Elitkrönikan: Spelplanen har förändrats

Elitkrönikan: Spelplanen har förändrats


Jag är på väg mot den sopsaltade raksträckan mellan Alvik och Bromma. Det är den åttonde februari och kylan biter tag i mina kinder, som om någon håller två iskalla händer mot ansiktet. Jag ska springa femton kilometer åt ena hållet och femton tillbaka. Vattnet runt staden ligger fruset när jag springer över Västerbron. Solen står lågt och nere på isen rör sig människor långsamt genom morgonljuset. Någon skrattar när isen knakar under skorna. En kvinna står stilla på isen med ansiktet vänt mot solen. I famnen vilar ett spädbarn. För mig är det obegripligt hur man vågar ge sig…
Möt RW:s nya krönikör: Sanna Mustonen

Möt RW:s nya krönikör: Sanna Mustonen


RW:s nya krönikör, elitlöparen Sanna Mustonen, berättar om sin väg in i löpningen, åren i USA, träningslivet 2025 – och vad hon kommer att skriva om.

“Jag tror att jag sprungit sedan jag var tio, även om jag då höll på med en massa andra idrotter också. När jag var 13 bestämde jag mig. Jag spelade fotboll, innebandy och allt det där, men jag var liksom bäst på att springa.

Jag är uppvuxen i Nykvarn och sökte mig till det kommunen erbjöd. Det fanns en serie med terrängtävlingar varje onsdag – och det var där jag insåg att det här är min grej. Jag gick dit med min bästa kompis och hennes pappa, och jag sprang om killarna. Det var kul – jag märkte att jag var ganska bra på det.

Efter det bestämde jag mig snabbt. Löpningen var det jag ville hålla på med. Vi sökte oss till Enhörna, som var en väldigt bra klubb för löpning. Från 13 års ålder har jag nog sprungit på ganska hög nivå.

Det var ofta jag och Lovisa Lindh som spurtade om guld och silver på ungdomsmästerskapen. Det var roligt när Lovisa la upp en bild som jag tror var från 2006, när vi var runt 15 år. Mycket har hänt sedan dess – men löpningen består för mig.

Jag blir peppad av att veta att många försvinner men att jag fortfarande har kärleken kvar. Jag har inga planer på att lägga ner.

Efter ungdomsåren började jag på löpargymnasiet. Där bytte jag distans till 400–800 meter, för filosofin var att man skulle utveckla fart under de åren. Det är jag väldigt tacksam för i dag.

Efter det åkte jag till USA. Först sprang jag två år i Arkansas och sedan flyttade jag till Portland. Där började jag gå upp i distans. Jag har alltid haft olika distanser, och jag tror att det har gjort att jag hållit mig kvar i sporten.

Men speciellt tiden efter universitetet var väldigt tuff. Då skulle man börja jobba, och löpningen var inte längre en naturlig del av vardagen. Man fick själv göra den till en del av vardagen. Jag kommer ihåg att jag inte gjorde något bra då.

Jag flyttade till Portland för utbildningen, som var bättre där. Jag har en kandidatexamen i engelsk litteratur och psykologi.

När jag åkte hem började jag jobba direkt som lärare. Jag gjorde aldrig någon proffssatsning, även om jag har egna mål i form av tider som jag använder för att motivera mig. Klarar jag dem skulle jag kanske kunna minska jobbet och satsa mer på löpningen. Men ja – det är ganska tuffa mål, haha.

Jag vill säga att jag är en maratonlöpare. Fast egentligen kan jag inte säga det än, för jag har bara fullföljt två maror. Men lång distans – absolut. Halvmaraton och maraton har varit fokus. Problemet har varit att ta mig till start på maror. Vi måste tänka om i träningen.

I ungdomsåren tränade jag väldigt hårt med Enhörna. Det var stenhårt. Jag sprang tio mil i veckan när jag var 13 år. På college var det annorlunda, lite mer återhållsamt – men intervallerna var stenhårda: tisdag, fredag, lördag.

En typisk ”Sanna Mustonen-vecka”
Måndag: Transportjogg till och från jobbet, 20–25 kilometer lugnt.
Tisdag: Jogg till jobbet, sedan tröskelintervaller på kvällen (8–12 kilometer intervaller).
Onsdag: Ledig från jobbet. Kör hårdare distans på morgonen, progressivt upp till 4-fart i cirka 40 minuter (cirka 13–16 kilometer) och sedan 10 kilometer lugnt på kvällen.
Torsdag: Jogg till jobbet, sedan nytt tröskelpass på kvällen.
Fredag: Vila eller jogg till jobbet, beroende på hur sliten jag är.
Lördag: Hårdare pass, t.ex. 4–6 × 1 600 meter i milfart eller snabbare. Sedan kommer veckans favoritpass: en 30 minuters shakeout på kvällen helt utan fartkrav.
Söndag: Långpass 20–25 kilometer, ofta progressivt (typ 15 kilometer i 4-fart).

Några år efter att jag kom hem från USA så tränade jag med en tränare som inspirerades mycket av Renato Canovas träning. Det gav resultat första året men sedan upplevde jag att den träningen inte riktigt var hållbar för mig som individ. Kort därefter började jag träna på mer vetenskapliga grunder, det har fått mig att lära känna min kropp på ett helt annat sätt.

Nu till 2026 kommer jag att göra en mix av de erfarenheter och lärdomar jag plockat med mig. Med andra ord så tror att jag kommer styra mycket själv. Jag är tillräckligt gammal och kan tillräcklig mycket för att träna mig själv – tillsammans med min sambo Jens, som kommer bedriva detta jobb framåt. 

Vi är ett stabilt team. Han är med på alla mina pass och han känner mig bättre än någon annan. Han kan höra på min andning vilket pulsslag jag springer på. I träningen tar han många beslut på plats. Han säger när vi ska pusha och när vi ska ta det lugnt. Han är en väldigt viktig del av allting. Jag har haft otrolig kontinuitet i träningen de senaste åren, och det är nog tack vare honom.

Totalt blir det 14–15 mil per vecka. Jag tror att det kan bli mer volym per vecka under 2026. Jag har kört mycket dubbeltröskel under 2025 och insett att min kropp blir för sliten. Jag är jättebra på träning men för sliten på tävling – det är inte likt mig. Det hjälper inte att bara lätta inför tävling.

Som ny krönikör i Runner’s World vill jag dela med mig av sådant många kanske är obekväma att prata om. Jag reflekterar mycket och vill beskriva hur det faktiskt är att vara elitlöpare i Sverige. Det är inte bara fyrverkerier. Det är mycket slit också.”

Sanna Mustonen
Ålder: 34 år
Bor: Södermalm, Stockholm
Yrke: Gymnasielärare
Aktuell: Ny krönikör i Runner’s World

Mustonen segrade i Frankrike – ny svensk sjua genom tiderna

Mustonen segrade i Frankrike – ny svensk sjua genom tiderna


För några veckor sedan blev Sanna Mustonen nedpetad från den svenska topp tio-listan på halvmaran genom tiderna. I dag svarade hon med att göra 71.21 på halvmaran i Boulogne. Det räckte inte bara till segern – utan är också den sjunde bästa tiden någonsin av en svenska. 

I utkanterna av Paris hålls varje år halvmaratonloppet Semi-maraton de Boulogne-Billancourt. Ett lopp som blivit lite av en favorit, åtminstone för en svenska. 

Redan för fyra år sedan satte Sanna Mustonen sitt PB på loppet. Då gjorde hon 72.24 och tog sig för första gången in på den svenska topp tio-listan genom tiderna. I år skulle det bli ännu bättre. 

Mustonen tog täten direkt och redan efter fem kilometer var hon i ledningen. Tillsammans med Hanna Lindholm passerade hon halvmilen på 17.10. 

Efter ytterligare fem kilometer var dock Mustonen ensam i damtäten. Hässelbylöparen ökade farten och passerade milen på 33.53 (16.43 på det andra femkilometersavsnittet). Efter det fortsatte Mustonen att dryga ut sin ledning till tvåan Hanna Lindholm. Nästa fem kilometer gick på 17.00 (passering 15 km på 50.53) och det betydde att luckan ned till Lindholm hade växt till över minuten. 

I mål kom hon till slut på 71.21. En tid som gör att hon passerar Midde Hamrin på listan över Sveriges snabbaste halvmaratonlöpare genom tiderna. Femma på den listan är nyss nämnda Hanna Lindholm som slutade tvåa i dag på 73.37. 

Lahti visar fin form i Nederländerna

Warandercross är ett årligt terränglopp i Nederländerna. Varje år brukar det samla löpare som vill visa form inför det terräng-EM som alltid ligger någon vecka bort. Så var det även i år. 

Redan från start satte Hässlebys Sarah Lahti upp farten och fick snabbt en lucka. Ett avstånd hon sedan höll till de övriga. Efter 8 km terräng korsade hon mållinjen som vinnare. Och inte bara det, Lahtis tid på 26.25 är dessutom nytt banrekord. Ett fint formbesked inför det EM som stundar om två veckor. 

Sarah Lahti visar god form inför Terräng-EM om två veckor. FOTO: DECA Text & Bild

Även Oliver Löfqvist har visat att formen är god. Spårvägenlöparen, som bor och studerar i Spanien det här halvåret, gjorde en fin prestation när han slutade på en meriterande sjätteplats på Cross Internacional de la Constitucion Alcobendas. Kanske kan även han bli aktuell för terräng-EM? 

Nielsen ny åtta genom tiderna

Nielsen ny åtta genom tiderna


Inomhussäsongen har smugit igång. Under natten till söndagen debuterade Örgrytes Wilma Nielsen på 800 meter med ett superlopp. 

Wilma Nielsen, som bor och studerar i Chicago med sin tvillingsyster Julia, visade redan förra veckan att formen var god. Då sprang hon den udda distansen 600 meter på fina 1.29,78. Kanske skulle det ses som en varning inför vad som skulle ske denna vecka. 

För under nattens tävlingar i American Track League smällde Örgytelöparen till med 2.03,46. En tid som för in henne som åtta genom tiderna i Sverige. Två platser före en annan svensk som bor och tränar i USA, Yolanda Ngarambe. 

I samma lopp gjorde också systern Julia 2.07,3.

Även Malmös Maria Freij öppnade säsongen på 800 meter. På Täby vinterspel sololöpte 24-åringen in på 2.05,66, hennes snabbaste tid inomhus. 

David Nilsson – ständigt aktuell

Högbys David Nilsson har tävlat flera veckor på rad och årets tredje vecka var inget undantag. Denna vecka reste han till Kerkrade i södraste delen av Nederländerna för stadens terränglopp. På en snöig 10,5-kilometersbana tog svensken också hem segern på 34.43. Det var hans andra seger i Kerkrade. 

David Nilsson är ständigt intressant att följa. FOTO: DECA Text & Bild

Nilsson är dock inte den enda svensken som tävlat i terräng denna vecka. Sarah Lahti blev tvåa i den belgiska terrängtävlingen crosscup:s 8-kilometerslopp.

Hässelbys Sanna Mustonen och Sävedalens Linn Söderholm sprang halvmaratonloppet i Santa Pola, Alicante. För Mustonens del slutade det med 73.42, dryga minuten från hennes PB och tio minuter från den kenyanska segraren Beatrice Cheserek (67.49). Söderholm, som debuterade på sträckan, kom i mål på 77.00. 

Det som komma skall

Inomhussäsongen har nu dragit igång och redan nästa vecka samlas flera ur den svenska eliten i Sätrahallen för Folksam GP. Samma helg kommer också World indoor tour till Manchester, dit bland annat Spårvägens Emil Danielsson åker för att springa 3000 meter. 

Sanna Mustonen – från 400 meter till maraton

Sanna Mustonen – från 400 meter till maraton


Som junior reste hon till USA för att gå på college som 400-meterslöpare, i dag har hon sprungit EM i maraton. Runner’s World har pratat med Sanna Mustonen om hennes resa från sprinter till maratonlöpare.

“Jag vill absolut inte springa maraton.” Orden kommer från Sanna Mustonen och är till hennes dåvarande tränare Christian Mundt. Det är 2019 och 28-åriga Mustonen och Mundt har precis inlett sitt samarbete. Trots de bestämda orden så ska hon några månader senare stå på startlinjen i Valencia maraton, redo för sin debut på distansen. Och trots att det resulterar i både DNF och en ambulansfärd ska hon göra det igen. 

Som 10-åring kommer Sanna Mustonen i kontakt med den klassiska Södertäljeklubben Enhörna IF. Det är en inspirerande miljö att vara i som ung löpare. I och runt föreningen finns löpare som Erik Sjöqvist och Anna Rahm, båda två VM-löpare på 5 000 meter respektive maraton. 

– Det var häftigt att komma in i löpningen då, berättar Sanna Mustonen. 

Hon har flera roliga år i Enhörna och tävlar mycket på de olika stads- och terrängloppen. Hon söker sig sedan till löpargymnasiet i Sollentuna där hon börjar fokusera på att utveckla sin snabbhet. 

– Min tränares filosofi var att det var under de här åren man kunde utveckla sin grundsnabbhet. Så jag började tävla på 400 och 800 meter, berättar Mustonen. 

Till USA

Direkt efter gymnasiet åker hon som många andra till USA för att gå på college. Hon kommer in på en skola som 400/800-meterslöpare. 

– Jag tyckte aldrig riktigt om att springa så kort men förlitade mig ändå på att det var då jag skulle bygga min grundsnabbhet och att jag skulle ha nytta av det i framtiden. 

Efter ett tag i USA börjar hon så sin resa upp mot de längre distanserna. Sanna börjar tävla i terräng, på 5 000 meter och senare också 10 000 meter. 

– Det kändes väldigt naturligt att springa längre distanser. 

Sanna gör det bra och tillhör Sverige-eliten på 5 000 och 10 000 meter under de här åren. Men det är hösten 2019 som hon får sitt ordentliga genombrott.

Mustonen under terräng-NM 2018 FOTO: DECA Text & Bild

I Boulogne-Billancourt, utanför Paris, går det ett halvmaraton varje år. 2019 är Sanna Mustonen där. Hon har nu tagit sig från 400 meter upp till halvmaraton och till Frankrike reser hon med ett PB på 1.19. När hon kommer i mål har hon gjort den då nionde snabbaste tiden någonsin av en svenska, 1.12.24. Nu börjar också tankarna på maraton att komma.

– Jag började tänka att om jag bara dubblerar den här tiden och lägger på lite så är det ganska bra nivå. 

Men maraton är något man måste ha tålamod med, det har Sanna lärt sig den hårda vägen. Året därpå, 2020, åker hon till Valencia för att debutera på sträckan. 

– Jag och Carolina (Wikström) hade tränat bra ihop och satt alla pass. Den enda skillnaden var att Carolina hade sprungit ungefär sex maraton innan. 

Medan Carolina Wikström kommer i mål på kanontiden 2.26.42, tvingas Sanna Mustonen att bryta. Efter 30 kilometer klarar hon inte att springa längre, hon får kramp överallt och måste åka ambulans till sjukhuset. 

En upplevelse som det här skulle kunna avskräcka de flesta från att springa en till mara, men inte Sanna Mustonen. Året efter gör hon 2.35 i Málaga, en tid som tar henne till EM sommaren 2022. 

Nöjd med säsongen

Under sommaren som var mästerskapsdebuterar alltså Mustonen som senior. I EM i München sprang hon in som 41:a på 2.43.23.

Då Mustonen inte hade klarat kvaltiden till EM men kvalat in enligt rankingen var det länge oklart om det skulle bli något mästerskap för henne. Tre veckor innan loppet fick hon veta att hon skulle få springa.  

– Det var absolut inte optimalt. Jag och min tränare (Jeff Frydenlund) var väldigt frustrerade hela sommaren över att inte få något besked om jag skulle bli uttagen eller inte. Både jag och Camilla Elofsson hade kvalat via rankingen men vi hade inte fått okej från förbundet. Så det var en väldigt frustrerande sommar med flera olika bud. 

 Mustonen fortsätter: 

– Jag visste att jag inte skulle kunna komma i någon superform när jag hade så kort tid att förbereda mig. I stället fokuserade jag på att värmeträna så jag åkte ned till Spanien och sprang mitt på dagen. Jag kände att om det är någonting jag kan göra så är det att förbereda mig inför värmen som kommer vara under EM.

Mustonen i Hässelby-linnet FOTO: DECA Text & Bild

Trots hennes missnöje kring uppladdningen för EM är hon nöjd med säsongen och mästerskapet. Just nu ligger Sanna Mustonen i träning inför säsongen 2023, ett år med ytterligare mästerskap och nya lopp. Antagligen med längre förberedelser. 

Långloppen tillbaka i Europa & VM-kval för David Nilsson

Långloppen tillbaka i Europa & VM-kval för David Nilsson


I helgen var det halvmaraton i Berlin och Barcelona och maraton i Hannover. VM-kval och personbästan blandades med brutna lopp. 

I Berlin kom ett flertal svenskar till start för stadens halvmaratonlopp. Av resultaten är det Högbys David Nilsson som sticker ut lite extra. Nilsson gjorde 1.01.56 och blev 11:a i loppet. Tiden innebar att han gick under kvalgränsen för halvmaraton-VM med 4 sekunder. 

Även Kristofer Låås från Keep Up Running Club imponerade. Inför loppet hade 30-åringen ett två år gammalt personbästa på 66.20, nu smällde han till med 63.48. Fem sekunder efter Låås kom Turebergs Daniel Lundgren. För att ta en plats i laget på halvmaraton-VM krävs att samtliga löpare har ett snitt under 62.45. 

På damsidan blev Hanna Lindholm bästa svenska på en 12:e plats. Högbylöparen startade offensivt och gick för en tid under 71 min, vilket hade inneburit VM-kval. Hon stumnade mot slutet men kunde ändå komma i mål på 1.11.15, endast 15 sekunder från VM-kvalgränsen på halvmaraton.

I loppet sprang också Sanna Mustonen. Hässelbylöparen kom i mål på 1.13.18 vilket innebar nästpers. För att Sverige ska få ett lag till halvmaraton-VM krävs ett snitt under 1.11.45 för samtliga löpare. VM i halvmaraton går i November i Kina. 

Hanna LindHolm under tjejmilen 2021 FOTO: DECA Text & Bild

Ebba Tulu Chala, Keep Up Running Club, och Olle Walleräng, Spårvägen, bröt i Berlin. 

Tungt för Millán

I Barcelonas halvmaraton kom bland annat Eskilstunas Emil Millán de la Oliva, Ullevis Gabriel Steffensen och Hässelbys Linnea Sennström till start. För Millán de la Olivia blev det en tung dag, Eskilstunalöparen bröt loppet efter drygt 5 kilometer. För Steffensen gick desto bättre. Den flerfaldiga finnkampslöparen kom i mål på 64.55, nytt PB och första gången under 65 minuter. Hässelbys Linnea Sennström förbättrade även hon sitt personliga rekord med nästan en och en halv minut, nu 1.13.34. 

Tungt för Emil Millán de la Oliva i Barcelona FOTO: DECA Text & Bild

Spårvägens Archie Casteel var enda svensk i Hannovers maraton. Casteel såg länge ut att gå mot en tid runt 2.14, vilket hade kunnat innebära klarat EM-kval. Nu tröttnade Spårvägenlöparen lite mot slutet men hans 2.15.22 är ett litet personbästa och under lag-kvaltiden för EM i sommar. 

På startmilen i Örebro var Jonathan Gustafsson för första gången under 30 minuter. Gustafsson, som hade en fin vinter där han bland annat tog SM-brons på 3 000 meter, visar att formen fortsatt är god. 

Svenska hopp i spansk mara

Svenska hopp i spansk mara


På söndag avgörs elitversionen av Valencia Marathon med flera intressanta svenska löpare i de superstarka startfälten. Vi stämmer av läget i svensklägret med de svenska damernas coach Christian Mundt.

Som med alla storlopp under 2020 har det funnits en osäkerhet om erkänt snabba Valencia Marathon ens skulle kunna genomföras med en begränsad elitgrupp. Med bara några dagar kvar till start, som är på söndag 6 december, verkar det som att loppet verkligen kommer bli av.
För Sveriges del finns det stora förhoppningar på de fem svenska löpare som har fått startplatser i loppet. Kan David Nilsson eller Mikael Ekvall bli första svenskarna under 2.10?
Kan Carolina Wikström springa till sig en OS-plats? Får debutanten Sanna Mustonen sitt stora genombrott?

“Team Mundt” på plats i Valencia. Carolina, Christian & Sanna.

Christian Mundt, som vi skrivit tidigare om i Runner’s World, coachar flera svenska elitlöpare. Han är på plats med två av löparna i ”Team Mundt” i Valencia: Carolina Wikström och Sanna Mustonen. Vi ringde upp Christian för att stämma av läget i svensklägret.

Hallå Christian, hur har det gått för er under resan till Valencia med tanke på de restriktioner som råder?
– Vi kom ner i tisdags eftermiddag, och resan gick bra. Det har inte varit några större skillnader mer än att vi ska ha munskydd. Det krävdes även ett negativt coronatest inom 72 timmar innan man anlände till Spanien. Detta var däremot inget vi behövde visa när vi kom in i Spanien.

Hur är vädret och hur ser prognoserna ut inför loppsöndagen?
– Det är runt 15–16 grader och solen tittar fram, men det ska bli något kyligare på söndag. Prognosen säger runt 8 grader vid start och sedan efter hand ska det stiga till runt 11 grader. Så det är ganska ideala förhållanden för löpning. Sedan står det att det ska vara 7 sekundmeter i vind, men banan går inte vid vattnet i år så jag vet inte hur vindkänslig den är.

Det är alltså en annan bana i år?
– Ja, det är en tvåvarvsbana. Det går en elithalvmara innan helmaran, maratonlöparna springer två varv på samma bana som halvmaralöparna gör ett varv på.

Du har två aktiva på plats: Carolina Wikström och Sanna Mustonen. Hur lyckades ni få platser? Jag har förstått att startplatserna är oerhört eftertraktade eftersom det inte arrangeras så många lopp?
– Vi anmälde oss redan i januari och sen när loppets ”My best 42”-program öppnade i mars eller april anmälde vi oss även till det och kom in direkt. Sedan dess har det varit klart, och jag har hela tiden utgått från att det kommer bli av. Valencia har varit det stora målet som vi drivit träningen mot, både för Sanna och Carolina, under hela året.

Ni har varit väldigt öppna med den träning ni genomfört via sociala medier, vilket kanske inte alla elitlöpare är. Hur tänker du runt denna öppenhet?
– Om folk tycker att det är lite spännande att få se vad vi gör i träningen så visar jag gärna det, jag har inga hemligheter. Jag gillar själv att kolla vad andra gör. Om vår träning kan inspirera andra när det gäller upplägg på pass är det bra, även om det blir enskilda pass som tas ur en helhet. Träningen är individuellt upplagd för både Sanna och Carolina och den helheten kommer ju inte fram – det är ju mycket mer som påverkar än de enstaka pass vi redovisar.

Både Sanna och Carolina har tränat mot samma mål nu under en längre tid – har de ändå kört efter helt skilda upplägg?
– Ja, de har haft ganska olika upplägg även om jag tänker på maratonträning utifrån ett visst sätt. Så det finns många likheter i deras scheman men också tydliga skillnader. De har bland annat tävlat i olika lopp under året och de inslagen måste ju passas in i schemat. Sedan utgår jag mycket från farter i min träning, och eftersom deras tidsmål är olika skiljer det sig även där också. Men vi har synkat flera pass också, för att kunna utnyttja varandras sällskap och styrkor och få in den sociala biten också. Det är viktigt när man tränar så här hårt.

Kan du dela med dig av något enskilt pass inför loppet som Sanna och Carolina kört och som du tycker gått riktigt bra?
– Carolina körde ett 40 kilometer långt pass 3–4 veckor innan loppet. Hon sprang första 28 kilometerna med ett snitt runt 3.52 min/km, och de sista 12 kilometerna i maratonfart. Då låg hon på 3.27 min/km i snitt, inklusive lite kupering ute på Gärdet i Stockholm. Det var ett oerhört starkt pass.

– Sanna gjorde ett 25 kilometer långt pass med 16–17 dagar kvar till Valencia. Då sprang hon på 98 procent av sin maratonfart, snittet var 3.37 min/km, vilket var snabbare än planen. Jag fick bromsa henne efter halva passet för hon gick på så starkt, dessutom var det ganska mycket vind och bara precis över noll grader. Då såg vi att det finns fog för det mål vi siktar på.

Finns det ett tydligt tidsmål för både Carolina och Sanna?
– Jag tränar väldigt mycket utifrån vad vi har för tidsmål. För Carolina tror jag att det kanske krävs under 2.27 för att SOK ska vilja ta ut henne till OS, vilket finns med i målbilden. Så det är det tempot vi utgått från i träningen. Sedan vet vi inte hur farthållningen kommer se ut på söndag, vilka farter klungorna kommer hålla. Men det vore idealiskt att öppna den första halvan på 1.13.30 för Carolinas del.
– För Sannas del har vi tränat för att gå under 2.30, vilket innebär 3.33 min/km i fart. Där räknar jag med att det kommer finnas en grupp som satsar mot den internationella OS-kvalgränsen för damer (2.29.30). Så tanken är att gå med där för jag tycker att Sanna är redo för det. Det ska bli oerhört spännande att se om hon får ut allt på maran, som är en distans jag tror passar henne väldigt bra.

Sanna är debutant på maratonsträckan medan Carolina är något mer erfaren. Lägger du någon aspekt på det som coach?
– Nej, jag tänker inte så mycket på det. De sista åtta veckorna innan loppet är till för att förbereda dem både fysiskt och mentalt på hur det kommer att kännas. Passen är uppbyggda utifrån att de inte är rädda för sträckans utmaning. Känslan ska vara att de är tränade för det här och jag har gjort allt jag kan för att de ska nå dit.
– Så det är lika för de båda, även om oron för hur det verkligen känns efter 35 kilometer kanske infinner sig lättare om man är debutant. Det är ju något Sanna inte känt än, men som Carolina upplevt några gånger. I det avseendet är det kanske en liten skillnad när det gäller vilka mentala strategier de tar med sig in i loppet, att man som debutant har ett ännu större behov av en tydlig mental strategi.
– Sen är det andra saker som skiljer. Carolina går ju in i loppet med mycket större yttre förväntningar på sig än vad Sanna har. Sanna är lite mer ”underdog”.

Hur viktig är den mentala förberedelsen?
– Den är viktig. Jag tycker att man ska ha en ”gameplan” och en palett med strategier som man kan ta till för att tackla olika känslor och scenarier under loppet. Det kan vara allt från delmål till ord man kan ta fram för att trigga sig själv, eller rent tekniska delar i löpningen som man kan fokusera på. Man måste ha med sig att det får vara jobbigt, och det är ju en del i varför jag lägger upp så långa och tuffa pass i träningen mot loppet – man får känna att det är jobbigt men man klarar det ändå.

Kör ni några pass på plats i Valencia?
– Ja, vi startade i onsdags med ett lätt distanspass på morgonen för att jobba resan ur kroppen. På eftermiddagen åkte vi upp till arenan där de slog världsrekord nu under hösten på 5 000 och 10 000 meter. En maratonuppvärmning och sedan en 5:a i maratonfart stod på programmet. Torsdag, fredag och lördag blir det relativt kort distanslöpning i lugn till moderat fart, där vi lägger in några ”hundringar” under något av passen.

Har tjejerna samma energi- och vätskeplan för loppet?
– Nej, den skiljer sig lite åt. Carolina kör bara gel i kombination med vatten. Det gör det hela ganska enkelt eftersom hon kan ha med sig gelen själv och inte heller riskerar att missa någon flaska. För Sannas del har det varit en utmaning att hitta något som funkar bra med magen. Där har vi med oss gels, men försöker att hålla oss till sportdryck i den mån det går.

Vi ser med spänning fram mot att följa Carolina och Sanna, liksom Mikael Ekvall och David Nilsson på herrsidan, i Valencia på söndag!

TILL Maratón Valencia Trinidad Alfonso EDP

TOPPFOTO: Deca Text & Bild på Carolina Wikström