Appappappapp…


Jag är på appjakt. Vilka är de coolaste, bästa och hetaste tränings- och hälsoapparna? Har ni några förslag? Vilka använder du och varför är de så bra? Är du en appare, så skriv jättegärna en kommentar här på bloggen och dela med dig av dina bästa.

Det här med träningsappar är ju fantastiskt! Jag tränade under hela min mammalediga tid med Nike Training club. Det var superkul och funkade jättebra för mig eftersom jag tränade mest hemma då. Bra form kom jag i också. Nu tränar jag nästan aldrig hemma, men de veckor då det känns svårt att få ihop träningen önskar jag ibland att jag hade appen kvar (jag fick ta bort den för att den tog så mycket plats i telefonen). Det är ju så lätt att sätta igång den och dra av en halvtimme i vardagsrummet innan resten av familjen har vaknat.

Nästa träningsapp jag ska skaffa är nog en app där jag kan logga mina personliga rekord i crossfit-grejer, både rena styrkeövningar och benchmark-pass. Jag har inte alla PR i huvudet, och det kan vara ganska bra att ha lite koll på dem. Om någon har ett tips på en enkel app som passar mig får gärna tipsa om den också.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Status uppdatering


Har inte haft nån inspiration att blogga alls den här veckan. Inte förrän idag. Kroppen har vart så extremt seg efter förra helgens fjällöpning. I måndags tog jag mig inte upp ur sängen bokstavligen. Kände mig som en 90-årig gubbe redo för hemmet. Hade sån enorm träningsvärk i muskler jag inte visste existerade och dessutom fruktansvärt ont under fötterna pga det steniga underlaget kombinerat med den relativt tunna sulan. Unnade mig en vilodag i alla fall innan jag kastade mig över LGs program. Det är ju inte särskilt mycket tid kvar att spela på så jag ville verkligen få in alla pass den här veckan. Körde igång och betade av pass efter pass men kände att kroppen inte svarade. Fick slita för varje meter. Det kändes jobbigt att ligga och tugga vanlig distans. Farter ska vi inte prata om. Ett av veckans fartpass var 2x7km i 4.00-4.10-fart. Efter första intervallen ville jag kräkas och då är det bara 2 månader sen jag höll den farten i 42,2km. Det kändes som om kroppen strejkade varje gång jag knöt på mig skorna. Inte göra ont eller så men i behov av vila. Så igår tog jag ett moget beslut; att ställa in gårdagens tänkta pass. Det är ju ingen mening att springa när kroppen säger ifrån.

Vaknade med en bra känsla imorse. Kroppen kändes mycket fräschare. Långpass stod på schemat. Minst 3 timmar. Det märks att man vart borta ett tag när man inte tänker på att ta mig sig vätska. Var säkert 20 grader redan när jag stack ut. Öppnade lugnt och försiktigt i 5.20-fart och började tugga på. Efter drygt 2mil var jag tillbaka hemma och passade på att dricka några munnar vatten och letade fram en Snickers som åkte ned i fickan. Benen kändes fräscha så jag ökade farten. Sista milen gick under 5-fart utan att kännas jobbigt. Stängde av klockan precis på 40km med en riktigt bra känsla.

Hela veckan har mållinjen i Mora känts mer och mer avlägsen. Men efter dagens pass är jag övertygad om att jag ska kunna ta mig i mål. Idag sprang jag 4mil i 5-fart utan energi och skulle utan problem ha kunnat fortsätta. Jag kommer inte till start med de bästa förutsättningarna men det är bara gilla läget. Jag har ju ytterligare två veckor på mig att klämma in ytterligare nåt långpass och en hel del mil utöver det. Nästa vecka börjar jag även jobba igen efter 8 veckors ledighet. Det känns lite jobbigt. Eller för jävlig jobbigt rent ut sagt. Men den vanliga ångesten som alltid brukar infinna sig har inte gjort det. Alla tankar på Ultravasan och att hinna komma iform tills dess har tagit upp allt fokus. Kommer nog få en chock på onsdag när semestern är slut på riktigt och verkligheten hunnit ikapp.

Det märks att det är nära när man börjar fundera på klädval, upplägg och andra saker som hör lopp till. Starten 05.00 känns inte så där jätterolig. Dessutom ska vi ju ta oss till Sälen från Mora innan så det kommer inte bli många timmars sömn den natten. Funderar på klädval och skor. Hur gör man med frukost och mat? Det lär nog gå åt en 6-7000 kcal. Kanske dumpa en väska halvägs med ombyte? Springa med vätska? Försöker också föreställa mig hur kroppen kommer kännas efter 6-7 mils löpning. Det är okänd terräng och en ny upplevelse. Oavsett hur det kommer gå så är jag riktigt taggad nu. Livrädd men förväntansfull. Om mindre än två veckor är det dags att skriva ett nytt kapitel och förhoppningsvis kunna titulera sig Ultralöpare efteråt.

/Hörs

Dagens låt: dagens tips är CMT Crossroads, ett tv program där Nashville möter andra genrer. I varje program framför två artister varandras musik tillsammans i nya arrangemang. Genom åren har mängder av storheter vart med; John Mayer & Brad Paisley, John Fogerty & Keith Urban, Lynyrd Skynyrd & Montgomery Gentry, Def Leppard & Taylor Swift, Emmylou Harris & Mumford and Sons mfl. Ett av mina favoritavsnitt är Katy Perry tillsammans med Kacey Musgraves. Lyssna och njut.

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

@MB: vilken halva är mest teknisk? Funderar på om man skulle köra trailskorna till Evertsberg och sen byta till DS Trainer, eller kommer det mycket teknisk terräng även efter Evertsberg?



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hejdå semester, hej vardag!


Semester kan ju vara helt underbart, och det har den också varit. Jag är inte så väderkänslig, även om det är tråkigt när vattnet inte blir så varmt, men det har väl aldrig hindrat mig från att bada! Jag är nu tillbaka i Stockholm, lite mer solbränd, lite mer förslappad men mycket mer utvilad och laddad inför en rolig höst! Jag har redan tjuvbörjat lite den här veckan när jag har varit hemma ensam (lämnade man och son på Gotland några dagar) och börjat träna på Nordic igen. Det känns aldrig helt bra efter fem veckor av ”nu ska jag träna mysiga grejer och sånt jag är bra på”-träning. Nu är det tillbaka i verkligheten igen, lite tyngre och lite svagare. Men snart är jag på banan igen.

Och jag har också börjat köra PT-kunder igen! Och det är ju så roligt! De ger mig så mycket och jag hoppas att jag också ger minst lika mycket tillbaka till dem. Träningsvärk åtminstone. Igår fick jag bland annat träna Marie och Sofie som också verkade laddade inför hösten.

Vi körde bland annat kompisutfall. En övning som är toppen för stela höfter som behöver lite kärlek. Dessutom är det tungt så det räcker och blir över för låren. Ta tag i händerna på en kompis som du står mitt emot. Stå brett isär med fötterna. Sjunk ner i ett sidoutfall tills rumpan är i golvet. Dra er upp med hjälp av varandras händer, men ta så lite hjälp som möjligt. Pressa med det böjda benet och håll det raka så rakt som möjligt på vägen upp. Gör varannat ben, ungefär 10×3 repetitioner. Happy hips!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Taper Time


Hallå!

Sista veckan av hård mängdträning fördrevs nere i Cannes. I ärlighetens namn fanns de superba träningsmöjligheterna med bland faktorerna som avgjorde beslutet att hastigt och lustigt åka ner hit. Man får vara smått självisk om fler gynnas, eller?!
Nåja, barnen har inte direkt klagat då de fått bada i varmt & klart medelhavsvatten från morgon till kväll. Lite skillnad från bacillfyllda bassänger i kalla Sverige som tyvärr var alternativet. Vore synd klaga men det var nästan för varmt och skönt för kvalitativ träning. Simma var magiskt om man gjorde det före förmiddagsbrisen rörde upp vågorna. Cykla gick ok om man stack ut tidig morgon eller sen kväll samt höll till på högre höjder. Springa var nästan omöjligt men tur i oturen så har jag ett problem med hälsenan vilket gjorde att jag vilade från nästan all löpning i veckan som gick. Har börjat få bukt med det och ska inte vara något problem inför Kalmar.

Tror man kan argumentera länge och väl om man verkligen gynnas av den typen av cykling som man gör här nere strax före den bantyp som jag ska tävla på. Den är långt ifrån tävlingsspecifik och cykla linjecykel är ju inte heller direkt som att ligga i tempoställning. ”Cykla som cykla” är nog en generalisering som inte riktigt stämmer men jag tror ändå jag fick ut mer positivt av cykelträningen här nere än vad jag hade fått hemma i Sverige. Dessutom hade jag osannolikt gjort lika långa pass då jag har en tendens vända hem om det är under 15 grader och regn. Höll dock på tappa självförtroendet helt då min wattmätare på linjecykeln är av ett annat märke än den på tempocykeln samt visar ganska rejält mycket mindre. Utan vetenskapliga bevis påstår jag att den visar ca 4-6% mindre allt annat lika. Den är som tur är konsekvent men det gav ändå hjärnspöken när man behöver bekräftelse på vägarna. Man får gång på gång bevis på att man inte kan jämföra watt sinsemellan, speciellt inte om mätarna är från olika märken och sitter på en annan cykel.

Fick ihop 11 timmar cykel inkl 4700 höjdmeter fördelat på tre pass, sprang endast 13km fartlek men lyckades simma hela sex gånger på sju dagar vilket är något typ av rekord för mig. Alla dessa simpass var inte jättelånga men lever ju efter devisen ”antal meter per vecka” och inte per dag. Dessutom ifrågasätter jag som oftast alla mängdfascister som bara matar på enorma hästpass utan få någon nämnvärd utveckling år efter år. Kan det vara så att en äldre person ska försöka hitta fart snarare än uthållighet vilket är just det som börjar bli svårare och svårare när man passerat 30-35 år?! Får ofta kritik för hur jag tränar men än så länge har det ju gått ganska ok trots jag sällan kör dessa ”livsviktiga” långpass. Självklart måsta man ibland simma, cykla & springa långt men inte varje vecka året runt. Om man inte badar i tid & fint väder förstås?!

Börjar finslipa min race plan men de sista detaljerna kommer jag besluta om först närmre inpå då vädret har en sådan enorm påverkan på loppets utfall. Hoppas på liknande förhållanden som 2013 snarare än 2014 även om löpningen var mer skonsam -14 tack vare de regnskurar som föll. Ska förklara varför. -13 blåste det en stark sydvästlig vind, -14 var det mer rakt västlig. Sydvästlig vind ger väldigt mycket medvind på banan och den motvind man behöver tampas med får man tidigt när man fortfarande är fräsch och positiv. Västlig vind ger snedvind merparten av cyklingen vilket inte håller ner hastigheterna speciellt men man får en trög känsla under loppet och måste trixa med en krängande cykel vilket sliter på rygg, axlar och core muskulatur. Detta går sedan ut över löpningen medan det förstnämnda alternativet skonar kroppen mer. Detta är hur jag upplever det iaf, finns säkert dem som tycker tvärtom. En sak är säker, blåsa kommer det göra. Oavsett om det står 2-3 m/sek i prognosen så är det sannolikt 7-9 m/sek på Öland. 2012 är undantaget. Året som Gud & domarna glömde 🙂 Det svåra med cykeldelen för mig detta år kommer vara hålla igen. Är i så sjukt bra cykelform och det känns förjävligt inte kunna få visa det och sätta en elak bike split. Triathlon handlar tyvärr om disponering & kontroll. Kommer bli äckligt svårt inte haka på de som passerar mig eller inte köra ikapp och om de som ligger före. 250-265 watt, no more – no less.

Har ingen direkt strategi för simningen annat än simma så fort & smart jag kan utan bränna krut. 1:01, 1:04 eller 59 minuter är skitsamma. Det får bli som det blir. Löpningen är det eviga kruxet men det får bli på känsla. Tänkte klippa första halvmaran runt 1:30h isch sen ta det därifrån. Har en fåfäng idé komma in under 3:05h någongång och då krävs det en ganska skyndsam inledning även om 4:15 min/km inte är några galna farter. Kommer få  äta upp att jag skriver det här men det är ok. Man kan aldrig bli bäst om man inte vågar förlora här & där.

Adieu!

Michel


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Fjällöpning


Kom precis hem till Svallet efter en helg i Jämtlandsfjällen som fick avsluta en riktigt bra träningsvecka och den första riktigt hårda veckan sen mitten på maj. Haltar lite lätt pga träningsvärk i rumpa och vader, känner mig grymt stel och osmidig men känner ingenting på utsidan av knät trots att jag ganska direkt hoppade på en 120km vecka från i princip ingenting. Klart att kroppen protesterar en aning. Har tappat rätt mycket av hårdheten som jag hade i våras men kan ändå summera ett dubbelpass i torsdags på närmare 30km och nu i helgen 3,5h löpning på fjället i lördags och 2,5h idag. Det tar sig.

I lördags morse stack jag och min kompis Robert till Jämtland. Vi stannade till i Åre och laddade upp med ett Super Cheese & Bacon Meal på Sibylla innan vi fortsatte mot Storulvån och Jämtlandstriangeln. Initialt hade vi tänkt att springa triangeln som dom flesta gör men det fanns inte en enda sovplats kvar på Blåhammaren så istället bestämde vi oss för att bo på Storulvån och springa olika dagsetapper. Med facit i hand så blev det nästan bättre. Fjällöpning är verkligen utanför min comfort zone men efter en helg i Jämtland så kan jag i alla fall förstå tjusningen med det. Jag kommer aldrig att springa nån fjällmara och kommer alltid att föredra asfalt men det har sin charm måste jag erkänna.

Väl framme i Storulvån bytte vi om direkt och tog sikte på Sylarnas fjällstation. Avståndet dit var 16km och jag visste som sagt inte vad som väntade. Den första stigningen med ganska knixigt stenparti var en chock för kroppen men efter ett tag kom jag in i rytmen. Km tiderna landade på ca6.20min/km så det var bara sluta bry sig om dom. Tiden gick förvånandsvärt fort, det var inte alls lika monotont som asfaltslöpning, det gällde att hela tiden att hålla koll på var man satte fötterna och samtidigt försöka njuta av vyerna. Vädermässigt kunde vi inte ha fått bättre väder; 10-12 grader, strålande sol och ingen vind. Kortbyxor och t-shirt när vi sprang över snö.



Dom 16km till Sylarna tog ca 1h och 40min. Där tog vi en liten paus, satte oss i solen, njöt av utsikten och käkade Snickers. Magiskt. Totalt fick vi ihop 32km löpning och nästan 3,5h nettotid. Det blev en hel del småstopp för att stanna och dricka vatten ur bäckar.

Löpning i fjällen behöver inte vara spartanskt med tält och konserver. Storulvåns fjällstation hade det mesta man kunde önska sig. Lite dyrt kanske med tanke på att standarden är typ vandrarhem men absolut värt det då alternativet är att tälta och käka bullens pilsnerkorv. Vi slog till på en tre rätters meny på kvällen, riktigt gott med god mat och öl efter en dag på fjället.


Imorse vaknade vi upp till inte lika bra väder men det såg helt okej ut. Började dagen med en stor frukostbuffé i restaurangen som var riktigt prisvärd och som grädde på moset serverades nygräddade våfflor med sylt och grädde som avslutning. Vid 10-tiden stack vi ut med Blåhammarens fjällstation som mål. 12km uppför. Benen var rätt slitna sen gårdagen och det blev inte bättre av kuperingen och höjdmetrarna. Men det gick okej och vi kom till slut fram till Blåhammaren. På väg upp funkade t-shirt bra även idag men när vi vände för att springa tillbaka åkte jackorna på. Himlen började bli mörkare och mörkare och regnet hängde i luften. Ganska omgående på hemvägen började de första dropparna komma och med det även åska och blixtar. Jag är jäkligt rädd för åska normalt och höll nästan på skita på mig när det small uppe på fjället. Det finns ju inte ett träd och man är ju högsta punkten där uppe. Kände hur hjärtat började slå fortare och omedvetet ökade jag farten rejält, som tur var gick det ju nerför hela vägen hem även om nedförslöpningen nästan var jobbigare pga alla stenar och rötter. 



Som tur var kom vi ned med livet i behåll, precis i rätt tid, för lagom till vi lämnade Storulvån öppnade sig himlen rejält och regnet började vräka ner. 

Summerar en riktigt bra helg med två dagars löpning som verkligen kommer göra gott inför Ultravasan. Sprang in mina nya Asics Fuji Racer som funkade perfekt. På ett par ställen var vi tvugna att vada över bäckar, jag orkade inte ta av mig skorna utan plumsade i och blev dyblöt men skorna torkade nästan direkt.

Imorn tänker jag unna mig en vilodag för kroppen är som sagt rejält sliten efter en hård vecka, men sen hoppar jag på LGs program och matar på med mängd dom få veckor som återstår. Jag insåg nu att trail är nånting helt annat än vad jag trott och på det sättet var det bra att få en liten försmak av vad som väntar i Dalarna. Att springa över myrar, våta spänger och stenig obanad terräng var mycket jobbigare än jag trott. Jag kommer vara riktigt glad om jag överlever Ultravasan och hamnar på en snittid kring 7min/km. Det finns nog också en risk att jag kanske måsta bryta, men målet är att ta sig i mål.

/Hörs 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Att bli av med ett löparknä


Nu har jag friskförklarat mig själv på riktigt. 20km igår och 13km idag. Om jag fortfarande hade haft problem borde jag orimligen ha kunnat springa dom passen utan att ha känt av det. Lår, vader och rumpa värker men på ett bra sätt. Träningsvärk kallas det visst för enligt Google. En stor godispåse är inhandlad som belöning. Klassisk betingning fungerar alltid. Därför blir det här mitt sista inlägg om löparknä. Fokus den här veckan är distans och mängd. Till helgen blir det dessutom löpning i fjällen med Storulvån som utgångspunkt. Ska bli spännande för en asfaltskille. Trodde faktiskt inte att jag skulle hinna bli så pass bra att fjällöpning skulle vara aktuellt nu i sommar.

Tänkte försöka sammanfatta hur jag blev av med mitt löparknä. Nånting måste jag ju ha gjort rätt eftersom jag blev av med det snabbare än beräknat. För ett par veckor sen när jag knappt kunde jogga 10min utan smärta så hade jag innerst inne gett upp både Ultravasan och Berlin Marathon. Nu känns båda loppen realistiska att genomföra. 

För det första verkar det finnas olika grader av löparknä. I min jakt på ”facit” har jag stött på dom som stretchat och blivit bra på en vecka till dom som dragits med sitt löparknä i flera år. Det bästa är ju att upptäcka känningarna i tid och på så sätt kunna förebygga en ofrivillig löpvila. Jag noterar att jag den 12 maj i min träningsdagbok skrivit ”diffus smärta på utsidan av knät” och kommer ihåg att jag pinade mig igenom den sista fartökningen bara för att det stod så i programmet. Att springa gör ont. Att springa ska göra ont men man måste också lära sig att skilja på smärta och smärta. Jag är ganska van vid att ha ont i kroppen, nästan så jag blivit avtrubbad, därför ignorerade jag den diffusa smärtan. Fel nummer ett. Lyssna på kroppens signaler.

1. Sluta springa
Mitt löparknä var ganska elakt och inget som stretchades bort på en vecka. Till en början hindrade det mig i vardagen ganska mycket, jag kunde inte resa mig från en stol utan att det kändes som om tusen knivar borrade sig in i knät, samma sak med trappor. Trots det envisades jag med att försöka springa. Det gick sådär. 10km här och 12km där. Slutade i regel alltid med att jag skamset fick halta hem och hade en enorm smärta i ett par dagar efteråt innan proceduren upprepades. Gör inte så. Mitt löparknä krävde total löpvila för att börja läka. Senor är ju dessutom mycket segare på att läka ihop jämfört med muskler. När man väl börjar springa så är det korta rundor som gäller. Så korta att det känns löjligt. 5-10min. När jag fixade 15min utan smärta så började jag med 3x15min / vecka och ökade gradvis, men var alltid noga med att aldrig kliva över gränsen så att det gjorde ont under själva löpningen. Däremot kunde jag känna av det senare på kvällen.

2. Rehabövningar
Jag har haft problem med gluteus maximus (rumpan) sen förra året och det är förmodligen boven i dramat eftersom ITB fäster där, det var också där som jag hade flest triggerpunkter. Själva rehaben i sig tror jag inte påskyndat läkningen nämnvärt eller gjort nån större skillnad för att snabbt komma tillbaka. Däremot tror jag att den vart nödvändig för att förebygga framtida problem. I mitt fall har jag fokuserat mycket på rumpa, höft och allmän benstyrka. Vissa övningar har gett mer, andra mindre. Några av övningarna som jag kommer fortsätta med är:

Jane Fonda Lyft

Utfallsteg med höga knän
 

Enbensböj

Walts exercise (egentligen kanske en stretch men korrekt utförd bränner den bra på utsida höft)
 

3. Strecthing & foamroller
Jag tror att jag har stretchat mer den här sommaren än vad jag gjort under hela mitt liv innan. Jag har aldrig riktigt trott på stretching. Det gör jag fortfarande inte. Jag har kört den klassisa löparstretchen med det friska benet framför det skadade med lätt lutning 10gånger om dagen. Jag har stretchat rumpan och låren på femtioelva olika sätt; ståendes, liggandes och sittandes. För min del har det inte gett ett dugg. Ju mer jag har läst om ITB desto mer övertygad blir jag att senan inte går att stretcha. Eller åtminstone att det är lönlöst att försöka sträcka ut den för att bli kvitt sina besvär. Då tror jag mer på att stärka upp de muskler som ligger i anslutning till senan med hjälp av styrketräning, att man är för svag i dessa muskler och att det är det som orsaker besvären, inte att senan i sig är för kort.

Jag har rullat lika mycket på min skumrulle som jag har stretchat. Även om jag inte heller tror på att man kan rulla bort sitt löparknä så har det gett mer effekt än stretchingen. Framförallt har det tagit bort en del av symptomen när jag haft som ondast men jag kan inte påstå att det påskyndat läkningen. Lite som att sätta plåster på ett brutet ben. Jag har även rullat på en golfboll för att komma åt vissa triggerpunkter. Inte skönt nånstans med effektivt för att ta bort en del smärta.

4. Stötvågsbehandling
Stötvågsbehandlingen tillsammans med löpvilan tror jag vart de enskilt största faktorerna för att kunna komma igång igen. Jag var lite tveksam till en början men kände redan efter första behandlingen att det kändes annorlunda åt det bättre hållet. Rekommenderat antal behandlingar är 3-5, men redan efter den andra tyckte jag att det kändes mycket bättre. Sen är det ju en kostnadsfråga också, det är ju inte direkt gratis. Men stötvågen verkar reta senan så pass mycket att den sätter igång en läkningsprocess, något som annars kan ta väldigt lång tid.

5. Diklofenak
Det första jag gjorde efter Stockholm Marathon var att börja knapra Volataren. Totalt meningslöst har jag förstått nu i efterhand eftersom löparknäproblem inte beror på en inflammation och då hjälper diklofenak eller andra inflammatonsdämpade läkemedel inte särskilt bra. Senan är som sagt inte inflammerad utan irriterad av olika anledningar, tex av tryck under eller utifrån som kan bero på massa olika saker. Så släng alla piller i sopkorgen.

6. Knee-strap

Första gången när jag sprang med knäbandet var mitt skick uruselt, därför gjorde det varken till eller från. Men när jag väl kom igång med mina 15min rundor och kunde springa kortare sträckor så kände jag att bandet avlastade ITB en hel del och därför hjälpte. Tror inte att det finns några studier som visar på att det har effekt men för egen del har det hjälpt och jag hade svår separationsångest när jag väl bestämde mig för att strunta i det. Tycker absolut att det är värt pengarna men man bör nog inte förvänta sig att man ska bli frisk bara för att man köper en knee-strap.

Som sagt, (förhoppningsvis) sista inlägget om mitt löparknä. Våga vila tills all smärta är borta, smyg igång försiktigt med jättekorta rundor, jobba med styrka för rumpa och höft och om plåboken tillåter så kör ett par stötvågsbehandlingar. Och fortsätt med prehab. Jag vet att jag slarvat med det dom sista veckorna sen jag kunde börja springa, men jag lovar att bättra mig. Vill aldrig mer råka ut för denna hemska åkomma. 

/Hörs

Dagens låt: den här typen av amerikansk folk/indie/rock flyger obemärkt förbi under radarn hemma i Sverige men förtjänar så mycket mera. Tänk om radiokanalerna kunde sluta spela Ariande Grande och Selene Gomez i två sekunder och istället lyfta fram riktig musik som tex Stephen Kellogg. Då skulle världen bli en lite bättre plats.

 

Antal kommentarer: 3

Marcus Hartmann

Gött att det har gått över!

Och tack för tipsen angående mina utmaningar de kommande veckorna. Du har helt rätt, lika bra att gå ut och köra all in på Stockholm Ultra. Jag känner mig själv så väl att jag inte kommer kunna hålla igen.

Sen hoppas jag ju såklart att jag ska kunna susa in på 9.55 timmar och ändå känna mig hyfsat fräsch… eller nåt…


Anders Larvia

@pelle: jag beställde mitt knäband från wiggle av märket Mueller, kostade kring 300kr. Hittade ingen butik i Sverige som sålde knäband avsedda för just löparknä. Jag hade bandet strax ovanför knät och drog åt det så pass hårt att det knapp gick å springa i början innan man vant sig. Det ska kännas extremt steltbent, strama rejält över låret och sitta obehagligt hårt. Var noga med att den lilla kudden på bandet ligger precis ovanpå ITB och inte på låret.


Monica Ringström

Hej hur lång tid tog det innan du kände dig skadefri igen? 12maj start datum. När friskförklarad du dig?



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in