Status rapport

“I don’t always get injuried running but when I do I whine like a little girl”

Det går framåt. I måndags var jag hos naprapaten igen och han var mäkta imponerad över att jag fixade 10km i söndags. -“En normal och hel människa är trasig i en vecka efter ett marathon, med din kropp och din tid borde du vara trasig i 3 månader framöver”, var det första han sa. Status på knä och popliteus var OK, bara lite brosk som låg och skvalpade men det trollade han bort. ITB bandet och rumpan var dock fortfarande rejält spända men det värsta fixade han till med lite massage. Kändes som jag gick därifrån med en helt ny kropp.

Igår stack jag ut och testjoggade igen. Kände ingen smärta men däremot stramade det rejält på utsidan av knät hela tiden och det känns att det inte är helt hundra än. 11km i 4.45-fart. Hade nog kunnat fortsätta en halvtimme till utan problem men skyndar långsamt. Den här veckan får det bli löpning varannan dag, förhoppningsvis ger det med sig mer och mer för varje pass och varje dag med helvila.

Fortsätter vara noga med att rehaba och stretcha varje dag. Än så länge är jag inte så orolig för att tappa allt för mycket. På ett sätt var det nog bra att jag gick sönder efter Stockholm Marathon för att tvinga kroppen till ett par lugna veckor. Känner jag mig själv rätt så hade jag nog kört på som vanligt direkt efter annars och gått sönder ännu mer framåt hösten vilket förmodligen skulle vart mer kostsamt. 

Har börjat sätta mig in lite mer i UltraVasan; läst trådar om loppet på forum och googlat artiklar från fjolårets upplaga. Blir mer och mer rädd ju mer jag läser. Det längsta jag sprungit är 42.2km, jag har ingen aning om hur kroppen kommer reagera när den sträckan är passerad. Det gick också upp för mig att det existerar en medaljtid på 9h och 30min. Då vaknade tävlingsdjävulen till liv. Jag som initialt bara tänkt mig att överleva distansen. Enda anledningen till att jag pinade mig igenom Lidingöloppet ifjol var för att fixa medaljtiden där, jag kommer (nog) aldrig mer att springa det loppet för jag har aldrig vart så slut som människa som efter mina två Lidingölopp men jag fixade den där förbannade silvermedaljen till slut i alla fall. Vill ogärna behöva komma tillbaka till Sälen nästa år bara för att jag fått en hang-up på att fixa även den medaljtiden. Det självklara valet är såklart att strunta i att det existerar nåt som heter medaljtid och bara ta det för vad det är, särskilt med tanke på att höstens stora höjdpunkt är Berlin Marathon. Det är ju där och då som jag på allvar ska göra ett försök på sub2.50, då gäller det att ha en hel kropp och inte vara trasig i sviterna från Ultravasan.

/Hörs

Dagens låt: blir en hyllning till gårdagens Polar Music Prize vinnare Emmylou Harris. Vi snackar tidlös musik som kommer leva kvar för all framtid till skillnad från Miley Cyrus, Kesha, Ariana Grande och annan lättuggad tugummipop som har en tendens till att fastna under skorna och vara svår att bli av med.