Happy easter

Jag överlevde den här vintern också. En fet like på det! Och vilken jävla vinter det har vart. Förmodligen den vidrigaste, äckligaste och jobbigaste vintern sen Dackefejden för oss som hatar snö och kyla. Trots det så har jag sprungit mer, längre och snabbare än nåt annat år. Inga förkylningar, inga skador och inga motivationsdippar, allt har liksom bara flutit på utan problem. Ytterligare en like på det! Och även om vintern är långt ifrån över så är i alla fall grundträningen inför London nu gjord. 1630km sen jag drog igång. 21,1km i snitt per dag. Nu återstår snart bara den sista fasen – att försöka hitta formen och den där lätta känslan i löpningen när det känns som om man flyger fram och tävlingsfarten känns som distansfart. Och dom löpfria dagarna som gått att räkna på en hand hittills ska definitivt bli fler framöver.

Det känns faktiskt som om jag är redo att tävla snart och det brukar det aldrig göra vid den här tiden på säsongen. För det mesta känns det alltid som man inte riktigt är ”klar”, att man inte hunnit med alla pass som man skulle ha velat genomföra. Inte ens när vi har haft barmark i februari och man har kunnat nöta flertalet pass på asfalt innan så har jag känt mig riktigt redo men det börjar jag faktiskt göra nu. Jag har dock gett upp hoppet om att få känna smaken av asfalt innan det är dags att ställa sig på startlinjen. Det kommer vara löpband som gäller för att hitta fartkänslan ända fram till race day och det är bara att gilla läget. Om det smälter undan så pass mycket att dom stora körfälten i alla fall blir snöfria så kan man ju alltid ge sig ut mitt i natten bara för att få springa några hundra meter på asfalt men vid det här laget så har jag blivit ganska bra kompis med bandet. Och som tur är så har ju alla människor med nyårslöften sakta men säkert börjat inse sina begränsningar och slutat ockupera löpbanden på gymmet i tid och otid så nu kan man faktiskt gå på gymmet efter jobbet och slippa köa 45min för att få ett löpband. Inget illa menat men jag fattar liksom inte grejen med att gå på ett band i 60min på 6km/h, det måste ju vara så sjukt mycket trevligare att göra det utomhus i frisk luft. 

I början av veckan gjorde jag ett försök att springa en halvmara på sub80 som ett formtest. Det slutade dock med en kletig pannkakssmet, dvs det gick åt helvete. Jag vek ner mig för första gången i år. Pallade varken med värmen eller tristessen och kunde inte motivera mig till att fortsätta även fast det kändes kontrollerat både för hjärta och lungor. I torsdags gjorde jag dock ett nytt försök och då gick det betydligt bättre. Framförallt så höll jag pulsen kontrollerad rakt igenom, den stack aldrig iväg mot slutet vilket brukar vara det normala.

Tyvärr klarade jag inte av att motivera mig till en halvmara då heller. Batteriet i iPoden dog en bit in i passet och klarade bara av en minut åt gången innan den dog på nytt. Och utan musik så går det inte att springa på löpband, i alla fall inte för mig. Så jävla bra kompisar är vi inte. Men jag är nöjd med att jag ändå fick till ett bra pass. Ännu mer nöjd är jag med lördagens 38km långpass i 4.30-fart på is och snö med underställ, dubbla vantar och dubbade skor. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vart på asfalt i snabba skor och kortbrallor. 

Trots att vi fått känna på lite vår nu i helgen med plusgrader och sol så är det is, snö och slask som gäller. Läste nån artikel i lokalblaskan häromdagen att det finns en risk att snön kan ligga kvar till juni om det inte händer nåt med vädret. Min quiltade Ralph Lauren jacka får vänta ett tag till med andra ord. Jag som hade sett fram emot och längtat efter att få köpa nya löparskor också, kanske Nike Vaporfly eller Adidas nya Sub2 sko men det känns ganska meningslöst om dom ändå inte går att använda inom den närmsta framtiden. Istället måste jag nog köpa ett par nya dubbade skor för det är dubbat som kommer å gälla minst en månad framåt. Mina Icebug som jag köpte i december gav upp i lördags.

Helvette vad dålig kvalité, det är fan under all kritik. 1800spänn för ett par skor som höll i drygt 3 månader. Till deras försvar så har jag använt dom mer än planerat pga den bedrövliga vintern men ändå, man tycker att dom borde hålla minst en säsong i alla fall. 100mil hann dom gå. Mina dubbade Asics har gått 200mil och är inte ens i närheten av att ge upp. Har trivts riktigt bra med dom på fötterna men jag är tveksam till om jag vill sponsra Icebug igen med tanke på deras tveksamma hållbarhet. Tyvärr är ju utbudet bland dubbat ganska dåligt, framförallt om man vill ha nåt som inte väger 300g eller mer.

Egentligen skulle jag behöva uppdatera löpargarderoben också. Jag har tre par Asics jackor som alla av nån anledning har spruckit under ärmarna och nästan alla mina tights har också spruckit i grenen. Dessutom är alla shorts och linnen söndertvättade efter vinterns alla pass på löpband och luktar död bäver trots att dom är nytvättade. Dom senaste veckorna har jag fått gräva fram en gammal Kistaloppet sub40 jacka i storlek Large och ett par 10 år gamla sunkiga Intersport tights att springa i. Det hade vart okej om det hade vart mörkt dygnet runt som i december men nu när det äntligen har blivit ljust vill man ju inte se ut som en luffare när man cruisar fram längs cykelvägarna. Jag vill ju att folk ska tänka ”fan vad han ser snabb ut” men det gör jag ju inte i en jacka som är stort som ett tält och som nästan går till knäna. Men det är så förbaskat tråkigt att köpa löparkläder, ungefär lika roligt som att köpa strumpor eller kallingar. Köper ju mycket hellre nya skjortor, kavajer eller rockar för dom pengarna. 

Nästa vecka kör jag nog på som vanligt men sen blir det till att släppa upp lite på träningen och börja jobba lite mer med fart men också vila. 

/Hörs

PS! Den här hade jag på repeat under mitt tempopass på löpbandet så länge iPoden levde. Även om jag nuförtiden föredrar Jason Isbell eller Steven Wilson så kommer det här bli årets skiva 2018. Jag menar, vem älskar inte melodiös hårdrock med schlagerrefränger?

Jag är löpare men det innebär inte att jag per automatik tycker att löpning är roligt. Att springa är för mig nästan alltid synonymt med ett visst motstånd. Oavsett om det är mysjogg eller hårda intervaller som står på schemat så tar det för det mesta emot en aning att ge sig ut, särskilt nu på vintern. Varje träningspass föregås i regel alltid av en mental kamp. Inför hårda intervallpass är det ren och skär ångest men det är ju sen gammalt. Jag menar, vilken frisk människa tycker att det är skönt att springa sent på kvällen i kolsvart mörker, 20 minus, snöstorm och snålblåst? Inte jag i alla fall. Helt ärligt så skulle jag hellre sitta kvar i soffan eller framför datorn. Det är inte direkt så att jag ger mig ut och springer med ett leende på läpparna, snarare det motsatta. Jag grimaserar och grinar illa när snön slår som spikar i ansiktet samtidigt som jag försöker torka bort allt snor som fryst till is i ansiktet och svär högt för mig själv. Men trots motståndet så slutar det ändå alltid med att jag faktiskt springer även om det ibland kan ta en timme eller två innan jag ger med mig. Och det är så det ska vara, det är ju det som är hela grejen med löpning – att övervinna det där motståndet. Det sköna med löpning är ju egentligen inte själva löpningen i sig utan känslan efter, vetskapen att man höll sig till sin plan och genomförde sitt pass trots att man hellre hade fortsatt binge kolla Netflix.  

På samma sätt som jag inte litar på människor som varken har en bok eller skiva i sitt vardagsrum så litar jag heller inte på människor som påstår att all träning är rolig. Antingen så ljuger dom eller så tar dom inte i tillräckligt. Att träna eller springa ska inte först och främst vara roligt, det ska vara hårt, jobbigt och utmanande. Jag ser inte det roliga i att ta ut sig fysiskt, det är ju bara jobbigt. Om jag vill ha roligt så går jag på krogen, kollar en tv serie eller umgås med trevliga människor. Man måste skilja på äpplen och päron. Däremot så älskar jag känslan efteråt, den är fan oslagbar. Man känner sig så sjukt nöjd med sig själv, nästan stolt. Och jag älskar att vara disciplinerad och inte ge upp. Dessutom kan man ju äta nästan vad man vill när man springer mycket. Bara det är ju anledning nog att ta sig i kragen och övervinna det där motståndet. Jag har gett upp tanken på att gå ner i vikt som jag fick för mig för nåt år sen. En 200g Schweizernöt en vanlig grå tisdag, en påse godis på en lika grå onsdag och ett par semlor på torsdagen är ju det bästa som finns och själva definitionen av vardagslyx. Och då har jag inte ens nämnt alla Staropramen som slinker ner under helgen.

Mitt problem är inte att jag inte tar i eller inte gör mina pass, snarare det motsatta, att jag inte ger mig själv tillräckligt med tid för återhämtning och vila. Jag vet att det inte alltid är den som tränar mest som lyckas bäst utan snarare den som tränar smartast, ändå är det så svårt att inse det. Jag vet det men det är inte alltid så lätt att lyssna på den logiska delen av hjärnan. Den här veckan har jag sportlov och som jag skrev i förra inlägget var planen att ta en återhämtningsvecka. Det har gått sådär. Jag har kört på som vanligt och kommer nog att sluta på 15 mil även den här veckan. Till mitt försvar så blev det här lovet inte som jag hade planerat. Från början hade jag tänkt åka upp till Umeå och samtidigt passa på att vila men istället blev det så att jag har jobbat med lovskola samtidigt som mina kollegor har glassat i skidbacken eller lapat sol på nån sandstrand på Kanarieholmarna. Fast det har vart ganska schysst, jag klagar inte. Övertiden kommer att komma väl till pass när det är dags för London och Chicago, att slippa ta tjänstledigt med löneavdrag. Jag är nog en av få lärare som inte tycker att loven är heliga. Jag skulle hellre jobba på sommaren om jag visste att jag kunde få ta semester när det är dags för dom stora marathonloppen runt om i världen. Dom tenderar ju sällan att synka särskilt väl med våra svenska skollov.

I helgen kom jag dock iväg till hufvudstaden en sväng. Självklart blev det löpning där. Vädret var dock inte riktigt som jag hade föreställt mig, det var ju fan vinter där också. Inte lika mycket vinter som här i Sundsvall men likväl vinter. Snö på marken och minusgrader. Jag som hade sett fram emot att få springa odubbat i vanliga löparskor för första gången på en evighet. Eller det hade nog gått utan större problem för halva sträckan som jag och brorsan sprang var asfalt men jag valde det säkra före det osäkra och tog dubbat. Och det kändes ungefär som att få köra en Lamborghini fast bara på parkeringen. Helt värdelöst med andra ord. Det blev dock 35km i 4.30-fart och ett bra långpass. 

Det är svårt att beskriva hur mycket jag längtar efter att få springa i vanliga löparskor. Inget ont om dubbade pjux, jag älskar att dom finns, men jag är så jävla less på det. Det är nästan så att jag drömmer om asfalt på nätterna. För två år sen sprang jag i kortbrallor vid den här tiden, nu till helgen ska det dra in en ny snösmocka för femtioelfte gången den här vintern så det känns rätt långt borta med korta tights just nu. Istället är det två lager kläder och dubbla vantar som gäller för att inte frysa ihjäl.

I övrigt så tuggar träningen på som den ska. Jag tror att formen är rätt bra. 35km passen känns varken särskilt långa eller jobbiga trots bedrövligt underlag med modd och is och 3.48-farten på löpbandet känns oförskämt lätt. I söndags skulle jag köra tröskelintervaller, 4x5km i 3.48 fart som vanligt men ”glömde” att hoppa av bandet efter första femman. Var helt inne i min musik och bara matade på och upptäckte det efter först efter en mil. Istället blev det en timme rakt av som kändes oförskämt kontrollerat. Det känns som ett bra tecken. Enda orosmolnet just nu är att framsida lår är hård som kevlar, kan knappt stretcha pga det för låret är som betong som inte går att rucka på. Det är nog också anledningen till att jag börjat få hopparknä känningar så just nu har jag det under sträng uppsikt. Den här veckan får bli som den blir men sen har jag lovat mig själv att det ska bli lite mer fokus på vila. Kollade igenom min träningsdagbok inför 2.49 loppet i Berlin i höstas och upptäckte att jag vilade mer än vanligt inför det loppet, kanske är det vila som är grejen. Nedräkningen har i alla fall börjat. 44 dagar kvar nu. Det firas med att lyssna på förra årets bästa skiva, David Ramirez. Han var på en Sverigeturné nu i vintras och det är ju typiskt att man missade det. Det här är bra skit, riktigt bra!

/Hörs

För det första; jag ska bli bättre på att uppdatera bloggen. I cross my heart and hope to die. Det är inte okej att skriva ett halvdant inlägg varannan vecka, jag vet. Jag skulle tappa intresset om jag följde nån som skrev så sällan. Till mitt försvar har jag haft sjukt mycket att göra senaste tiden. Springa till exempel. Det har ju blivit en hel del av den varan nu i vinter trots vedervärdiga förhållanden. 1200km för å vara exakt. Det kostar att ligga på topp. För det andra; jag fick ovanligt många kommentarer på mitt förra inlägg. Kul att det engagerar nån i alla fall. Många var oroliga för att jag tränade för mycket. Det är behjärtansvärt att ni därute faktiskt bryr er. Jag är dock fortfarande övertygad om att jag tränar rätt. Sen var jag kanske lite väl negativ i mina ordval, i själva verket så älskar jag ju det här vilket kanske inte framgick så tydligt. Faktum är att jag faktiskt tog en vilodag strax efter att jag skrev det förra inlägget. Det krävdes förvisso många timmars överläggning med mig själv innan det blev verklighet men jävlar vilken turboeffekt det hade på benen dagarna efter. Började nästa tro att nån injicerat epo i mina vener, det var som å springa med raketbränsle.

Ända sen jag drog igång träningen inför London så har jag legat på gränsen men å andra sidan så är det där man måste ligga om man vill bli bättre. Jag har spelat högt och hittills så har det vart värt insatsen även om jag är fullt medveten om riskerna att gå sönder eller bränna ut mig men det har vart en risk som jag har vart villig att ta. Man måste våga satsa ibland även om jag kanske inte skulle rekommendera nån annan att träna på samma sätt men för mig har det inte bara funkat utan även vart utvecklande.

Med mindre än 2 månader kvar så har jag nog aldrig känt mig så vältränad som jag gör just nu och samtidigt så nedtränad. Märklig känsla måste jag säga. Inte vältränad i bemärkelsen av att vara stark eller muskulös utan snarare seg och uthållig men också känslan av att tåla mycket träning, nästan vara odödlig på nåt sätt. Bring it on, har vart devisen. Till och med snabbheten har jag fått upp nu i vinter vilket inte ens har vart det primära målet. Jag har definitivt tagit träningen till en ny nivå och förhoppningsvis kommer det visa sig till våren. 

Standard har vart 15mil i veckan fördelat på distans 90-100min, långpass på 34-35km och 2-3 fartpass inomhus på löpband. Nu är ju löpband just löpband och man ska kanske inte dra allt för stora växlar av det men i år har jag kört pass som jag inte hade kunnat göra förra året, framförallt inte med så många mil i benen som jag ändå har haft inför varje kvalitetspass. Dessutom har långpassen inte känts särskilt långa och jag har till och med sprungit dom lite för fort bara för att benen har känts fräscha. Hittills så har jag fokuserat rätt mycket på långa trösklar men även nu på slutet försökt slänga in lite kortare intervaller. 4x5km @3.48, 3x3km @3.40 och 5x2km @3.30 har vart standard men också 6x1500m har vart ett pass som jag kört rätt ofta. Förra veckan testade jag 2 x (2000m – 1500m – 1000m – 500m) och fick ihop 10km kvalitet i för mig riktiga höga farter. En mil på 34min. Och det bästa av allt var att jag inte kände mig jättesliten efteråt.

Kanske är det nu det händer, femton års kontinuerlig löpning som börjar ge resultat. Halva träningsperioden är som sagt redan avverkad och snart börjar det faktiskt bli dags för att pricka in formen. Det är svårt att tro när man tittar ut. Vi har fortfarande två meter höga snövallar överallt och löpning på asfalt i vanliga löparskor utan dubbar känns väldigt långt borta. Med lite tur är väl snön borta nån gång i maj. Och det är väl det största bekymret just nu; hur jag ska lyckas pricka in en toppform utan att få springa på asfalt i riktiga förhållanden. Men till helgen blir det ett besök ner till hufvudstaden, nu skulle det förvisso snöa där också men man kan ju hoppas på att det i alla fall finns några meter asfalt att nöta. Har en känsla av att det kommer vara som att få träffa Sankte Per vid Pärleporten. Himmelriket alltså. 

Nästa vecka har vi sportlov. En veckas ledighet bara sådär, overkligt. Det normala brukar vara att jag ser det som en möjlighet till ett litet mini-camp med möjlighet att träna ännu mera och ännu hårdare men i år tänkte jag faktiskt göra tvärtom och ta en återhämtningsvecka just då. Inte springa nåt kvalitetspass, inget långpass, passa på att vila och bara hålla igång benen med distans. Käka chips och ligga med benen i högläge. Vi får väl se om jag klarar av det men det är planen åtminstone. Sen blir det nog vila minst en gång i veckan när vi går in i mars månad, tänker inte sumpa den här goa känslan med att inte våga vila tillräckligt inför loppet. 

Ikväll blir det dock ingen vila. Nu blir det löpbandet och 4x5km tröskel som vanligt på måndagar. Har suttit och knåpat ihop en schysst spellista parallellt med att jag skrivit det här för 4x5km kräver rätt musik i lurarna för att överleva. Inte för att överleva rent fysiskt och inte heller tristessen utan snarare för att överleva svetten. Det är sjukt hur mycket jag svettas på löpbandet och oftast är det det som gör att jag vill avbryta, inte för att det är särskilt jobbigt. Ikväll ska jag dock vara förutseende och ta med mig ett par linnen så jag kan byta mellan varje intervall. Kvällen till ära blir det Eric Clapton för hela slanten. Cream, Blind Faith, Derek & The Dominoes mm. Det funkar alltid!

/Hörs

För många år sen, innan jag var löpare på riktigt, kunde jag känna en verklig tillfredsställelse av att springa min vanliga 7km runda. Ni vet, en sån där riktigt adrenalinkick eller runners high som man sällan eller aldrig får nuförtiden. Det var kanske inte riktigt varje gång jag kände det men ofta i alla fall. Det var som att en springtur då per automatik innebar känslor av välbehag och lycka. Idag är det mest nånting som ska avverkas. Jag kommer ihåg att jag nästan alltid kände mig duktig och nöjd men framförallt så upplevde jag de positiva effekterna av att träna så mycket tydligare då. Det i sin tur gjorde mig både lugnare och mer harmonisk. Att springa då var njutning på ett annat sätt jämfört med nu. Nån kemist kan säkert förklara varför – dopamin har jag för mig att ämnet kallas för, hjärnans belöningssystem eller vad det nu är men skitsamma. Min poäng är att jag sällan upplever det nuförtiden. Kanske för att kroppen vant sig vid kontinuerlig löpning och att det krävs betydligt mer än en 7km runda för att nå samma effekt som tidigare. Lite som när man drack ett sexpack folköl förut och blev full på det. Just dom där lyckokänslorna som löpningen innebar, dom kan jag verkligen sakna idag för jag skulle ljuga om jag sa att jag blir lycklig av att springa varje gång numera. Det är snarare mest en inbyggd vana som sitter i ryggmärgen, nånting som ska göras.

Just nu är jag i behov av en vilodag. Verkligen en vilodag på riktigt, att för en kort sekund få släppa alla tankar på löpning, göra nåt annat och inte känna ångest över utebliven träning. Benen skriker, inte av smärta men av trötthet. Skallen likaså, en mental paus är minst lika eftertraktad som den fysiska. Det är lite som att jag befinner mig i ett hamsterhjul. Jag springer och springer men jag kommer ingenstans, det enda som händer är att jag jagar en kick – en känsla – som jag vet inte kommer att komma med resultatet att jag känner ett tvång att springa ännu mera. Jag är en fånge, fångad av min egen vilja att bli bättre och den ständiga jakten på bättre tider. Av årets 43 dagar hittills har jag haft ofrivillig löpvila en dag pga förkylningssymptom och då vilade jag inte ens helt, istället gick jag på gymmet och körde bänkpress och bicepscurl. Jag snittar ungefär en halvmara per dag men inser att jag förr eller senare behöver tid för återhämtning. Förnuftet säger en sak, hjärnan och kroppen nånting annat. Jag vet att jag borde vila på samma sätt som jag vet att jag inte borde äta upp hela chipspåsen på en gång för att jag kommer att känna mig äcklad av det efteråt men ändå så gör jag det.

Måndagar är ”värst” för då börjar allt liksom om. Det är som att trycka på reset, dagboken är helt tom och ”måste” fyllas på med ny träning. Helst ska föregående vecka bräckas eller åtminstone återupprepas och det finns liksom inget slut i sikte. Jag sticker inte under stol med att jag är beroende. Inte heller att jakten på nya PB:n är en stark drivkraft, så stark att jag just nu tycker att det är värt det. Men ändå så kan jag komma på mig själv med att sakna den där känslan av att känna mig levande efter ett löppass. Nu känner jag mest lättnad att jag överlevde mitt intervallpass och att det är över.

Okej, så illa som jag får det att låta är det nog faktiskt inte. På många sätt älskar jag det här, annars skulle jag ju inte göra det. Jag älskar att kunna träna så mycket som jag faktiskt gör och att ha en så pass stark kropp att jag klarar av att springa 16mil/v vecka efter vecka. Jag älskar att kunna springa 35km på söndagen och knappt känna mig berörd av det samtidigt som jag planerar om jag ska springa 4x5km eller 5x2km dagen efter. Det jag däremot saknar är att ha en känsla för hur jag ska balansera träningen på ett sådant sätt som gör att jag inte känner mig slut mentalt. En annan sak som jag älskar är att vara 110% fokuserad och då är gränsen alltid hårfin, det ska vara som att balansera på en knivsudd. Ska det va’ ska det va’. Jag har svårt när folk säger att dom vill ”bli så bra dom kan på 3 pass i veckan” eller ”bli så bra dom kan bli utan att tappa glädjen” osv. I min värld är det lite som att vilja bli världens bästa fotbollsspelare i division 3. Att nå sin fulla potential kommer kräva hårt jobb och en hel del uppoffringar oavsett om man heter Mo Farah eller Kalle Karlsson och siktar på att springa sin första mil. There’s no such thing as a free lunch! Inget fel med det men då kan man heller inte förvänta sig mirakel. Det gör jag å andra sidan. London kommer närmre och närmre och jag har redan börjat visualisera loppet innan jag somnar varje kväll och föreställer mig hur jag korsar mållinjen på 2.47.

Är det värt det? Att sällan känna glädje med löpningen och att ständigt vara sliten? Ja, utan tvekan! Jag skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt. Och när belöningen väl kommer (tex i form av ett nytt PB), då är det som att vinna jackpot på Lotto. Men det är min väg, det är så jag funkar. Om jag gör nåt så gör jag det till 110% och jag har full respekt för dom som väljer en annan väg eller klarar av att balansera träningen med livet i övrigt på ett sundare sätt än vad jag gör. I slutänden är vi ändå bara ett gäng talanglösa motionärer dom flesta av oss, som gör det här för nöjes skull, vissa mer besatta än andra. 

Och som om det inte vore nog med den snösmocka vi fick förra veckan då hela Sundsvall kändes som en spökstad pga att allting stod stilla och knappt nån tog sig till jobbet så snöar det för fullt ute igen. Det har säkert kommit ytterligare en decimeter nu i eftermiddag. Jag önskar att jag kunde säga att det var min queu till att ta en vilodag, naturens tecken på att jag faktiskt borde unna mig en vilodag, stanna kvar i soffan och käka en semla istället för att plåga mina stackars lyktstolpar till ben med ännu mer löpning. Men det kommer inte bli några 2.47 i London av att tänka så. Och anledningen till att nån uppfann löpbandet måste ju ha vart väder som detta. Så istället för vila blir det snart 4x5km tröskel. Semla blir det dock både före och efter. Och kvällens pass till ära så blir det Ken Yates i lurarna. Tröskelintervaller kräver hjärta & smärta, inte untz untz.

/Hörs

Ända sen den 1 januari har jag räknat ner och sett fram emot den dagen då januari de facto skulle ta slut. Dom senaste dagarna har jag äntligen börjat se ljuset i tunneln och insett att denna skitmånad faktiskt vart på väg att ta slut. Så sent som för nån dag sen ropade jag halleluljah högt för mig själv och visualiserade mig själv springandes på asfalt. Men precis när man började tro att den här vintern knappast kunde bli värre än vad den redan är så blev det uppenbart att det där ljuset i tunneln som jag trodde mig se inte alls var slutet på eländet utan istället ett tåg på väg rakt mot mig i tvåhundra knyck. Tack och godnatt! Ridå ner. 

Imorn ska det komma upp emot 60cm snö här i Sundsvall. Vissa sajter varnar t.o.m för 80cm snö. Idag när jag gick hem från jobbet fick vi reda på att skoldirektören beslutat om att stänga alla skolor imorgon pga det väntade snökaoset. Lojal som jag är kommer jag ändå pallra mig iväg till skolan och jobba ikapp sånt som jag ligger efter med, det kommer ju ändå inte gå att springa. Med lite tur kanske man kan gräva sig fram till gymmet och eventuellt få till ett pass på bandet men förmodligen inte. Känner jag den här kommunen rätt så kommer det nog inte bli nån löpning utomhus på flera dagar om man inte vill pulsa sig fram med snö upp till midjan.

Att bedriva målmedveten träning är inte det lättaste med dom här förutsättningarna. Det är som om vintern vill att vi löpare i mellersta Norrland inte ska springa. Ni som inte bor i Västernorrland ska vara glada att ni inte gör det. Jag tror faktiskt att vi har drabbats värst i hela Sverige. Hittills har jag ändå trotsat skitvädret och sprungit all distans och alla långpass utomhus oavsett väder och underlag men det här känns som droppen. 60cm snö. WTF? Kan inte ens ta in hur mycket det faktiskt är, än mindre se det framför mig.

I normala fall hade jag svurit över snöfallet, det snöblandade regnet, modden och underlaget under kvällens pass men med tanke på vad som komma skall så kom jag på mig själv med att ändå vara tacksam över att faktiskt kunna springa på någorlunda befintliga gång- och cykelvägar. När jag nu summerar januari så blir det mängdmässigt min bästa månad någonsin. 662km och 50 timmars löpning. Var tvungen att ta en ofrivillig vilodag i lördags då halsen började klia lite oroväckande men som tur var så blev det inget av det.

Som tur är finns ju löpbandet. Tack gode Gud för denna fantastiska uppfinning. Dom senaste veckorna har jag blivit mer och mer kompis med det och numera känns det varken jobbigt eller tråkigt, som det gjorde i början av vintern, och att riva av 4x5km på bandet är ingen big deal längre. Det är bara nånting som ska göras. Faktum är att jag till och med har börjat se fram emot löpbandspassen, nästan längtat efter dom snarare än att känna ångest som ju annars är en vanlig känsla inför just tristessen att springa 2mil på ett löpband. Känslan att få ta av sig linnet efteråt, vrida ur det som en våt disktrasa och känna lite blodsmak i munnen istället för smaken av blöt snö har vart en välkomnande kontrast till all snömodd och ishalka.

I februari är ambitionen att öka fartpassen till tre per vecka utan att för den skull göra avkall på mängden. Löpning varje dag är det som fortfarande gäller. Jag tror att kroppen är redo för det. Jag tror också att alla mina mil dom senaste åren lett mig hit där jag är idag. Jag borde känna mig sliten men jag är inte det. Att springa intervaller i överfart dagen efter ett långpass är numera inget problem. Blir faktiskt förvånad själv över hur väl benen svarar. En annan sak som förvånar mig är att farter som ifjol kändes jobbiga på löpbandet numera känns ganska överkomliga. Ytterligare ett tecken på att träningen gett resultat.

Istället för att gräva ner mig helt i misären så har jag försökt tänka positivt. Jag har fått till ett tröskelpass, ett långpass och ett pass i överfart varje vecka utöver all distans. Jag har också försökt att inte lägga allt för mycket energi på att förbanna snön och istället hittat inspiration i att se volymen växa för varje dag i min dagbok men också genom att kolla gamla inspirerande lopp på youtube. Paula Radcliffes fantastiska världsrekord, Mary Keitanys självmordsöppning i London, Kipchoges 2 timmars lopp och Bekeles magiska avslutning i Berlin har hjälpt mig att härda ut vintern hittills men nu känns det som sagt som om rullgardinen fullständigt är på väg ner. Tack och godnatt. Inte ens det kommer att hjälpa mot 60cm snö. ”Råget är måttat”. Undrar om det finns nån bowlingklubb här i stan som är i behov av en seg och uthållig jävel?

Det enda som hjälper nu är tonerna av melankolisk musik och att tycka synd om sig själv. Ser ingen annan lösning. Jo, en semla kanske. Kan inte komma på nåt mer passande än Explosions in the Sky. Sönderspelad av SVT i alla möjliga tv program men en dag som denna så håller den ändå.

/Hörs