I lööööv clean and jerk


Under flera år har jag bara ignorerat existensen av olympiska lyft. Jag har varit dålig och känt att jag inte kom någonstans i min utveckling. Då blev det tråkigt och jag har bara kört på lätta vikter och blundat tills passet varit över. Sedan blev jag sur och tog en PT-timme med Nordics egen lyftcoach David Englund i våras. Nu har inte vikterna ökats i någon rasande fart, men jag lyfter med ett helt annat självförtroende. Jag har lyftarskor och magnesium och tror faktiskt att jag ska klara av lyften när jag ställer mig vid stången. I morse blev det ett nytt PR i clean & jerk (som på bilden). Inte mer än 55 kilo, men det kändes stabilt och bra. Lätt nästan. Så fruktansvärt skönt. Nu känns det så kul att lyfta att jag tror att det vankas nya PR inom kort. Heja mig!

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sommar, sol och löpning
  • Kom i toppform, semesterns smartaste träning
  • Spring tystare, minska skaderisken och öka effektiviteten
  • Fokusera, lägg tid på det som verkligen har effekt
  • Test: 17 nya trailskor
  • 6 snygga solbrillor
  • The Biggest badass
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Drömmar & mål


Målsättningar är och kommer alltid att vara en stor drivkraft för mig och min löpning. Om jag ska göra nånting så gör jag det all-in, oavsett vad det är, och löpningen är inget undantag. Jag skulle aldrig kunna nöja mig med att springa nån gång i veckan bara för att eller springa utan att tävla mot mig själv. Jag beundrar folk som fixar det, som kan träna bara för att må bra av det utan krav på prestation, men det är inte jag. Det är väl kanske en anledning till att jag hittills inte fastnat för cykling, skidor och simning för jag vet att om jag skulle testa det så skulle jag förmodligen gå all in på det också och lägga ner 100% och det har jag varken tid, råd eller lust med just nu. Att sätta upp konkreta mål, gärna höga sådana, är mitt sätt att motivera mig till att lägga ner dom där sista procenten när andra belönar sig själv med att vila. Det är det som gör att jag faktiskt ser fram emot att springa 35km i bäcksvart mörker, snöblandat regn och ishalka. Vetskapen om att jag gör nånting som dom flesta andra inte gör, det gör att man kan stå ut med stelfruset snor i hela ansiktet och att man inte har nån känsel i fingrarna på flera timmar. Det är så man blir bättre, både fysiskt och mentalt. Inte kommer med massa ursäkter. Hade det inte vart för mina konkreta och höga mål så hade jag nog fortfarande suttit kvar i soffan med ena handen i chipsskålen och lite för mycket dipp runt munnen. Jag sitter förvisso fortfarande i soffan och käkar rätt mycket chips men med gott samvete och det är en stor skillnad.

Tydliga och konkreta mål är kanske det viktigaste incitamentet för att orka med att träna oavsett om man är elit och siktar mot 2.20 på maran eller om man heter Lennart 65 år och tränar för att mota alla krämpor. Om man inte vet vart man är på väg, alltså förstår varför man gör nånting, så är det i längden svårt att motivera sig till att göra det, särskilt om det är jobbigt och tråkigt. Och vi vet ju alla att löpning många gånger kan vara både jobbigt och tråkigt och dessutom fruktansvärt enformigt. Men vill man nå sina mål så finns det inga genvägar. Och som tur är, är ju löpningen inte alltid jobbig och tråkig utan för det mesta rosa fluffiga moln.

På samma sätt som det är viktigt att ha mål så är det minst lika viktigt att våga drömma. Drömma om det omöjliga. Man måste våga ha ambitioner och tänka stort, annars kommer man ingen vart. Inte bara inom löpningen utan i livet som helhet, utan drömmar blir vardagen ganska grå och trist. Jag drömmer ofta om saker som jag vet är omöjliga men det hindrar mig ändå inte från att drömma om dom. Månaden innan mitt lopp i Berlin satt jag ofta på jobbet och drömde mig bort och visualiserade hur jag korsade mållinjen på 2.47. Sånt tror jag är enormt viktigt.

Det är viktigt att drömma men om drömmarna ska bli verklighet så måste man också vara beredd på att göra det jobb som krävs, en egenskap som blir mer och mer ovanlig framförallt bland dagens generation. Disciplin. Hårt arbete. Ha tråkigt. Få lite skit under naglarna. Det är nånting som jag ofta pratar med mina elever om. Många av dom har stora drömmar, dom ska bli proffs i England, gå ut med A i alla ämnen eller bli miljonärer när dom blir stora men många förstår inte att det krävs hårt jobb för att nå dit. Framgång är ingenting som man får per automatik eller som man föds med, för dom flesta har det krävts många timmar av blod, svett och tårar. Utan hårt arbete, drömmar och mål så hade jag fortfarande sprungit runt kvarteret, vinkat åt grannarna och sprungit maran på 3.30. Mål och drömmar ska vara skrämmande, om dom inte är det så tänker man för smått, men man måste också förstå att ingenting är gratis. ”There’s no such thing as a free lunch”. Sen är ju gränsen hårfin mellan att ha hybris och sätta rimliga mål, men det är en annan diskussion.

Nu ska jag dela med mig av nånting som känns både skrämmande och privat. Mitt nya mål. Det tar emot att säga det högt men okej då. Innan jag fyller 40 år så ska jag springa maran på 2.45. Det betyder att jag har 3 år och 11 månader på mig att nå det. Ja, jag vet att det är svårt att tro, men tyvärr har jag hunnit bli så gammal. Eller gammal och gammal, i löpningens värld är jag väl fortfarande en junis, men det är gammalt för mig som alltid sett mig själv som 25. Jag tror förresten rätt ofta att jag fortfarande är 25 för jag tycker att jag är rätt så cool och hänger med i det mesta men det blir ganska uppenbart när jag pratar med eleverna att jag inte är så cool som jag faktiskt tror. Det räcker tyvärr inte med bara skinnpaj och tighta jeans, eleverna tar rätt snabbt ner en på jorden när jag inte fattar vad man har Snapchat till eller vad gäri betyder. Och om jag är ärlig mot mig själv så finns alla tecken där. Jag vaknar gubbatidigt på helgerna och istället för att somna om så går jag upp och kokar kaffe, jag hatar uteställen med för hög musik, somnar i soffan innan Idol har slutar, föredrar P1 framför skramlet på NRJ, jag pratar om 9/11 på mina lektioner och utgår från att eleverna kommer ihåg det när dom i själva verket inte ens var födda då och det mest skrämmande, jag har insett att träning inte bara handlar om att bli bättre utan minst lika mycket om att bli äldre. Men i sinnet är jag i alla fall fortfarande 25 🙂

2.45 är alltså mitt nya långsiktiga mål. Det är högt, skrämmande och i nuläget omöjligt, men ändå inte så orealistiskt att det känns omöjligt. För 4 år sen var 2.49 en omöjlighet men det gick. När man sätter höga mål är det också viktigt att sätta delmål på vägen för att stämma av hur det går, annars finns det en risk att det blir för stort, luddigt och omätbart. Mina delmål på vägen mot 2.45 kommer vara att för varje år kapa en minut tills dess att jag är 40. Nästa år ska jag alltså springa maran på 2.48, 2019 på 2.47, 2020 på 2.46 och slutligen 2021 på 2.45. Det känns lite mer rimligt att tänka så. Förhoppningsvis kan det gå fortare än så men 2021 ska det vara klart och betalt. Och för att nå dit så vet jag mycket väl att jag måste bli snabbare på både milen och halvmaran och höja mitt farttak och det kommer också att bli viktiga delmål men mer om det framöver. Nu är det i alla fall sagt och officiellt. Nu återstår bara det jobbiga. Att göra jobbet.

Idag kom den första snön här i Sundsvall. Deprimerande på alla sätt man kan tänka sig men det är bara att gilla läget. 20km distans blev det på snötäcket i mörkret nu ikväll. Det tar emot å erkänna men faktum är ju att det för löpningen är bättre med snön istället för ishalkan som vi haft den senaste veckan. Det har blivit en del rullband de senaste dagarna när jag fått spunk på halkan. Igår blev det 8x1000m i 3.25-fart med 1min vila och 1% lutning. Det kändes rimligt trots att det är lågsäsong och fartpassen har gått att räkna på en hand den senaste månaden så förhoppningsvis finns det nåt att bygga vidare på. Mina dubbade Asics Fujisetsu sjunger på sista versen så just nu går jag och väntar på ett par nya Icebugs som jag beställde häromdagen för att kunna ta mig an snön och isen utan att behöva vara rädd för att bryta lårbenshalsen i varje kurva. Jag har vart en stor motståndare till Icebug tidigare, vet inte riktigt varför, men jag vägrar köpa Fujisetsu med goretex och eftersom Asics har fasat ut modellen utan så var utbudet inte jättestort. Som tur är finns ju löpbandet. Igår när jag sprang mina åtta tusingar hade jag den här låten på repeat under alla intervaller. Det gjorde det lite lättare att orka. Helst av allt hade jag velat se videon för att få ännu mera energi. Tom Cruise må vara chefernas chef men Kevin Bacon är åtminstone vice chef.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Johan Hedlund

Med grymma mål kommer grymma prestationer – kör hårt!
Hög igenkänningsfaktor på mycket av det du skriver. Det är bara att bita ihop om man ska komma någon vart 😛



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Flagstaff


Jag är nu på en av mina favoritplatser på jorden, Flagstaff i Arizona på ett tre veckors träningsläger. Flagstaff har en speciell plats i mitt hjärta. När jag efter gymnasiet började fundera på att fortsätta att plugga och träna vid ett universitet i Usa lät Northern Arizona University väldigt lockande eftersom de låg på drygt 2000 meters höjd vilket skulle vara optimalt för att utvecklas som löpare. Det var jag, min syster Johanna och Henrik Ahnström som var de första svenska löparna på skolan och även om första terminen var ganska flåsig och jobbig i höjden insåg vi rätt snabbt att det här är ett löpar paradis i en väldigt trevlig och avslappnad stad. Jag tyckte också att det var extremt konstigt att Flagstaff inte drog till sig fler professionella löpare. Hur kunde en plats som är 90 % solsäker, har ändlöst med grusvägar, platta breda trails, små tekniska slingriga trails ett eget berg och perfekta asfalts väger för maraton träning samt ligger på 2000 meters höjd vara i det närmaste nonchalerat?

   Desto mer jag reste och såg andra platser ju mer hemmakär blev jag. Det var spännande att åka iväg och tävla och se nya platser, men ännu bättre att få spendera en helg i Flagstaff med omnejd och få utforska någon ny trail här. Efter att jag tog min examen 2005 har jag varit tillbaka vid flera tillfällen och det är roligt att se hur löparscenen i Flagstaff har exploderat. Nu bor här mängder av professionella ban, maraton, trail och ultra löpare och många av de bästa från olika håll i världen har valt att förlägga sina träningsläger här. Senast i våras var ett stort gäng svenskar här på läger. Nu upplevs jag säkert som en helt okritisk förespråkare för Flagstaff, men jag kan inte hjälpa det. Kanske för att jag upplevde några av mina bästa år i livet här och att jag fortfarande känner mig välkommen och som hemma här redan efter en dag fastän det ibland går väldigt många år mellan olika besök.

   Flagstaff har under dessa veckor visat sig från sin bästa sida, fortfarande varmt och strålande sol varje dag fastän vi går in i november och det är väldigt ovanligt. De sista löpveckorna för i år har flugit förbi och vi har hunnit med tre löpningar i Grand Canyon. Höjdpunkten var när jag och två andra tjejer sprang från norra till södra kanten av Grand Canyon for att försöka göra en FKT (fastest known time) från rim till rim. Det var helt fantastiskt vackert på norra sidan där jag aldrig tidigare varit och det var nästan lite synd att blåsa förbi allt i högsta speed utför. Samtidigt var det väldigt härligt att få pusha farten tillsammans i detta storslagna landskap. Min kompis Alicia slog tillslut det tidigare rekordet med 27 minuter efter en grym slutklättring där jag var en minut bakom.

  Utöver att springa har vi varit flitiga besökare på en underbar yogastudio och vi har fått in ett yogapass nästan varje dag under tre veckor. Underbart för kroppen! Jag har också passat på att äta så mycket chili, lime och tortillas som möjligt. Jag har aldrig förstått den förfärliga fredags taco traditionen i Sverige som inte liknar mexikansk mat på något sätt. Bröd som smaker papper, isbergs sallad, burkmajs och den vidriga tacomix kryddan på köttfärs. Vem kom liksom på den smaken?

   Nu sitter jag på Phoenix flygplats och är på väg mot San Fransisco, där det på lördag är dags för sista loppet för säsongen, The North Face 50 miles. Det kommer att bli ett snabbt lopp med ett jättebra startfält, så det kommer att bli grymt kul.

 

Antal kommentarer: 1

Jörgen Buder

Vad härligt att läsa att du älskar Flagstaff precis som jag, skillnaden är väl att jag spenderade min tid i området med att flyga Hängflyg, kanske har du sett mina vänner flyga där när du sprungit. Det har aldrig slagit mig att det ju borde vara ett underbart ställe för löpning, och andra sidan, på den tiden vägde jag mer, och hade inte upptäckt trail i Åre med er grymmisar ännu.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tung i gumpen


Snörde på mig löpskorna i morse i tron att jag skulle kunna tassa runt lika obehindrat som jag gjorde för ett par veckor sedan. En av de där sällsynta löpturerna som gör att jag känner mig nästan som en löpare eftersom jag inte tycker synd om mig en enda gång. Tji fick jag. Redan när jag joggade bredvid sonen när han cyklade till skolan kände jag att det inte fanns någon kraft i benen alls. Det kan ju vara så att allt bara har återgått till det normala eller så har det att göra med den monumentala träningsvärken jag har i rumpan efter gårdagens rekordpistoler. Oavsett tyckte jag synd om mig redan innan jag kom till Hammarbybacken, en nätt löptur på uppskattningsvis 500 meter. På den tiden hade jag också funderat på hur jag skulle ta mig ur den här löpturen. Jag kunde ju stanna i utegymmet vid Hammarbybacken – men jag gillar inte att träna oplanerat, jag kunde ju springa intervaller i någon trappa eller backe – men det orkade jag inte, bara stanna och yoga på någon brygga – men det var ju så frostigt och halt på bryggorna… Skam den som ger sig. Jag lufsade på i 5 kilometer innan jag bestämde mig för att idag är en gådag och gick resten av vägen hem. Alla pass kan inte vara kanonpass, kom ihåg det. Det var i alla fall fint ute, kallt och klart. Och in morgon får jag lyfta lite tungt igen istället, då är allt i sin ordning.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Agnes vann PT-timmarna inför Arena Run

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vinn en extra timme!

Vinn en extra timme!


Rise and shine!

Att höra talas om någon som går upp riktigt tidigt kan vara inspirerande, men också fruktansvärt irriterande. Förbannade peppmonster som berättar om hur bra det är att ställa klockan på fem sharp, studsa upp, riva av några solhälsningar för att sedan dra igång dagens göromål och hinna både träna och svänga ihop en grön smoothie innan de flesta ens har hittat snoozeknappen.

Men lugn. Det behöver inte vara fullt så peppigt. Jag ska göra mitt yttersta för att ge tips utan att irritera. För faktum är att det finns mycket att vinna på en tidig start. Framför allt kommer du att hinna med mer saker. För tänk efter – du förskjuter ju dygnet på så sätt att en timme försvinner på kvällen och du får en timme på morgonen. Vad gör du din sista timme på kvällen? Slösurfar? Kollar på Suits? Det är inte det du kommer att göra om du lägger den tiden på morgonen istället. Det är lättare att slänga bort en timme på kvällen än en timme på morgonen. Du vinner alltså indirekt en timme. Men se till att gå och lägga dig i tid! Ska du upp klockan fem, gå och lägg dig senast tio på kvällen. Du får inte mer gjort om du inte sover tillräckligt.

Alla fördelar till trots, är det på sin plats med en varning: Risken att framstå som ett flåshurtigt pretto som skuttar upp före fan själv är överhängande. Gå alltså inte runt och skryt om dina nya vanor. Låt Instagram vila till klockan sju.

Wohoo – uppe! Vad gör jag nu? Vad du väljer att göra med din nya timme är upp till dig. Tycker du att du inte hinner med det du vill i vanliga fall? Vad är det du inte hinner? Träna? Meditera? Läsa? Äta frukost? Men se till att du verkligen gör ett aktivt val så att den där timmen inte bara rinner ut i ingenting. För många är det nog lättast att göra något aktivt för att komma över den eventuella sömnigheten. Tröskeln till att träna hårt på morgonen känns för många helt oöverstiglig, men ge kroppen tid att vänja sig vid den nya rutinen. 

Men snälla du, det går inte! Nej, vissa har betydligt svårare än andra att gå upp tidigt på morgonen. Känner du så har du förmodligen lättare att hålla dig uppe på kvällen än dina morgonpigga gelikar. Men om du är morgontrött kan det faktiskt vara så att det inte spelar någon roll hur dags på morgonen du vaknar. Det kan kännas lika helvetiskt att gå upp klockan sju som att gå upp klockan sex, eller till och med klockan fem. Det är inte klockslaget som är grejen, utan att överhuvudtaget behöva gå upp. Testa! Men innan du testar – se till att gå till sängs lite tidigare.

Går det ändå inte? Ok, vänta till maj. Det är ofantligt mycket lättare att gå upp när det är ljust. När hösten väl kommer har du vant dig vid att gå upp tidigt och mörkret känns inte längre lika kvävande.

Nuppa lite? Ja, här finns ett potentiellt problem om du lever i en parrelation med någon som inte är ett dugg intresserad av att ha samma morgonpigga dygnsrytm som du: När ska man ha sex? Du får kanske vara lite mer direkt i dina önskemål. När du går och lägger dig och din partner fortfarande har ett par timmar kvar i vakenhet får du helt enkelt säga ”Nu tycker jag att du också ska gå och lägga dig”. Jag lovar, hen kommer att fatta vinken.

TIPS! Snooza inte! Vakna av väckarklockan, stäng av den, ta tre djupa andetag och res dig upp. Jag lovar, du kommer inte att bli piggare av att sova nio minuter till. Och din eventuella sängpartner kommer inte att tacka dig om du snoozar dig genom din första morgontimme.

 

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in