Jag är uppvuxen på Dalarö i en familj där alla sprang tillsammans i toppluvor på julafton. Min bror, mina föräldrar och jag – det var liksom självklart att alla skulle med. Våra grannar måste ha tänkt: Jaha, här kommer familjen Åström igen…
Som ung var jag med i Södertörns friidrottsförening, jag tävlade i sprint, 200 meter. När jag var 16, 17 jobbade jag extra som gympaledare hemma på Dalarö och efter en tid började jag leda aerobics och funk runtom i Sverige.
Efter gymnasiet jobbade jag som instruktör på olika hotell nere i Sydeuropa för hotellens gäster. Och mina universitetsstudier finansierade jag genom att leda pass 6-7 gånger i veckan. Under den här tiden löptränade jag också regelbundet.
Men så fick jag tre barn ganska tätt. Det var ingen smärtfri resa, utan den kantades av flera missfall. Jag blev försiktig med träningen, hade inte samma sug längre och mitt driv och min naturliga vilja att träna var som bortblåst. Jag kom tillfälligt tillbaka till formen mellan barnen, men det blev aldrig någon bestående framgång. Resultatet blev att jag inte kände mig så stark som jag var tidigare och jag kände mig lätt deprimerad.
Efter att vi äntligen hade fått vårt tredje barn bytte jag kosthållning och började träna igen. Jag cyklade på min spinningcykel medan min yngsta låg i en babykorg bredvid, och jag fick tillbaka formen.
Men efter föräldraledigheten började jag jobba hårt i finansbranschen, jag reste mycket, åt oregelbundet på flygplatser och flygplan. Så det blev aldrig någon ordning på träningen. Tvärtom levde jag ganska ohälsosamt och kände hela tiden att jag inte mådde särskilt bra.
Dålig kost, för lite träning och alla resor födde ångest och deppighet. Alla dessa trekantsmackor gav en ofräsch känsla, som ledde till fler och fler dåliga beteenden under tidiga morgnar på flygplatser och jag blev allt mer missnöjd med min livsstil. För när man inte lever som man vill blir man deppig.
I våras bytte jag jobb och på min nya arbetsplats hände det något med min inställning till träning. Många av mina kollegor tränade, vilket inspirerade mig. En kollega tipsade mig om att börja följa Paulo Roberto på Instagram. Han menar ju att man alltid hinner träna 15 minuter om dagen – och det hinner man faktiskt. Så är det bara. Om man tar bort den tid man lägger ner på Facebook och andra sociala medier per dag så får man lätt loss 1,5 timmar, och då har man ju tid att viga åtminstone 15 av de minuterna till träning.
Jag gjorde som Paulo sa och tränade min kvart om dagen. En kvart som snart blev en halvtimme. Jag började prioritera mina 30 minuter på spinningcykeln varje morgon klockan 5:00-5:30. Snart fick jag upp ett starkt träningssug igen, det som jag inte hade känt under hela småbarnsperioden. Jag längtade efter att löpträna, så jag köpte en ryggsäck så att jag skulle kunna springa till jobbet – en sträcka på 9 kilometer.
Till en början gick det långsamt. Det gjorde mig besviken, men jag intalade mig att jag inte skulle bry mig om vilken tid jag sprang på, utan att det viktigaste av allt var att jag mådde bra.
Sen kom sommaren och jag fick flow. Det var nu inte längre fråga om jag hade träningslust eller inte – jag hade fått behov av att springa. Jag sprang nu varje dag i veckan utom en. Körde styrka på det lokala utegymmet fyra gånger i veckan, yogade. Jag bokade upp massor av lopp under hösten för att kunna behålla drivet efter sommaren.
Jag sprang Tjejmilen på 48 minuter. I september skulle jag ha sprungit Lidingölöppet, 15 kilometer och Hässelbyloppet, 10 kilometer, men fick hälseneproblem, så jag fick dra mig ur i sista sekund. Det kändes jättetrist, för jag var verkligen laddad och i form för de där loppen.
När jag ser tillbaka på hur jag slarvade med min hälsa under småbarnsåren, och hur jag lever idag, så är det så tydligt att den mentala biten, kosten och träningen hänger ihop. Jag märker att nu när jag tränar mer är jag mindre sugen på socker, och jag längtar efter mat lagad från grunden. Dessutom har motståndskraften mot stress och motgångar har ökat, jag har mer energi och den bakomliggande känslan av deppighet är borta.
Löpning är en perfekt träningsform när man som jag reser mycket. Man behöver bara ha med sig löparskor, löpartajts och träningstopp, sen är det bara att ge sig ut från hotellet och springa, det finns liksom inga ursäkter. Överhuvudtaget gäller det att se möjligheter i vardagen – springa till jobbet, springa på lunchen, ta hjälp och inspireras av kollegor och bekanta.
Det allra bästa med löpningen är att jag kommer ut och får andas frisk luft och får ljus på näsan, det ger så mycket kraft. Jag gillar särskilt att springa i terräng. Det är underbart att springa i en korridor av löv till doften av skog. Mina morgonlöpturer till jobbet längs Mälaren – vilken energikick!
Inspireras mer av Maria – följ henne i Livsloppetbloggen den närmaste månaden!
