”Through the night, through the dawn, behind you another runner is born. Don’t look back you’ve been there/…/And you will run your time, a shooting star across the sky. And you will surely cross the line to pass on the flame”
Får man vara besviken trots att man precis persat? Jag gick för 2.52 och höll mina planerade tider nästan exakt på minuten fram till km 36, kanske var jag något före och hade en liten marginal. Sen kom hammaren. Det var jag inställd på. När hammaren kommer, vilket den alltid gör förr eller senare, så gäller det att vara stark mentalt. Det var jag inte idag. Jag vek ner mig. Började gå. Svor för mig själv. Såg 2.52 försvinna. Därför är jag så fruktansvärt besviken just nu. Mäktade i alla fall med en spurt sista kilometern och kom in på 2.55. Har svårt att glädja mig åt tiden just nu. Vafan började jag gå för med 2km kvar?
Kom ner till Holland i fredags eftermiddag, otroligt smidigt att ta sig tii Rotterdam från Arlanda. 2h flygresa till Amsterdam och sen en 30min tågresa från Schiphol. Möttes av strålande försommarvärme i Rotterdam. Hotellet låg bara ett par hundra meter från stationen, precis utanför startområdet
Middag på en uteservering och kolla runt lite i stadskärnan. Valet av middag föll på en restaurang som hade en stor skylt utanför där dom gjorde reklam för pastauppladdning inför loppet. Bra tänkte jag och brorsan. Tog varsin carbonara. Den smakade ungefär som pulversås från Knorr. Blev ett par cheeseburgare på donken efteråt.
Började lördagen med att hämta ut nummerlapparna på expon och kika runt lite där. Ingen jättestor mässa, ungefär i klass med Stockholm marathon. Lagom till lunch hade det börjat regna och blåsa rejält, tänkte att om loppet hade gått under dessa förutsättningar så hade det blivit en light version av Stockholm 2012. Pastalunch på Vapiano och sen kolla runt lite mer i stan, bla Erasmusbron som vi skulle springa över två ggr. Rotterdam känns inte som någon jättestor och spännande stad, snarare liten och familjär. Med regnet som piskade från alla håll och kanter fick det bli tillbaka till hotellet för att vila, hade ingen lust att knata runt i regn och blåst och bli förkyld. Blev heller ingen löpning under lördagen pga vädret.
Hade lite svårt att somna igårkväll men fick nog i alla fall 8h sömn. Starten för loppet var 10.00, en ganska perfekt starttid. Klev upp vid halv sju och käkade frukost och gick ut och kände på vädret. Det verkade lovande. Lite kyligt men solen sken och det blåste inte jättemycket. Sen ett par timmar med benen i högläge och ladda mentalt med bra musik.
Klädvalet blev till slut ganska enkelt med enda skillnaden att jag inte vågade använda mitt nya Asics linne oprövat. Har gjort det misstaget tidigare, att ta en helt nytt linne på lopp med resultatet att man fått skav från helvetet i armhålorna, hade dessutom inget vasselin med mig så det fick bli ett gammal beprövat kort.
På gatan utanför hotellet trängdes löpare från alla håll, vissa värmde upp och andra var på väg mot startfållorna. Kändes skönt att ha så nära start och mål, slippa åka tunnelbana och allt som kan strula, nu var det bara att kliva ut från hotellet så var man på plats. Joggade lite lätt nån km, tömde blåsan en sista gång i ett gatuhörn och sen var det dags att ställa sig i startgruppen. Jag hade hamnat i C och positionerade mig ganska snabbt långt fram. Kände omgående en frän doft av liniment och svett som spred sig när man trängdes där tilllsammans, vilken fantastisk doft det är!
Minuterna innan start spelades You’ll never walk alone och dom flesta sjöng med. Som Liverpool fantast kunde det inte bli vackrare än så just där och då. Pang! 10:00 ljöd en stor kanon och sen var vi iväg. Trångt som satan i början, fick sick sacka fram och tillbaka och fick inget riktigt flyt i löpningen, men tänkte att jag inte skulle förivra mig. Taktiken var att inte gå på som en ångvält som senaste maran utan springa smart, skitsamma om första kilometern skulle gå på 4.30, det är inte det som avgör maran.
Första femman klockades på 20.30 och det kändes lätt och fint. Erasmusbron var verkligen inte nån bro att tala om i jämförelse med Västerbron eller Älvsborgsbron. Oväntat mycket publik längs den första delen av banan, det var tjockt med folk hela tiden som hejjade. Passerade milen på 40.54 och det kändes som uppvärmning. Mellan 10-15km hamnade vi ute längs en cykelbana där det var lite mindre publik, dessutom lite blåsigt, men det fanns gott om klungor att lägga sig och ta skydd från vinden.
Andra milen klockades på 40.46 och passerade halvmaran på strax under 1.26. Banan var inte jätteupphetsande, särskilt inte dom delar som sprangs ute på vischan men det kändes över förväntan så här långt och jag låg bra till. Tredje milen var den som kändes absolut lättast och klockade den på 40.27. Det är vid 3 mil som maran börjar och nu var jag med i matchen, nu jeflar skulle jag hålla ihop det här.
Femman fram till 35km kändes helt okej även om dom första tecknen på trötthet började komma här men bet ihop och sprang den på 20.40. Nu var vi ute på vischan igen och det fanns inga ryggar att gömma sig bakom, hamnade helt solo och dessutom blåste det rätt rejält i motvind nu, så pass att jag började frysa en hel del. Så här långt hade jag bara druckit vatten, brukar alltid undvika sportdryck och kör aldrig med gels men nu kände jag att jag behövde lite energi. Skulle ha kunnat döda för en bit banan. Istället gick jag på sportdrycken och det dröjde inte många minuter innan magen sa ifrån, blev rejält illamående och trodde jag skulle behöva spy. Nu började km tiderna droppa rejält också, femman fram till 40 gick på 21.38 och här ville jag bara ge upp, nu var det jobbigt. Fixade den mentala kampen en bra bit men vätskestationen vid 40km gav jag efter och började gå. Inte för att jag hade kramp eller nåt, det verkade bara så förbannat skönt när man såg alla andra som gick. Svor lite för mig själv över att jag börjat gå, skrek till mig själv ”kom igen nu”, ”håll ihop det här” och det hjälpte men den 41a km gick på 4.57 och hoppet om att fixa målet var helt borta nu. Sista kilometern kan man alltid trycka på för då är det ju nästan slut, den gick på 3.58 och sen var det bara ett par hundra meter kvar. Passerade mållinjen på 2.55.20, får väl se vad den officiella tiden säger.
Eftersom hotellet låg så nära gick det snabbt att ta sig upp på hotellrummet, få av sig kläderna och hoppa in i duschen. Satan vad skönt det är att duscha efter en mara. Och satan vad ölen smakar bra. Kroppen känns faktiskt ganska fräsch, räknar med att komma igång med träningen i slutet på veckan. Nu ska jag smälta den värsta besvikelsen och sen njuta av att det ändå blev PB. Även brorsan krigade på och persade med 3.06.
/Hörs
Mannfred Mann – The Runner
