Blogg

SPIF Brottby Duathlon – 4:e plats


Fick en impuls köra Brottby Duathlon både för att få in ett fartpass samt testa löpbenen nu när det känns lättare i höga farter igen. Dessutom var det min hemmaklubb som var arrangör, ville visa mitt stöd till klubben som hjälper mig. Distansen var duathlonsprint, dvs 5 km löp, 20 km cykel + 2.5km löp. Karaktär – träningstävling.

Hade inga större förväntningar på mig, hoppades dock kunna knipa några platser samt minska avståndet till täten på cykeldelen. Sagt och gjort. Packade ihop en bag med diverse tävlingskläder och begav mig ihop med löpstarka Jakob Johansen till Brottby som ligger norr om Stockholm. Han knappt rigga min växlingsplats och byta om förrän det var dags ställa sig vid startlinjen. Kände igen ett par duktiga killar från tidigare år men de flesta var nya ansikten.

Klara, färdiga – GÅ! Skocken av sjuttio kompressionsklädda svenskar i trettioårsåldern drar iväg. 90% ligger i 3:25 fart första trehundra metrarna innan vi splittras upp. I täten ligger duathlonprofilen Fredrik Swahn ihop med fem-sex andra löpstarka herrar. Jag hamnar i den jagande klungan som består av ett liknande antal. Löpbanan är böljande och går på skogsstigar, innehåller dock en backe som är otäckt brant men annars går det att springa hyfsat snabbt. Vändpunkten ligger 1.25km ut så man springer till en början två varv á 2.5 km innan man växlar till cykel. Kände redan efter första varvet att jag hade väldigt lätt för springa uppför, på platten var det stabilt men nerför katastrof. Sannolikt har min frekvens inte riktigt infunnit sig så det var bara att göra det bästa av situationen. Växlade in som 8-9:e man efter 16:52 minuter, sliten som ett helvete (banan var sannolikt 400 meter kort).

Var rejält mycket snabbare än övriga klungan på växla så fick några hundra meters lucka redan från start. ”Ingen ska ligga på mitt hjul idag” resonerade jag och bombade på tills jag märkte att jag hade en betryggande ledning över mina efterföljare. Märkte efter några kilometer att det var en vit hjälm som närmade sig, sakta men säkert. Vid 9 km var den vita hjälmen om och förbi mig. Han saktade dock in vilket gjorde att vi åkte ihop resten av cykeldelen tills det var dags att växla. Under dessa 20 kilometer hade jag cyklat om åtminstone två personer som låg före mig och jag växlade in som sexa. Hade 25 resp 50 meter till framförvarande när vi gick ut på den avslutande löpdelen.

Tog några hundra meter innan jag fick ordning på benen men sen var det bara bestämma sig för hur mycket man ville lida denna dag. Hoppades nästan de framför mig skulle springa fortare så jag kunde sakta in men de såg krokiga ut vilket gjorde att jag var ”tvungen”att kriga vidare. Strax innan helvetesbacken lade jag in ett ryck, dammade på allt vad jag orkade uppför och fortsatte tills jag märkte att de hade givit upp hoppet om att gå om mig.
Fortsatte dock springa hårt hela vägen in i mål även om jag hade 4:e platsen klar. Var hög av att kunna springa hårt igen och ville att denna stund skulle vara för evigt. Så jävla härligt vara tillbaka igen och slåss om placeringarna!

Tränar på nu vidare så får vi se om jag kör Duathlon SM eller inte. Sugen är man ju….

Nelker

Kolfibermissilen upphängd bredvid Carl Norells snabba Argon.

Frau Milebreaker gjorde en solid insats!

Birdlegs kom 4:a…..det tar sig!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Är man inte bäst får man vara gladast


Tro’t eller ej, men jag är faktiskt inte bäst på crossfit. Med några få undantag har jag en bit fram till de bästa på passen. Undantaget marklyft där jag ligger i framkant. Men när det gäller att vara glad är det få som slår mig. Tänk på det nästa gång du känner dig lite dålig – du kan alltid vara gladast.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Morgon till havs


Jag började morgonen med att paddla kanot med Renata Chlumska. Det är lite så jag jobbar, ska jag göra något ska det göras ordentligt och med de bästa. Nu satt hon inte i min kanot, utan i en bredvid, i min kanot satt nämligen Cecilia Saxner från Friskispressen – en av de där man blir riktigt glad av att träffa på pressträffar. Det hela var alltså inte bara en plötslig paddellust så här på tisdagsmorgonen, utan en pressträff med Ahkka, ett outdoormärke från Ellos, som gjort en kollektion tillsammans med Renata Chlumska.

Vi kunde inte ha fått ett bättre väder. Det kändes till och med riktigt varmt där vi satt i kanoterna i solen. Dessutom var det nästan kav lugnt. Och tyst! Vi var ju mitt i centrala Stockholm, men man hörde knappt en enda bil. Nästintill magiskt. Det var alltså inte särskilt strapatsrikt på vår lilla paddling. Eller jo förresten, det kom lite svall från en av skärgårdsbåtarna och jag fick en sticka i fingret när jag skulle klättra upp på bryggan igen när vi hade paddlat färdigt. Ni hör ju!

Renata verkade väldigt jordnära, vilket känns otippat med tanke på att hon livnär sig på mer eller mindre galna äventyr. Och hon hade dessutom gjort stora delar av sin kollektion i orange. Jag älskar orange! Däremot älskar jag inte outdoor-livet, så kollektionen var förutom färgen, inte så mycket för mig. Men om jag ska till fjällen eller så i vinter åker jag hellre dit i hennes snygga kläder än i något jag har i garderoben hemma.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

I form i stugan


När man har en sommarstuga på en jättestor udde ut i Mälaren får man ibland träna på andra sätt än man är van. I helgen var det städ- hugg- och fixhelg. Vi avverkade träd, krattade, eldade och kånkade bräder från brädgården. Och jag älskar det! Nu högg jag inte så mycket med yxan som jag brukar – jag ville gärna hålla koll på min 4-åriga son som gärna drog omkring runt, och lite för nära, elden – men det blir ändå en hel del kroppsarbete på en sådan helg.

Men jag krönte naturligtvis helgen med ett pass som bästa coachen Jakob hade snickrat ihop – ett specifikt sommarstugepass där jag inte behövde något gym eller redskap. Däremot behövdes arbetshandskar eftersom det enda stället jag hittade att göra wallclimbs på var i grusgången och det gjorde skitont i händerna.

Och jag behöll handskarna på när jag skulle göra chins. Man vet aldrig vad som gömmer sig uppepå den där brädan man ska hålla sig i. Det kan ju vara spindlar, en skalbagge eller fan vet vad. Och när man har varit på brädgården och huggit med yxa har man tjänat in lite ”IIIIHHH en spindel”-pjosk.

I morse var det däremot gymdags igen. Det var en par-WOD med två AMRAPS (så många varv som möjligt) av 10 hantel-burpee-thrusters och 200 meter rodd och den andra var 15 tunga dips och 200 meter löpning. Om dipsen blev för tunga fick man skala ner lite i antal, och fick ta hjälp av lagkompisen som fick förnedringsputta upp en. Under genomgången brände min lagkamrat Rikard av 15 snabba dips. Sedan puttade han upp mig en gång och sa ”Nu orkar jag inte lyfta dig mer”. Det fick han göra ändå, latmasken.

Burpee thrusters och rodd var roligt och jobbigt. Den andra AMRAPen var jobbig, men inte rolig någonstans. Puttad i varenda dip och tungrumpe-springa 200 meter några gånger. Fy tusan! Det där med löpning, alltså. Näe. Höften kändes ok i alla fall.

I morgon är det löpningspaus på Nordic. Då blir det roligt i stället.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Visuellt Challenge Fuerte


Halva Ironmans är det nya svarta för mig. Även om kroppen inte är som hos en nyfödd Thomsongasell känner jag mig relativt fräsch i musklerna och motivationen är på topp. Försöker följa Björns återhämtningsschema så gott det går även om det tar emot. Största skälet är för jag känner mig stel & öm där min skada härjade. Nog ingen fara utan bara gnälliga mjukdelar då de inte är vana att köra så hårt & långt ännu. Nog lika bra vara på den säkra sidan.

Kommande två månader har jag inga tävlingar inplanerade vilket känns tomt. Kan bli en spontanare i Duathloncupen alt löptävling men i dagsläget inte aktuellt. Fokus nu blir istället 6-8 veckor av kontinuerlig träning, helst utan avbrott. Vill få löpningen på plats samt träna bort obehaget som uppstår när jag klivit av cykeln och börjat springa…

Här kommer några bilder från loppet:









Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tillbaka i (och på) boxen


Tillbaka i min komfortzon och tillbaka på Nordic. Det känns jätteroligt att ha varit ens en liten del av helgens lyckade halvmara, men nu är det nog med löpning för min del för en längre tid framöver. Jag är inte skapad för att springa. ”Vi föds till att springa” säger en del, och det må så vara, men i så fall har jag vuxit ifrån det. Höger höft är inte riktigt sig själv, det känns liksom inte som att den sitter fast ordentligt när jag tar löpsteg. Jag försökte springa över ett övergångsställe i morse, men det gick den inte med på. 

Därmot låter höften mig göra vad som helst utöver just springa. Just nu är jag egentligen i mitt idealläge – kan inte springa, men kan göra allt annat. Tillbaka på Nordic i morse var mina ben snälla mot mig och lät mig knäböja tungt och hoppa upp på boxen utan att kännas av särskilt mycket alls. Däremot känner jag att jag inte vill utmana den mer än nödvändigt, så jag bestämde mig idag för att inte springa Tough Viking 10 maj. Jag vill verkligen inte riskera att skada mig på riktigt. Det är inte värt det. Jag får köra Tough Viking en annan gång.

Så nu är det 100% crossfit igen, och cykling till jobbet ibland för att få lite kontinuerligt flås. Nu är det full fart upp i ringarna, för där går det just nu lite trögt framåt. Och det är ju inte så konstigt när mina lats är dumma i huvudet och inte fattar när de ska jobba. Coach Jakob har upptäckt att mina lats inte kopplar in när det ska, så nu får jag göra en del kontaktövningar för latsen. Till exempel den på bilden. Den ska egentligen göras i en cablecross, men eftersom mitt gymkort till det vanliga gymmet slutat funka så fick jag improvisera med ett par gummiband i pullupsräcket. Ta tag i banden, släpp upp skuldrorna, och sedan handlar allt om att placera skuldrorna rätt, se till att latsen spänns och sedan långsamt dra ner armarna och behålla spänningen så långt det är möjligt. Och så gör man det igen. Och igen. Tills de hajar! Latsen alltså.

Och jag tycker att det är roligt att träna, även om det inte ser ut så. På den här bilden ger jag fokus ett ansikte.

Foto: Björk Ódinsdottír (Alltså bild 2. Den första har jag tagit alldeles själv.)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*