Lite besvärligt det här. Känns inte helt friskt. Var ju så nöjd förra året. Mer än nöjd. Tänkte att nu var det färdigt. Nu har jag gått i mål här. En gång Järnman, alltid Järnman. Vila i frid. Rosta i frid.

Men det är något magnetiskt med Järnmannen. Det drar, obevekligt, från Kalmar, allt mer allt eftersom månaderna går från målgång … och minnet bleknar. Plötsligt kommer man bara ihåg morgonen på Kattrumpan i Kalmar, hur solen gick upp över Kalmar sund, den otroliga spänningen, förväntan på stranden. Kön där man stod och väntade för att få startnumret ritat på kinden. Det var Det Stora Äventyret som väntade.

Så, anmäld igen. Vete f-n om jag kommer till start. Jag vill egentligen inte. Men här verkar tydligen krafter, starkare än mig själv …..

Järnmannen vs Hjärna (min) ….

VAB – Very Active Baby.

Young Milly drar runt i hallen. Äter på mina Mizuno Elixir. Det ska börjas i tid. Snart kan hon gå. Snart kan hon springa.

Sprang själv igår. Första gången på en vecka. Fortfarande lite rassel i luftrören, men ingen fara. En snabbis på gymmet. Efter dagishämtning. Har ni problem med fritiden. Svårt att fylla ut tiden. Skaffa barn. Det är kul. Det är fantastiskt. Och du slipper fritidsproblem för all framtid.

Körde trappa. 2 km i femfart, 2 km i fyratrettiofart, två km i fyrafart, lite andhämtning i femfart i femhundra, sen 1 km trefyrtiofemfart, mera andhämtning i femfart, sen 1 km i fyrafart, andhämtning i femfart, och 500 m i tretrettiofart, pust pust i femhundra femfart, 500 i tretrettio, och så plana ut i ett par km fyratrettio, totalt 16 km.

Alldeles eget upplägg, rubricerat som “Gysings tidseffektiva”, klarar precis 90 min på minisats för miniMax. Ger fin lungskjuts och lagom drägel (3.30fart).

Nu dags rädda sko ….

Inget springa, inget skriva.

Har varit snorigt ett tag. Förfärligt mycket jobb. Snörvla och skriva.
Skriva och snörvla. Men snart skriver jag igen. Mer än såhär. Snart springer jag igen. Ska bara snyta mig. Igen. Och igen.

Prosit!

Träningsvärk idag. Knöliga vader. Skyller på rullbandsben.

Men det började med en storhandling!

Lördag morgon. Gick till den kära gamla Volvon (modell -83). Nu skulle det ske. Startprovning. Senast var det strax efter nyår. Då gick den igång med ett vrål. Ett halvmeter snötäcke hade förmodligen fått batteriet att hålla värmen hyfsat.

Den gick igång på första nu också. Brummade som en vårväckt björn, och några tryck på spolarvätskan och några varv med vindrutetorkarna och en halv centimeter stadsskit försvann från framrutan. Och sommardäcken redan på. Bara lägga i backen och backa ut.

Som det är skrivet. Volvo. Jag rullar.

Och sen Prisextra. En nervpåfrestning. Hem med fylld takbox och bil. Åtta kassar, blöjpaket, vällingpaket. Massa andra paket. Pensionärsparet i samma uppgång tittade storögt på när det lastades ur. Såg blänket i deras ögon. Glädjen över att barnen flyttat ut för tjugo år sedan. Pensionärsfrun slog händerna för munnen när en flaska ättiksvinäger trillade ur en kapsejsad kasse och krossades mot trottoaren. Tyckte väl det var oartigt att skratta rakt ut. Men skrattar bäst som skrattar sist. Kommer kriget, har vi proviant för en årslång belägring. Både havregryn och linfrön och allt annat en löparfamilj kan behöva.

Plockade glasskärvor. Vinägersfingrar. Doftade gammal vinalkis. Men man ska inte skräpa ner uti naturen. Eller på gatan.

Det kändes som absolut läge för löpning. Lufta skallbasen från övertryck. Rensa blodet från stresshormoner. Djupandas i ett par timmar.

Och det var sol, och det var åtta grader varmt. Och ännu mer i solen.

Tänkte ultratankar. Tänkte, bara rulla på in i evigheten, amen. Aldrig mera storhandla. Bara springa, andas djupt, bli ett med världsalltet.

Sprang Valhallavägen ner. Gruset som mjuk tartan, genomfuktigt. Men ner mot Frihamnen, torr asfalt. Ack ljuva fäste. La in en växel, och en till. Kände mig som en Porsche. Såg förmodligen ut som en (våryr) Volvo 245:a. Men det är ju känslan som är viktigast.

Svängde ut mot Hundudden. Fin slingrande asfaltsväg, förbi den gamla skjutbanan. Vidare, rundade Blockhusudden. Blött. Asfalt igen, förbi Bonniers Manilla. Där brukar manliga författare stå och pissa bland det rikliga beståndet av rhododendrons, på den årliga förlagsfesten. Har väl hänt att en kombinerad bok och löparredaktör gjort dem sällskap. Toaköerna kan blii väldigt långa på de där festerna.

Förbi italienska ambassaden. Skansen, där det var tjockt med folk. Vidare mot Djurgårdsbron. Radiohuset.

Det blåste bra. Flaggorna vid Etnografiska museet stod som nystärkta postanvisningar i vinden.

Men benen ville mer. Ett varv till. Och ett halvt till. Solen började gå ner. Började bli kyligt.

Klockade in på 29 km. Årsmesta. Garmin visade snitt på 4.50. Inte så tokigt så tidigt på säsongen (relativt sett, allt är relativt sett inom löpningen). Benen tröga mot slutet. Första långlöpan utomhus sedan The French Riviera Marathon i november. Då knät tappade sugen veckan efter. Och det blev rehab i 10 veckor. Och därefter mest rullband.

Rullbandsben = välfärdsben. Ben med fötter som glömt trycka ifrån själva. Det blir lite smärta på vägen, innan man kommer igång igen utomhus. Men den är väl värd att ta.

Löpare, vår bästa tid är nu!