En intensiv helg

Förra veckan kändes det som om våren var på väg. Plusgrader, takdropp och slask. På ett par dagar försvann det mesta av snön så pass mycket att man på många ställen inne i stan fick en försmak av den underbara asfalten och jag började direkt drömma om snabba intervaller utomhus istället för på löpbandet. Sen slog vintern till igen med full styrka. Att man aldrig lär sig. Bor man i Norrland så vet man att det bara är inbillning, vädrets makter som gillar att retas. Vi ska vara glada om snön är borta till Valborg. Minsta lilla tecken på vår och hjärnan börjar genast tänka kortbrallor och tartan. När jag tittar ut genom fönstret nu ser jag istället meterhöga snödrivor och folk påpälsade i tjocka dunjackor, så långt ifrån splitshorts och tartan man kan komma. Det känns lite overkligt att jag ska vara i mitt livs form om drygt tre veckor när jag fortfarande kämpar mot vinterväglag och minusgrader med dubbade skor. De stående frågorna inför varje pass är alltid ”undrar om plogbilen har plogat gångvägarna så man slipper svära över alla modd” och ”klarar jag mig på bara underställ eller behöver jag ett extra lager på överkroppen och dubbla vantar?”. Med dom tankarna hängades över sig dagligen känns ett PB ganska avlägset.

Men så plötsligt händer det. Jag vet inte hur många gånger i vinter som jag verkligen försökt trycka på ute bara för att bli nedslagen av autlap som säger 4.22 när det ansträngningsmässigt känns som 3.22. Det om nånting är en fet smäll rätt i ansiktet. Men igår hände nåt, kroppen kändes lätt trots piskande motvind, dubbade skor och snömodd. Igår sa autlap 4.26, 4.24, 4.20, 4.19, 4.16 och så rullade det på i 15km utan större ansträngning innan jag bestämde mig för att testa trycka på ytterligare lite och fick till en sista femma på 19.33. Så fort har jag nog aldrig lyckats springa nån vinter överhuvudtaget i rådande vinterförhållanden. Kände mig otroligt nöjd efteråt och tänkte att om det går att springa så snabbt nu, hur snabbt ska det då inte kunna gå när asfalten väl visar sig. Det kommer vara som å trycka på en turboknapp. Så efter gårdagens pass känner jag mig lite lugnare. Jag har inte glömt bort hur man håller farten utomhus.

Har börjat trappa ner på mängden en aning nu. Förra veckan unnade jag mig två löpfria dagar och sprang bara ett endaste distanspass vilket måste vara historiskt för en distansjunkie som jag. Istället fokuserade jag på fart och fick till mer än 40km i överfart vilket nog heller aldrig hänt, åtminstone inte sen Dackefejden. Den här veckan blir dock riktigt lugn med betoning på riktigt. Idag är det vilodag, imorn smygstartar vi med Runacademy här i Sundsvall och till helgen ska jag till Stockholm så det kommer bli svårt att få till nån vettig träning överhuvudtaget men det kanske kan vara bra på ett sätt. Det finns andra värden här i livet mer än att springa, det är ju inte så att man är beroende av att det….eller? 

Tror inte att jag hade kunnat lägga upp träningen så mycket mer annorlunda än vad jag gjort fram till dags datum. Jag hade en plan när jag satte igång i december och den har jag följt så på det stora hela är jag mer än nöjd med både mängd, fart, passens längd och antal vilodagar. Nu har jag i alla fall gett mig själv chansen att persa i Barcelona och så förberedd som jag känner mig just nu har jag nog aldrig vart. Och med så kort tid kvar finns det heller inte så mycket att fundera på mer än att börja trappa ner allt eftersom. Det är bara å gilla läget, det kommer inte å bli några pass på asfalt innan det är dags men så är det att bo i Norrland. That’s life! Jag får helt enkelt förlita mig på att fartpassen på band ändå gett nånting även om löpband och riktigt löpning utomhus är som att jämföra äpplen och päron. Det är ju inte direkt så att jag suttit hemma i soffan och tryckt i mig gräddbakelser hela vintern. I siffror har jag sen december sprungit 1348km, 11 långpass >30km och snittat 20km/pass strax under 4.40-fart. Största bekymret framöver blir att se till å inte dra på sig nån förkylning samt börja testa att tillföra energi under några av de hårdare passen som återstår. I Barcelona har jag lovat mig själv att inte bonka så hårt och brutalt som jag gjorde i Rotterdam förra året då jag var tvungen att bitvis gå på slutet och därför inte kunde njuta av det nya perset som det ändå blev. I Barcelona får huvudet gärna hänga på sned och munnen rinna av dreggel sista biten, men en sak är säker, jag tänker springa hela vägen utan att bonka.  

/Hörs

Dagens låt: den här typen av musik är egentligen inte min påse men den fångade mitt intresse tack vare videon som bör tilltala alla löpare. Namnet Christoffer Hiding lät bekant, inte så mycket för hans deltagande i Idol utan snarare för att han också hänger på jogg.se precis som jag. Om jag skulle få för mig att springa med musik i öronen nu i vår så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att springa till tonerna av denna låt. Jag vet inte vad jag diggar mest; videon, hans graciösa löpsteg eller musiken.

Det börjar närma sig sa Bill. Snart är det dags sa Bull. På söndag är det exakt fyra veckor kvar till Barcelona Marathon. Tiden har verkligen gått sjukt fort sen jag bestämde mig för Barcelona Marathon och började träna målinriktat mot sub2.50. Det där avlägsna ”sen” börjar helt plötsligt inte länrge vara så avlägset, om en månad är det skarpt läge, examen. Då gäller det att leverera och inte bara snacka. Då är det upp till bevis. Som jag skrev tidigare; rädslan för att misslyckas är minst lika stark som drivkraften att lyckas. Jag intalar mig själv att det är nånting positivt.

Hittills har jag inte tänkt i närheten så mycket på själva loppet och vad som komma skall som jag brukar utan jag har uteslutande försökt att fokusera på det jobb som ska göras här och nu och det tror jag har vart en avgörande faktor till varför träningen gått så bra som den gjort de senaste månaderna. Jag vet hur fruktansvärt besviken jag har vart på mig själv dom gånger jag inte klarat mina mål, vissa gånger har jag känt mig så jävla dålig och värdelös att jag starkt ifrågasatt varför jag utsätter mig för det här och det har fått mig att fundera. Egentligen är det inte målet i sig som är det viktiga har jag kommit fram till efter många om och men, det är egentligen bara pricken över i:et efter månader av hängiven träning. Den här gången har jag bestämt mig för att så länge jag kan se mig själv i spegeln efteråt och känna mig stolt över min insats så kommer jag vara nöjd oavsett om det blir 2.48, 2.53 eller 3.01 i Barcelona. Däremot kommer jag inte vara nöjd om jag känner att jag inte gav allt, oavsett sluttid. Alla vet egentligen innerst inne att man inte blir lyckligare av att tänka på hur bra allting ska bli sen bara man får det där nya drömjobbet, träffar sin blivande fru eller köper den där nya porschen. Det är bara en utopi. Istället är det här här och nu som gäller. Lycka är dom små guldkornen i vardagen, att ha ett meningsfullt arbete, trevliga människor runt omkring sig och roliga saker att fylla fritiden med. Samma sak med löpningen. Lycka är tröskel på måndagar, distans på onsdagar och långpanna på söndagar, att kunna springa överhuvudtaget. Jag har insett att jag inte kommer bli lyckligare bara för att jag klarar mitt mål. Det enda som kommer hända då är att jag sätter upp ett nytt mål, glömmer bort att njuta och tror att det nya målet är det som ska göra mig ännu lyckligare. Lyckan ligger snarare i strävan mot målet, vägen dit, att lägga ner ett hårt arbete på nånting som man vill åstadkomma. Det är meningsfullt och genererar lycka. Inte målet i sig. Det är faktiskt ganska godtyckligt.

Min löpning har ofta präglats av allt för mycket fokus på allt som ska ske i framtiden – sedan. Jar har alltid tränat inför ett nästa lopp. Ifjol strax innan maran i Holland tänkte jag lika mycket på Stockholm och UltraVasan som på Rotterdam. Hela tiden nya mål, nya lopp och inte allt för sällan alldeles för mycket fokus på en enda sak, nämligen en tid som ska uppnås. Ofta så pass mycket att jag glömt bort det som är roligt och meningsfullt. Bara jag tränar mer och hårdare så kommer jag bli bättre och därmed lyckligare har vart mitt mantra. Helt fel. Lycka är inget konstant tillstånd. Människor som påstår att dom ständigt är lyckliga ljuger. Samma sak med löpning. Löpare som påstår att varje pass är roligt, meningsfullt eller njutbart ljuger förmodligen också för sig själva. Många gånger är löpningen ganska tråkigt, ensamt och gör mest ont. Den här gången har jag försökt lägga allt mitt fokus på varje enskilt pass snarare än att hela tiden tänka slutmål. Därmed inte sagt att varje pass alltid har vart roligt, snarare tvärtom, men istället för att bara tänka sub 2.50 hela tiden har jag ofta stannat upp och tänkt att lycka är att få vara frisk, skadefri och kunna träna precis såsom jag vill, springa långt ena dagen och hårt dagen efter utan att gå sönder. Jag har försökt fokusera på nuet, inte framtiden. För det är träningen här och nu som spelar roll. Och det ena medför ju som bekant det andra, så jag är ändå hoppfull och ganska övertygad om att det kommer bli nytt PB. Och målet i sig är fortfarande en stark drivkraft, kanske den största, och fortfarande viktigt men däremot långt ifrån den enda som är viktigt. Det är nånting att ta med sig.

Igår fick jag mina nya tävlingsskor. Say hello to my little friends. Ibland kanske man faktiskt kan köpa sig lycka för pengar. Åtminstone inbillade jag mig det igår när dom kom. Det här paret ska jag vårda ömt. Bara använda till tävlingar. Eller så köper jag nya igen och blir lite lycklig för stunden en gång till.

Idag har jag haft vilodag. Jag måste verkligen bli bättre på det. Från och med nu fram till raceday ska jag åtminstone försöka ta två hela vilodagar per vecka och inte göra samma misstag som många gånger tidigare, att bara köra på som vanligt fram till sista dagarna. Igår fick jag i alla fall till ett bra pass. En stege på 5-4-3-2-1km. Första femman i marafart och sen en gradvis ökning av farten. Det är sånna pass som jag känner gör mig starkare, uthålligare och bygger pannben. Då kan man unna sig en vilodag efteråt även fast benen ville springa även idag. 

/Hörs

Dagens låt: den musik som ligger mig allra varmast om hjärtat är en genre jag sällan delar med mig av här. AOR. För den oinvigde står det för Adult Oriented Rock och representeras bäst av 80-tals band såsom Journey, Foreigner, Toto, Survivor mfl. För ett par år sen hade jag en grym AOR skivsamling med åtskilliga rariter. I Sverige slog termen aldrig riktigt igenom utan istället användas benämningar som pudelrock, hair metal, melodiös hårdrock osv. Men rätt ska vara rätt. Om ett par veckor arrangeras Rockweekend AOR i Stockholm. Självklart ska jag dit. Bland annat spelar Alien som jag för några år sen aldrig trodde att jag skulle få se live. Sen återförenades dom och jag stod givetvis längst fram på deras spelning på Sweden Rock som synes i denna video.