Blog

Runner’s World genomförde nyligen en undersökning om sexuella trakasserier där över 1 200 svenska löpare deltog. Undersökningen visade att över hälften av kvinnorna någon gång har varit med om att en främling har kommenterat deras utseende, blottat sig, visslat, gett ett sexuellt förslag, antastat eller förföljt dem under en runda.

Knappt var femte manlig löpare har varit med om något liknande. Visslingar och kommentarer om utseendet är den vanligaste formen av oönskad uppmärksamhet som kvinnliga löpare möter. Vår undersökning visar att 60 procent av de kvinnliga löparna påverkas eller påverkas mycket av att bli kommenterade när de springer.

– Jag har bytt gym tre gånger på grund av äckelgubbar och kåta unga killar, säger Hanna Erixon i Varberg.
För Hanna har stunden på löpbandet inte bara varit en möjlighet att träna och bli av med stress, utan också en situation som på många sätt adderat stress. Hanna har fått många kommentarer från främmande män. De allra flesta har handlat om hennes utseende, som ”jag förstår att du har en så fast rumpa när du tränar så mycket”.

Förutom att byta gym har Hanna blivit mer noggrann med vilka kläder hon har på sig när hon tränar. När Hanna springer ensam väljer hon mindre smickrande plagg än när hon springer med en grupp där hon känner sig trygg – då kan hon ha på sig löparklänningar eller kjolar. Hanna kompromissar även med sitt eget beteende för att minimera risken att män ska komma fram.
– Jag kör alltid hörlurar och undviker ögonkontakt på gymmet. Jag vill inte ha de där kommentarerna.
 
Hanna säger att det är tröttsamt att säga ifrån och att hon ibland får dåligt samvete.
– En del män kanske bara försöker vara snälla, och så tolkar jag dem som äckelgubbar. Men oavsett avsikten med en kommentar är det inte okej att så många män tycker att de har rätt att kommentera tjejer.
Hanna jobbar inom kommunen i Varberg och säger att hon dessutom är rädd att stöta på någon av männen som kommenterat henne i ett jobbsammanhang.  

Sexistiska kommentarer är tyvärr något man lätt vänjer sig vid som kvinnlig löpare, speciellt ”komplimanger”. ”Snygga ben” och ”snygg mage” är till exempel inget jag reagerar över längre. Däremot kan ”jag vill knulla dig” eller ”jag ska komma över hela din rygg” göra mig rädd. Precis som flera kvinnliga löpare i vår undersökning har jag råkat ut för många blottare genom åren – så många att jag har tappat räkningen och i princip alltid är beredd på att det kommer hända mig igen.

Enligt vår undersökning har sju procent av alla tillfrågade kvinnor råkat ut för blottare eller blivit antastade när de sprungit. Att det finns en risk att bli antastad som kvinnlig löpare har jag även blivit medveten om när jag sprungit lopp. Under Jamaica Reggae Marathon bedömde arrangörerna att jag skulle kunna bli påhoppad om jag sprang ensam.

De skickade därför ut en vakt som cyklade vid min sida under hela loppet. Incidenten har i dag blivit en rolig historia som mina vänner ofta drar på fester. Men den är egentligen inte speciellt kul – den handlar trots allt om att jag som kvinna inte ens kan springa ett lopp utan att riskera att bli utsatt för sexuella trakasserier.

Jag har reagerat på olika sätt när jag blivit utsatt för trakasserier i min vardag och som löpare. Ibland har jag sagt ifrån, ibland har jag varit tyst. Någon gång har jag blivit nervös och börjat skratta. Men varje gång har jag känt att jag inte gjort tillräckligt – att jag borde ha markerat hårdare.        

I augusti 2015 mördades Ida Johansson, 21, i ett motionsspår i Upplands Väsby. Hon var ute och sprang när hon överfölls och fallet döptes därför snabbt till joggingmordet i media. Efter händelsen uppmanades kvinnor att vara försiktiga och att till exempel inte springa med hörlurar. Det ledde i sin tur till en debatt om att kvinnors frihet inskränktes.

I forumet ”Springande Tjejer” ville många manifestera att kvinnliga löpare inte ska behöva vara rädda, och Facebook-eventet ”Spring med kärlek” startades. Omkring 20 000 svenskar anmälde sig och runt om i Sverige anordnades flera manifestationer mot rädsla. Eventet finns fortfarande kvar och i augusti 2017 planeras bland annat en runda för att hedra Ida Johanssons minne och samtidigt manifestera att kvinnliga löpare inte ska behöva vara rädda.

Även om joggingmord är mycket ovanliga så skapar sådana här händelser en otrygghet. De känslor som följer drabbar många och kan hålla i sig länge.
– Våra snabba rädsloimpulser väcks automatiskt vid sådana här händelser. Signalerna gör oss beredda på att fly, oavsett om hotet är verkligt eller inte, säger psykologen Anna Bennich Karlstedt.
 
Nästan 63 procent av alla kvinnor i vår undersökning har bytt runda, eller väljer att springa på andra tider på dygnet på grund av rädslan för att bli antastade eller påhoppade. Motsvarande siffra för män är under tolv procent. Löparen Margret Buchholz i Göteborg säger att hon, till skillnad från sin man, aldrig skulle springa i Slottsskogen när det är mörkt.
– Många säger att man ska vägra att vara rädd, men det är inte så lätt att välja. Allt som man råkar ut för i det vanliga livet påverkar en även som löpare. Jag har råkat ut för både blottare och blivit överfallen, och det gör att jag ofta vänder mig om när jag springer för att vara säker på att ingen är bakom mig.

Nästan 90 procent av alla kvinnor i vår studie har dessutom anammat en säkerhetsåtgärd. Det kan handla om att tala om för någon exakt var man ska springa, att springa med mobilen i handen, att alltid springa med andra människor eller att ha med sig pepparsprej. Även om sådana här säkerhetsåtgärder inger viss trygghet känner många kvinnor som Runner’s World pratat med ändå ett visst motstånd mot att behöva tänka på sådant här, bara för att man ska ge sig ut och springa.

– Här i Varberg skedde några överfall på en löparslinga förra vintern så jag gick och köpte pepparsprej. Men jag skämdes ändå över att jag var rädd – jag vill inte vara rädd och nojig, säger Hanna Erixon.

Nästan 18 procent av alla kvinnor i vår undersökning har blivit förföljda av någon under en löprunda. Gemma Safikhani var exempelvis med om en otäck händelse under en semesterresa i Turkiet. Gemma tränade inför en halvmara och ett långpass stod på programmet, men hon hann inte längre än fem kilometer innan hon fick en dålig känsla i kroppen. En kille på moped passerade henne en gång, vände om och kom tillbaka. När Gemma sprang över till andra sidan av vägen följde mopedkillen efter.  
– Jag blev jätterädd och tog upp mobilen och började ta bilder av killen.

Gemma sprang snabbare men mopedkillen fortsatte att följa efter henne. Efter flera kilometers jagande kom hon fram till hotellet och sprang in i lobbyn. Gemma vågade inte springa något mer på den semestern. Och det tog lång tid innan hon kände sig trygg även hemma i Sverige.
– I dag är jag mycket mer medveten om vad som finns runtomkring mig. Är det någon på andra sidan gatan kanske jag väljer en annan väg.

Psykologen Anna Bennich Karlstedt menar att ens sociala nätverk, som familj eller vänner, kan utgöra ett viktigt stöd när man har varit med om något obehagligt. Såväl praktiskt som emotionellt stöd från omgivningen är en viktig del i omhändertagandet för att återskapa en känsla av trygghet.

– Det är inte ovanligt att avfärda det som hänt med att det nog ”egentligen inte var så farligt – andra har ju råkat värre ut, jag kanske överreagerar”. Skam är en rätt vanlig reaktion, att man känner sig lite dum som reagerat överdrivet starkt. Men att känna skam efter en sådan här upplevelse, det måste vi hjälpas åt att sluta med, säger Anna Bennich Karlstedt.

Sexuella trakasserier är en slags påminnelse om att kvinnor är sårbara. Obehagliga upplevelser hänger ofta kvar, och et gör även saker man läser om i media eller får höra att vänner råkat ut för. Att känna rädsla är en överlevnadmekanism menar Anna, som förklarar att rädslans funktion är att få oss att agera.
– Impulsen är blixtsnabb och signalerar att vi ska hålla oss borta. Det här sker på en mikrosekund och går inte att tänka bort med rationella argument.

Om en kvinna säger att hon blivit sexuellt trakasserad under en löprunda utgår de allra flesta ifrån att det är en man som är förövaren – oavsett om det rör sig om en kommentar som ”snygg rumpa” eller om det rör sig om en blottare. RW:s undersökning visar också att en klar majoritet av de som trakasserar kvinnor är män. Det gör även en liknande undersökning som Runner’s World i USA gjort.

Det här betyder förstås inte att alla män är förövare. Men enligt Michael Kimmel, professor i sociologi på Stony Brook University i USA, utgör den här typen av sexistiskt beteende en del av en samhällsstruktur där vissa män känner ett behov av att visa att de har makten.

– Det offentliga rummet är fortfarande dominerat av män. Den här sortens beteende är ett sätt att visa att ”du befinner dig inom mitt område och jag ska visa att det är mitt område”, säger Kimmel.
Han menar att diskriminering på jobbet och att hålla en monolog i ett samtal är liknande beteenden, som män använder för att markera sin position i samhället. Nu är det givetvis stor skillnad mellan att begå ett överfall och att kommentera någons utseende – men i båda fallen har män såväl som kvinnor ansvar att markera att den här typen av beteenden inte är okej.

Det finns tyvärr ingen manual för hur en kvinna ska agera om hon blir sexuellt trakasserad under en löprunda. Varje kvinna måste själv göra en riskbedömning av situationen och sedan ta ställning till om det är värt att säga ifrån. Vad som däremot är tydligt är att både manliga och kvinnliga löpare bör ta sexuella trakasserier på allvar. Den här typen av beteenden begränsar våra möjligheter att kunna springa utan att behöva känna oss otrygga eller hotade. För även om du själv inte råkat ut för något och inte upplever det här som ett problem, så visar vår undersökning att du med stor sannolikhet känner någon som har varit med om något obehagligt under en löprunda – på grund av sitt kön. Det är illa nog.

(Klicka på bilden för att få upp den större)

SPRING MED EN POLIS

Runt om i Sverige arrangerar polisen ”trygghets-joggar”. Rundornas utformning varierar, men syftet är det samma – att öka tryggheten för löpare och förebygga brott. Ta kontakt med ditt lokala poliskontor för att se om det arrangeras trygghetsjoggar där du bor. Enligt Daniel Bredefeldt, regional samordnare för volontär-verksamheten i Stockholm, finns det även en rad saker du kan tänka på när du springer för att öka din säkerhet:

1. Spring med någon annan.
2. Ha alltid med dig mobilen.
3. Ta reda på mer om området du springer i. Information kan du få av din lokala polismyndighet.
4. Var uppmärksam på och medveten om din omgivning. Undvik hörlurar.

SÅ HANTERAR DU RÄDSLAN

Känner du dig rädd på ett överdrivet sätt? Upplever du att känslorna gör att du blir alltför begränsad i livet? Det finns hjälp att ta till. Enligt psykologen och psykoterapeuten Anna Bennich Karlstedt bör du, stegvis och kontrollerat, närma dig rädslan för att bearbeta den. Det här är hennes råd:

1. Lista olika rädslor och i vilka situationer de uppstår. Rangordna rädslorna och situationerna utifrån den grad av obehag du upplever.

2. Börja sedan att långsamt exponera dig för situationer som ligger långt ner på din lista, arbeta dig därefter uppåt.

3. Försök att stanna kvar i rädslan istället för att fly ifrån situationen, lägg märke till när den klingar av. Först när du känner att du kan bemästra situationen kan du ta nästa steg. Det här är svårt att göra på egen hand om rädslorna är starka, ofta krävs professionell hjälp av en psykolog.

4. Kom också ihåg att rädsla kan vara en indikator på att det här faktiskt inte är en bra plats att springa på.

FYRA LÄSARE BERÄTTAR

”När jag jobbade i Indien hände det titt som tätt att unga killar, stirrandes och fnittrandes, plockade upp sina mobiler och tog bilder när jag sprang. Det gjorde mig förbannad, jag hade inte alls lust att bli ett runkföremål. Ibland sprang jag fram och skällde ut dem med råge. En gång sprang jag till och med fram till en kille, ryckte telefonen ur handen på honom och hotade med att slänga den i havet. Jag gjorde inte det, men jag raderade alla hans bilder av mig.”

Kristina Liljas, Auckland, Nya Zeeland

”Jag har sprungit i många år och har råkat ut för en del otrevligheter, men inget som avskräckt mig från att fortsätta. Har snarare blivit mer beslutsam att fortsätta springa oavsett. Mer arg än ledsen liksom. När jag var runt 20 år dök en blottare upp mitt i joggingturen. Det var obehagligt men jag blev inte rädd, mer förvånad och äcklad. En äldre man, helt tragiskt. Det var mitt på dagen vilket nog gjorde att hela situationen blev mindre skrämmande. Jag polisanmälde aldrig, men så här i efterhand så borde jag förstås ha gjort det. Andra mer vanligt förekommande händelser under alla år som löpare är kommentarer av olika slag. Mestadels positiva, men det kvittar ju – varför ska jag bli bedömd överhuvudtaget?
Ett fåtal gånger har jag upplevt att jag blivit förföljd. Men då har jag tvingat mig själv att bli förbannad i stället för rädd. Några gånger har jag plockat upp en sten att använda som vapen om jag skulle behöva. Det är för jäkligt att man ska behöva vara rädd när man springer! Men jag tänker inte ge mig, jag tänker fortsätta springa mina rundor.”

Tove Frisk, Växjö

”Jag brukar springa på Gotland på somrarna. En morgon när jag sprang mellan åkrarna och lyssnade på Sommar i P1 såg jag hur en man stod vid sin bil och blockerade vägen. Jag fick en dålig känsla direkt och ringde till min man, men jag pratade så snabbt att han inte riktigt förstod vad som hände. Mannen vid bilen tittade inte på mig, men jag såg att han blottade sig. Jag var helt ensam och enda sättet för mig att komma förbi var att passera honom. Jag spurtade förbi och sen när jag kom hem satte jag och min man oss i bilen för att leta upp honom. Jag ringde också till polisen och anmälde. Efteråt blev jag fruktansvärt rädd och nojig.

Jag är psykolog och jobbar med brott mot barn, men kände ändå hur förminskad jag blev av folks kommentarer efteråt. Varför skrev jag inte upp registreringsskylten? Varför fotade jag inte av honom? Lång tid efteråt hade jag problem med att springa. Jag var tvungen att ha min man eller min mamma i mobilen under hela rundan. Hela händelsen förstörde mycket för mig – det är inte kul att springa när man är rädd.”   

Moa Mannheimer, Stockholm

”Det var vinter och efter tio på kvällen. Jag skulle springa runt Växjösjön. Då kände jag mig odödlig och var inte alls rädd trots att det var sent. När jag kom till den mörka delen av sjön mötte jag en man på cykel som sa något kryptiskt till mig. Jag hann inte uppfatta exakt vad han sa, men jag märkte att det skramlade till. När jag vände mig om såg jag hur han vände cykeln och kom efter mig. Jag började springa fort och fick en metallsmak i munnen. Jag sprang och sprang tills jag såg två kvinnor vid en bil som jag nästan attackerade. Kvinnorna skjutsade hem mig. Det här är många år sen, men sedan dess har jag aldrig sprungit ensam efter klockan nio på kvällen.”

Ina Lindén, Lund