Ett par skor (Re:visited)

Just nu känner jag mig grundlurad. I söndags var det barmark, 10 plusgrader och nästan så att jag övervägde att springa i kortbrallor. Det kändes fel men ändå så rätt på samma gång. Hade det vart vilken annan månad som helst än just februari så hade det inte vart nåt snack. Och trots att det blåste en hel del så var det ljumma, sköna vindar. Kunde också känna ljuva dofter av blöt asfalt, gräs, grus och hundskit. Hjärnan började tänka att nu är det vår på riktigt. Sen vaknade jag upp till det här idag.

Vinter all over again. Idag har det himlen fullkomligen kräkt ur sig snö hela dagen och det håller på fortfarande. Det känns precis som om en liten del inom mig har dött. Det känns också som om jag i och med detta tappade en liten del av motivationen. Just nu vill jag bara krypa ner under täcket, gråta en skvätt och tröstäta en stor påse godis. För det här är inget som kommer att försvinna förrän i bästa fall i slutet på april. 

Om januari var en riktigt bra träningsmånad så har februari inte vart i närheten av det. Egentligen vet jag inte riktigt varför. En del kan förklaras med dom tre tappade dagarna pga knäont men bortsett från det så har jag inte riktigt haft samma driv. Stundtals har jag känt mig en aning mätt på löpning. Fick en liten nytändning när våren verkade lura runt hörnet och började se fram emot att äntligen få springa i lite högre fart utomhus men nu är det som sagt löpband som gäller för hela slanten om det ska bli nån fart. Förhoppningsvis passerar jag 1000km om nån dag men det hade jag egentligen räknat med att göra för flera dagar sen.

Dessutom har jag inte fått till några av mina tänkta fartpass fullt ut med den känsla som jag strävat efter. I januari kändes dom flesta fartpassen oförskämt lätta men den senaste tiden har det mest bara känts tungt, jobbigt och tråkigt. Förra veckan blev det 2x7km tröskel i 3.50-fart men det var med nöd och näppe som jag fixade hela passet, började ganska tidigt fundera på att ge upp och det är aldrig ett bra tecken. Några dagar senare var planen 10x1000m ner mot 3.20-fart. Det blev till slut ”bara” 7×1000 i 3.28-fart med alldeles för hög puls. Och igår var det återigen tröskel på schemat. 4x5km i 3.50-fart. Det kändes bra till den tredje intervallen, då blev det inte bara jobbigt utan jag började även känna att vaden stramade och det blev en bra anledning att bryta intalade jag mig. Ungefär så har det känts under hela februari men förhoppningsvis så hittar jag snart tillbaka till den där känslan då allt känns lätt.

Ett plus var i alla fall att jag inte ställde in löpningen i söndags som planerat. Det blev förvisso inget långpass men väl 20km distans efter en hård helg med några öl för mycket. Men satan vad bra konserten i lördags var så det var det värt alla gånger. Däremot har jag känt mig fet och pluffsig sen dess så den här veckan är det snask förbud. Inte ens en liten oskyldig bulle. Semlor och chips är bara att glömma. Sjukt tråkigt men det är bara att gilla läget. Ska det bli PB i Boston om 2 månader så gäller det att vara disciplinerad men framförallt lätt, inte fet och långsam.

Häromdagen hade vi återigen vårt Runners Cafe. Tror nästan vi satte deltagarrekord. Coach LG var med via Skype och styrde upp diskussionerna som bla handlade om kost, skador och rehab. Jag höll en ganska låg profil för i en tid då LCHF är religion vet man inte riktigt hur provocerade vissa kan bli av att man (läs jag) äter 10 skivor bröd per dag, ris och pasta till varje måltid och mår bra av det. Lägg till en massa godis, öl och annat socker på det så är nog inte en smäll på käften långt borta. Här har jag dock inga problem med vädra dom tankarna för det här är mitt forum.

Även om februari inte har blivit riktigt så bra som jag hade hoppats på så är jag övertygad om att det vänder snart. Löpning är som en berg och dalbana, ibland går det upp och ibland ner och det är helt normalt. Än så länge är jag heller inte särskilt stressad, det är två månader kvar till maran vilket innebär att jag fortfarande har gott om tid på mig. Nu ska jag äta en knäckemacka utan smör och skölja ner det med ett glas vatten som återhämtning efter dagens träning, roligare än så blir det inte just nu. 

PS 1! På söndag är det Tokyo Marathon, nån som vet om loppet sänds på TV här i Sverige? Lycka till alla ni som har turen att få vara på plats och springa, brorsan åkte dit idag så jag håller tummarna för att han fixar ett nytt PB. Om han slår min tid från Berlin så får jag i alla fall extra bränsle att träna ännu hårdare i mars 🙂

PS 2! Idag när jag sprang på löpbandet dök den här låten plötsligt upp på iPoden, var tvungen att sätta den på repeat tills passet var klart. Inte nog med att det är bland det bästa som gjorts i Nashville de senaste åren, det är den enda låt man behöver för att övervinna tristessen av att springa på band.

Förra veckan blev inte helt värdelös trots ofrivillig löpvila och knäont. Det kunde ha blivit betydligt värre än vad det faktiskt blev. Hemligheten är att lyssna på kroppen och i ett tidigt skede rätta till det som är fel, då behöver det inte bli mer än tre dagars ofrivillig löpvila. För nåt år sen så hade jag struntat i att knät protesterade och kört på som vanligt men vid det här laget så har jag lärt mig att lyssna på kroppen. Missförstå mig rätt, löpning gör ont rätt ofta och ska så göra, det är helt normalt. I lördags sprang jag intervaller på löpband, 3x2km + 3x1km vilket var allt annat än skönt, tvärtom så var det en ganska en obehaglig upplevelse. Mot slutet skrek lungorna så mycket efter syre att varje andetag var som att få ett njurslag och när jag äntligen fick hoppa av bandet efter den sista intervallen vek sig benen omgående. Föll ihop i en hög stönandes brevid löpbandet och kände mig både groggy och lätt illamående samtidigt som jag kände en viss lycka och njutning. Den typen av smärta är nåt man måste lära sig att omfamna om man vill bli en bättre löpare. Den smärta jag menar att man ska vara lyhörd inför är en annan typ av smärta, när man känner att nånting är fel och annorlunda, det ska man ta på allvar och respektera. Men när det gäller den förstnämnda formen av smärta så gör man bäst i att sluta känna efter så jävla mycket och bara köra. Det är ju inte bowling vi håller på med.

Trots tre dagar med löpvila fick jag ändå ihop 94km löpning, tre pass styrka/rehab på gymmet och två pass svettandes på crosstrainer. Har haft sämre veckor än så tidigare så just nu känner jag mig inte lika stressad som tidigare men jag vågar ändå inte riktigt ta ut nåt i förskott än. Under gårdagens långpass spökade knät till och från och jag var bitvis osäker på om jag skulle kunna fullfölja hela passet eller tvingas avbryta. Idag har jag gått och nojjat och känt efter alldeles för mycket men alldeles nyss sprang jag 2x7km tröskel utan större problem. Eller utan problem var kanske att ta i, var nära att avbryta fler gånger. Inte pga knät utan snarare för att benen var slitna och andningen tung vilket nog kan förklaras med dålig planering. Det var kanske inte helt genomtänkt att springa två pass intervaller så tätt inpå varandra och dessutom med ett långpass på 33km däremellan. Men huvudsaken var att knät höll ihop. Resten av veckan får visa om det var ett smart beslut att tvärstarta eller inte.  

Anledningen till att det blev intervaller idag också var för att vi har fått töväder här i Norrland. 7 plusgrader, en decimeter vatten på marken, slask och 10 m/s i vindstyrka lockade inte till löpning utomhus så därför fick det bli löpband. Om plusgraderna håller i sig så kommer vi nog att ha barmark lagom mot slutet av veckan och då kan jag stå ut med grisigt väder ett par dagar. Imorse åkte skinnpajen fram, nästa milstolpe blir att få plocka fram kortbrallorna.

Att jag ständigt drabbas av diverse skadekänningar kan nog med största sannolikhet härledas till ett ganska dåligt löpsteg i kombination med att jag springer lite för mycket i förhållande till vad min kropp egentligen tycker är normalt. Min naprapat sa nånting tänkvärt i onsdags som etsat sig fast i huvudet sen dess. -”Har du tänkt nånting på framtiden? Hur det ska bli när du inte längre kan springa?”. Underförstått var det väl ett sätt att försöka säga att kroppen tar stryk av alla mil och att det i framtiden kommer att få konsekvenser på ett eller annat sätt. Men just nu är det ett pris som jag är villig att betala. Självklart vill jag kunna gå utan rullator när jag är 65 men jag vill å andra sidan inte heller begränsa min löpning bara för den rädslan. Det vore idioti.

Vi pratade även lite om att kanske variera träningen för att undvika allt för ensidig belastning. Problemet är att jag inte vill variera min träning. Jag vill springa. Punkt. Variera träningen kan man göra om man motionerar för husbehov. För egen del intresserar skidor, cykel och simning mig ingenting, det är i min värld lika intressant som att se färg torka. Min passion är marathon, inte Vasaloppet eller Vätternrundan. Man blir bra på det man tränar och jag vill bli en bättre löpare, därför springer jag. Ju fler mil i veckan desto bättre. Korta pass går bort om det inte handlar om intervaller men de ju ändå nästan lika lång tid som ett vanligt distanspass eftersom man både ska hinna med upp- och nerjogg och dessutom vila mellan intervallerna. Jag ser liksom ingen mening med att springa ett distanspass på 50-60min, det ger mig ingenting förutom dåligt samvete över att jag skulle kunna ha sprungit 90min istället. Nu raljerar jag som vanligt igen, klart det händer att jag springer distans på under en timme ibland men ni fattar min poäng. Lugna distanspass på 90-120min i kombination med långa tröskelintervaller och långpass varje vecka, det är min plan för att bli ett bättre marathonlöpare i år. Sen kanske det är helt fel väg att gå. Kanske borde jag istället satsa på 10km och på så sätt bli snabbare även på marathon? 

Har fått till långpass på minst 32km varje vecka hittills så här långt men till helgen kanske den trenden bryts. På lördag är det lilla julafton för oss melodic rock lovers, då är det nämligen AOR Rock Night här i stan. AOR (Adult Oriented Rock) är den genre som ligger mig varmast om hjärtat och det jag inte kan om AOR är inte värt att veta. För 20 år sen hörde jag Roulette – ett obskyrt band från Sundsvall – för första gången. Dom släppte ett par singlar i slutet på 80-talet och på lördag är det dags att få se dom live för första gången. Med andra ord så har jag planerat för att vara bakfull på söndag. Kom ihåg att även om man älskar löpning så finns det andra värden här i livet. AOR är ett sådant.

/Hörs