Blogg

Andreas is back!


Nu var det länge sedan det var höftmåndag med Andreas. Andreas har tränat skiten ur alpina landslaget och en drös ishockeyspelare länge. För länge om du frågar oss. Vi har inte fått ha honom för oss själva alls! Men igår! Vi fick äntligen göra tusen utfall och gunga med höften, vrida överkroppen och stå med fötterna inåt och utåt. Vem som helst skulle kunna göra ett sånt pass dötrist, men när man gör det med Andreas blir det inte bara kul – man vet att han vet exakt varför vi gör alla de där övningarna och även om man själv inte fattar så vet man att han vet vad han gör. Han är helt enkelt bäst. Och idag känns ljumskarna och höfterna lösare än på länge. Välbehövligt och skönt för ryggen som har fått sig en liten törn av någonting och gör lite ont.

(Det blev förresten inga burpees idag, som jag utlovade igår. Jag var på teknikpass i morse efter det vanliga passet, och jag trodde att det skulle vara bland annat burpees. Men det var boxhopp, hopprep och rodd. Och för första gången på mycket länge slängde jag faktiskt hopprepet i golvet och sa att ”Det här är skit och jag ger upp”. One of those days.)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Workshop, pullups och lite akroyoga på toppen


Lite akroyoga med sonen efter hans brottningsträning. Bara så där. Ett litet trick. Det är väldigt roligt att träna med honom. Han gillar samma saker som jag. Att vara stark. Och han hatar samma saker som jag. Att springa. Att köra akroyoga gillade han verkligen.

I lördags var jag på en muscle up-workshop. Nej, jag satte inte en muscle up den här gången heller, men ett par små steg närmare kom jag. Jag känner att jag har styrkan nu, nu gäller det framför allt tajming och teknik och där putsade vi ordentligt. Björk Odinsdottir från Crossfit Nordic, och hennes syster Tinna (som tävlar i Isländska landslaget i gymnastik), var otroligt bra och pedagogiska och fick mig att fatta lite mer om när man ska dra och när man ska kippa. Och fick mig att testa en strikt muscle up i räcke. Jag såg ut som en T-rex och det gjorde skitont i händerna. Eller strax nedanför händerna, eftersom man ska hålla False grip, alltså hänga i de små benknölarna som sitter precis där handen slutar, på lillfingersidan. (Det gör jätteont, för de är inte gjorda att hänga i med sin kroppsvikt, sa Björk. No shit, sa vi. Hon sa också att det blir bättre. Med åren…)

Nåväl, muscle upen kommer. Inte idag, men en annan dag.

MEN! På passet i morse var det två strika pullups x 6. Och jag klarade det. Min styrka i draget har blivit så otroligt mycket bättre sedan i höstas, allt tack vare coach Jakobs programmering. Jag hade aldrig nött chinups och pullups och kompletterande övningar, så mycket om inte jag fått det från honom. Och det känns så skönt att slippa fippla med gummiband bara för att man ska göra några få pullups.

Vi fick också göra excentriska handstående armhävningar. Jättelångsamt. En grym övning för er som vill lära er att göra handstående armhävningar. Man blir stark i den negativa fasen, alltså när du håller emot. Satsa på 5-6 sekunder ner.

I morgon blir det burpees!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Rotterdam Marathon – Race Report


”Through the night, through the dawn, behind you another runner is born. Don’t look back you’ve been there/…/And you will run your time, a shooting star across the sky. And you will surely cross the line to pass on the flame”

Får man vara besviken trots att man precis persat? Jag gick för 2.52 och höll mina planerade tider nästan exakt på minuten fram till km 36, kanske var jag något före och hade en liten marginal. Sen kom hammaren. Det var jag inställd på. När hammaren kommer, vilket den alltid gör förr eller senare, så gäller det att vara stark mentalt. Det var jag inte idag. Jag vek ner mig. Började gå. Svor för mig själv. Såg 2.52 försvinna. Därför är jag så fruktansvärt besviken just nu. Mäktade i alla fall med en spurt sista kilometern och kom in på 2.55. Har svårt att glädja mig åt tiden just nu. Vafan började jag gå för med 2km kvar?

Kom ner till Holland i fredags eftermiddag, otroligt smidigt att ta sig tii Rotterdam från Arlanda. 2h flygresa till Amsterdam och sen en 30min tågresa från Schiphol. Möttes av strålande försommarvärme i Rotterdam. Hotellet låg bara ett par hundra meter från stationen, precis utanför startområdet

Middag på en uteservering och kolla runt lite i stadskärnan. Valet av middag föll på en restaurang som hade en stor skylt utanför där dom gjorde reklam för pastauppladdning inför loppet. Bra tänkte jag och brorsan. Tog varsin carbonara. Den smakade ungefär som pulversås från Knorr. Blev ett par cheeseburgare på donken efteråt.

Började lördagen med att hämta ut nummerlapparna på expon och kika runt lite där. Ingen jättestor mässa, ungefär i klass med Stockholm marathon. Lagom till lunch hade det börjat regna och blåsa rejält, tänkte att om loppet hade gått under dessa förutsättningar så hade det blivit en light version av Stockholm 2012. Pastalunch på Vapiano och sen kolla runt lite mer i stan, bla Erasmusbron som vi skulle springa över två ggr. Rotterdam känns inte som någon jättestor och spännande stad, snarare liten och familjär. Med regnet som piskade från alla håll och kanter fick det bli tillbaka till hotellet för att vila, hade ingen lust att knata runt i regn och blåst och bli förkyld. Blev heller ingen löpning under lördagen pga vädret.

Hade lite svårt att somna igårkväll men fick nog i alla fall 8h sömn. Starten för loppet var 10.00, en ganska perfekt starttid. Klev upp vid halv sju och käkade frukost och gick ut och kände på vädret. Det verkade lovande. Lite kyligt men solen sken och det blåste inte jättemycket. Sen ett par timmar med benen i högläge och ladda mentalt med bra musik.

Klädvalet blev till slut ganska enkelt med enda skillnaden att jag inte vågade använda mitt nya Asics linne oprövat. Har gjort det misstaget tidigare, att ta en helt nytt linne på lopp med resultatet att man fått skav från helvetet i armhålorna, hade dessutom inget vasselin med mig så det fick bli ett gammal beprövat kort.

På gatan utanför hotellet trängdes löpare från alla håll, vissa värmde upp och andra var på väg mot startfållorna. Kändes skönt att ha så nära start och mål, slippa åka tunnelbana och allt som kan strula, nu var det bara att kliva ut från hotellet så var man på plats. Joggade lite lätt nån km, tömde blåsan en sista gång i ett gatuhörn och sen var det dags att ställa sig i startgruppen. Jag hade hamnat i C och positionerade mig ganska snabbt långt fram. Kände omgående en frän doft av liniment och svett som spred sig när man trängdes där tilllsammans, vilken fantastisk doft det är!

Minuterna innan start spelades You’ll never walk alone och dom flesta sjöng med. Som Liverpool fantast kunde det inte bli vackrare än så just där och då. Pang! 10:00 ljöd en stor kanon och sen var vi iväg. Trångt som satan i början, fick sick sacka fram och tillbaka och fick inget riktigt flyt i löpningen, men tänkte att jag inte skulle förivra mig. Taktiken var att inte gå på som en ångvält som senaste maran utan springa smart, skitsamma om första kilometern skulle gå på 4.30, det är inte det som avgör maran. 

Första femman klockades på 20.30 och det kändes lätt och fint. Erasmusbron var verkligen inte nån bro att tala om i jämförelse med Västerbron eller Älvsborgsbron. Oväntat mycket publik längs den första delen av banan, det var tjockt med folk hela tiden som hejjade. Passerade milen på 40.54 och det kändes som uppvärmning. Mellan 10-15km hamnade vi ute längs en cykelbana där det var lite mindre publik, dessutom lite blåsigt, men det fanns gott om klungor att lägga sig och ta skydd från vinden. 

Andra milen klockades på 40.46 och passerade halvmaran på strax under 1.26. Banan var inte jätteupphetsande, särskilt inte dom delar som sprangs ute på vischan men det kändes över förväntan så här långt och jag låg bra till. Tredje milen var den som kändes absolut lättast och klockade den på 40.27. Det är vid 3 mil som maran börjar och nu var jag med i matchen, nu jeflar skulle jag hålla ihop det här.

Femman fram till 35km kändes helt okej även om dom första tecknen på trötthet började komma här men bet ihop och sprang den på 20.40. Nu var vi ute på vischan igen och det fanns inga ryggar att gömma sig bakom, hamnade helt solo och dessutom blåste det rätt rejält i motvind nu, så pass att jag började frysa en hel del. Så här långt hade jag bara druckit vatten, brukar alltid undvika sportdryck och kör aldrig med gels men nu kände jag att jag behövde lite energi. Skulle ha kunnat döda för en bit banan. Istället gick jag på sportdrycken och det dröjde inte många minuter innan magen sa ifrån, blev rejält illamående och trodde jag skulle behöva spy. Nu började km tiderna droppa rejält också, femman fram till 40 gick på 21.38 och här ville jag bara ge upp, nu var det jobbigt. Fixade den mentala kampen en bra bit men vätskestationen vid 40km gav jag efter och började gå. Inte för att jag hade kramp eller nåt, det verkade bara så förbannat skönt när man såg alla andra som gick. Svor lite för mig själv över att jag börjat gå, skrek till mig själv ”kom igen nu”, ”håll ihop det här” och det hjälpte men den 41a km gick på 4.57 och hoppet om att fixa målet var helt borta nu. Sista kilometern kan man alltid trycka på för då är det ju nästan slut, den gick på 3.58 och sen var det bara ett par hundra meter kvar. Passerade mållinjen på 2.55.20, får väl se vad den officiella tiden säger.

Eftersom hotellet låg så nära gick det snabbt att ta sig upp på hotellrummet, få av sig kläderna och hoppa in i duschen. Satan vad skönt det är att duscha efter en mara. Och satan vad ölen smakar bra. Kroppen känns faktiskt ganska fräsch, räknar med att komma igång med träningen i slutet på veckan. Nu ska jag smälta den värsta besvikelsen och sen njuta av att det ändå blev PB. Även brorsan krigade på och persade med 3.06.

/Hörs

Mannfred Mann – The Runner


Antal kommentarer: 4

Frida Michold

Riktigt bra jobbat Anders! Än är det dessutom tidigt på säsongen:)


Anders Larvia

Det är tidigt på säsongen och nu kommer man förhoppningsvis slippa snön och slasket så det kan bara bli bättre träningsmässigt härifrån 🙂

Tack Lennart!

LG: kroppen känns oförskämt fräsch, kan gå som vanligt och känslan är som efter ett vanligt långpass, unnar mig nog hel vila imorn men smyger igång med ditt nya program sen


Anders Larvia

MB: nästan alla maror jag sprungit har bara vart på vatten, i Paris som jag sprungit 2ggr får man russin vid varje station och det passar mig perfekt. Kör alla träningspass utan energi också, ofta utan vatten också om det inte är 30 grader.

Blev avskräckt av både gels och sportdryck efter nåt av mina första göteborgsvarv då magen fick tokspel av det, man tappar ju så mkt tid av toabesök längs banan och jag låg dubbelvikt med magknip hela kvällen. Tänker att jag borde lära mig att ta in energi, kanske hade jag orkat hålla ihop loppet idag då. Till sthlm så kanske det är dags att träna på det. Team Asics är bara träningsupplägg, inget vad gäller kost och näring,


Anders Larvia

Grattis till en bra tid Mattias, höll koll på dig i resultatlistan 🙂 Trodde också att jag skulle stå pall vid 35k och hålla hela vägen, blev snarare förvånad att det kändes så pass lätt som det gjorde då. Men det är tidigt på säsongen och det kommer fler chanser 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Reality check


Första perioden av föräldraledighet kanske inte var en pappas motsvarighet till Navy Seals uttagningsprov. 10 dagar i Frankrike var som balsam för själen för både mig & barnen. Overklig tur med vädret och fick till hyfsad träning även om jag borde genomfört några längre och lugnare pass. När man ställs inför valet cykla 4-5h eller vara med sina barn på stranden ja då är valet enkelt……alltså skippa cyklingen. Fick istället bli ett par 1:30-2:30 timmars etapper i bergen och hoppas volymen från Fuerteventura sitter i ännu. Jag inbillar mig de gör det speciellt då jag känner mig fantastik stark hela passen igenom. Detta gäller cykel såväl löp.

För er som aldrig cyklat nere i sydfrankrike så kan jag varmt rekommendera det. Inte lika hardcore som Fuerteventura då det inte blåser ens i närheten. Omgivningarna man passerar under sina timmar i sadeln är sagolikt vackra och man upplever aldrig träningarna som långtråkiga. Vill man så kan man cykla i oändliga berg med önskvärd lutning. Finns även relativt flacka vägar att ta, bara hålla sig till kusterna. Finns en stor förståelse bland bilisterna så man behöver sällan känna sig hotad som man ibland tvingas göra i Sverige. Är man i lite halvknackig form så är det sällan långt mellan byarna i bergen och det finns alltid mysiga ställen stanna & ta en fika på. Som sagt, bara boka en flight till Nice och hitta ett lämpligt boende.

Rekommenderar valet av linjecykel bland bergen. Tempo funkar men säkerhetsmässigt och komfortmässigt är det bättre med racer. Jag hade en splitter ny Trek Emonda med effektmätare från Quarq. Riktigt kul jämföra med hur det var köra tempo. Framförallt nerför är det riktigt kul ha racer, på platten är det tvärtom.

Nästa söndag den 19:e april är det Cannes triathlon. Sjukt bra startfält precis som förra året och jag har inga förhoppningar få en topplacering. Är där för tävlingserfarenhet samt kul åka iväg med vänner och bråka. Många duktiga svenskar där i år: Björn Andersson, Nils Svensson, Henrik Törn, Viktor Milonjic m fl. Precis som mig är de nog mest där för några dagar av sol samt testa tävlingsformen. Distansen är perfekt, 2km simning, 80km av buckliga berg som avslutas med 16km fram & tillbaka på Croisetten. Förra året hade jag inte löptränat på tre månader så detta år lär det gå snabbare då jag är i typ min livs form bortsett från simningen.

Hoppas ni haft en grym påsk och vi hörs närmre inpå tävlingen så ni får mer info om loppet, stämningen & förutsättningarna. Ska bli bättre på fota.

Vill ni tjuvkika på min träning så finns jag på Suunto, Garmin & Strava. Bilder på instagram @nelker

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Training montage


Ölen är uppdrucken och pastan, godiset och chipsen uppätna, det enda som återstår är att komma i rätt sinnesstämning med den rätta musiken på resan ner mot Holland. En liten men ack så viktig detalj i förberedelserna inför ett lopp. Det kan vara skillnaden mellan ett PB och en DNF. Oavsett vad man gillar för musik så finns det bara ett alternativ att ladda med. Ingen untz untz musik eller andra moderna saker. Swedish House Mafia går fetbort. Skit i bits per minute, det är oväsentligt. Vi snackar 80’s action movie montage. Det fanns en tid då det var obligatoriskt för alla Hollywood filmer att innehålla minst en tränings/fighting scen med tillhörande musik. Det är den perfekta musiken att ladda med inför ett marathon. Blir man inte peppad av den här musiken är man antingen född på 00-talet alternativt tondöv. Eller så har man av nån anledning inte sett filmerna och kan förstå musikens innebörd. Då bör man givetvis genast se samtliga filmer och köpa alla soundtrack innan man springer sitt nästa lopp.

5. You’re the best (Karate Kid)


4. Iron Eagle (Iron Eagle)


3. Stand on your own (No retreat no surrender)


2. Danger zone (Top Gun) 


1. Valfri låt från något av Rocky soundtracken (tex Gonna fly now, Burning Heart, Eye of the tiger, Hearts on fire, No easy way out mfl)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Läsvärt om ortorexi


De flesta av oss som älskar träning älskar det verkligen. På riktigt och på ett bra sätt. Inte destruktivt och negativt. Men så finns det dem som hamnar i en ond cirkel av prestation, press, för mycket träning och för stort fokus på maten de stoppar i sig. De flesta av dem klarar sig genom att någon säger åt dem och de inser att de är på väg åt fel håll. Sedan finns det de som Lisa Jisei. De som bara åker längre och längre ner i den onda spiralen och landar i sjukdomen ortorexi, manisk överhälsosamhet.

Lisa har skrivit en bok om sin sjukdom och gett ut den på eget förlag. ”Jag är sjuk” är mycket läsvärd. Den handlar om Lisa och sjukdomen, men ger också en inblick i hur det blev så. Du får veta vad hennes nära kände och får läsa utdrag ur hennes dagbok från sjukdomstiden. Det är jobbigt, det gör bitvis nästan fysiskt ont att läsa. Men känner du någon med ortorexi, jobbar med träning, eller själv känner att du är på väg åt fel håll med din träning – läs boken! Den är inte lång, den är lättläst och den ger en mycket bra inblick i helvetet ortorexi.

Du kan också följa Lisa på hennes blogg på jagarsjuk.se.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*