkare, uthålligare och bygger pannben. Då kan man unna sig en vilodag efteråt även fast benen ville springa även idag. 

/Hörs

Dagens låt: den musik som ligger mig allra varmast om hjärtat är en genre jag sällan delar med mig av här. AOR. För den oinvigde står det för Adult Oriented Rock och representeras bäst av 80-tals band såsom Journey, Foreigner, Toto, Survivor mfl. För ett par år sen hade jag en grym AOR skivsamling med åtskilliga rariter. I Sverige slog termen aldrig riktigt igenom utan istället användas benämningar som pudelrock, hair metal, melodiös hårdrock osv. Men rätt ska vara rätt. Om ett par veckor arrangeras Rockweekend AOR i Stockholm. Självklart ska jag dit. Bland annat spelar Alien som jag för några år sen aldrig trodde att jag skulle få se live. Sen återförenades dom och jag stod givetvis längst fram på deras spelning på Sweden Rock som synes i denna video.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*