Det här med starten…

I morse var det dags för ett pressevent på yogastudion DuCalme i Stockholm. Första gången jag var där var mitt första möte med bikramyoga och jag fick total värmeklaustrofobi. Nu har jag lärt mig att den känslan går över ganska fort. Idag var det betydligt svalare i salen än det är när man kör bikram, idag fick vi yoga i 32-gradig värme. Det var klädföretaget Icebreaker som hade pressevent och vi skulle testa den nya yogakollektionen i merinoull. Jag verkligen älskar Icebreakers kläder och springer egentligen uteslutande i deras tröjor, framför allt om det är kallt.

Fokus idag låg på stretch för oss som tränar mycket och framför allt de som springer mycket. Jag är jätterörlig i benen och höfterna. Jag har alltid varit varit det, men jobbar också på det. Det känns som att det är bra för min rygg att verkligen se till att vara rörlig. Och då menar jag jätterörlig. Till och med yogaläraren Kim Melander på DuCalme tyckte det och sa att det var bra att jag är så stark så att jag håller ihop och typ inte faller isär. Det var otroligt skönt att få sträcka ut ordentligt. Det var länge sedan jag yogade och det kändes i höfterna, tyckte jag. Nu är jag mjuk och fin i höfterna istället, så nu ska väl halvmaran gå som en dans. Eller?

Kläderna då? Jo, de var otroligt sköna! Linnet med en inbygd behå, satt väldigt bra och kändes svalt, även när jag blev rejält varm. Ull är ju magiskt på det sättet – varmt när det är kallt ute och svalt när det är varmt.

Ibland kommer pressentent när de som mest behövs. Så att jag får häcken ur och går på yoga! Jag förstår inte att det ska vara så svårt att komma iväg på det! Jag älskar ju att yoga. Jag måste bli bättre. Ni får gärna tjata på mig.

Jaha. Om fyra dagar ska jag springa en halvmara. Om jag är förberedd? Hell NO! Inte alls. Jag är tung i gumpen, har motsträviga ben, ett risigt löpsteg och ingen längtan ut i spåret. Men jag har fina kläder och skor.

Jag gjorde mitt bästa för att förbereda mig under påsken. Två pass blev det. Två riktigt tunga pass. Det låter ju helt knäppt, men vädret var inte på min sida. Det blåste förvisso inte, och det var bra. Men solen sken (jag vill hellre ha ett riktigt tungt höstregn, eller virvlande snöflingor) och det var varmt (om jag någonsin kan säga att jag springer bra är det när termometern visar runt noll eller strax där under). Dessutom skyller jag på pollen. Osäkert om det verkligen är sanningen, men herregud, något måste jag ju skylla på när jag flåsat lugnorna ur mig över den högst mediokra sträckan 5,5 km. Och jag höll på att bli galen på att skogen var tvärfull av glada solskenslöpare som på lätta fötter susade fram över stigen som några förbannade rådjur! Själv kan jag i mina bästa löparstunder känna mig som en stor hund. Lite lufsigt och tungt, men starkt. Men de senaste dagarnas pass har inte varit särskilt hundlika. Ska jag likna mig vid något djur blir det kanske en sengångare, jagad med pistol.

Så. Det jag får hoppas på är alltså ett rejält bakslag i väderleken, en hastig viktnedgång runt rumptrakten och en plötslig pollenpaus. Då kan det ju gå vägen på lördag. För nu får det vara nog med förberedelser. I alla fall vad gäller löpning. Jag har ju naturligtvis några crossfitpass i veckan. Men det är ju roligt!