Biokemin bakom norska löparundret
En ny studie försöker förklara det ända ner på cellnivå – och det visar sig att det handlar om en nästan perfekt biokemisk balans mellan stress och återhämtning.
Vad händer i cellen?
När du tränar skickar musklerna signaler till sina egna cellkärnor: ”Bygg fler mitokondrier!” eller ”Förbättra blodflödet!”. Det är dessa signaler som anpassar din kropp till träning – inte själva pulsen eller tempot i sig.
I den norska modellen skapas precis rätt sorts signaler, gång på gång. Intensiteten är tillräckligt hög för att aktivera muskelns adaptiva system, men inte så hög att kroppen slås ut av stress och trötthet.
PGC-1α – cellens dirigent
Mottagaren av alla dessa signaler är PGC-1α, en koaktivator som fungerar som huvudregissör för uthållighetsanpassning. PGC-1α reglerar tillväxt av mitokondrier, kapillärer och oxidativa enzymer – allt som gör en muskel uthållig.
Till skillnad från andra primater är PGC-1α-genen mycket mer aktiv hos oss människor efter fysisk aktivitet. Det är troligen en anpassning till uthållighetslöpning i människans utveckling — alltså vår evolutionära nisch som långdistanslöpare. Eftersom löpning varit viktig för oss finns det flera vägar till uthållighet och den norska modellen nyttjar ett flertal av dessa.
Laktat – en viktig signal
En av modellens nycklar är att intensiteten i tröskelintervallerna styrs av mängden laktat i blodet. Istället för puls eller tempo mäter man sitt laktat efter varje intervall och justerar tempot så att nivån ligger mellan 2 och 4,5 mmol/L.
Laktat kallas ofta felaktigt för mjölksyra och ges lika ofta felaktigt skulden för trötthet. Laktat är i själva verket ett utmärkt bränsle och en viktig signal. Laktat kan skickas runt i kroppen och tas upp av muskler, hjärta, hjärna och lever – och det verkar t o m så att cellerna föredrar laktat framför glukos. Laktat är också en av vägarna till PGC-1α.
När man springer tröskelintervaller bildas lagom mycket laktat, vilket stimulerar skapandet av MCT-transportörer, proteiner som förbättrar cellens förmåga att transportera laktat inom och mellan celler. Därmed blir kroppen energieffektivare.
Hårt och lugnt
I kroppen finns två huvudsakliga signalvägar som leder till uthållighet — båda möts i PGC-1α, cellens huvudregulator för energiproduktion.
Den första vägen aktiveras av kalcium (Ca²⁺-signalering eller CaMK). När muskler arbetar länge, men inte nödvändigtvis hårt, flödar kalcium rytmiskt in och ut ur cellerna. Det upprepade flödet fungerar som en signal till PGC-1α i cellkärnan att bygga fler mitokondrier. Därför är det just volymträning på låg intensitet som driver den här signalen mest effektivt.
Den andra vägen går via AMPK – en sensor för energibrist. När energinivån sjunker, alltså när ATP förbrukas snabbare än det hinner nybildas, aktiveras AMPK. Det sker framför allt under högintensiv träning, när musklerna tvingas arbeta nära sin maximala kapacitet. AMPK skickar då signaler som ökar PGC-1α-aktivitet, vilket minskar risken för energibrist i framtiden.

För att tävlingskroppen ska utvecklas fullt ut måste man då och då rekrytera de motoriska enheter som aktiveras vid tävlingsfart – annars stimuleras inte de snabba muskelfibrerna. Men de flesta studier visar att största delen, runt 80 procent, av träningen bör vara lågintensiv.
Den låga intensiteten ger ett mycket större “signalutrymme” för kalciumvägen, medan den hårda träningen snabbt når mättnad – man får alltså inte mer effekt av att lägga till mer högintensiva pass.
För mycket högintensiv träning kan exempelvis leda till skador, inflammatoriska processer, störd autonom återhämtning och till och med en nedsatt mitokondriefunktion.
Ett cellulärt perspektiv på den norska modellen
Den norska modellen är alltså biokemiskt smart. Den pressar kroppen tillräckligt för att aktivera alla centrala cellvägar i nätverket för uthållighet, men låter samtidigt kroppen återhämta sig.
Träningen blir en balanserad rytm mellan stress och reparation – en signal som cellen förstår, anpassar sig till och långsamt blir bättre av.

Det är inte en kamp mot kroppen, utan ett samtal med den. Genom att springa lugnt och köra hårt på rätt sida av tröskeln låter man cellerna lyssna, svara och växa – dag efter dag.
Kanske är det därför den norska modellen fungerar så bra. Den låter kroppen tala sitt eget biokemiska språk.
Mina norska singlar
Men för oss som inte är elit är det stor risk för överträning och skador om vi kopierar modellen rakt av. Det finns dock en light-variant: norska singlar. Denna variant ger i princip samma typ av anpassning samtidigt som man minimerar risken för skador och överträning.
Jag har kört norska singlar i tre veckor nu och märker redan resultat. Jag ska göra ett första test 5k om några veckor. Förr eller senare kommer jag såklart missa en eller flera träningsdagar, men eftersom norska singlar inte är en plan utan ett mönster som upprepas vecka ut och vecka in är det bara att fortsätta enligt samma mönster när man är tillbaka.
I veckan som gick körde jag samma som förra veckan och veckan innan det, med små variationer av upplägget i sub-trösklarna:
Ti Sub-tröskelpass 3×10 min
On Löpning zon 1 40 min
To Löpning zon 2 50 min
Fr Sub-tröskelpass 10×3 min
Lö Löpning zon 1 40 min
Sö Långpass zon 2 100 min