En intensiv helg

Förra veckan kändes det som om våren var på väg. Plusgrader, takdropp och slask. På ett par dagar försvann det mesta av snön så pass mycket att man på många ställen inne i stan fick en försmak av den underbara asfalten och jag började direkt drömma om snabba intervaller utomhus istället för på löpbandet. Sen slog vintern till igen med full styrka. Att man aldrig lär sig. Bor man i Norrland så vet man att det bara är inbillning, vädrets makter som gillar att retas. Vi ska vara glada om snön är borta till Valborg. Minsta lilla tecken på vår och hjärnan börjar genast tänka kortbrallor och tartan. När jag tittar ut genom fönstret nu ser jag istället meterhöga snödrivor och folk påpälsade i tjocka dunjackor, så långt ifrån splitshorts och tartan man kan komma. Det känns lite overkligt att jag ska vara i mitt livs form om drygt tre veckor när jag fortfarande kämpar mot vinterväglag och minusgrader med dubbade skor. De stående frågorna inför varje pass är alltid ”undrar om plogbilen har plogat gångvägarna så man slipper svära över alla modd” och ”klarar jag mig på bara underställ eller behöver jag ett extra lager på överkroppen och dubbla vantar?”. Med dom tankarna hängades över sig dagligen känns ett PB ganska avlägset.

Men så plötsligt händer det. Jag vet inte hur många gånger i vinter som jag verkligen försökt trycka på ute bara för att bli nedslagen av autlap som säger 4.22 när det ansträngningsmässigt känns som 3.22. Det om nånting är en fet smäll rätt i ansiktet. Men igår hände nåt, kroppen kändes lätt trots piskande motvind, dubbade skor och snömodd. Igår sa autlap 4.26, 4.24, 4.20, 4.19, 4.16 och så rullade det på i 15km utan större ansträngning innan jag bestämde mig för att testa trycka på ytterligare lite och fick till en sista femma på 19.33. Så fort har jag nog aldrig lyckats springa nån vinter överhuvudtaget i rådande vinterförhållanden. Kände mig otroligt nöjd efteråt och tänkte att om det går att springa så snabbt nu, hur snabbt ska det då inte kunna gå när asfalten väl visar sig. Det kommer vara som å trycka på en turboknapp. Så efter gårdagens pass känner jag mig lite lugnare. Jag har inte glömt bort hur man håller farten utomhus.

Har börjat trappa ner på mängden en aning nu. Förra veckan unnade jag mig två löpfria dagar och sprang bara ett endaste distanspass vilket måste vara historiskt för en distansjunkie som jag. Istället fokuserade jag på fart och fick till mer än 40km i överfart vilket nog heller aldrig hänt, åtminstone inte sen Dackefejden. Den här veckan blir dock riktigt lugn med betoning på riktigt. Idag är det vilodag, imorn smygstartar vi med Runacademy här i Sundsvall och till helgen ska jag till Stockholm så det kommer bli svårt att få till nån vettig träning överhuvudtaget men det kanske kan vara bra på ett sätt. Det finns andra värden här i livet mer än att springa, det är ju inte så att man är beroende av att det….eller? 

Tror inte att jag hade kunnat lägga upp träningen så mycket mer annorlunda än vad jag gjort fram till dags datum. Jag hade en plan när jag satte igång i december och den har jag följt så på det stora hela är jag mer än nöjd med både mängd, fart, passens längd och antal vilodagar. Nu har jag i alla fall gett mig själv chansen att persa i Barcelona och så förberedd som jag känner mig just nu har jag nog aldrig vart. Och med så kort tid kvar finns det heller inte så mycket att fundera på mer än att börja trappa ner allt eftersom. Det är bara å gilla läget, det kommer inte å bli några pass på asfalt innan det är dags men så är det att bo i Norrland. That’s life! Jag får helt enkelt förlita mig på att fartpassen på band ändå gett nånting även om löpband och riktigt löpning utomhus är som att jämföra äpplen och päron. Det är ju inte direkt så att jag suttit hemma i soffan och tryckt i mig gräddbakelser hela vintern. I siffror har jag sen december sprungit 1348km, 11 långpass >30km och snittat 20km/pass strax under 4.40-fart. Största bekymret framöver blir att se till å inte dra på sig nån förkylning samt börja testa att tillföra energi under några av de hårdare passen som återstår. I Barcelona har jag lovat mig själv att inte bonka så hårt och brutalt som jag gjorde i Rotterdam förra året då jag var tvungen att bitvis gå på slutet och därför inte kunde njuta av det nya perset som det ändå blev. I Barcelona får huvudet gärna hänga på sned och munnen rinna av dreggel sista biten, men en sak är säker, jag tänker springa hela vägen utan att bonka.  

/Hörs

Dagens låt: den här typen av musik är egentligen inte min påse men den fångade mitt intresse tack vare videon som bör tilltala alla löpare. Namnet Christoffer Hiding lät bekant, inte så mycket för hans deltagande i Idol utan snarare för att han också hänger på jogg.se precis som jag. Om jag skulle få för mig att springa med musik i öronen nu i vår så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att springa till tonerna av denna låt. Jag vet inte vad jag diggar mest; videon, hans graciösa löpsteg eller musiken.

Det börjar närma sig sa Bill. Snart är det dags sa Bull. På söndag är det exakt fyra veckor kvar till Barcelona Marathon. Tiden har verkligen gått sjukt fort sen jag bestämde mig för Barcelona Marathon och började träna målinriktat mot sub2.50. Det där avlägsna ”sen” börjar helt plötsligt inte länrge vara så avlägset, om en månad är det skarpt läge, examen. Då gäller det att leverera och inte bara snacka. Då är det upp till bevis. Som jag skrev tidigare; rädslan för att misslyckas är minst lika stark som drivkraften att lyckas. Jag intalar mig själv att det är nånting positivt.

Hittills har jag inte tänkt i närheten så mycket på själva loppet och vad som komma skall som jag brukar utan jag har uteslutande försökt att fokusera på det jobb som ska göras här och nu och det tror jag har vart en avgörande faktor till varför träningen gått så bra som den gjort de senaste månaderna. Jag vet hur fruktansvärt besviken jag har vart på mig själv dom gånger jag inte klarat mina mål, vissa gånger har jag känt mig så jävla dålig och värdelös att jag starkt ifrågasatt varför jag utsätter mig för det här och det har fått mig att fundera. Egentligen är det inte målet i sig som är det viktiga har jag kommit fram till efter många om och men, det är egentligen bara pricken över i:et efter månader av hängiven träning. Den här gången har jag bestämt mig för att så länge jag kan se mig själv i spegeln efteråt och känna mig stolt över min insats så kommer jag vara nöjd oavsett om det blir 2.48, 2.53 eller 3.01 i Barcelona. Däremot kommer jag inte vara nöjd om jag känner att jag inte gav allt, oavsett sluttid. Alla vet egentligen innerst inne att man inte blir lyckligare av att tänka på hur bra allting ska bli sen bara man får det där nya drömjobbet, träffar sin blivande fru eller köper den där nya porschen. Det är bara en utopi. Istället är det här här och nu som gäller. Lycka är dom små guldkornen i vardagen, att ha ett meningsfullt arbete, trevliga människor runt omkring sig och roliga saker att fylla fritiden med. Samma sak med löpningen. Lycka är tröskel på måndagar, distans på onsdagar och långpanna på söndagar, att kunna springa överhuvudtaget. Jag har insett att jag inte kommer bli lyckligare bara för att jag klarar mitt mål. Det enda som kommer hända då är att jag sätter upp ett nytt mål, glömmer bort att njuta och tror att det nya målet är det som ska göra mig ännu lyckligare. Lyckan ligger snarare i strävan mot målet, vägen dit, att lägga ner ett hårt arbete på nånting som man vill åstadkomma. Det är meningsfullt och genererar lycka. Inte målet i sig. Det är faktiskt ganska godtyckligt.

Min löpning har ofta präglats av allt för mycket fokus på allt som ska ske i framtiden – sedan. Jar har alltid tränat inför ett nästa lopp. Ifjol strax innan maran i Holland tänkte jag lika mycket på Stockholm och UltraVasan som på Rotterdam. Hela tiden nya mål, nya lopp och inte allt för sällan alldeles för mycket fokus på en enda sak, nämligen en tid som ska uppnås. Ofta så pass mycket att jag glömt bort det som är roligt och meningsfullt. Bara jag tränar mer och hårdare så kommer jag bli bättre och därmed lyckligare har vart mitt mantra. Helt fel. Lycka är inget konstant tillstånd. Människor som påstår att dom ständigt är lyckliga ljuger. Samma sak med löpning. Löpare som påstår att varje pass är roligt, meningsfullt eller njutbart ljuger förmodligen också för sig själva. Många gånger är löpningen ganska tråkigt, ensamt och gör mest ont. Den här gången har jag försökt lägga allt mitt fokus på varje enskilt pass snarare än att hela tiden tänka slutmål. Därmed inte sagt att varje pass alltid har vart roligt, snarare tvärtom, men istället för att bara tänka sub 2.50 hela tiden har jag ofta stannat upp och tänkt att lycka är att få vara frisk, skadefri och kunna träna precis såsom jag vill, springa långt ena dagen och hårt dagen efter utan att gå sönder. Jag har försökt fokusera på nuet, inte framtiden. För det är träningen här och nu som spelar roll. Och det ena medför ju som bekant det andra, så jag är ändå hoppfull och ganska övertygad om att det kommer bli nytt PB. Och målet i sig är fortfarande en stark drivkraft, kanske den största, och fortfarande viktigt men däremot långt ifrån den enda som är viktigt. Det är nånting att ta med sig.

Igår fick jag mina nya tävlingsskor. Say hello to my little friends. Ibland kanske man faktiskt kan köpa sig lycka för pengar. Åtminstone inbillade jag mig det igår när dom kom. Det här paret ska jag vårda ömt. Bara använda till tävlingar. Eller så köper jag nya igen och blir lite lycklig för stunden en gång till.

Idag har jag haft vilodag. Jag måste verkligen bli bättre på det. Från och med nu fram till raceday ska jag åtminstone försöka ta två hela vilodagar per vecka och inte göra samma misstag som många gånger tidigare, att bara köra på som vanligt fram till sista dagarna. Igår fick jag i alla fall till ett bra pass. En stege på 5-4-3-2-1km. Första femman i marafart och sen en gradvis ökning av farten. Det är sånna pass som jag känner gör mig starkare, uthålligare och bygger pannben. Då kan man unna sig en vilodag efteråt även fast benen ville springa även idag. 

/Hörs

Dagens låt: den musik som ligger mig allra varmast om hjärtat är en genre jag sällan delar med mig av här. AOR. För den oinvigde står det för Adult Oriented Rock och representeras bäst av 80-tals band såsom Journey, Foreigner, Toto, Survivor mfl. För ett par år sen hade jag en grym AOR skivsamling med åtskilliga rariter. I Sverige slog termen aldrig riktigt igenom utan istället användas benämningar som pudelrock, hair metal, melodiös hårdrock osv. Men rätt ska vara rätt. Om ett par veckor arrangeras Rockweekend AOR i Stockholm. Självklart ska jag dit. Bland annat spelar Alien som jag för några år sen aldrig trodde att jag skulle få se live. Sen återförenades dom och jag stod givetvis längst fram på deras spelning på Sweden Rock som synes i denna video.

Det känns riktigt skönt att för en gångs skull känna att träningen flyter på precis så som jag vill. Inga skador, skavanker eller känningar. Kroppen bara suger åt sig all träning som en svamp just nu. Jag kan köra 20km marafart ena dagen och långpass dagen efter utan att känna mig särskilt sliten. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig. Sömn, mat, arbete och återhämtning är inte särskilt mycket bättre nu jämfört med tidigare. Plötsligt händer det bara. I januari blev det mängdrekord med 565km. Även om det inte riktigt blev så många fart- och tröskelpass som jag hade hoppats på så är jag ändå mer än nöjd med mängden jag lyckades skrapa ihop. Det kan nog bli bra det här. Riktigt bra till och med. Just nu känner jag mig odödlig. Barcelona here I come! Sjukdom är det enda som kommer kunna stoppa mig från ett nytt PB. Sub2.50 känns också realistiskt just nu. Jag måste ha ett konkret mål för att orka med all träning, det har alltid vart min största drivkraft men mist lika stark är rädslan för att misslyckas nå det högt uppsatta målet och det ska inte underskattas som incitament. Faktum är att jag själv just nu är lite förvånad över att kroppen kan absorbera all träning, särskilt med tanke på att jag ökat volymen en hel del inför denna mara. Än så länge verkar bäst före datumet på den här kroppen inte ha passerat.

Nu är det bara dryga månaden kvar och det börjar bli dags att byta fokus från mängd till fart. Väderförhållandena är ju som dom är just nu, februari är inte den bästa månaden för att springa fort utomhus. Inför vårmaror brukar jag alltid vara nojig att inte få till tillräckligt många fartpass på asfalt och Barcelona ligger ju ännu tidigare än både Paris och Rotterdam som jag sprungit tidigare men inte ens det oroar mig just nu. Jag gillar specifik maraträning för det krävs i regel att man springer lite längre sträckor än inför millopp och halvmaror och det passar mig. Snittlängden på mina pass i januari var 21,7km. Men om jag ska få till mera fart så är det läge att sluta tänka långa pass för då kommer det garanterat att slita i kombination med överfart. Igår körde jag 2 x (3 – 2 – 1km) på löpband. Totalt blev det en hyffsad mängd löpta kilometrar och rätt många av dom i överfart. Trodde jag skulle vara seg efter dåligt med sömn och en känsla av en begynnande förkylning men kände redan på uppjoggen att det fanns spring i benen och pulsen låg lägre än normalt. Nu kan förvisso farterna på band inte jämföras med reella farter utomhus men det känns ändå som en bra indikator. Inför mina tidigare maror har jag alltid känt mig sliten i just denna del av uppbyggnadsfasen, igår kändes det bara lätt och för en sekund funderade jag på om jag skulle köra ytterligare en serie bara för att.

Idag funderar jag på att vila. Men samtidigt känner jag mig inte sliten utan snarare sugen på att springa så det kanske bara är dumt? Never waste good legs. Alla säger hela tiden att man ska våga vila men jag tror också att man måste våga träna om man vill bli bättre. Det är trots allt skillnad på smärta och smärta. Och efter gårdagens pass på band är jag sugen på lite löpning utomhus. Samtidigt som det är skönt att löpbanden finns för lite snabbare löpning vintertid är det ofta skönast att springa ute. Vill man så går det ju att springa sig trött ute så här års också även om farterna inte blir domsamma. Den senaste tiden är det inte blankisen och snömodden som stört mig mest utan snarare 1) Mörkret – att man knappt ser vart man springer 2) bilister som inte förstår när dom har väjningsplikt och bilister som inte lärt sig använda blinkers (det är ofta svårt att tvärnita som löpare så här års) och 4) folk som promenerar med hörlurar och håller på skita på sig när man svishar förbi. Jag är ofta beredd på att få en handväska i ansiktet med tanke på hur rädda vissa blir. Men trots det så lockar mörkret och minusgraderna just nu. 

Har börjat fundera lite på kläd-och skoval till Barcelona också. Beställde ett par nya DS Racer10 förra veckan, sulan på mina gamla börjar sjunga på sista refrängen och även om dom skulle hålla för ytterligare en mara så känns det lite lyxigt med ett par fabriksnya skor direkt från kartongen lagom till årets första tävling. Har vart lite sugen på den nya modellen DS Racer 11 men den ser lite omgjord ut så jag vågar inte chansa just nu. Tian är den absolut bästa skon jag sprungit i, perfekt för just marathon. Tänkte också beställa svenska friidrottslandslagets linne. Jag har efterfrågat det i flera år och äntligen kan man köpa de officiella kläderna även som motionär. Perfekt för oss som springer lopp utomlands.

Det har blivit mycket träning dom senaste månaderna, ändå känner jag inte att jag försakat nåt annat mer än tidigare. Vill jag ha en vilodag tar jag en vilodag. Känner jag för en rejäl bäcka så tar jag det. Vill jag gå på krogen så går jag på krogen. Det handlar om balans och att leva också. Jag kommer aldrig att vinna nånting eller ens vara i närheten. Balans för mig är inte att räkna kalorier, undvika allt vad socker heter, käka kvarg till frukost, sallad till middag och springa 14mil i veckan på det. Då skulle jag bli dum i huvudet. I lördags var jag ut med ett par kompisar som också tränar en hel del men som fokuserar på styrka och som inte är lika liberala i sin syn på kost som jag. Fick frågan om jag inte skulle bli en bättre löpare om jag skippade ölen. Tveksamt svarade jag, snarare tvärtom. Om jag ska klara av all träning måste jag veta att det inte finns några förbud så den där ölen gör mig snarare till en bättre löpare. Och Nutella semlan i kylskåpet gör att jag precis bestämde mig för att sticka ut och springa nu. Inte för att det egentligen behövdes men ändå. Den kommer smaka så mycket bättre efter en timmes löpning.

/Hörs

Dagens låt: nu vill jag ha sommar, sol och splitshorts. Tyvärr lär det dröja ett tag tillså istället får jag försöka skapa en sinnesstämning av sommar i mitt huvud med hjälp av musik. När jag tänker på sommar så tänker jag på värme och när jag tänker på varm sommar tänker jag 1994 och fotbolls VM i USA. Ravellis straffräddning till tonerna av Bruce Springsteens Jungleland med Clarence Clemons på saxofon i vad som skulle kunna vara världens bästa saxsolo. Det är sommar det.

I’m back! Jag har varken trillat av pinn’ eller slutat springa trots min frånvaro härifrån, jag har bara vart less och mentalt trött den senaste veckan. Därmed inte sagt att jag inte skött min träning. Att vara less är ingen ursäkt till att inte träna, det är bara bita ihop, snöra på sig skorna och tugga på trots att skallen inte alltid är med. Jobbet måste göras hur gärna man vill skita i det. Det är skillnaden mellan succe och fiasko. Ingen har sagt att det ska vara roligt att träna. Det är nästan ofrånkomligt att inte bli mentalt trött under resans gång, jag ser det snarare som ett sundhetstecken. Förra veckan lallade jag dock mest på. Det blev två ofrivilliga vilodagar pga ryggen, sen fick det vara nog. Ipren, alvedon och voltaren tog bort den värsta smärtan så pass att jag kunde köra en del mellanmjölk. Distans, distans, distans och distans. Lyckades även skrapa ihop ett långpass och en tempomil i 3.55-fart men annars var det mest lallande. Skönt på ett sätt men när jags summerade förra veckan fick jag ”bara” ihop 103km löpning. För nåt år sen hade jag tyckt att det vart en anständig veckovolym men just nu tycker jag mest att förra veckan var en bortslängd träningsvecka. 

Ända sen jag drog igång den här maraträningen i höstas så har jag vart fruktansvärt målmedveten och fokuserad på det jobb som måste göras, aldrig tidigare har jag lyckats hitta den gnista som jag har just nu. Förra veckan tog litegrann udden av det fokuset men nu känns det som jag är tillbaka på allvar. En lugn vecka var kanske det som behövdes. Januari har inte blivit riktigt så bra som jag tänkte mig men jag kommer ändå få ihop en hyffsad mängd löpta mil så det är kanske inte är nån större fara riktigt än, det är ju fortfarande några veckor kvar att spela på och kontinuitetn har ändå funnits. Men jag behöver mera fart. Helst på asfalt.

Just nu har vi plusgrader och regn kombinerat med en jävla massa snö = ännu sämre förutsättningar för att springa fort ute jämfört med -22 grader och plogade vägar. Tack för att det finns löpband. Jag försöker begränsa mig till att bara använda löpbanden när jag ska springa lite fortare så all distans och uppjogg sker ute hur dåliga förhållanden det än må vara. Dels slipper man tristessen på löpbandet och dessutom skrapar man ihop lite mer mängd. Jag börjar alltid mina fart- eller intervallpass på band med 7-10km jogg ute, så roligt är det inte med löpband så kan jag slippa det så gör jag det gärna, sen hoppar jag in på gymmet och dunkar på bandet. Gör dock inte samma misstag som jag gjorde igår. Hittade inget rent linne så jag tog en sprillans ny inplastad tischa från nåt lopp som jag aldrig använt. Fel nummer ett. Dessutom glömde jag bort att tejpa bröstvårtorna. Fel nummer 2. Igår körde jag 4x15min tröskel och alla som sprungit på ett löpband vet att man svettas nåt kopiöst. Efter första intervallen var tischan genomblöt och lagom till den andra började det skava lite obekvämt. Under den tredje började den vita tischan bli röd och under den avslutande intervallen klev jag ganska tididgt över min mjölksyragräns men det var ändå ingenting jämfört med smärtan från den skavande tischan. Besparar er med en bild för det var ingen vacker syn. Det blev i alla fall ett bra pass och en nystart. Tischan åkte i soptunnan på gymmet.

Mitt största bekymmer just nu är att jag stadigt ökar i vikt för varje vecka. Inte så mycket men det är fortfarande en ganska linjär ökning sen december. Det är obra. Till mitt försvar är det ju semeltider och dessutom har jag hittat en ny favorit i Hellmans majonäs som jag använder som smör på mackorna, men det kanske är hög tid att börja se över kostvanorna. När jag står på startlinjen i Barcelona vill jag känna mig utmärglad och tunn, som om jag vore en hämtad direkt från Gulag och riktigt så känner jag mig inte just nu. Tvärtom. Jag känner mig mera som Edward Blom för tillfället.

Jag har fortfarande ingen riktig plan mer än att det är fart som gäller framöver kombinerat med lite längre långpass och inslag av fartökningar. Fortsätter att freebasa och köra mycket på dagsform. Egentligen gillar jag ju inte intervaller, mest för att jag blir störd av vilan, det känns som om den tar bort lite av fokuset från passet men jag ska i alla fall försöka köra liter mer överfart. Om 6,5 vecka smäller det. Snart börjar nedräkningen…

/Hörs

Dagens låt: förrut när jag var en riktig skivsamlarnörd hade jag ofta lyssningsmarathon. Jag bestämde mig för en artist/grupp och lyssnade igenom hela deras katalog, från början till slut. Det tog ofta en hel helg. Satt gärna med en anteckningsbok, gjorde olika noteringar och smuttade på en 20-årig Macallan. Det är nörderi på hög nivå. Att lyssna på musik på riktigt kräver koncentration dvs man kan inte göra nåt annat samtidigt som att diska, städa, promenera, springa eller köra bil. Då kommer man inte höra allt. Möjligen kan man läsa konvolutet. Till helgen ska jag köra en Rolling Stones mara. Jag är ingen frälst Stones fantast trots att jag genom åren köpt på mig det mesta med dom. Nu ska det säljas så innan jag gör mig av med det ska jag bli frälst och höra saker som jag tidigare missat.

Det tog inte mer än 19 dagar in på det nya året innan jag var tillbaka hos naprapaten. Det är nog nytt pb med råge skulle jag tro. Jag måste vara alla naprapaters dröm och står nog för halva deras omsättning här i stan. Har nästan haft det på känn, nästan så att jag gått och väntat på ett bakslag med tanke på hur bra det gått de senaste månaderna. Murphys lag. Den där jävla Murphy. Det skulle inte förvåna mig om jag föddes på en måndag.

Förra veckan var en riktigt bra träningsvecka, den bästa på länge. Var riktigt taggad att fortsätta den trenden med ännu mer löpning den här veckan, istället blev det ofrivillig löpvila både igår, idag och kanske även imorn. Det känns som om jag har balanserat ett tag nu på gränsen till vad min kropp klarar av men den här gången är det dock inget som kan härledas direkt till löpningen vilket känns skönt. Igår var det ryggen som sa tut. Jag har haft problem med ryggen till och från sen tidigare men ändå lyckats hålla den i schack och kunnat springa på ändå. Då har det berott på svaghet i säte och höft men det första naprapaten sa idag – med glimten i ögat – var att det här är ett tydligt tecken på man blir äldre för varje dag som går. 

Värken kom smygandes igår eftermiddag. I mitt jobb som lärare står jag ofta i konstiga positioner böjd över elevernas bänkar och efter min sista lektion igår så kände jag att allt inte var bra i ryggslutet. Tänkte inte så mycket mer på det, hade bestämt mig lite tidigare för att skippa vilodagen eftersom benen kändes fräscha och var i full färd med att planera vilken typ av pass jag skulle köra, men väl hemma hade smärtan blivit så pass stark att det bara var å kasta in handduken. Tänkte att det släpper nog till imorn. Blev nog inte direkt bättre av att jag låg i soffan med ryggen böjd som en ostbåge hela kvällen. Imorse när jag vaknade tog jag mig bokstavligen inte upp ur sängen. Ryggen gick inte att böja. Fick panik. Vad är det som händer?, tänkte jag. Efter mycket om och men lyckades jag i alla fall få på mig mig byxor och skor, tryckte i mig en halv karta voltaren och ringde naprapaten direkt. 

Fick tid några timmar senare och han konstaterade vridningar i ländryggen, alltså inget samband med säte och höft, men som tur var inget problem med diskarna. Diskbråck hade vart nästan lika illa som löparknä. Förmodligen har jag stått i nån konstig position som gjort att ryggen krampat. Fick uppmaningen att ta det lite lugnt dom kommande dagarna, inga restriktioner med löpförbud utan bara att det är ”sunt förnuft” som gäller. Lugn jogg nu i veckan och en paracetamol & diklofenak kur på det så borde jag kunna träna på som vanligt till helgen, trodde han. Det lät överkomligt. Just nu känns ryggen helt okej faktiskt tack vare alla ipren, voltaren och alvedon som kickat in, skulle nog ha kunnat springa ikväll men är det nåt jag har lärt mig det senaste året så är det att behålla lugnet och inte få panik över ett par dagars missad träning. Två dagar extra löpvila är inget som kommer påverka mitt lopp i Barcelona. Även om det här är ett steg bakåt så tänker jag att de senaste månaderna har vart två steg framåt. Så istället för att springa så får jag tröstäta en semla och blogga om att inte kunna springa. Det är inte det sämsta.

Dessutom är det så att Runacademy ska starta här i Sundsvall till våren vilket känns riktigt kul, äntligen får även vi i Svallet en renodlad löpargrupp, inte en dag för tidigt. Ibland känns det som om alla hålor i Sverige har minst en löpargrupp förutom just Sundsvall men det ska det bli ändring på nu. Jag ska hjälpa till som ledare så alla ni Sundsvallsbor som springer och vill springa med andra trevliga människor, anmäl er så ses vi till våren. Den 16 mars drar vi igång här i stan. Platsen blir vid Sidsjön och tiden onsdagkvällar. Man behöver inte ha sprungit särskilt mycket sen tidigare, alla är välkomna! Tillsammans ska vi visa att även vi Sundsvallsbor har förstått varför det är så galet kul att springa!

/Hörs!

Dagens låt: Scarlets walk med Tori Amos är ett av de bästa album som gjorts på 00-talet och förtjänar att dammas av oftare. Första gången jag såg den här videon tänkte jag mest ”what the fuck” innan jag förstod dess storhet. Nu tycker jag att den tillhör en av de bästa och mest artistiska videor som gjorts, när man väl förstår vad den försöker säga så vill man bara gråta en skvätt istället, så vackert är det.