Det här med träningsprogram


De senaste veckorna har jag kommit på mig själv med att inte riktigt veta vad eller hur jag ska träna inför Vintermaran. Måste erkänna att det vart otroligt lyxigt att inte själv behöva fundera kring upplägg, farter, vila, mängd osv under året med Team Asics. Bara kolla mejlen var fjärde, femte vecka och vänta på ett skräddarsytt träningsprogram från LG. Har väl blivit så bortskämd av det att omställningen till att behöva börja tänka själv känns jobbigare än jag på förhand trodde. 

Ska erkänna att det fanns ögonblick i våras då jag stundtals längtade efter att få bestämma helt själv, ögonblick då jag tänkte att vissa långpass var för korta, kände att det var för mycket intervaller eller att farterna på tusingarna var på tok för långsamt. Nu i efterhand när jag kollar igenom alla program fattar jag grejen. Ser helheten. The big picture. Den som jag inte såg då. Egentligen är jag inte typen som slaviskt kan följa ett träningsprogram, jag behöver friheten att få freebasa en del och köra mycket på känsla men jag kan ändå inte låta bli att sakna strukturen, tydligheten och de långsiktiga målen med träningsprogramen. Och att ha nån som säger åt en vad man ska köra gör att man inte behöver tänka så mycket. Det är skönt. Tänker tillräckligt mycket som det är.

Har suttit och gått igenom alla program som LG skrev i våras inför både Rotterdam och Stockholm Marathon i ett försökt att strukturera upp de sista veckorna. Har försökt kopiera en del av passen rakt av som jag kände funkade extra bra i våras och vissa pass tar jag skalen av och modifierar en aning. Och är det nåt LG lärt oss så är det att periodisera träningen och att ha ett tydligt syfte, tex vissa veckor med bara mängd, andra veckor med fokus på trösklar och även fartveckor med överfart och kortare distanser. Det är nåt som jag verkligen tar med mig.

Idag kopierade jag ett av passen från i våras som jag verkligen gillade; pulserande tusingar. Modifierade det dock en aningen jämfört med LGs instruktioner och ökade på antalet repetitioner. Det blev 10x1km i 3.34-fart och 10x1km i 4.45-fart. Varannan snabb och varannan långsam. Med upp- och nerjogg blev det 24km. Både bra volym och fart. Kändes extra gött å hitta en påse chips längst in i skafferiet nu efteråt som jag hade glömt bort. Kaschiiing!

Glöm inte bort att gå in och rösta på vem av oss som ska få åka till New York om ni inte redan gjort det! Och medan ni gör det kan ni se till att komma i rätt sinnesstämning genom att lyssna på musik på temat New York. Det finns nog ingen annan stad i världen som fått så många låtar tillägnade sig som just NY. Det är svårt att välja ut en tydlig favorit men så här skulle min lista se ut: (känns sjukt att behöva solla bort Bob Dylan, Paul Simon, Sting, Lou Reed, Elton John mfl)

5. The Pogues feat. Kirsty MacColl – Fairytale of New York
4. Tom Waits – Downtown train
3. Bobby Womack – Across the 110th street
2. Alicia Keys – Empire state of mind
1. Billy Joel – Miami 2017

 

 

Septembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kickstart i höst, roligaste passen, hetaste prylarna
  • Lidingöspecial
  • Plogga, svensk idé blev internationell succé
  • Höstens nya skor, Vi har testat 13 modeller
  • Forskning: Hjärnan älskar löpning
  • Träning: Hoppa dig i form
  • Smart mat

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Closing Time är ju topp 10 världens bästa album! Lyssnar mest på lite mer obskyra grejer nuförtiden men klassiker är ju klassiker. Beatles, Dylan, Bowie, The Byrds, Velvet Underground mfl finns såklart i skivsamlingen även om de spelas sällan numera.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Med sikte på maran


I början av det här året bestämde jag mig för att fokusera på marathon fullt ut. Strunta i att nån gång få till en bra mil- eller halvmara och framförallt inte springa så många lopp som tidigare. Planen var att värma upp med en snabb vårmara utomlands utan någon officiell målsättning, mest som en avstämning efter vinterns träning och sedan justera och finslippa vissa delar för att vara i mitt livs form till hösten. Tanken var hela tiden att frukterna av årets träning skulle skördas lagom till Berlin Marathon. Nu är vi där och det blev inte riktigt som planerat.

Jag kommer ihåg när jag fyllde i ansökningsformuläret till Team Asics i vintras. La inte speciellt många minuter på det utan tänkte mest att jag aldrig kommer ha en chans. Varför skulle dom välja mig, en medioker motionär på sin höjd? Med fjolårets marathongrupp färskt i minnet krävdes det inte ett geni för att förstå att Stockholm Marathon även i år skulle vara en del av detta och eftersom jag ganska tidigt hade bestämt mig för att inte springa det i år så tänkte jag inte så mycket mer på det. Försökte intala mig själv att jag inte skulle ha tid med detta för att inte bli allt för besviken över att inte komma med.

Så en dag i vintras när jag satt och vaktade prov på skolan kollade jag mejlen och såg att jag kommit med. Först fattade jag inte riktigt vad det handlade om eftersom jag förträngt det hela. När vi träffades för första gången i vintras och fick reda på upplägget insåg jag ganska snabbt att min urpsrungliga plan inte skulle hålla, började genast räkna på veckorna mellan UltraVasan och Berlin Marathon och förstod att det skulle vara omöjligt att toppa formen med 90km trail i benen. Dessutom var jag orolig för att benen inte ens skulle hålla för att springa milen så kort inpå en mara.

Det här året blev som sagt inte alls vad jag tänkt mig från början. Det blev så mycket bättre än vad jag någonsin hade vågat hoppats på trots att jag inte riktigt fick till det fullt ut på maran i år som var den ursprungliga planen. Under året med Team Asics har jag persat på milen, halvmaran och maran. Det är svårt att inte vara nöjd med det. Det har vart ett sant nöje och privilegium att få vara en del av detta och extra kul att projektet verkar ha vart så uppskattat från alla möjliga håll och kanter. Jag ser definitivt inte det här året som en parentes i min jakt på maratider utan snarare som ett stort steg framåt med tanke på all jag lärt mig och fått uppleva. 

Med det sagt så tar jag nu återigen sikte mot maran, den här gången som en lite bättre löpare, rikare på både erfarenheter, lärdomar och upplevelser. Om några veckor springer jag min fjärde mara i år. Jag räknar inte med nån monstertid men kroppen känns oförskämt bra för en gång skull och träningen har flutit på senaste veckan. Långpass på 35km igår, ett tempopass på 16km i 4-fart tidigare i veckan och därtill ett gäng 20km pass i distansfart. Framförallt upplever jag att kroppen inte tar stryk på samma sätt som tidigare av träningen. Det är en ny känsla. Att känna sig hel. Och fortfarande har jag några veckor på mig att finslipa formen. 

Det börjar även bli dags att planera upp nästa års säsong. Självklart hoppas jag på att få springa New York Marathon nästa höst. Det vore fantastiskt att få göra ett försök på min drömtid i världens häftigaste lopp. Men oavsett vem av oss som får åka så kommer den personen vara värd det och jag tror att jag pratar för samtliga när jag säger att jag kommer heja fram den personen till stordåd där borta utan nån form av missunsamhet. Nyckeln till att det här blev som bra som det blev har vart sammanhållningen och dynamiken i gruppen. Att det var just vi fem som var de utvalda känns nu i efterhand så naturligt, självklart och rätt. Det är ju vi fem som är och alltid kommer vara Team Asics Go Run It 1.0. Nåt annat hade bara vart fel.









Team Asics – Utmaningarna


När vi sa hejdå till varandra i söndags var jag inställd på att det skulle kännas konstigt att ”börja om”, att en viss tomhet med säkerhet skulle infinna sig efter att Team Asics Go Run It officiellt upphört att existera. Igår stack jag ut och sprang. 20km. Mellanmjölksfart. Lätt och bra känsla men tomheten som jag kände under tiden är svår att sätta ord på. Det kändes både konstigt och annorlunda, som att nånting inom mig saknades eller fattades. Sen februari har jag på varje pass burit med mig känslan av att vara del av nånting större än bara mig själv och min egen löpning. Det har hjälpt mig på så många sätt och gett löpningen en större mening och fokus. Utan den känslan hade jag nog aldrig lyckats komma tillbaka från mina skador så fort som jag gjorde eller fixat rehaben och alternativträningen med sånt starkt fokus. Tomheten är svår att beskriva men framförallt att ersätta. Även fast jag har konkreta mål och lopp att sikta mot så känns det ändå….tomt. Konstigt. Vemodigt. Så tack Frida, Sanna, Marcus och Josefine för ett fantastiskt år och för att jag fått lära känna er. Det har vart sjukt roligt och utvecklande att få springa med er men också att se er utvecklas, krossa uppsatta gränser, barriärer och tider. Vilka stjärnor ni är och vilket jävla stjärngäng vi vart tillsammans. Kärlek till er.

Det känns alldeles för tidigt att göra bokslut över säsongen redan nu. För en gångs skull är kroppen hel och fräsch och dessutom verkar formen ha infunnit sig. Jag vill fortsätta tävla. Springa ännu mera. Tyvärr kan ju vintern slå till när som helst, framförallt när man bor i Norrland. Men en mara till blir det och just nu är siktet inställt på Vintermaran i november. Så kom och heja på mig då och följ mig gärna inför den även fast Team Asics inte längre finns.

Trots att jag inte vill summera säsongen 2015 riktigt än så tänker jag ändå försöka mig på att sammanfatta våra gemensamma utmaningar med Teamet. Den gemensamma nämnaren för samtliga utmaningar har präglats av skador men också av ett stort och envist pannben som gjort att jag kunnat genomföra alla utmaningar och överraskat mig själv trots att jag många gånger tvivlat. Jag har lärt mig otroligt mycket under det här året, men det jag framförallt tar med mig är att aldrig ge upp och inte sluta tro på sig själv.

Tävling: Stockholm Marathon 30 maj
Uppsatt mål: PB
Tid: 2.55.25
Förutsättningar: När Team Asics sjösattes i vintras hade jag redan bokat in Rotterdam Marathon. Med andra ord var jag redan inne i en specifik mara-träningsperiod, den stora frågan var inte huruvida jag skulle hinna med all träning som krävs inför ett marathon utan snarare hur det skulle funka att springa 2 maror med 7 veckors mellanrum. Trots en viss besvikelse efter att ha missat tidsmålet i Rotterdam med några minuter så var formen ändå god inför Stockholm och förutom att redan ha hunnit med en mara i Holland så hann jag även med att springa Kungsholmen Runt på 1.21 och ställde mig på startlinjen med bra självförtroende.
Resultat: Det som inte fick hända hände efter bara nån kilometer in i loppet. Knivhugg på utsidan av knät. Första tanken var att det var kört. Med facit i hand borde jag ha brutit redan på Strandvägen istället för att pina mig igenom 42,2km med ett trasigt knä, men det slutade i alla fall med personbästa i Stockholm, bara några sekunder från tiden i Rotterdam trots att Stockholm känns som Lidingöloppet i jämförelse med Rotterdam, men också med 2 månaders rehab och en enorm smärta i knät de första veckorna efter som hindrade mig att gå som vanligt.
Betyg på min insats: 4 av 5 kaknästorn.

Tävling: UltraVasan 90km 22 augusti
Uppsatt mål: Överleva
Tid: 9.16
Förutsättningar: Efter en hel sommar med rehab och ytterst lite löpning var jag osäker på om jag överhuvudtaget skulle överleva äventyret i Dalarna. Självförtroendet var inte på topp och formen högst osäker. Dessutom var jag livrädd redan när vi fick reda på denna utmaning eftersom jag aldrig springer i skogen och föredrar flack asfalt. För egen del var det den allra största utmaningen. Min räddning var att jag hann med några veckors mängdträning i augusti med fokus på distans, utan det hade jag aldrig överlevt med så lite löpträning.
Resultat: Den ultimata löpupplevelsen som alla löpare borde testa. Njöt varenda sekund där ute i skogarna och klarade dessutom otippat medaljtiden på 9.30. 90km trail var oerhört långt men det gav ändå ett sug efter att komma tillbaka och kanske nån gång i framtiden prova på 100km och försöka jaga en vettig tid. Den dörren är betydligt mer öppen nu än innan.   
Betyg på min insats: 5 av 5 dalahästar.

Tävling: ASICS Grand 10 Berlin 11 oktober 
Uppsatt mål: Sub40
Tid: 37.04
Förutsättningar: Efter sommarens skadehelvete trodde jag att det äntligen vänt i och med framgången på UltraVasan. Tyvärr blev jag lite för kaxig. Underskattade verkligen hur mycket kroppen faktiskt bryts ner av ultra (speciellt som nybörjare) och inbillade mig att jag var återhämtad redan efter ett par dagar. Det hade inte räckt även om jag kunnat träna på för fullt under sommaren. Det var säkert en del i att jag fick problem med vaden senare under hösten och att Berlin Marathon gick åt skogen. Självförtroendet var inte direkt på topp inför detta lopp heller och formen lika osäker.
Resultat: Även fast kroppen kändes fräsch tack vare extra mycket löpvila veckorna innan hade jag ingen aning om hur det skulle gå eller om kroppen verkligen skulle hålla. På Umemilen en månad tidigare fick jag slita hund för att komma in under 40min och jag klarade knappt av att hålla 4.10-fart på slutet. Därför var det så otroligt skönt att kroppen inte bara höll ihop utan även svarade. 37 minuter hade jag aldrig kunnat drömma om innan med dom förutsättningarna.
Betyg på min insats: 5 av 5 weissbier.

Nu återstår New York Marathon för en av oss. Oavsett vem det blir så är den personen definitivt värd att få åka över och uppleva världens häftigaste lopp på plats. Självklart hoppas jag på att det blir jag som får den fantastiska möjligheten, det skulle betyda allt. Är det nåt jag lärt mig under det här året så är det att marathon är min distans. Än är jag inte redo att ge upp mitt stora mål att springa maran på 2.48.48, tvärtom så är jag ännu mer taggad nu än innan att jag nån gång kommer att fixa det. Det vore otroligt mäktigt att lyckas med det i världens häftigaste stad, i värdens största lopp. Ultra får vänta ett tag till. Än är jag inte klar med marathon.

/Hörs 

 

En oförglömlig helg i Berlin – Race Report


Helgen i Dalarna under Ultravasan var en av dom mest fantastiska löparupplevelser jag vart med om, mycket tack vare gemenskapen och uppbackningen kring hela Team Asics. Trodde inte att nånting skulle kunna slå det men frågan är om inte den här helgen i Berlin var snäppet vassare. Det var med lite sorg i hjärtat som vi sa adjö till varandra på Arlanda för en liten stund sen. Nu är det över. På riktigt. Inga fler gemensamma utmaningar, träningsupplägg från coach LG och inga fler resor. Precis när vi lärt känna varandra på riktigt, både som människor, löpare och grupp så skiljs vi åt, men förhoppningsvis inte för alltid. Jag kommer följa resten av gänget och deras framtida utmaningar med spänning och förhoppningsvis så kommer våra vägar att korsas både en och två gånger inom den närmsta framtiden. Stort tack till Jonas på RW och Camilla på Asics som återigen tar hand om oss som och får oss att känna oss som välbetalda proffs.

För oss utbölingar som inte bor i Stockholm började helgen i fredags då vi kom ner till Stockholm och checkade in Scandic Norra Bantorget. Jag, Frida och Josefine gick ut och käkade på kvällen och hade en trevlig kväll innan det var dags att försöka få några timmars sömn. Klockan 07.50 var det samling för hela gänget utanför hotellet där en taxi väntade för artt ta oss till Arlanda. Efter incheckning och lite väntan dök så äntligen coach LG himself upp i egen hög person, direkt från Ume.

Flygresan ner till Berlin gick bra utan komplikationer, ett par timmar efter att vi lämnat Stockholm checkade vi in på Hotel Palace som låg i området Kurfürstendamm alldeles brevid Zoot. Berlin bjöd på härligt höstväder, i solen var det riktigt skönt och och den där riktiga kylan som nått oss uppe i norr hade inte riktigt intagit norra Tyskland.

Efter lite lunch ute på stan vandrade vi bort till nummerlappsutdelningen som höll till på en gigantisk stor sportaffär och fick som brukligt i Tyskland våra Finisher-tröjor redan innan vi sprungit. Stort plus för tröjan, riktigt snygg som kommer användas flitigt.

Posering med nummerlapparna som stördes av en dragspelande man som inte riktigt fattade att han var i vägen tills reseledare Jonas rött ifrån på barsk tyska.

Efter nummerlappsutdelningen gick vi tillbaka till hotellet för lite ledig tid. Några av oss stack ut på en liten sightseeing jogg för att spana in stan lite närmare men också för att kolla in delar av bansträckningen. Vi sprang längs med Tiergarten upp till Brandenburger Tor, stannade till och kollade in minnesplatsen för Förintelsen innan vi joggade vidare med Brandbenburger Tor bakom oss, samma gata som målrakan på Berlin Marathon. Fick lite flashbacks till för två veckor sen, känslan jag hade just där då blev lite overvädligande. På hemvägen sprang vi genom Zoot och spanade in diverse djur. Den stora frågan som vi aldrig fick nåt svar på under helgen var om det var en Kamel eller Gnu som stirrade konstigt på oss i våra löparkläder när vi gjorde intrång på deras mark. Vad säger ni Josefine och Sanna? Jag röstar på att det var en hjort i alla fall. 

7km jogg i lugn fart kändes bra, känslan var att benen var pigga och fräscha. Det sjukaste under hela helgen inträffade när vi kom springandes med längs Tiergartan och Frida helt plöstligt får syn på sin mormor från Gävle som kommer gåendes mot oss. Weird.

Efter en skön dusch och lite vila begav vi oss ut för att äta. Camilla hade bokat en restaurang som krävde en promenad på 20min men det var det värt. Fantastiskt god entrecote, riktigt mör och fin och perfekt stekt. Coach LG var även han nöjd trots att han tog sin well-done som sig bör hemma i Norrland. En intensiv dag avslutades på hotellet i baren med en öl och skönt snack.


Race day började med frukost vid halv nio tiden som får 6 pretzels av 5 möjliga. Bästa frukostbuffén jag vart med om. Ett stort plus för kocken som stod och stekte omeletten på begäran precis som man ville ha den. Åt på tok för mycket och avslutade med en stor portion choklad- och äpplekaka. Kände efteråt att det här kommer jag få ångra under loppet.

Strax före 11-tiden åkte vi ut till startområdet. Det var rätt mycket folk som trängdes där men vi hade lyxen att få hålla till i Asics VIP tält innen på startområdet, kändes riktigt lyxigt; fullt med vatten, läsk, sportdryck, mackor, tilltugg och det viktigaste, ett tält för att hålla sig varm och lämna överdragskläderna. Stod och trängdes inne i tältet med massa tunna afrikaner som nog undrade vem jag.

Efter några kilometers uppjogg och stegringar så var det dags. Jag, Frida och Josefine startade i den första gruppen. Trängde mig fram ganska långt fram och fick en bra position. Känslan under hela veckan har vart att kroppen i allmänhet och vaden i synnerhet återhämtat sig riktigt bra. Hade inte satt upp nån måltid inför loppet utan ville testa att springa på bra med en bra känsla och förhoppningsvis komma in på under 39min. Josefine skulle testa att gå för sub37 så min plan var att på bästa gentlemannamässiga sätt ta rygg på henne så länge jag orkade.


När startskottet ljöd tänkte jag bara på att hålla mig lugn och inte dras med i nån tjurrusning. Första 4km bestod av en enda lång och flack raksträcka, dock med kraftig motvind som var betydligt jobbigare än jag trott. Klockan pep efter en kilometer och visade 3.38. Perfekt öppning men besvärades av den kraftiga vinden, hittade dock ganska snabbt e bra klunga som jag gömde mig i och fick lite skydd. Strax efter sprang jag förbi Frida och blev riktigt förvånad när jag gick om henne, hade inte riktigt trott att jag skulle hänga med i henne eller Josefines tempo.

Efter ytterligare en kilometer var Josefine ikapp klungan jag låg och gömde mig i och tänkte att det var perfekt, för då kunde jag sluta titta på klockan och följa henne. Efter ett tag ökade klungan farten lite och jag valde att inte hänga på, ville försöka springa med en bra känsla utan att stumna helt och med facit i han var det ett bra beslut, fortfarande höll jag jämn fart. Efter ganska exakt 4km kom en skarp högersväng och äntligen försvann motvinden, den kalla skuggan och istället möttes man av sol och vindstilla. Fick en liten kick av det, passerade lite senare 5km på 18.48 med en riktigt bra känsla.

Nu väntade dom kritiskt jobbiga 6-8km som alltid är fruktansvärda på millopp och jag ställde in mig på att jag skulle få slita ordentligt. Men det blev aldrig riktigt jobbigt, det kändes som nerförsbacke hela tiden, såg i ögonvrån att jag höll 3.40-fart utan att det kändes sådär jättejobbigt och dessutom sprang jag förbi en snabb kenyanska med startnummer 4 som måste ha fått soppatorsk, det gav en liten boost. Efter ett tag kom vi in i Zoot med några knixiga svängar ä, blev omsprungen av en del folk men valde att inte försöka hänga på. Strax efter fick jag syn på Josefines rygg några hundra meter framför mig, tänkte att om hon fixar sub37 så kommer jag komma in på en riktigt bra tid om jag bara lyckas hålla ihop sista biten.

Fick massa energi av dom positiva tankarna ich bestämde mig för att jaga ikapp henne och lägga mig i rygg igen. Med knappt 2km kvar var jag precis bakom, märkte att hon tappade lite för jag hade inte ökat farten nämnvärt. Gick förbi henne och hoppades att hon skulle kunna klamra sig fast bakom mig sista kilometern för jag kände mig riktigt fräsch och förstod att jag inte skulle tappa speciellt mycket. Hade ingen koll på sluttiden så istället för att forcera som brukligt sista biten låg jag kvar i samma fart med samma känsla, vinkade till coach LG som stod å skrek strax före mål och kollade på klockan först sista 50m. Passerade mållinjen på 37.04 och några sekunder senare kom Josefine in. 

Jag kände mig så jävla nöjd med mitt lopp där och då, har alltid intalat mig själv att milen inte är min grej men idag lyckades jag springa med en riktigt bra känsla och dessutom med en negativ split, andra halvan gick 30s snabbare. Det blev ett oväntat PB efter ett skadefyllt senaste halvår, det säger kanske mer om att mitt tidigare pers inte var särskilt bra snarare än att jag gjorde årets lopp idag men fan vad skönt att få avsluta med flaggan i topp.


Nån halvminut senare kom Frida in som inte hade sin dag idag men sprang på riktigt bra trots allt. Tillsammans väntade vi in först Sanna som också sprang in på nytt PB och till slut kämpen Marcus som fått problem med höften ganska tidigt men ändå krigade på ända in i kaklet.

Coach LG hade stenkoll på hela teamet där ute.


När vi alla gått i mål, samlat oss och fått i oss lite energi i VIP tältet och snackat igenom loppet tog vi oss till hotellet för en snabb dusch och utcheckning innan en taxi hämtade oss för transport till flygplatsen. Där firades dagens prestationer med Currywurst och Weissbiet innan vi äntrade Air Berlin för att ta oss hem till Sverige.

Jag är otroligt glad övet att ha fått vara en del i detta så det är med stort vemod som jag konstaterar att det är över. Det har vart så förbaskat kul och trots att vi inte setts sådär jättemycket IRL så känns det som om vi känner varandra utan och innan och sammanhållningen i gruppen har vart helt fantastisk. Vi är rätt olika men har kompletterat varandra på ett sätt som gjort att dynamiken i gruppen har blivit helt fantastisk.

Nu ska jag smälta alla intryck på tåget hem till Sundsvall men håll utkik på runnersworlds hemsida imorn…säger inte mer än så just nu.

/Hörs

Breaking News:


Vänstervaden som strulat i ett par veckor håller för löpning. Berlin, here I come! Förra veckans vila har gjort underverk för den här sargade kroppen. Inte nog med att vaden verkat återhämta sig, även höft, rumpa och knän känns som nya. Så här hel och fräsch i kroppen har jag inte känt mig på flera år. I måndags hade jag initialt tänkt att testa 30min jogg varvat med gång på naprapatens order men det slutade med 11km löpning. Förvisso i tjockisfart men ändå, vaden höll. Kände redan innan när jag gjorde tåhävningar att smärtan och ömheten var borta sen flera dagar så det kändes aldrig som nån större fara. Är mest nöjd med att jag behärskade mig till att ”bara” springa 11km.

Igår ville jag testa att belasta den i lite högre fart, det blev 15km i 4.30-fart och den kändes fortfarande bra. Lite trött och stum jämfört höger men aldrig nån fara. Pulsmässigt låg jag dessutom lägre än vad jag brukar, verkar i alla fall inte ha tappat flåset. Imorn väntar det slutgiltiga testet, att belasta vaden i tävlingsfart. Om det håller så kommer jag försöka trycka på i Berlin på söndag. Räknar inte med nån monstertid men om morgondagens test går som planerat så borde skamgränsen sub40 inte vara omöjlig. Har inte bommat det sen jag började springa på riktigt trots dålig form och diverse skavanker tidigare och planerar inte att göra det nu på söndag heller (förutsatt att vaden håller imorn). 

Det ska bli skitkul att åka till Berlin igen trots att jag nyss var där men samtidigt lite vemodigt, det blir ju sista natten med gänget, sen är det slut med Team Asics Go Run It. Över. Finito. En viss tomhet kommer säkerligen att infinna sig efteråt. Det här året har bara sagt swish. Nya löparutamningar kommer alltid att stå för dörren men hela den här grejen har vart så otroligt kul, lärorik och utvecklande. Jag upptäcker att jag funderar och reflekterar kring min löpning på ett helt annat sätt jämfört med innan och förhoppningsvis har det gjort mig till en bättre löpare. Jag som avskyr trail skulle själv aldrig ha kommit på tanken att springa Ultravasan, så tack Team Asics Go Run It för det ultimata löpupplevelsen nere i Dalarna och för att jag till slut fick till en bra mara även i Stockholm efter flera försök.

Men än är det inte slut, först ska vi till Berlin och springa skiten ur Tyskland och dessutom ha förbannat kul. Det ska bli myggfritt även i Berlin till helgen, 3 grader typ, men är det millopp så är det splits och linne som gäller oavsett temperatur. Och ska man till Europas hippaste stad går vinterjackan fetbort även fast termometern säger det. Berlin kräver skinnpaj, boots och tighta jeans. Frågor på det? Efter Berlin har jag i alla fall siktet inställt på Vintermaran i början på november, efter alla skador det senaste halvåret vill jag avsluta säsongen med flaggan i topp, eller åtminstone med att få springa en mara och känna att jag gav allt, PB eller inte. Sen kan jag ta säsongsvila med gott samvete och börja planera för kommande utmaningar.

/Hörs

Dagens låt: Millopp i Berlin kräver hipp musik som uppladdning. Mew till exempel. Dom är hippa. Trots att dom är danskar.

Det här med kost


För ganska exakt en vecka sen korsade jag mållinjen i Berlin. Sen dess har jag inte tagit ett löpsteg. Har vilat en hel vecka från löpningen och gett vaden tid att läka. Den här gången har det faktiskt inte vart speciellt svårt att hålla sig ifrån löpningen, inte som i somras då jag hela tiden envisades med att testspringa och åkte på bakslag efter bakslag. Känner mig otroligt duktig över att äntligen ha insett vikten av att lyssna på kroppen men mest över att jag inte stressar upp mig. Nålbehandlingen gjorde verkligen mirakel, har kännt mig bra sen i torsdags men har lyckats stått emot impulserna att sticka ut och testa den, istället har jag gjort precis så som naprapaten sa; vilat, rehabat, alternativtränat och väntat med löpningen tills nästa vecka. 

Det jobbigaste med att inte träna är helt klart kostvanorna som måste planeras noggrannare. Sen jag började springa mycket har jag inte riktigt brytt mig om vad jag äter, har aldrig reflekterat över kosten som en faktor för framgång. Mat har vart bränsle för att orka träna. Kommer inte ens ihåg när jag senast köpte en grönsak eller frukt på affärn. Det har blivit rätt mycket pasta, potatis, bröd, godis och chips de senaste åren. Kalorier som kalorier, de ska ju ändå förbrännas. Men det har blivit uppenbart att den inställningen inte riktigt funkar längre. Även fast jag springer 14 mil i veckan så har jag insett att jag inte längre kan äta vad jag vill. Åldern börjar ta ut sin rätt. Den här veckan har vart ”hemsk”. Jag äter pasta minst fem dagar i veckan, gärna med mycket grädde och parmegiano-reggiano. Det har jag inte kunnat göra nu. Istället har det blivit en omelett på 3 ägg till middag varje dag. Fruktansvärt tråkigt. Men vill man springa fort är det ju en fördel att vara smal. Dessutom är man ju lite fåfäng. Jeansen ska sitta tight och skjortorna vara slimfit, då funkar det inte med ölmage och lovehandles. 

Även fast jag vart noggrannare med kaloriintaget än vanligt den här veckan och verkligen tänkt till tycker jag det är viktigt att inte låta det begränsa en, det får inte gå till överdrift. I fredags var jag på basket, Norrlandsderby mellan Dragons och Umeå i basketligan och innan matchen gick vi på nyöppnade Brasseri Verket här i stan och åt burgare och drack öl. Samma sak igår; Norrlandsderby i Allsvenskan mellan GIF och Gefle och efter matchebn middag och ett par öl ute på stan. Sånt måste man få unna sig. Som elit kanske man inte kan göra det varje dag men vi motionärer kan definitivt göra det utan att det påverkar våra resultat nämnvärt. Överallt läser man hur man ska äta när man tränar för att maximera sin träning, men hur kul låter det att bara käka grönsaker och dricka proteinshakes. Jag har alltid tänkt att det inte är värt det. Halva grejen med att träna är ju att man verkligen kan tillåta sig själv att äta mer av sånt som är gott.

Så länge jag håller vikten och känner att jag blir en bättre löpare så tänker jag inte begränsa mig till att börja äta på ett visst sätt. Däremot har jag ändå börjat fundera på om en mer varierad kost kanske kunde vara nåt att testa åtminstone. Typ börja käka mer grönsaker och frukt och mindre pasta och vitt bröd. Mer fisk och mindre kött. Dra ner lite på allt godis. En annan tanke som jag haft ett tag är att gå ner i vikt för att bli lättare och i längden snabbare. Men det är ju skillnad på att hålla vikten och gå ner i vikt, vet inte riktigt om jag är beredd just nu att göra den uppoffringen. 5kg mindre skulle säkert göra nån minut på maran men definitivt innebära slutet på chips och öl på ett tag. 2.48.48 på maran lockar extremt mycket. Kanske är det 5kg som är skillnaden….

Först och främst ska jag se till å bli frisk så jag över huvudtaget kan springa innan jag fattar nåt sånt beslut. Men jag räknar med att min vad ska vara okej lagom till Berlin. Sen får vi se hur pass bra den hinner bli och hur mycket jag vågar belasta den. Ser verkligen fram emot helgens Berlinresa, ska bli riktigt kul att träffa dom andra igen och få hänga tillsammans i Berlin. Förhoppningsvis kommer dom slakta sina gamla PB:n.

/Hörs

Dagens låt: känner mig hoppfull igen, då funkar det inte med deppig tycka-synd-om-sig-själv-musik, då behövs lite positivare toner, tex Doobie Brothers.