Det här med träningsprogram

I början av det här året bestämde jag mig för att fokusera på marathon fullt ut. Strunta i att nån gång få till en bra mil- eller halvmara och framförallt inte springa så många lopp som tidigare. Planen var att värma upp med en snabb vårmara utomlands utan någon officiell målsättning, mest som en avstämning efter vinterns träning och sedan justera och finslippa vissa delar för att vara i mitt livs form till hösten. Tanken var hela tiden att frukterna av årets träning skulle skördas lagom till Berlin Marathon. Nu är vi där och det blev inte riktigt som planerat.

Jag kommer ihåg när jag fyllde i ansökningsformuläret till Team Asics i vintras. La inte speciellt många minuter på det utan tänkte mest att jag aldrig kommer ha en chans. Varför skulle dom välja mig, en medioker motionär på sin höjd? Med fjolårets marathongrupp färskt i minnet krävdes det inte ett geni för att förstå att Stockholm Marathon även i år skulle vara en del av detta och eftersom jag ganska tidigt hade bestämt mig för att inte springa det i år så tänkte jag inte så mycket mer på det. Försökte intala mig själv att jag inte skulle ha tid med detta för att inte bli allt för besviken över att inte komma med.

Så en dag i vintras när jag satt och vaktade prov på skolan kollade jag mejlen och såg att jag kommit med. Först fattade jag inte riktigt vad det handlade om eftersom jag förträngt det hela. När vi träffades för första gången i vintras och fick reda på upplägget insåg jag ganska snabbt att min urpsrungliga plan inte skulle hålla, började genast räkna på veckorna mellan UltraVasan och Berlin Marathon och förstod att det skulle vara omöjligt att toppa formen med 90km trail i benen. Dessutom var jag orolig för att benen inte ens skulle hålla för att springa milen så kort inpå en mara.

Det här året blev som sagt inte alls vad jag tänkt mig från början. Det blev så mycket bättre än vad jag någonsin hade vågat hoppats på trots att jag inte riktigt fick till det fullt ut på maran i år som var den ursprungliga planen. Under året med Team Asics har jag persat på milen, halvmaran och maran. Det är svårt att inte vara nöjd med det. Det har vart ett sant nöje och privilegium att få vara en del av detta och extra kul att projektet verkar ha vart så uppskattat från alla möjliga håll och kanter. Jag ser definitivt inte det här året som en parentes i min jakt på maratider utan snarare som ett stort steg framåt med tanke på all jag lärt mig och fått uppleva. 

Med det sagt så tar jag nu återigen sikte mot maran, den här gången som en lite bättre löpare, rikare på både erfarenheter, lärdomar och upplevelser. Om några veckor springer jag min fjärde mara i år. Jag räknar inte med nån monstertid men kroppen känns oförskämt bra för en gång skull och träningen har flutit på senaste veckan. Långpass på 35km igår, ett tempopass på 16km i 4-fart tidigare i veckan och därtill ett gäng 20km pass i distansfart. Framförallt upplever jag att kroppen inte tar stryk på samma sätt som tidigare av träningen. Det är en ny känsla. Att känna sig hel. Och fortfarande har jag några veckor på mig att finslipa formen. 

Det börjar även bli dags att planera upp nästa års säsong. Självklart hoppas jag på att få springa New York Marathon nästa höst. Det vore fantastiskt att få göra ett försök på min drömtid i världens häftigaste lopp. Men oavsett vem av oss som får åka så kommer den personen vara värd det och jag tror att jag pratar för samtliga när jag säger att jag kommer heja fram den personen till stordåd där borta utan nån form av missunsamhet. Nyckeln till att det här blev som bra som det blev har vart sammanhållningen och dynamiken i gruppen. Att det var just vi fem som var de utvalda känns nu i efterhand så naturligt, självklart och rätt. Det är ju vi fem som är och alltid kommer vara Team Asics Go Run It 1.0. Nåt annat hade bara vart fel.