Acklimatiserad
Torsdagen är snart över. Har världens längsta och mest omständiga Pre Race möte framför oss. Är det något Ironman organisationen är bra på så är det ta varje tillfälle i akt för att försöka stärka sitt redan starka varumärke. Personligen kräks jag på sådana försök och de ger en omvänd effekt på mig än den som de försöker uppnå. Man har nog av sådant på jobbet, eller vad säger ni?!
Nåväl, man får bita ihop antar jag. Veckan som passerat har varit helt magisk på alla sätt. Till skillnad från förra året är jag knappt nervös utan mest förväntansfull. Den stress och press jag upplevda förra året är knappt märkbar. Tycker mest det ska bli kul. Synd bara att det är en full Ironman, hade väldigt mycket hellre kört en halv. Kroppen är nog redo och återhämtad för 10h men frågan är om psyket är det?!
Folk tränar här som galningar. Alla man ser ska förhoppningsvis inte tävla utan är hangarounds som är här av olika anledningar. Stan är fullproppad av människor och i stort sett alla Brands som har försäljning mot triatleter är här och försöker propsa på dig prylar. Jag har visserligen tränat en del jag också men inte mer än vad som står på schemat. Senaste passen kändes riktigt bra och pulsen har normaliserat sig något jämfört under de första passen som jag gjorde.
Har spenderat mer tid på stranden än förra året. Försöker slappna av själsligt och insupa den fantastiska naturen och atmosfären. Folk som kan säger man ska hålla sig i skuggan och inte utsätta sig för värme. De kan dra åt helvete. Jag har inte rest över halva jorden för låsa in mig på rummet. Skiter i om det kostar några minuter på lördag. Jag tror snarare på min strategi. Själslig lycka och en överdos D-vitamin är mumma för en grå svensk. Bara se till man äter och dricker tillräckligt. Prove me wrong!
Imorgon tänkte jag bjuda på min race plan. Ingen idé kläcka den nu innan man vet bättre hur vädret kommer vara.
Mahalo!
Nelker

