Äntligen ljus i sikte


Hallå!

Länge sedan jag dryftade tankar och uppdateringar här på bloggen men har inte känt mig särskillt inspirerande. Mina tankar har istället varit åt det omvända hållet vilket känns bäst hålla för sig själv. Frågar man runt bland aktiva idrottare som haft en hektisk period som gått bra så är det inte ovanligt de drabbas av en såväl fysisk som psykisk svacka efteråt. Det dagliga livet & tillvaron känns tuff och en sliten oduglig kropp på det påverkar humöret. Post Marathon Syndrome gånger två. Hade en fruktansvärd sådan svacka efter Kona 2013 samt -14. Trodde mest det berodde på jetlaggen men nu efter Fuerteventura upplevda jag samma sak vilket fick mig ur balans. Svårt förklara det för omgivingen som tror man är på topp medan man själv bara vill lägga sig ner & dra nåt gammalt över sig. Nu har jag i alla fall slutat tycka synd om mig själv och lyckats vända träningen till det bättre. Är tyvärr inte i samma form som jag var i april men nu börjar jag kunna lita på kroppen igen och känner hur musklerna tar till sig träningen. Har några skavanker som jag övervakar så gott jag kan då säsongen är långt ifrån över.

Vad som händer härnäst?!

Jag tänkte blåsa ur mig fullständigt nu på lördag då mina vänner i Saltjöbadens Triathlon arrangerar sin tävlingspremiär. Killarna är superseriösa i sitt upplägg så jag misstänker det kommer bli ett superevent i fin miljö. Perfekt med en sprintdistans dessutom också då man inte behöver återhämta sig nämnvärt. Sådana race brukar boosta motivationen också efteråt vilket man inte kan få för mycket av. Har inga större ambitioner på resultat utan kör full gas som vanligt från start till mål. Allla som är i vägen skall bekämpas! Har tyvärr inte simmat mer än 4 gånger senaste månaden så det blir att jaga på cykeln….

Nästa anhalt är Halmstad 11.3 den 27:e juni. Det var hyfsat magert initialt då Motala & Vansbro sugit upp många ur Sveriges elit men nu såg jag på listan att några kvicka pojkar anmält sig. Har landställe i krokarna & tränat tusentalsmil på dessa vägar vilket ger mig ett övertag men hoppas det blir en bra fight. Oavsett så är det bra åtta veckor före Kalmar få ett formbesked så man vet vad man har jobba med inför sista träningsblocket. Bantypen passar mig. Medströms på simningen, blåsig samt ondulerad cykling för en platt & snabb löpning. Siktar självklart på förstaplatsen men tror & hoppas Jonas & Rickard kommer jaga som rabiesgalna djur i min närhet.

Är det någon mer än jag som längtar till juni är över?! Värre schema än i december med events & stök.

Hörs på den!

Nelker

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Let’s knäböj!


En av mina PT-lärare, Erik Börjesson, har en utmaning på Instagram – 30 dagar då du ska sitta i en djup knäböj i fem minuter och hänga i ett räcke fem minuter varje dag hela juni. Jag högg tag i knäböjsdelen direkt. Det är nämligen ett utmärkt sätt för mig att bli av med spänningar i löndryggen. Testa själv! Vad händer med dig när du sitter i en djuuuup knäböj fem minuter om dagen? Kommer du djupare i din knäböj? Förbättras rörligheten i dina fotleder? Släpper det i bröstryggen? Det kan hända massor av saker, testa! Oavsett vad som händer – kroppen kommer att tacka dig!

(Har du möjlighet – häng också fem minuter om dagen. Jag ska göra det de dagar jag är på gymmet.)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Drar din kropp tre liter milen?


Ja, det här är ett jättekänsligt ämne, men jag kan inte låta bli att gå in och peta lite, ifrågasätta och irritera. Jag måste få veta hur andra tänker om det här. Vi börjar från början.

Jag stod och bytte om i omklädningsrummet på mitt gym och hörde hur de andra pratade om mat. Den vanliga diskussionen om tillskott eller inte tillskott – jag har hört den många gånger förut. En av tjejerna säger att hon inte äter tillskott ”Men mina mellanmål är ju typ ägg och kycklingfilé”. Jag tänkte inte så mycket på det precis då, men något gjorde att jag inte kunde släppa det hon sa.

Med vilken rätt bygger vi upp kroppar, för vårt eget höga nöjes skull, som måste utfodras med så mycket mer mat (framför allt protein) än kroppens grundbehov? Med vilken rätt belastar vi hela systemet – miljön, djuruppfödning och så vidare – bara för att bygga mer och mer muskler?

I augusti kommer vi att slås ner av nyheten att nu var jordens resurser slut för i år. Resten av året tullar vi på framtidens resurser. Hur kan man då med gott samvete luta sig tillbaka efter sitt träningspass och ta sig en kycklingfilé och två ägg till mellis? Nej, förmodligen gör det knappast från eller till om en person äter lite kyckling mer eller mindre, men se till den större bilden. Jorden klarar inte av oss som det är – och att då blunda för det och leva som om ens egen kropp är viktigare än det framstår som mer och mer obegripligt ju mer jag tänker på det.

”Jaså, här sitter hon och kastar sten i glashus” tänker du kanske nu. Ja, jag tränar mycket. Ja, jag äter kött, men har dragit ner betänkligt på det av miljö- djurhållnings- och hälsoskäl. Och jag har faktiskt dragit ner på mängden mat i stort också. Jag klarar mig utmärkt på lite mindre. Frågan är ju hur mycket mer man egentligen måste äta när man tränar. Individuellt naturligtvis, men många känner nog inte efter, utan äter bara mer för att de vet att de tränar.

Och nu blir det extra känsligt: Testar du att dra ner och känner att du inte fungerar utan ditt proteinbehov som ligger högt över basbehovet, ja då kanske du av miljöskäl inte kan fortsätta träna så hårt. Precis som att du kanske får göra dig av med din Hummer som drar tre liter milen. Det funkar helt enkelt inte i längden. Vi kan inte nöjesköra runt i kroppar som drar tre liter milen.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nya utmaningar


En fantastiskt rolig mara helg är över och den motsvarade verkligen alla förväntningar! Känner mig otroligt priviligerad att få vara en del av Team Asics Go Run It. Nu var det inte bara loppet som stod i fokus, det var minst lika kul att få träffa teamkompisarna igen och såklart alla fantastiska människor runt omkring hela gruppen; LG, Jonas, Jenny, Camilla, Herman och Luca. Förutom att träffas innan loppet för fotografering och allmän pepp så träffades vi även igår på Asics butiken hela gänget för att diskutera loppet, blicka framåt mot nya utmaningar och ännu mer fotografering. Och givetvis fira att den första utmaningen blev så pass lyckad som den blev. Ibland måste löpning faktiskt få vara kladdkaka, ballonger och serpentiner och inte bara snor och svett.

För egen del blev årets ASICS Stockholm Marathon en dyrköpt historia. Jag sprang som sagt hela loppet med knäont till och från och kände direkt jag gick i mål att nåt var fel. Såhär med facit i hand borde jag såklart ha brutit redan på Strandvägen men där och då fanns det inte på kartan och som det känns nu rankar jag nog lördagens lopp som det lopp jag är allra mest nöjd med med tanke på mina dåliga erfarenheter från Stockholm tidigare. Men smärtan jag hade igår var ingen vanlig ”efter-marathon-träningsvärk”, under gårdagens fotografering i samband med vår träff haltade jag omkring mest hela tiden med en huggande smärta i knät. Tryckte i mig en halv karta voltaren vilket inte hjälpte ett dugg och tänkte att nu är sommaren förstörd. Såg mig själv ståendes inne på gymmet hela sommaren med crosstrainer och cykel. Kunde knappt gå på hela dagen och att resa sig från sittande läge var en omöjlighet. 

Lyckades få tid hos naprapaten direkt på morgonen idag som tur var. När jag klev in på Teamed imorse var jag inställd på att domen skulle bli en lång rehab period, för smärtan som jag känt sedan målgången har känts helt fel och galen som att nåt är riktigt fel. Efter en undersökning av knät sa han bara ”du kommer kunna springa igen inom loppet av ett par dagar”. What? Som det kändes där och då var det en omöjlighet. Problemet enligt honom var att jag sprungit hela maran med högerknät vinklat inåt vilket skapat en belastning på insidan av knävecket och en muskel som heter popliteus och det är den som orsaker den knvhuggande smärtan och gör att jag inte kan sträcka ut benet utan att det känns som tusen knivhugg. Grundorsaken till det, konstaterade han, är att jag är för svag i röven och dessutom har ett begynnande löparknä. Smärtan från popliteus kan botas genom att man sätter tryck på muskeln och när han gjorde det med sina tummar såg jag stjärnor för ett tag och hade en nära döden upplevelse. Men kort därefter försvann smärtan mer och mer och efteråt kändes det mycket bättre, inte helt bra, men bättre. Nu kan jag gå obehindrat och känner bara av smärtan när jag går i trappor. Fick instruktioner att sätta tryck på muskeln de kommande dagarna för att råda bot på smärtan samt köra lite rehab övningar, dels för löparknä men också för att stärka upp sätesmuskeln. När vi var klara med behandlingen och jag skulle ta på mig byxorna råkade det ramla ur en halv karta voltaren ur ena byxfickan. Riktigt såg hur det svartnade i hans ögon och jag fick ett långt föredrag om hur jävla dumt det är att käka diklofenak, med all rätt förmodligen. Har man behandlat Stefan Holm och andra friidrottscelebriteter vet han nog vad han pratar om. 

Just nu känner jag mig lite lugnare men fortfarande inte helt säker på att det kommer gå så bra som naprapaten beskrev det. Jag tar en dag i taget. Löpning är en hemsk drog när man är skadad. Istället laddar jag mentalt för nästa utmaning för Team Asics Go Run It….ULTRAVASAN 90km! Snacka om utmaning! Jag är egentligen inte så nervös som jag borde vara, målet blir att ta sig runt, tiden oviktig. Har funderat ett tag på att prova på Ultra eftersom jag tror att det skulle passa mig rätt bra – en seg jäkel som är mer uthållig än snabb – det blev lite tidigare än planerat. Så om jag bara blir frisk och kan börja springa så kommer sommaren ägnas åt att förbereda sig för 9mils löpning i terräng. Självklart i nya fräscha Asics Trail kläder

Nu när den första utamningen är avklarad frångår jag mitt tidigare koncept med bra låtar på temat löpning och kör istället dagens låt, det bästa just nu. Och just för stunden är det här det bästa man kan lyssna på här och nu.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ny vecka – nytt PR!


Varje vecka borde börja med ett nytt personligt rekord. Det är liksom en positiv start. Idag blev det PR i Turkish Getup med en 22-kiloshantel. Jag har tagit 20 kilo tidigare, men då har det vinglat betänkligt på vänster sida. Idag var det otroligt stabilt på båda sidorna. Jag tackar coach Jakob för bra programmering som gjort min överkropp både stark och stabil, och tackar mig själv för att jag har kört passen och sett till att bli stabil och stark.

Heja mig! Nu kör vi vidare den här veckan! Satsa på att pusha dig själv lite extra på något av veckans pass, försök att få till ett PR eller åtminstone ett pass där du känner att du är oövervinnerlig.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Workout Åre dag 2


Dag två i Åre bjöd på sol, brottning, yoga och möra lår. En så kallad bra dag, helt enkelt. Direkt från sängen gick vi ner till Magnus Ringbergs yoga, lite skrynkliga och trötta. Jag hade aldrig yogat för honom förut, men det visade sig bli en av de absolut bästa yogatimmar jag har upplevt. Inte den skönaste – långt ifrån. Det stramade, gjorde ont och stretade emot. Men genom intrikata rörelsemönster guidade han oss till öppnade höfter och utsträckta lår, rumpor och bröstkorgar. Helt underbart! Alla som har chans att yoga för Magnus Ringberg – do it!

Efter en lång och skön frukost gick jag in i stora salen för en AMP-klass. Jag gick själv utbildning i AMP (Athletic Movement Performance) tidigare i våras, och det är ett jätteroligt gruppträningskoncept av Linus Johansson och Erik Börjesson. När man får chansen att träna för några av sina förebilder måste man ju ta den! Vi gick på alla sidor på fötterna och gjorde goblet squats och sprintade, som om vi inte skulle göra något annat den dagen.

Problemet var bara att man skulle göra det.

Bara en liten stund senare mötte jag, mycket stelbent, min Ruffie-kompis Marie. Låren ville ta lunch, jag ville köra Ruffie. Och jag bestämde. Ut och plantera Marie i låtsasgräset bara med en väl avvägd nacksving. Nej, så funkar det ju inte. Dels gör man inte så på Ruffie och dels gör man inte så med Marie. Inte bara för att man vill vara snäll, utan för att hon är som en blandning mellan en sengångare, buffel och igel. Henne välter man inte bara så där. Vi hade fruktansvärt roligt och blev otroligt trötta. Och snygga!

Det är jag och Marie längst ner till höger. Jag har snott bilderna från Veronica Björnum som var instruktör tillsammans med Musse Hasselvall.

Efter Ruffie var det lunch och gofika innan det var dags för Yinyoga med Johanna Andersson. Kroppen bara ”Aj och tack”.

Sen var det sedvanligt bastubad och middag. Det går inte att inte älska Workout Åre. Redan innan transferbussen till flyget har lämnat hotellet längtar man tillbaka. Det är så fantastiska människor man får umgås med, träna med och basta med. Thomas och Marianne Berglöf och Therese Nordfeldt – nästa år när det är 10-årsjubileum – gör inte om något. Vi vill ha det precis som det är. För att det är årets bästa helg!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in