Tung i gumpen
Snörde på mig löpskorna i morse i tron att jag skulle kunna tassa runt lika obehindrat som jag gjorde för ett par veckor sedan. En av de där sällsynta löpturerna som gör att jag känner mig nästan som en löpare eftersom jag inte tycker synd om mig en enda gång. Tji fick jag. Redan när jag joggade bredvid sonen när han cyklade till skolan kände jag att det inte fanns någon kraft i benen alls. Det kan ju vara så att allt bara har återgått till det normala eller så har det att göra med den monumentala träningsvärken jag har i rumpan efter gårdagens rekordpistoler. Oavsett tyckte jag synd om mig redan innan jag kom till Hammarbybacken, en nätt löptur på uppskattningsvis 500 meter. På den tiden hade jag också funderat på hur jag skulle ta mig ur den här löpturen. Jag kunde ju stanna i utegymmet vid Hammarbybacken – men jag gillar inte att träna oplanerat, jag kunde ju springa intervaller i någon trappa eller backe – men det orkade jag inte, bara stanna och yoga på någon brygga – men det var ju så frostigt och halt på bryggorna… Skam den som ger sig. Jag lufsade på i 5 kilometer innan jag bestämde mig för att idag är en gådag och gick resten av vägen hem. Alla pass kan inte vara kanonpass, kom ihåg det. Det var i alla fall fint ute, kallt och klart. Och in morgon får jag lyfta lite tungt igen istället, då är allt i sin ordning.




