AMPK gör dig till en bättre löpare

Foto: Rutgers university

Sedan flera år tillbaka vet man att fysisk aktivitet förbättrar hjärnhälsan, bland annat ökar konditionsträning antalet nervceller i hippocampus, ett område som är viktigt för minne och tänkande. Hos äldre krymper hippocampus med några procent varje år, men fysisk aktivitet minskar – och t o m vänder – denna nedgång.

Bättre kommunikation

Allt fler forskare ser Alzheimer som en störning i samarbetet mellan olika hjärnnätverk. Sedan tidigare vet man att rörlighet ökar kommunikationen mellan olika hjärndelar. Olika hjärndelar aktiveras samtidigt under löpning, vilket förbättrar uppmärksamhet, beslutsfattande och arbetsminne. Hjärnan blir bättre.

Men hur är det med äldre personer som redan upplever dåligt minne och en viss tröghet i tänkandet? Forskarnas hypotes var att orsaken till de äldres problem ligger i hippocampus. Därmed borde träning vara bästa sättet att återställa minnes- och tankefunktioner.

I den nya studien, som publicerades i januari 2021, ingick 34 afroamerikaner i 65-årsåldern (31 kv, 3 m). Ingen hade tränat tidigare. Äldre afroamerikaner är mer drabbade av demens än vita amerikaner och ett av syftena med studien var att förstå orsaken till denna skillnad.

Hälften började med en timmes danslektioner två gånger i veckan, medan den andra hälften fortsatte leva sitt stillasittande liv. De antingen satt eller dansade i 20 veckor.

Ökad flexibilitet

När forskarna jämförde deras hjärnor, såg man att de som dansade hade mer dynamisk och synkroniserad aktivitet i hjärnan. Delar av hjärnan aktiverades samtidigt för att sedan – inom några sekunder – aktiveras tillsammans med andra delar. Det liknar en form av ungdomlig flexibilitet, som om nervcellerna hittar nya vänner lika snabbt som barn på en lekplats. Genom att röra sig blev hjärnor och tankar rörliga. Inget av det såg man i den stillasittande gruppen.

Dansarna presterade också bättre på ett test som visar förmåga att lära sig och behålla information och att tillämpa den logiskt i nya situationer. Denna typ av smidigt tänkande tenderar att minska med åldern, men konditionsträning – och inte minst dans – kan alltså leda till skarpare hjärnor långt upp i åren.

I stort sett alla äldre blev bättre med träning, men sedan tidigare vet man att personer som bär på ”alzheimergenen” ABCA7 inte förbättrar sina hjärnor med denna typ träning. För dem kanske det krävs fler träningstillfällen per vecka, intensivare träning eller längre pass.

Född till dansare

Dans är gemensamt för alla kulturer, från Sanfolkets nattliga hypnotiska dans, till 1800-talets timslånga baler och vår tids ravefester. Det är roligt, men det kräver uthållighet. Efter timmar av rytmisk dans frigörs endokannabonider som vid Runners high. Alla sinnen blir starkare. Det är ännu en likhet med löpning.

Sanfolket ser dans som ett sätt att få en djupare kontakt med sig själv och naturen. Att spåra ett byte är som att dansa, för kroppen är glad. Dans och jakt är att vara ett med gud, säger !Nqate i filmen The Great Dance: A Hunter’s Story.

Årets sista vintervallpass

Idag sprang jag kanske årets sista vintervallpass i skogen. Det gick som en dans. Trail är dans. Särskilt nedför. Det är knappt benen hänger med i svängarna.

Foto: Jorge Fernández Salas / Unsplash

Den lugna tröskeln kallas för C1max (Complex 1 max). För en motionär ligger C1max på 45–55 procent av VO2max. Det motsvarar en upplevd ansträngning kring 10–11 på Borgskalan. Det är inte ens ganska ansträngande.

Lugn löpning gör dig bättre

Men hur blir du bättre av att springa så lugnt? Jo, muskelceller ”väljer” hela tiden mellan att maximera eller effektivisera sin energiproduktion. Om du springer på C1max väljer cellerna fett som bränsle, vilket sparar på glykogen så att du kan springa länge. Att ligga på C1max är förmodligen människans optimala hastighet. Det är ungefär så snabbt som jägare på savannen förflyttar sig.

Energieffektiv löpning.

Om du springer snabbare än C1max överger du ditt mest effektiva produktionsläge. Det är en risk ur ett evolutionärt perspektiv. Det är värt risken om bytet är inom räckhåll, men det är knappast försvarbart att slösa energi för vanlig förflyttning. 

För dig som löpare betyder det inte att du ska låta bli att springa fort. Du behöver jaga ibland som om bytet är inom räckhåll. Norska intervaller ökar din syreupptagningsförmåga. Din motor blir starkare. Det gör dig bättre så länge du återhämtar dig. Men om du bara springer hårt, kommer du sannolikt att tappa effektivitet. Förmodligen är löpning nära C1max det bästa sättet att slipa dina mitokondrier och göra dem extremt effektiva.

C1max maximerar flödet i mitokondrierna

Mitokondrier är cellens batteri. Det är där mat och syre skapar huvuddelen av all energi som kroppen behöver i form av ATP. Det sker i två processer: i citronsyracykeln och elektrontransportkedjan.

I citronsyracykeln skapas en del energi, men framför allt frigörs elektroner som forslas vidare till elektrontransportkedjans fem komplex. I komplex 1 används elektronerna för att pumpa protoner från insidan av mitokondriens inre membran till utsidan. Tillsammans med komplex 3 och 4 – som också pumpar ut protoner – byggs det upp en skillnad av protoner mellan in- och utsida. Denna damm av protoner faller sedan tillbaka till insidan. Energin från detta ”vattenkraftverk” driver ATP-syntas, en molekylär turbin som sätter samman nya ATP. Det är så du skapar nästan all energi du behöver när du springer.

Under intensiv träning klarar inte komplex 1 av att hantera alla elektroner. De flödar förbi till nästa komplex. Det ökar det totala flödet av protoner till priset av minskad effektivitet. När du springer långsamt använder komplex 1 i stället protoner direkt från citronsyracykeln, vilket är både effektivt och resurssnålt (C1max). Ju mer du tränar på det, desto flödeseffektivare blir dina mitokondrier och du orkar springa längre.

Foto: Jed Villejo / Unsplash

Löpning är inte:

• tråkigt. Om du tycker det är tråkigt att springa är det för att du vill göra något annat. Ta reda på vad det är du vill först. 

• dåligt för knäna. Dina knän blir starkare av löpning. När du använder din kropp pumpas ledvätska genom leder och brosk. Löpare har bättre knän än icke-löpare.
• mjölksyra. Det skapas inte ens mjölksyra när du springer. Det skapas laktat i musklerna. Laktat gör att du orkar mer. Laktat minskar dessutom försurningen. Att ge laktat skulden för sura muskler är som att ge brandmännen skulden för eldsvådor eftersom de alltid tycks vara där det brinner.

• utrustning. Du är redan utrustad. Om du jämför svenska löpare med löpare från andra epoker och kulturer är det den svenska löparen som ser underlig ut. För alla andra har löpning varit en del av livet. Man har inte olika kläder ute eller inne, när man går eller springer. Löpning är inte prylar, inte ens en sko. I väst är löpning en vara och en tjänst, men det är inte löpningens innersta väsen. Du är inte mindre löpare för att du springer barfota i avklippta jeans. En löpare springer. Det är allt.

• ett tvång. Det är ingen som tvingar dig att springa. Du kanske känner krav från omgivningen, men det är du som bestämmer över ditt eget liv.
• dåligt för hjärtat. När du springer blir hjärtat starkare. Ett starkt hjärta orkar mer än ett svagt hjärta.
• skadligt för dina muskler. Det beror på hur de tränar och äter. Om du äter proteiner efter styrketräning kan musklerna växa även om du sprungit på förmiddagen.

Löpning är en upplevelse

Jag har träffat löpare som måste lägga ut sina pass på sociala media. Annars har det aldrig hänt. Jag har träffat löpare som inte kan springa utan klocka. De säger att det är bortkastad tid eller att de ”inte vet hur de ska springa”. Jo du vet, svarar jag. Det är du som springer, inte klockan. Klockan känner av tid, puls och sträcka, men du känner också av tiden, pulsen och sträckan. Dessutom känner du av underlag, nattens sömn, frukosten och ett leende längs vägen. Allt påverkar din upplevelse av ansträngning. Jag kanske vet något om löpning ändå. Löpning är en upplevelse och upplevelsen är löpning.

Foto: Eugene Zhyvchik / Unsplash

En ny studie visar hur och varför du ser ut och fungerar som du gör när du springer. Det är en komplex historia. Muskler i dina axlar och armar stabiliserar huvudet och håller upp kroppen. Det är därför du måste svänga på armarna när du springer. Armarna sitter ihop med resten av dig, från fötter till huvud.

Därför kan Zlatan spela fotboll

De flesta forskare fokuserar på löparnas underkropp, men den kände antropologen och evolutionsbiologen Dan Lieberman är mer intresserad av överkroppen. För löpare är ett stabilt huvud viktigt. Kroppen utsätts för starka krafter när du springer och huvudet på toppen är sist i kedjan. Det ser du när du springer bakom Zlatan. Trots att Zlatans hästsvans studsar runt och målar en perfekt åtta i luften, har han full kontroll på huvud och överkropp. Zlatan kan hålla fast blicken. Han ser med- och motspelare medan han springer och kan slå en perfekt passning.

Grisar och schimpanser kan inte spela fotboll, för deras huvuden hoppar runt som Zlatans hästsvans. De kan inte fixera blicken. Människan, samt fyrfota löpare som hästen och fyrfota jägare som vargar och lejon, kan låsa blicken som ett lasersikte. Det beror på att alla dessa djur, inklusive människan, har utvecklat nackligament som knyter fast skallen i nacken.

Människor ramlar

Ett problem för människan är att vi bara har hälften så många ben att stå på som nästan alla andra djur. Du ramlar hela tiden. För att inte falla medan du springer svänger du med armarna. Dan Lieberman tror att armsvängningen hjälpte människan att stabilisera huvudet. Men i så fall måste musklerna i underarmarna och axlarna samordnas, trots att de inte sitter fast i varandra.

För att testa den teorin vägde han löpares armar och huvuden. Sedan laborerade han med olika vikter för att se hur musklerna svarade.

I den nya studien mättes muskelaktivitet hos 13 män och kvinnor som gick och sprang på löpband. Medan de var på löpbandet fick först vikter att bära, sedan tunga ansiktsmasker. Därefter jämfördes allas muskler och hur de svarat på vikterna.

Armar som vingar

När personerna gick hände ingenting, men under löpning aktiverades musklerna tillsammans och de blev mer synkroniserade när personerna sprang med olika vikter. Därmed bekräftade experimentet Liebermans teori.

Det är därför du ser ut som du gör när du springer. Du försöker hålla dig på benen genom att flaxa med armarna. När du springer utför ett brant berg, måste du flaxa som en stor fågel som går ner för landning, för att inte falla omkull. Det kunde jag se under Höga Kusten Winter Trail.

Foto: Alex McCarthy / Unsplash

Förra veckan presenterades en ny studie som kanske modifierar dina värderingar om lugn och hård träning. Den nya studien visar att båda typerna av träning har fördelar, men att effekterna på blodtryck, kroppsfett och metabolism tycks vara större efter en halvtimmes lugn träning än efter en kort intervallträning.

Att göra rätt jämförelse

Tidigare studier som jämfört hård och lugn träning har utgått från samma frekvens. Man har alltså jämfört tre hårda med tre lugna pass i veckan. Men riktlinjerna för hög- och lågintensiv träning skiljer sig åt. För högintensiv träning räcker tre pass i veckan, vilket innebär fyra inaktiva dagar per vecka. För lugn träning är gränsen fem pass i veckan och minst 30 minuter varje gång.

Alltså borde man jämföra tre högintensiva pass i veckan med fem lugna pass per vecka. För att testa detta rekryterade forskarna 23 inaktiva män. Först kontrollerades kondition, blodtryck och metabolism. Hälften av männen fick sedan ett träningsprogram med tre intervaller i veckan. Den andra hälften ett program med lugn cykling i 30-40 minuter fem gånger i veckan. I snitt tränade den intensiva gruppen mindre än en timme per vecka, medan den lugna gruppen tränade minst 2,5 timmar per vecka.

Antal inaktiva dagar avgörande

Efter sex veckors träning testades männen igen. I stort sett alla var i bättre form. Men endast den lugna gruppen hade tappat signifikant andel kroppsfett, förbättrat blodtryck och metabolism. Alla hade bra blodsockerkontroll de dagar de tränade, vilket betyder tre gånger i veckan för den högintensiva gruppen och fem för den lugna gruppen. Under de inaktiva dagarna ökade däremot blodsockernivåerna. Den stora skillnaden var att den intensiva gruppen hade dubbelt så många inaktiva dagar jämfört med den lugna gruppen.

Intervaller och lugn träning påverkar oss på olika sätt. Därmed bör man variera sin träning. Istället för det ena eller andra, är det förmodligen bäst att träna omkring 80 procent lugna pass och 20 procent hårda pass. I detta fall hade det motsvarat knappt fyra lugna pass och ett hårt pass, med en vilodag efter det hårda passet.

Den stora mängden träning är lugn och måttlig. Det ger bättre återhämtning och minskad risk för skador. Det viktiga är kanske inte att slå personbästa en gång i veckan, utan att känna sig bra vecka efter vecka. Om du känner dig bra är du på rätt väg, och om du är på rätt väg blir du bättre så länge du själv är villig att gå vidare.