Fick bryta min första Ironmantävling. Ni som gjort en eller fler vet vilket tufft och tråkigt beslut det är. Har under den tid som aktiv varit förskonad från mekaniska bekymmer under tävlingar men det var bara en tidsfråga, och det visste jag. Tråkigt bara att det skulle hända på just detta lopp och inte på ett mindre betydelsefullt. Jag har investerat så mycket för denna dagen att det nästan är löjligt. Man offrar och försakar så mycket för att vara i den form en hel ironmantävling kräver, speciellt om man siktar på dom tiderna som jag gör.
Ska kort sammanfatta vad det var som hände:
Simmade initialt bra, men hade precis som alla andra svårt att navigera och förstod under simmomentet att det inte kommer bli några snabba tider så lika bra ta det lugnt och försöka hushålla med krafterna. Gjorde en jättetabbe när man vänder upp och simmade fel ihop med några andra. Omöjligt veta hur mycket det misstaget kostade mig men gissar på 2-3 minuter plus att luften gick ur mig också. 1:09 tog det innan jag nådde land.
Drabbades dock inte av panik och bombade iväg på cykeln utan höll min plan. Cykla kontrollerat till dess vi når Ölands södra del och vänder upp. Där ska jag börja öka trycket och köra ikapp/ifrån mina konkurrenter. Hade väldigt fina ben för dagen och strategin fungerade perfekt. 258 watt i snitt de första 9 milen och en tillfredställande snittfart. Över Alvaret ökade jag då jag är bra i medvind samt partiet som tar en till och över bron. De jag såg framför mig körde jag ikapp och ifrån. De som försökte ligga bakom flög av ganska omgående. Ja som ni förstår, det kändes magiskt och jag hade bara några mil kvar innan jag skulle slå av för att börja förbereda mig för löpningen.
135 km in på cykeln var jag ikapp Petter Sandelin och låg 10 meter bakom honom ett tag då vägarna norr om Kalmar är trixiga samt jag hade en liten dipp. Vid en brant vänsterkurva som leder under en viadukt hände en märklig sak. Framdäcket kavlade nästan av och det var på håret jag åkte i backen. Tackade min lyckliga stjärna att jag inte föll men märkte samtidigt att luften i framdäcket var tomt. Drabbades inte av panik utan hoppade direkt av för byta slang. Hjulet krängde av fint, tag fram ny slang och förlängare som jag hade packat omsorgsfullt. Det var då jag insåg mitt misstag. Jag hade parat ihop fel slang med fel ventilförlängare. Först trodde jag inte det var sant utan började likt en idiot försöka tvinga gängorna att passa med det var hopplöst. Ropade till mig de funktionärer som stod i kurvan så det skulle ringa Meck-bilen. De hade tyvärr inga rutiner för detta eller telefonnummer. Har aldrig förr upplevt tiden gå så fort. Hela tiden passerade cyklister som jag lagt så mycket energi för att köra ifrån. Efter 10-15 minuter kommer en Race Marshall. De saknar även de nummer och radiokommunikationen verkar strula. Först när nästa Marshall kommer så lyckas vi få några nummer att försöka nå men jag inser någonstans att mina chanser att placera sig är borta och förbi.
Efter 45-50 minuter är mitt hjul lagat. Har under tiden suttit i en varm gryta och inte druckit nämnvärt då allt var nästan slut när det hände. Funderade ett tag om jag skulle testa springa en snabb mara efter jag rullat in i stan men vad skulle det hjälpa, mitt race var över och det var bara mitt eget fel. Cyklade klart banan i en upprätt sittställning och parkerade cykeln på sin plats. Sökte upp en funktionär inne i Transition och bröt tävlingen. Hämtade min Street Bag och ringde upp min pappa som jag visste var orolig hemma framför datorn. Hann bara säga Hej innan jag kollapsade i tårar. Jag grät och grät som ett litet barn. Till och med när jag skriver detta fylls ögonen av tårar.
Tog mig till slut i kragen och tog mig ner på stan för heja fram mina vänner som fortfarande kämpade där ute. Ligga i fosterställning på rummet och tycka synd om sig själv blir det inte bättre av.
Senare på eftermiddagen tittade jag på filen över hur loppet hade gått. Hade snittat som sagt 258 watt de första nio milen. Den resterande sträckan hade jag ökat till 278 watt och inte gjort några dumheter utan jämnt och fint. De 137 kilometer som jag fick ur mig i tävlingsfart hade ett snitt på 277 watt Normal Power och en snitthastighet av +38km/h. Kan konstatera att min mätare nog visar lite för mycket men efter samtal med Björn är det här jag ska ligga. Annars hade jag knappast kunna öka samt ha den kontrollen.
Kommer aldrig få veta hur denna dag hade slutat om inte om fanns. Låt oss inte spekulera för mycket men om jag bara hade gjort en 3:20h mara vilket jag gjort senaste tre gångerna så hade jag kommit trea-fyra i min Age-Group. Då jag var i fantastisk form är jag övertygad om att det hade gått betydligt snabbare men det får vi aldrig veta.
Då jag inte är den som sitter uppgiven speciellt länge så har jag redan hittat en ny tävling för att revanschera mig. Kasta bort denna form vore otänkbart och jag ger mig inte förrän jag faller halvt död ner på mållinjen.
Den 30:e augusti ska jag köra Ironman Vichy i Frankrike. En liten stad känd som Paris lillasyster eller SPA-staden. Ligger en bit utanför Lyon i mellersta Frankrike. Simma i en sjö sen cykla på en platt bana. Har ingen aning om hur fort det kommer gå eller vilka som ställer upp. Det är första året denna tävling går. Det enda jag vet är det kommer stå en lång hämndlysten man på startlinjen med tretton extraslangar påtejpat på cykeln och en bakficka full med ventilförlängare. Hoppas grodätarna har tränat på att cykla hårt på platten för jag tänker inte ta några fångar.
Up and at ´em!
Nelker
Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. .