Blogg

Alea iacta est


Första helgen i september har dom senaste åren vart synonymt med Umemilen, ett lopp som jag skrivit om många gånger förut. För mig har Umemilen alltid inneburit startskottet inför höstens stora mål, marathon, så självklart stod jag på startlinjen även i år för att kicka igång formen mot Chicago marathon. Dagen till ära passade Ume på att visa sig från sin bästa sida och bjöd på strålande sensommarväder, nästintill perfekta förhållanden för löpning om än något för varmt för min smak. Trots att jag gillar Umemilen stenhårt som lopp så har jag aldrig riktigt fått det att stämma där. Tror det har å göra med att jag dom senaste åren maratränat stenhårt under juli-augusti och helt enkelt vart för sliten / nedtränad för att få till ett bra millopp vid just den tidpunkten. Och i år var inget undantag. Tidigare idag när jag ställde mig på startlinjen var det i hopp om fetpersa men precis som vanligt så slutade det istället med ett magplask och idag blev magplasket hårdare än vanligt.

Har känt mig fruktansvärt sliten dom senaste veckorna, på gränsen till övertränad. Alla mina kvalitetspass har slitit mer än jag faktiskt tänkt. 20x1km, 4x5km, 10x2km, 20km marafart, långpass med fartökning osv. Däremellan så har jag som vanligt haft en tvångstanke om att fylla ut veckorna med 2mil distans varje dag. Jag har kört mina pass i dom farter som jag planerat men fått slita mer än tänkt. Så i början av veckan kände jag att jag var tvungen att trycka på pausknappen för att inte bränna ut mig helt. Det blev sparsamt med löpning hela veckan och även extra vilodagar så därför kändes det ändå rimligt att gå för pers idag.

Nydalasjön runt kan jag utan och innantill i sömnen. Senaste gången jag var här och tävlade var i våras i samband med Umeå Halvmarathon som slutade med PB på 1.19. Då öppnade jag första milen på typ 37.10 och kom ihåg att det kändes som uppvärmning så därför kändes det inte orimligt att gå för nånstans kring 36.30 idag. 


Det var många bekanta ansikten som trängdes vid starten och det kändes tryggt å veta att det skulle finnas draghjälp hela vägen in i mål. Strax innan start fick jag sån sjuk jävla ångest och nästan panikartade känslor inför smärtan som snart skulle komma för det var verkligen hur länge sen som helst sen jag sprang ett millopp. Positionerade mig långt fram och stack iväg alldeles för fort när startskottet ljöd. Klockan dom första kilometrarna på 3.30, 3.35 och 3.39. Efter det hamnade jag lite i ingemansland och fick springa solo i en kilometer vilket gjorde att jag tappade fart så när Tomas och Stefan kom ikapp nånstans efter 4km så tänkte jag ”perfekt, nu kan jag ta rygg på dom”. La mig bakom Tomas men upptäckte att han genast fick en lucka. Ökade farten för att täppa till den men kände att det inte gick. What the fuck? vet jag att jag hann jag tänka medan jag såg hur luckan bara blev större och större och benen darrigare och darrigare. Stefan var urstark och försvann ur min åsyn ganska omgående och då var det som om luften gick ur. Tappade all energi och lust att springa och när jag halvvägs insåg att det inte skulle bli nåt pers så la jag av. Drog ner på farten, blev omsprungen på löpande band och ville egentligen bara bryta. Tvingade dock mig själv att faktiskt springa klart för det är fan inte okej att bryta bara för att det inte går som man tänkt. Sista halvmilen hade jag verkligen svårt att pressa mig när det inte fanns nåt att springa för så farten blev vad den blev. Stannade klockan på 38.04 tror jag. Sämsta loppet på flera år. Orkade alltså inte ens hålla halvmarafart idag och det på samma bana som jag persade på i våras. Bedrövligt jävla dåligt.

Som straff stack jag ut för att springa bort dagens besvikelse det första jag gjorde när jag kom hem till Svallet. Fast så mycket till straff blev det faktiskt inte, snarare tvärtom, för det var en magisk fin sensommarkväll och benen bara rullade på. Helt plötsligt hade jag sprungit 22km utan att det känts speciellt ansträngande. 

Det första jag kände när jag gick i mål var såklart besvikelse. Det andra var panik. Panik över hur jävla dåligt det gått men också panik över hur det ska gå i Chicago om en månad. Det finns ju liksom ingen tid till att börja om med träningen nu, gjort är gjort. Tärningen är kastad sen länge. Sen kom jag ihåg att jag kände exakt samma sak efter förra årets Umemil men trots det så fixade jag sub 2.50 i Berlin ett par veckor senare. Milen är ju inte den flod som jag strävat efter att korsa, mitt Rubicon är och har alltid vart marathon. Och springer man inte snabbare än tröskel på träning så är det ju svårt å förvänta sig stordåd på 10k. Men lite bättre än så här hade jag ändå förväntat mig. 38.04 gör jag ju vilken dag som helst själv på träning i snålblåst och spöregn. 

Förhoppningsvis kan jag lägga det här bakom mig ganska omgående och börja blicka framåt. Den kommande veckan blir nog hyfsat hård, är lite sugen på att maxa en mil nu till veckan bara för att slå den här tiden och visa för mig själv att jag inte är så här dålig, men sen väntar Stockholm Halvmarathon som är den sista generalrepetitionen inför Chicago. Det är ju förvisso ett lopp som också gått åt h-e dom senaste åren och med mitt flyt just nu lär det väl bli samma sak i år. Men jag är helt övertygad om att jag ändå kommer kunna ge Chicago en match oavsett. För all min specifika maraträning det här året måste ju ha gett nånting. 3.58 min/km. Det är den fart som jag just nu är inställd på att hålla i Chicago. Då kommer jag att komma in på 2.47. För ett år sen klarade jag att hålla den farten i drygt 37km innan jag stumnade. Om en månad ska jag fan klara hela sträckan trots att jag suger på milen!

/Hörs



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Nu startar Outdoor Challenge 30/30 – häng med!!
Blogg

Nu startar Outdoor Challenge 30/30 – häng med!!


Utmaningen görs i samarbete med 2XU, och flera av deras ambassadörer kommer vara med och peppa i träningen. – För allt handlar om att ge träningsinspiration, och gärna att du kommer ut och genomför mycket av träningen utomhus.
Lördag den 1 september startar vi utmaningen och kör varje dag fram till 30 September. Gruppen finns på Runner´s Worlds Facebook och det är bara att klicka in och ställa en förfrågan om att gå med; så kommer du med! 
När du drar igång din träning, några säkert med text Tjejmilen som går just vår startdag, finns inga krav på fart, distans eller aktivitet. Det enda kriteriet vi har är att du ska genomföra någon form av träning som kräver att du byter om, i minst 30 minuter varje dag i 30 dagar. Du väljer själv träningsaktivitet så länge du själv definierar det som träning så räknas det.

Som extra bonus i träningsinspirationer kommer flera träningsprofiler ge tips på pass och motivera dig att hålla igång din 30 dagars ”tränings-streak”. Du kommer få backtränings-tips från orienteringsstjärnorna Karolin Ohlsson och Lina Strand. Fredagstips från löparprofilen Mustafa ”Musse” Mohamed om motivation och återhämtning. Mångsidiga Fanny ”fanny_josefine” Ahlfors inspirerar med inslag i gruppen. Dessutom ges tips om förebyggande träning och du kommer även kunna vara med på några tävlingar under vår gemensamma 30 dagars tränings streak!

OBS; Även om man inte kan köra 30 dagar i sträck kan man givetvis hänga på. Allt handlar om att inspirera till träning, och så mycket som möjligt av den utomhus trots att hösten smyger på.

Här hittar du in till Outdoor Challenge 30/30 på Runner´s Worlds Facebook

Posta bilder på instagram under #outdoorchallenge3030


Löparprofilen Mustafa ”Musse” Mohamed kommer ge tips i Outoor Challenge 30/30 gruppen kring motivation och återhämtning.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Toppa formen – på tre veckor!
Blogg

Toppa formen – på tre veckor!


Ingen löpare kan förvänta sig att ständigt kunna prestera på toppnivå. För att kunna vässa formen vid rätt tillfälle behövs det en genomtänkt strategi för att komma i absolut toppform till det lopp där du verkligen vill lyckas. Den går i korthet ut på att ge kroppen bästa möjliga återhämtning, så att du kan tillgodogöra dig all tidigare träningsmöda på bästa sätt. Samtidigt gäller det att ge de förberedande träningspassen inför loppet en mer och mer tävlingslik utformning.    

Det finns ingen magisk formel för hur man ska bli bäst när det gäller, eftersom vi människor är olika. Den optimala uppladdningen inför ett viktigt lopp ser därför också olika ut. Både fysiska och mentala faktorer spelar in i sammanhanget – det handlar i hög grad om att prova sig fram till något som fungerar för en själv. Men det hindrar inte att du kan dra nytta av vissa grundprinciper som erfarenhetsmässigt har fungerat bra för andra löpare, inte minst för att undvika de vanligaste misstagen.

De flesta löpare har till exempel svårt för att våga lätta på trycket i sin träning. När ett viktigt lopp närmar sig och de vet att de borde minska träningsmängden och vila mer, inbillar de sig ofta att de riskerar att tappa formen – istället för att spetsa den – om de drar ner på sin normala träningsdos.

Men om du har lagt upp en konkret plan för din formtoppning är det lättare att våga lita på den strategi som du har bestämt dig för att följa. Det handlar trots allt inte om att inta ryggläge på soffan veckorna närmast före loppet.

Dra ner på passen volymmässigt 

Det går självfallet utmärkt att tävla flitigt under en period utan att ägna sig åt annan formtoppning än att träna lätt eller vila någon dag före ett lopp. Denna period blir då en del av förberedelserna inför ett särskilt viktigt lopp. Men tre veckor före det lopp då du verkligen vill prestera på topp bör du börja anpassa din träning i detalj.

Absolut viktigast är att dra ned på träningen rent volymmässigt. En undersökning av löparna i universitetslaget i terränglöpning vid Taylor University i Indiana, USA visade att deras benmuskler blev mätbart större och kunde generera mer kraft efter ett par veckors reducerad träning inför ett viktigt skolmästerskap. De syretransporterande röda blodkropparna blev också fler, samtidigt som man såg en minskning av stresshormoner i kroppen. Deltagarna i undersökningen förbättrade sina tider med 2­–4 procent jämfört med vad de presterat i testlopp innan formtoppningen.

En reducering av träningsmängden kan innebära att du antingen tar bort hela träningspass, eller att längden på passen minskas. I praktiken blir det oftast en kombination av färre och kortare pass. Tränar du fyra pass per vecka eller mer kan du med fördel ta bort ett helt pass per vecka. Tränar du däremot bara två eller tre veckopass reducerar du helt enkelt längden på respektive pass.

Första veckan i en tre veckor lång tävlingsförberedelse kan en minskning på cirka 30 procent vara ett bra riktvärde. Vecka två kan du sikta på cirka 50–60 procent av din normala träningsmängd. Hur mycket du bör träna sista veckan före det aktuella loppet är en svårare fråga. Dels verkar det vara högst individuellt, dels beror det på hur kroppen känns dagarna närmast före start.

En sak vet vi – det går att sabotera ett viktigt lopp genom att träna för mycket eller för hårt sista veckan före loppet. Däremot går det knappast att vila sig ur form. Det gäller att våga vila trots att en viss tröghet ofta smyger sig på när man minskar sin normala träningsvolym och fyller på glykogendepåerna. Förklaringen är att ett gram med glykogen (kolhydrater) också binder tre gram vatten, vilket gör att kroppsvikten faktiskt ökar något under bra tävlingsförberedelser. Samtidigt är fyllda glykogendepåer en absolut grundförutsättning för att man ska kunna hålla farten uppe under loppet, särskilt på längre distanser.

För de allra flesta fungerar det bäst att lägga in en vilodag två dagar före loppet, och att jogga lätt 20–30 minuter dagen direkt före loppet. Många vill då också göra några korta koordinationslopp i aktuell tävlingsfart för att få känna hur kroppen svarar.

Testa inget nytt 

Annars bör innehållet i träningen under tre veckors formtoppning inte avvika markant från hur du annars tränar – det är snarare viktigt att hålla sina normala träningsrutiner. Du som normalt inte kör backträning eller löpskolning ska inte plötsligt börja ägna dig åt detta dagarna före ditt huvudmål för säsongen. Tar du inte massage regelbundet är det heller ingen bra idé att testa varken detta, egenmassage med foamroller eller extra rörlighetsträning i form av intensiva yoga-övningar.

Kör du intervallträning någon gång i veckan i vanliga fall, minskar du antalet upprepningar på liknande sätt som du minskar träningsmängden under en formtoppning. Ett pass där du tidigare genomfört fartavsnitt på 10 x 60 sekunder kan med fördel minskas till 7 upprepningar första formtoppningsveckan och sedan till 5–6 andra veckan. För att säkerställa att du ska kunna hålla din planerade fart i intervallerna och inte riskera att bli onödigt sliten i kroppen kan du också unna dig längre vila mellan fartavsnitten: öka exempelvis intervallvilan från 60 till 90 sekunder.

I början av sista veckan före ditt huvudlopp är det bra för både kropp och psyke att lägga in ett träningspass med korta intervaller. De får gärna gå i ett tempo något snabbare än ditt planerade tävlingstempo på den kommande tävlingssträckan. Spring exempelvis 5 x 45 sekunder med 60 sekunder vila mellan intervallerna. Syftet är främst att få fart på benen så att ditt planerade tempo i huvudloppet upplevs som relativt komfortabelt – när du väl ska upp till bevis på tävlingsdagen.

Tre veckor till toppformen!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Run in My World: Tokyo
Blogg

Run in My World: Tokyo


Löpningen har förändrats. Det är inte längre bara en hobby eller något man genomlider för att gå ner några kilon. Inspirerad av löparprofiler världen över har sporten i stället blivit en egen kultur och en livsstil. En samlande plats som hyllar olikheter och allas styrkor. Vi har, i samarbete med Jaybird, pratat med några av de här profilerna och frågat vad som gör löpning till det bästa sättet att närma sig en stad på. 

Här kan du läsa, med deras egna ord, om hur det är att springa i just deras värld.

* * *

När jag växte upp och fick ett kreativt jobb passade jag inte riktigt in i den traditionella löparkulturen. Och som löpare passade jag inte in i den kreativa scenen. Det var inte förrän jag började springa med The Bridgerunners 2012, som anses vara det första running crew:et, och Black Roses, som grundades av running crew-pionjären Knox Robinson i New York, som jag kände att jag hittade rätt. Mina två världar, löpningen och kreativiteten, förenades.

När jag flyttade tillbaka till Tokyo, där jag växte upp, hittade jag en liknande löpargrupp, Athletic Far East Club (AFE). Vi träffas och springer på onsdagar, men det är som att löpningen nästan kommer i andra hand, det viktigaste är att man umgås med kompisarna. Träningen blir av, men efter din egen plan. Och man ser löpare som man aldrig skulle trott vara löpare.


Klicka in här till hela Jaybird´s Run Wild Serie

Inom musiken eller modevärlden eller konsten tenderar människor att hålla sig borta från den traditionella sidan av idrott. Och inom den traditionella, hälsoinriktade idrottsvärlden ser man inte så många med kreativa yrken. Men inom grupper som AFE så träffar man likasinnade. Min grupp inspirerar mig, du kan vara musiker eller vad som helst, och det är det bästa. Det krävs bara en kropp för att kunna gå ut och springa, och när du har hittat en community med ett gemensamt intresse så kommer sammanhållningen automatiskt.



SEVÄRDHETERNA

Här i Tokyo slutar man inte jobba förrän ungefär klockan 19, så vi ger oss inte ut och springer förrän vid niotiden på kvällen. AFE träffas varje onsdagskväll vid ett badhus mitt i stan. Det är en väldigt typisk japansk grej, det där med badhusen. Jag gillar egentligen inte att springa där alla andra springer, som vid kejasarpalatset, men på onsdagarna springer vi raka vägen till Shibuyakorsningen, en riktig turistmagnet i hjärtat av Tokyo.  

Vi springer genom människohavet och ljusen mitt i stan eftersom det här inte är ett regelrätt träningspass, utan ett socialt pass. Tokyo blir allt mer populärt bland turister och vi välkomnar verkligen besökare. Och vem skulle inte vilja springa genom just Shibuyakorsningen? I vanliga fall stannar folk bara och tar en bild där, men när man springer genom den blir det en helt annan upplevelse.

Efter vår knappa halvmil långa löptur följer vi de japanska sederna och går till badhuset, som är som ett spa, och tvättar oss. Det är en väldigt gammaldags grej att göra.

LJUDEN
Att springa genom Tokyo är mycket mer fridfullt än man kan tro. Ja visst, det är hektiskt, men en annan typ av hektiskt än på många andra ställen. I Tokyo kan man höra sig själv tänka. Det är inte fullt så galet som det verkar.

Det finns gånger då jag bara vill komma bort från allt och inte lyssna på musik när jag springer, men jag springer ofta med musik. Musiken sätter tempot för min löpning. Det är så jag skapar spellistor. Jag har skapat en tillsammans med Jaybird och den har en mix av musik så att det alltid finns något som passar för just det pass du ska köra.

SMAKERNA
Efter våra onsdagspass går vi alltid ut och tar något att dricka. Om det är fint väder tar vi med oss några öl och går till en parkeringsplats nära badhuset där vi träffas. Jag brukar oftast köra på japansk öl. En annan favorit, som du kan köpa i livsmedelsaffärerna, är grönt te blandad med sake, som en drink. Det är uppfriskande!

Om vi inte hänger ute brukar vi gå till en kinesisk restaurang i närheten och äta stekt ris eller stekta dumplings.

STILEN
Löpningen i sig är en ventil där du kan få utlopp för de tankar du har i huvudet. Du springer och låter kroppen släppa loss. För mig, och många av mina lagkamrater som också har kreativa yrken, är löpningen också ett sätt att uttrycka oss genom vad vi har på oss.

Ja, man vill ju ha funktionella träningskläder, men man vill också känna sig bekväm. När jag bestämmer vad jag ska ha på mig när jag springer brukar jag utgå från en viss färgskala och inkluderar plagg som inte är löparkläder. Till exempel kan jag ha en keps eller hatt från min affär Union Tokyo – Tokyogrenen av L.A. Streetwear Boutique. Kläderna är inte designade för löpning, men de sticker ut och ger mig möjlighet att visa vem jag är. Att sätta ihop en cool löparoutfit och gå ut och springa är ett bra sätt att hitta sitt uttryck utanför sitt vanliga jobb.

KÄNSLAN
Det finns ett surr i Tokyo runt de Olympiska spelen som ska äga rum här 2020. Folk anstränger sig att leva mer hälsosamt och har till exempel börjat springa. Det är lite av en hemlighet ända tills du kommer hit, men Japan har en riktigt häftig löparkultur – det finns en enorm löparcommunity här. Olympiska spelen har verkligen uppmuntrat människor att komma ut och svettas.

* * *

Håll utkik efter kommande delar av Run My World i Runner’s World, och andra sätt som Jaybird utforskar den globala löparkulturen på.

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Bli magstark!
Blogg

Bli magstark!



Situps med vikt på raka armar

Ligg på golvet med armarna rakt upp mot taket. Håll en vikt i båda händerna (det kan vara en hantel, en viktskiva eller en medicinboll). Rulla nu upp, men benen raka och armarna fortsatt pekande upp mot taket, till sittande. Rulla fram så långt du kan på rumpan så att du siktar på att hamna uppepå sittknölarna och inte på svanskotan. Rulla sakta ner samma väg.


Diagonala fällknivar

Ligg som ett stort X på golvet. Res upp överkroppen samtidigt som du lyfter ena benet och strävar med motsatt hand mot foten. Sänk benet och överkroppen och upprepa likadant på andra sidan.

 

Hip circles

Stå på armbågar och tår. Börja med att lyfta upp rumpan mot taket. Gör sedan en stor cirkel, ut åt sidan, ner och vidare till andra sidan och upp, med höften. Gör några stycken och byt sedan sida. Cirklarna ska vara kontrollerade hela tiden.

 


Russian leglifts

Ligg på en bänk med benen utsträckta och händerna i ett fast grepp runt kanten på bänken, i höjd med huvudet. Utan att låta svanken böjas upp lyfter du nu upp benen så att de pekar rakt upp och sedan höften så att benen fortsätter rakt uppåt. De ska inte falla ner över ansiktet. Sänk sedan samma väg och se återigen till att inte benen faller över ansiktet, utan sänks ned lodrätt.

 

Dynamisk sidoplanka

Stå med armbågen och underarmen på en bänk, fötterna på golvet. Kroppen är utsträckt. Sänk höften mot golvet och pressa sedan upp den igen. Se till att kroppen verkligen är rak och att du inte böjer i höften.

L-sit

Sitt på rumpan och sätt händerna bredvid dina lår/din rumpa. Lyft upp rumpan uppåt, bakåt genom att dra ihop magen och trycka ifrån med händerna. Låt hälarna vara kvar i golvet första gången. Testa sedan att lyfta en fot och när du har tränat länge, båda fötterna. Du kan också göra det svårare genom att flytta fram händerna mot knäna.


Antal kommentarer: 1

kristina

Jag är så exalterad att min man är tillbaka efter att han har lämnat mig för en annan kvinna. Min man och jag har varit gift i ca 7 år nu. Vi är lyckligtvis gift med två barn, en pojke och en tjej. 3 månader sedan började jag märka något konstigt beteende från honom och några veckor senare fick jag reda på att min man ser någon. Han började komma hem sent från jobbet, han bryr sig knappast om mig eller barnen, Ibland går han ut och kommer inte ens tillbaka hem i ungefär 2-3 dagar. Jag gjorde allt jag kunde för att rätta till detta problem men allt till ingen nytta. Jag blev mycket orolig och behövde hjälp. När jag surfar på internet en dag kom jag över en webbplats som föreslog att Dr OGUNDU kan hjälpa till att lösa äktenskapsproblem, återställa brutna relationer och så vidare. Så jag kände att jag borde ge det ett försök. Jag kontaktade honom och berättade för mina problem och han berättade för mig vad jag skulle göra och det gjorde jag och han gjorde en stavning för mig. 24 timmar senare kom min man till mig och ber om ursäkt för de fel han gjorde och lovar att aldrig göra det igen. Ända sedan dess har allt återgått till det normala. Jag och min familj lever tillsammans lyckligt igen. Allt tack till Dr OGUNDU. Om du har något problem kontakta honom och jag garanterar dig att han hjälper dig. Han kommer inte att göra dig besviken. Maila honom på: [drogunduspellcaster@gmail.com]
1. Ta med din pojkvän tillbaka
2. Ta med din man tillbaka
3. Ta med din fru tillbaka
4. Ta med din flickvän tillbaka
5. Vinn lotteri
6. Främjande på kontor
7. hjälpa dig att bli gravid om du letar efter livmoderns frukt
8. Fullständig bot av någon form av sjukdom
9. äktenskapsengagemang och så många fler.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

En bra vecka


I onsdags började jag jobba efter nästan åtta veckors ledighet. Det var som vanligt för jävla skönt….att gå hem på eftermiddagen. Slocknade som en klubbad säl i soffan och hann aldrig ens tänka på att jag borde ha stuckit ut och sprungit istället. Hjärnan är liksom inte van vid massa ljud och andra intryck när den gått på lågvarv i två månader så det var verkligen syntax error i skallen efter första dagen. Är alltid rädd för att träningen ska bli lidande när jobbet drar igång men i år känns det faktiskt som det motsatta. Det är nästan så att det har vart positivt för löpningen att börja jobba konstigt nog. Jag har fortfarande vart tvungen att ta en powernap varje dag på eftermiddagen men jag har kommit på mig själv med att inte tänka så förbannat mycket på löpningen, inte försökt analysera, känna efter eller gruva mig inför hårda pass, jag har bara kört på och det har funkat över förväntan.

Just nu är jag inne i en lite hårdare träningsperiod. Förutom att bibehålla grundperiodens veckovolym har jag försökt springa mer och mer i min tänkta marafart (eller något snabbare) för att jobba med fartuthålligheten. Dock inte överfart. Att springa i marafart på träning mitt i en tung träningsperiod ska vara jobbigt. Det är inget man snyter ur näsan och man ska ha lite ågren inför varje sånt pass. Viktigt att komma ihåg är att man inte ska få panik om man börjar känna fradgan ur mungiporna tidigt in i passet eller om man börjar slänga med huvudet alldeles för mycket. Marafart på träning är jobbigt, det är helt normalt att känna att det här kommer aldrig att gå i 4,2 mil. Det är inte nu det ska kännas lätt utan om ett par månader. Det är lätt å säga men svårare att leva efter för jag brukar absolut få panik när jag känner att jag inte orkar hålla marafarten så länge som jag tänkt, börjar genast tänka massa negativa tankar och vill avbryta. Men jag har blivit bättre på att inte vara allt för hård mot mig själv.

Den här veckan har jag sprungit totalt 50km i marafart eller snabbare. Det är väl inget jag egentligen skulle rekommendera till nån som inte är en van löpare för det har vart rätt slitigt men nu så här i efterhand är jag rätt nöjd med mig själv måste jag erkänna. I tisdags körde jag 4x5km i maraansträngning som för dagen landade på 3.55-fart. 4×5 är ju ett av mina favvopass som jag kör året om men det är alltid lite nojjigt att genomföra dom för man vet ju aldrig på förhand om det ska kännas lätt eller jobbigt. I tisdags kändes det dock ganska lätt som tur var. Två dagar senare var det dags för 20x1km på inrådan av brorsan. ”-Testa det”, sa han. ”-För jävla bra pass”. Okej tänkte jag lite skeptiskt. På förhand lät det ju ännu tråkigare än 4×5. Grejen är att jag nästan helt har slutat springa typ 10x1000m som jag ofta gjorde förut. Att riva av tio tusingar i 3.25-fart har inte utvecklat min fartuthållighet alls tycker jag, därav min skepsis mot att springa dubbelt så många men det kunde ju vara värt att testa ändå. Sagt och gjort. Planen var att hålla halvmarafart och ta 60s joggvila mellan varje tusing. Totalt hamnade snittet på 3.43min/km efter 20 st men jävlar vad det slet. Direkt efteråt kände jag mig ganska fräsch och tyckte nog faktiskt att det var ett rätt bra pass men igår var benen helt döda. Idag var det dock dags för långpass med fartökning och det är också ett sånt där ångestframkallande pass. Första 2 milen i distansfart kändes lätta men när det var dags att öka farten så fick jag verkligen gräva djupt för idag kändes marafarten som milfart. Vek dock aldrig ner mig utan genomförde mina 10km strax under 4-fart och avslutade sen med ytterligare 5km för att landa på 140km den här veckan.

Förutom den maraspecifika träningen så tror jag mycket på att distanspassen ska vara långa. Och med långa så menar jag 90-100min, gärna ett par sånna i veckan utöver fartpassen. Personligen ser jag ingen mening med att springa 8-10km distans (om det inte är transportjogg eller liknande), jag tycker inte att det ger mig nånting för just marathon mer än att möjligen samla mil på hög. Jag tror att många som har farten för att göra ett bra marathon underskattar hårdheten som faktiskt krävs för maran, man vill ju inte att benen ska tvärdö efter 34km och att springa långa distanspass har iaf vart min nyckel till att kunna hålla ihop det på slutet. Om det är mil man är ute efter så tycker jag att det är bättre att samla dom i samband med intervallpassen. Säg att man kör 4x5km, det blir totalt 20km. Lägg till 5km uppjogg och 5km nerjogg så har man helt plötsligt 30km totalt istället. 

Har roat mig med att kolla igenom en hel del träningsprogram på nätet för att få lite inspiration och där skulle jag vilja påstå att korta intervaller generellt är överrepresenterade på bekostnad av långa intervaller men även långa trösklar och mängd. Varför är det så? För dom flesta av oss som siktar på en viss tid på maran så är det som jag sa tidigare inte farten i sig som är problemet utan att orka hålla den hela vägen. Att köra 200-ingar på 30s tycker jag därför inte ger mig nåt. Har också roat mig med att lyssna på podden Maratonlabbet som är lite underhållande. Tyvärr tror jag att deras sätt att tänka är lite symptomatiskt för många som siktar på marathon dvs man snöar in för mycket på detaljer och ser inte skogen för alla träd. Att hela tiden stirra sig blind på pulszoner, aeroba- och anaeroba trösklar, farter, program mm och vara en slav under det tror jag är en dålig väg att gå. Löpning är och ska inte vara raketforskning. Ju mer man springer desto bättre blir man. Jag springer för det mesta på känsla och låter andningen styra ansträngningen istället för pulsbandet. Dagsformen får sen avgöra vilket typ av pass jag ska köra, inte nåt träningsprogram. Det är väldigt sällan jag har planerat exakt vad jag ska springa för pass. Det är min filosofi. Men jag håller tummarna för att dom klarar sub3 i höst.

Chicago Marathon har börjat uppta en stor del av min tankeverksamhet just nu även fast det är ett tag kvar. Har börjat visualisera loppet mer och mer dom senaste dagarna och det brukar vara ett bra tecken. Kanske därför som träningen går så pass bra som den gör. Motivation är A och O. En annan nästan lika stor drivkraft till att träna hårt just nu är vikten. Fan, det blir svårare å svårare för varje år som går att hålla matchvikten. Det tog mig hela sommarlovet att komma ner på 70kg igen och ibland känns det som om jag går upp i vikt bara av att titta på mat. För inte allt för länge sen kunde jag utan problem trycka tre påsar chips i veckan, äta grädde och parmesan varje dag till pastan och dricka hur många öl som helst. Det kan jag inte längre har jag upptäckt. Är det så att bli äldre? Inte nog med att man kommer bli långsammare, kommer man å bli fet också? Fyfan! Speciellt efter långpass brukar jag se till att ha köpt hem chips eller godis som belöning men inte idag. Idag tänkte jag att jag skulle låta bli trots dagens 35km långpanna med fartökning. Det gick sådär. Jag har ICA, Hemmakväll och Videoteket inom en radie på 500m utanför min dörr men jag lovade mig själv att inte gå till nån av dom. Istället började jag rota igenom skafferiet. Mjöl, socker, smör. En förpackning frysta blåbär och en halv låda vaniljglass i frysen. Så just nu står det en paj i ugnen och väntar på att bli klar. Fyfan vad dålig karaktär man har. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att trycka hela formen ikväll.

Det här med vikt har alltid vart lite känsligt, i alla fall för mig för jag har aldrig vart nöjd med min kropp. Jag har heller aldrig sett mig själv som smal, tvärtom så tycker jag ofta att jag är ”tjock”. Smala människor har väl en platt mage? Det har inte jag, alltså kan jag inte vara smal. Anledningen till att jag nästan aldrig sprang i bar överkropp i somras beror på helt enkelt på att jag inte tyckte jag var tillräcklig smal för att få göra det. Men när man springer 14mil i veckan och har small slimfit i klädstorlek så har jag en viss förståelse för att folk inte tar en på allvar när man säger att man försöker gå ner i vikt. Därmed inte sagt att dom har rätt. Att vilja gå ner i vikt är inte enbart överviktiga personers rättighet. Det är lika mycket min rättighet även fast alla andra tycker att jag är smal. Och det är en jävla skillnad att springa med fem kilo för mycket på magen. Sen fattar jag ju att jag inte kan trycka en hel blåbärspaj eller stå och okynnesäta ost direkt ur kylskåpet på kvällarna som jag gör utan att det påverkar vikten. Men jag tänker alltid att jag kan springa bort allt det onödiga jag stoppar i mig. Nu har det blivit ganska uppenbart att jag inte längre kan göra det, eller att det åtminstone tar längre tid än tidigare, och då ökar också ångesten eller snarare rädslan för att bli tjock på riktigt. Är det värt det? Jag vet faktiskt inte. Jag kanske borde kasta hela pajen i soporna direkt? Om inte annat så är väl all den här ångesten en anledning god som någon att faktiskt börja äta lite nyttigare framöver, typ grönsaker och sånt.

Nästa vecka kör jag nog på som vanligt innan det är dags för en lite lugnare vecka som också innehåller höstens första tävling och förhoppningsvis ett kvitto på att jag är på rätt spår. Den som lever får se. 

/Hörds 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*