Blogg

Andreas ”Magic hands” Öhgren


”Pang” sa det i ryggen, som jag skrev i förra blogginlägget, när jag hämtade på dagis, huksittande. Och även om jag körde hårt på ”det jag inte bryr mig om finns inte”-taktiken har jag oroat mig lite. Var det en bristning borde jag kanske göra något åt det och inte bara låtsas som ingenting. Där är PT-Andreas så himla bra att ha. Vi går dit varje måndag – och om man då har någon skavank kan men be honom kolla på den och oftast har han dessutom en lösning också och fixar med sina magiska händer eller ett par konstiga övningar. Igår sa jag ”Jag vill att vi kör rygg idag” och då gjorde vi det. Vi mjukade upp och vred och det var kalasskönt. Men det där onda i bröstryggen släppte inte. Jag bad honom kolla på det.

Han klämde lite och drog mig i vänster arm. ”Här har vi ju en betongplatta” utbrast han plötsligt och tryckte under skuldran, precis där det gjorde ondast. Ja, till och med jag kände att det var en hård knöl där, en muskel som inte ville samarbeta alls.

”Musklerna har blivit stela under lång tid och till slut blir dom ju sur”, sa han krasst på Timrådialekt och visade pedagogiskt genom att knäppa händerna jättehårt. Ok, i hear you. Musklerna är sur. Han masserade och drog i armen, tryckte och höll emot. Jag kved och svettades. Men det blev betydligt bättre! Och medicinen består i att stå mot en vägg med en boll på det onda, trycka till och röra vänster arm åt olika håll för att få det att lossa. Det var ingen bristning. Dom var bara sur. Det kommer att bli bra.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Alla har vi väl svagheter? Som man kan ignorera.


När det vankas stångkomplex vankas det också att få koll på sina svagheter. Ett stångkomplex innebär att man gör en serie övningar med skivstång utan att sätta ner stången mellan – det som står på tavlan. Det svåraste är att välja vikt, eftersom man vill landa på en vikt där även övningar som marklyft känns givande, men som också går att hysta upp över huvudet från nacken. Inte helt enkelt och kompromissen blir, för mig, alltid att marklyften blir för lätta. Inte jättekonstigt eftersom jag har 100 kg som max i marklyft och vette-fan-men-pinsamt-lite som max på push jerk från nacken.

Ännu jobbigare blev det när jag insåg att min svagaste punkt i komplexet inte var där man kunde tro, utan i frivändningarna. Snälla nån, liksom. Om någon vill ge mig en privatlektion i frivändningar kommer jag att vara evigt tacksam. Och bjuda på lunch. Jag skojar inte. En lunch och evig tacksamhet! Någon hugad spekulant på detta frikostiga erbjudande? Man får ju dessutom umgås med mig både under lektionen och under lunchen – värde uppskattat till flera miljarder kronor.

Men bortsett från frivändningarna var det kul. Jättekul!

Jag har något tok i ryggen, dock. Jag brukar inte dra på mig något som inte är ryggskott i ryggen, men för en vecka sedan drog jag till något uppe i bröstryggen. Jag tänkte som jag brukar ”Det går väl över om jag blundar för det” och taktiken funkade fint. Efter ett par dagar var det nästan borta. I torsdags skulle jag hämta på dagis. Jag satte mig på huk – big mistake – och sonen satsade allt han hade in i famnen på mig och jag fick huksittande ta emot en 18 kilos turbokula i mellangärdet. Det sa pang på samma ställe i bröstryggen och sen kunde jag knappt andas. Men jag höll jättegod min inför fröknarna och tänkte med lite ansträngd inre röst ”ignorera, ignorera”. 

Det har återigen funkat rätt bra. Det gör fortfarande ont, men inte alls lika mycket och jag kan träna, men jag vågar inte riktigt lita på kroppen just nu. Jag är lite rädd att det helt plötsligt ska göra jätteont och att jag ska tappa spänningen i hela bålen. Jag vet inte ens vad det är, om det är en bristning eller kanske en låsning. Men ”Det du inte bryr dig om gör inte ont” (gammalt djungelordspråk) har ju funkat hittills. Snart är jag tillbaka igen och jag ska inte hämta på dagis sittande på huk mer.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

SPIF Brottby Duathlon – 4:e plats


Fick en impuls köra Brottby Duathlon både för att få in ett fartpass samt testa löpbenen nu när det känns lättare i höga farter igen. Dessutom var det min hemmaklubb som var arrangör, ville visa mitt stöd till klubben som hjälper mig. Distansen var duathlonsprint, dvs 5 km löp, 20 km cykel + 2.5km löp. Karaktär – träningstävling.

Hade inga större förväntningar på mig, hoppades dock kunna knipa några platser samt minska avståndet till täten på cykeldelen. Sagt och gjort. Packade ihop en bag med diverse tävlingskläder och begav mig ihop med löpstarka Jakob Johansen till Brottby som ligger norr om Stockholm. Han knappt rigga min växlingsplats och byta om förrän det var dags ställa sig vid startlinjen. Kände igen ett par duktiga killar från tidigare år men de flesta var nya ansikten.

Klara, färdiga – GÅ! Skocken av sjuttio kompressionsklädda svenskar i trettioårsåldern drar iväg. 90% ligger i 3:25 fart första trehundra metrarna innan vi splittras upp. I täten ligger duathlonprofilen Fredrik Swahn ihop med fem-sex andra löpstarka herrar. Jag hamnar i den jagande klungan som består av ett liknande antal. Löpbanan är böljande och går på skogsstigar, innehåller dock en backe som är otäckt brant men annars går det att springa hyfsat snabbt. Vändpunkten ligger 1.25km ut så man springer till en början två varv á 2.5 km innan man växlar till cykel. Kände redan efter första varvet att jag hade väldigt lätt för springa uppför, på platten var det stabilt men nerför katastrof. Sannolikt har min frekvens inte riktigt infunnit sig så det var bara att göra det bästa av situationen. Växlade in som 8-9:e man efter 16:52 minuter, sliten som ett helvete (banan var sannolikt 400 meter kort).

Var rejält mycket snabbare än övriga klungan på växla så fick några hundra meters lucka redan från start. ”Ingen ska ligga på mitt hjul idag” resonerade jag och bombade på tills jag märkte att jag hade en betryggande ledning över mina efterföljare. Märkte efter några kilometer att det var en vit hjälm som närmade sig, sakta men säkert. Vid 9 km var den vita hjälmen om och förbi mig. Han saktade dock in vilket gjorde att vi åkte ihop resten av cykeldelen tills det var dags att växla. Under dessa 20 kilometer hade jag cyklat om åtminstone två personer som låg före mig och jag växlade in som sexa. Hade 25 resp 50 meter till framförvarande när vi gick ut på den avslutande löpdelen.

Tog några hundra meter innan jag fick ordning på benen men sen var det bara bestämma sig för hur mycket man ville lida denna dag. Hoppades nästan de framför mig skulle springa fortare så jag kunde sakta in men de såg krokiga ut vilket gjorde att jag var ”tvungen”att kriga vidare. Strax innan helvetesbacken lade jag in ett ryck, dammade på allt vad jag orkade uppför och fortsatte tills jag märkte att de hade givit upp hoppet om att gå om mig.
Fortsatte dock springa hårt hela vägen in i mål även om jag hade 4:e platsen klar. Var hög av att kunna springa hårt igen och ville att denna stund skulle vara för evigt. Så jävla härligt vara tillbaka igen och slåss om placeringarna!

Tränar på nu vidare så får vi se om jag kör Duathlon SM eller inte. Sugen är man ju….

Nelker

Kolfibermissilen upphängd bredvid Carl Norells snabba Argon.

Frau Milebreaker gjorde en solid insats!

Birdlegs kom 4:a…..det tar sig!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Är man inte bäst får man vara gladast


Tro’t eller ej, men jag är faktiskt inte bäst på crossfit. Med några få undantag har jag en bit fram till de bästa på passen. Undantaget marklyft där jag ligger i framkant. Men när det gäller att vara glad är det få som slår mig. Tänk på det nästa gång du känner dig lite dålig – du kan alltid vara gladast.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Morgon till havs


Jag började morgonen med att paddla kanot med Renata Chlumska. Det är lite så jag jobbar, ska jag göra något ska det göras ordentligt och med de bästa. Nu satt hon inte i min kanot, utan i en bredvid, i min kanot satt nämligen Cecilia Saxner från Friskispressen – en av de där man blir riktigt glad av att träffa på pressträffar. Det hela var alltså inte bara en plötslig paddellust så här på tisdagsmorgonen, utan en pressträff med Ahkka, ett outdoormärke från Ellos, som gjort en kollektion tillsammans med Renata Chlumska.

Vi kunde inte ha fått ett bättre väder. Det kändes till och med riktigt varmt där vi satt i kanoterna i solen. Dessutom var det nästan kav lugnt. Och tyst! Vi var ju mitt i centrala Stockholm, men man hörde knappt en enda bil. Nästintill magiskt. Det var alltså inte särskilt strapatsrikt på vår lilla paddling. Eller jo förresten, det kom lite svall från en av skärgårdsbåtarna och jag fick en sticka i fingret när jag skulle klättra upp på bryggan igen när vi hade paddlat färdigt. Ni hör ju!

Renata verkade väldigt jordnära, vilket känns otippat med tanke på att hon livnär sig på mer eller mindre galna äventyr. Och hon hade dessutom gjort stora delar av sin kollektion i orange. Jag älskar orange! Däremot älskar jag inte outdoor-livet, så kollektionen var förutom färgen, inte så mycket för mig. Men om jag ska till fjällen eller så i vinter åker jag hellre dit i hennes snygga kläder än i något jag har i garderoben hemma.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

I form i stugan


När man har en sommarstuga på en jättestor udde ut i Mälaren får man ibland träna på andra sätt än man är van. I helgen var det städ- hugg- och fixhelg. Vi avverkade träd, krattade, eldade och kånkade bräder från brädgården. Och jag älskar det! Nu högg jag inte så mycket med yxan som jag brukar – jag ville gärna hålla koll på min 4-åriga son som gärna drog omkring runt, och lite för nära, elden – men det blir ändå en hel del kroppsarbete på en sådan helg.

Men jag krönte naturligtvis helgen med ett pass som bästa coachen Jakob hade snickrat ihop – ett specifikt sommarstugepass där jag inte behövde något gym eller redskap. Däremot behövdes arbetshandskar eftersom det enda stället jag hittade att göra wallclimbs på var i grusgången och det gjorde skitont i händerna.

Och jag behöll handskarna på när jag skulle göra chins. Man vet aldrig vad som gömmer sig uppepå den där brädan man ska hålla sig i. Det kan ju vara spindlar, en skalbagge eller fan vet vad. Och när man har varit på brädgården och huggit med yxa har man tjänat in lite ”IIIIHHH en spindel”-pjosk.

I morse var det däremot gymdags igen. Det var en par-WOD med två AMRAPS (så många varv som möjligt) av 10 hantel-burpee-thrusters och 200 meter rodd och den andra var 15 tunga dips och 200 meter löpning. Om dipsen blev för tunga fick man skala ner lite i antal, och fick ta hjälp av lagkompisen som fick förnedringsputta upp en. Under genomgången brände min lagkamrat Rikard av 15 snabba dips. Sedan puttade han upp mig en gång och sa ”Nu orkar jag inte lyfta dig mer”. Det fick han göra ändå, latmasken.

Burpee thrusters och rodd var roligt och jobbigt. Den andra AMRAPen var jobbig, men inte rolig någonstans. Puttad i varenda dip och tungrumpe-springa 200 meter några gånger. Fy tusan! Det där med löpning, alltså. Näe. Höften kändes ok i alla fall.

I morgon är det löpningspaus på Nordic. Då blir det roligt i stället.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*