Blogg

Det här med starten…


Du som har läst bloggen senaste veckorna kan inte gärna ha undgått att jag ska springa halvmaraton på lördag. Idag pratade vi om det på lunchen och chefredaktören på Runner’s World, Stefan, hade aldrig hört något liknande när jag tog upp ett av mina lopp-problem: Starten. Inte bara för att jag är pirrig inför det kommande loppet eller för att jag inte vet i vilken form jag är eller för att jag är rädd att det ska bli trångt, utan det är den faktiska starten som jag är rädd för. Alltså skottet. Panget.

Jag är väldigt skotträdd och faktum är att jag verkligen står och är rädd för själva skottet. Kommer det smälla högt? Måste jag hålla för öronen? Grejen är ju att ett rejält skott kan få min puls att rusa i höjden som den värsta uppförsbacke, och att starta loppet med en turbopuls är inte optimalt. Lidingöloppet är bra, där är det ett tyst startskott. Jubileumsmaran är det värsta hittills. Då stod det en hel skvadron med gevär och sköt. Som tur är sprang jag inte då, utan tittade bara, och kunde ogenerat stå och hålla för öronen tills alla tusen starter hade gått.

Nu har jag ju kontakter, så jag borde kunna kolla hur högt det kommer att smälla på vår egen halvmara. Men kunde jag önska skulle det inte vara ett skott alls, utan en tuta, en hund som skällde, en klocka, en glas som krossas eller en häst som gnäggar. Måste det promt vara ett PANG!? Förhoppningsvis är det ett diskret pang på lördag så att jag slipper börja med maxpuls.


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Rörlig i ylle


I morse var det dags för ett pressevent på yogastudion DuCalme i Stockholm. Första gången jag var där var mitt första möte med bikramyoga och jag fick total värmeklaustrofobi. Nu har jag lärt mig att den känslan går över ganska fort. Idag var det betydligt svalare i salen än det är när man kör bikram, idag fick vi yoga i 32-gradig värme. Det var klädföretaget Icebreaker som hade pressevent och vi skulle testa den nya yogakollektionen i merinoull. Jag verkligen älskar Icebreakers kläder och springer egentligen uteslutande i deras tröjor, framför allt om det är kallt.

Fokus idag låg på stretch för oss som tränar mycket och framför allt de som springer mycket. Jag är jätterörlig i benen och höfterna. Jag har alltid varit varit det, men jobbar också på det. Det känns som att det är bra för min rygg att verkligen se till att vara rörlig. Och då menar jag jätterörlig. Till och med yogaläraren Kim Melander på DuCalme tyckte det och sa att det var bra att jag är så stark så att jag håller ihop och typ inte faller isär. Det var otroligt skönt att få sträcka ut ordentligt. Det var länge sedan jag yogade och det kändes i höfterna, tyckte jag. Nu är jag mjuk och fin i höfterna istället, så nu ska väl halvmaran gå som en dans. Eller?

Kläderna då? Jo, de var otroligt sköna! Linnet med en inbygd behå, satt väldigt bra och kändes svalt, även när jag blev rejält varm. Ull är ju magiskt på det sättet – varmt när det är kallt ute och svalt när det är varmt.

Ibland kommer pressentent när de som mest behövs. Så att jag får häcken ur och går på yoga! Jag förstår inte att det ska vara så svårt att komma iväg på det! Jag älskar ju att yoga. Jag måste bli bättre. Ni får gärna tjata på mig.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Förberedd? Hell NO!


Jaha. Om fyra dagar ska jag springa en halvmara. Om jag är förberedd? Hell NO! Inte alls. Jag är tung i gumpen, har motsträviga ben, ett risigt löpsteg och ingen längtan ut i spåret. Men jag har fina kläder och skor.

Jag gjorde mitt bästa för att förbereda mig under påsken. Två pass blev det. Två riktigt tunga pass. Det låter ju helt knäppt, men vädret var inte på min sida. Det blåste förvisso inte, och det var bra. Men solen sken (jag vill hellre ha ett riktigt tungt höstregn, eller virvlande snöflingor) och det var varmt (om jag någonsin kan säga att jag springer bra är det när termometern visar runt noll eller strax där under). Dessutom skyller jag på pollen. Osäkert om det verkligen är sanningen, men herregud, något måste jag ju skylla på när jag flåsat lugnorna ur mig över den högst mediokra sträckan 5,5 km. Och jag höll på att bli galen på att skogen var tvärfull av glada solskenslöpare som på lätta fötter susade fram över stigen som några förbannade rådjur! Själv kan jag i mina bästa löparstunder känna mig som en stor hund. Lite lufsigt och tungt, men starkt. Men de senaste dagarnas pass har inte varit särskilt hundlika. Ska jag likna mig vid något djur blir det kanske en sengångare, jagad med pistol.

Så. Det jag får hoppas på är alltså ett rejält bakslag i väderleken, en hastig viktnedgång runt rumptrakten och en plötslig pollenpaus. Då kan det ju gå vägen på lördag. För nu får det vara nog med förberedelser. I alla fall vad gäller löpning. Jag har ju naturligtvis några crossfitpass i veckan. Men det är ju roligt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tillbaka i stan


Just hemkommen från Frankrike. Verkar inte bättre än jag åkt på min första förkylning på nästan ett år. För en småbarnsförälder måste det vara rekord men känns ändå orättvist då jag inte blev smittad av mina egna. De har av någon märklig anledning varit friska sista åren. Inbillar mig det är mycket tack vare frisk luft, motion och hyfsat allsidig kost. De kanske inte alltid älskar bli utskickade i kyla & regn samt duscha men det gör dem gott.

För min egen del blir några dagars avbrott i träningen nyttigt. Simmade och sprang ganska hårt sista dagen i Cannes vilket resulterade i illamående & huvudvärk efteråt. Kombinationen värme, många dagar av hård träning samt ovana löpben tog ut sin rätt.

Även om jag borde vara försiktig nu när min skada läkt är det väldigt svårt hålla tillbaka. Motorn & psyket driver på att det är först när det är försent som jag märker jag sprungit för hårt. Igår sprang jag en progressiv mil, dvs ökade tempot varannan kilometer tills jag hamnade på min tävlingsfart. Tyvärr ligger den just nu runt 3:45 och inte 3:35 min/km där den låg tidigare. Försöker korrigera min överkroppsrotation när jag springer så jag inte ska dra upp skadan igen. Rak armpendling istället för innåtpendlande armar är tricket för hålla överkroppen fixerad under min löpning. Detta har varit boven i dramat när i kombination med svag inre magmuskulatur. Ska ”bara” komma ihåg göra det för all framtid nu också…

Hinner knappt packa upp förrän det är dags packa för nästa tävling. Inte helt genomtänkt köra en halv Ironman igen den 26:e april på Fuerteventura men när detta planerades visste jag inte i vilken form jag skulle vara i. Sådana här saker kräver en viss framförhållning. Tävlingen i Cannes gav mig dock en väldigt god insikt i var jag ligger vilket bäddar för en hyfsat kontrollerad föreställning nästa helg. Kommer sannolikt försöka kopiera upplägget men göra några mindre förändringar trots allt. Denna gång skall jag simma på fötter och riskera åka på några smällar snarare är solosimma hela sträckan. Tar bara längre tid och kostar mer energi. Tänker cykla i stort sett på samma ansträngning med tempocykeln men hoppas kunna blåsa ifrån fler på platten denna gång då jag vet banan tillåter det till skillnad från den i Frankrike. På löpningen ska jag hitta flytet och rytmen och sedan jobba därifrån. Hoppas benen har mer uthållighet runt 4-fart än vad de hade sist. Inbillar min att de 5-6 mil jag sprungit sista veckan inkl tävlingen gjort underverk.

Vågar Inte gissa min sluttid då det kan blåsa halv storm på Playitas men kan jag hålla runt 275 watt på cykeln och springa merparten på halvmaran i 4-fart så lär jag inte komma sist i alla fall?! Lätt sitta här och spekulera, ska göra det också. Många svenskar med inklusive sådana som jag känner väl vilket bäddar för en del prestige. Ser jag någon jag vill slå är det inte säkert jag kommer hålla min kontrollerade plan utan ta upp jakten på placeringarna istället. Återstår att se och vilket typ av lopp det utvecklar sig att bli… Kul som fan kommer det bli oavsett!

Igen stort tack till Apollo som lyckas få dit och hem mig trots knussliga önskemål. 

Nelker

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Match made in hell


Jaha. Då var det snart dags för en lång och skön ledighet över påsk. Lugn och fin, men god mat, läsning, sol och nackspärr. Ja, just det. Nackspärr.

Jag gick upp tidigt för att få till ett redigt pass före påsken och körde först Jakobs programmering. Kände mig stark och glad. Det var riktigt kul att träna! Sedan var det dags för dagens pass. Ångesten inför att köra Helen (ett crossfit-pass som innebär 3 varv av: 400 m löpning, 21 kettlebellssvingar på 16 kilo och 12 pullups) hade vuxit ända sedan igår och närmade sig nu sin höjdpunkt. Jag AVSKYR när det är löpning i passen. Det är som att min kropp glömmer bort att den ska ta sig framåt och det går plågsamt långsamt.

Men först skulle vi nöta lite overhead squat (knäböj med stång över huvudet på sträckta armar) och snatch balance. Kolla filmen om ni vill veta vad det är.

Jag ville jättemycket. Och det gick jättebra! Fick till en bra timing i rörelsen och fick beröm av coach Javad. Men så vill man lite för mycket, tänker lite för mycket och då går allt lite snett. Först dunkade jag stången i bakhuvudet på mig själv på vägen upp och sedan tog jag ner stången lite för hårt och snett på nacken och spände till för att parera. Så var det inte mer med det. Trodde jag.

Vi körde Helen, och det var precis så vidrigt som man skulle kunna tro, och jag åkte till jobbet. På tunnelbanan kände jag hur nacken började bli lite stel och väl på jobbet var nackspärren ett faktum. Vänster sida om atlaskotan och strålande ner längs ryggraden och ut åt vänster. Jahapp. Glad påsk då. Helen och nackspärr – en match made in hell.

Men jag som har alla världars bästa PT Andreas Öhgren, ska göra det han brukar be mig att göra när jag har nackspärr. Finfina övningar. Sedan blir det värmedyna och Ipren. För så här kan vi ju inte ha det. Det är ju hård löpträning för mig nu fram till halvmaran om en vecka. Fy tusan! Det bara haglar skojigheter.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*