Drömmar & mål


Målsättningar är och kommer alltid att vara en stor drivkraft för mig och min löpning. Om jag ska göra nånting så gör jag det all-in, oavsett vad det är, och löpningen är inget undantag. Jag skulle aldrig kunna nöja mig med att springa nån gång i veckan bara för att eller springa utan att tävla mot mig själv. Jag beundrar folk som fixar det, som kan träna bara för att må bra av det utan krav på prestation, men det är inte jag. Det är väl kanske en anledning till att jag hittills inte fastnat för cykling, skidor och simning för jag vet att om jag skulle testa det så skulle jag förmodligen gå all in på det också och lägga ner 100% och det har jag varken tid, råd eller lust med just nu. Att sätta upp konkreta mål, gärna höga sådana, är mitt sätt att motivera mig till att lägga ner dom där sista procenten när andra belönar sig själv med att vila. Det är det som gör att jag faktiskt ser fram emot att springa 35km i bäcksvart mörker, snöblandat regn och ishalka. Vetskapen om att jag gör nånting som dom flesta andra inte gör, det gör att man kan stå ut med stelfruset snor i hela ansiktet och att man inte har nån känsel i fingrarna på flera timmar. Det är så man blir bättre, både fysiskt och mentalt. Inte kommer med massa ursäkter. Hade det inte vart för mina konkreta och höga mål så hade jag nog fortfarande suttit kvar i soffan med ena handen i chipsskålen och lite för mycket dipp runt munnen. Jag sitter förvisso fortfarande i soffan och käkar rätt mycket chips men med gott samvete och det är en stor skillnad.

Tydliga och konkreta mål är kanske det viktigaste incitamentet för att orka med att träna oavsett om man är elit och siktar mot 2.20 på maran eller om man heter Lennart 65 år och tränar för att mota alla krämpor. Om man inte vet vart man är på väg, alltså förstår varför man gör nånting, så är det i längden svårt att motivera sig till att göra det, särskilt om det är jobbigt och tråkigt. Och vi vet ju alla att löpning många gånger kan vara både jobbigt och tråkigt och dessutom fruktansvärt enformigt. Men vill man nå sina mål så finns det inga genvägar. Och som tur är, är ju löpningen inte alltid jobbig och tråkig utan för det mesta rosa fluffiga moln.

På samma sätt som det är viktigt att ha mål så är det minst lika viktigt att våga drömma. Drömma om det omöjliga. Man måste våga ha ambitioner och tänka stort, annars kommer man ingen vart. Inte bara inom löpningen utan i livet som helhet, utan drömmar blir vardagen ganska grå och trist. Jag drömmer ofta om saker som jag vet är omöjliga men det hindrar mig ändå inte från att drömma om dom. Månaden innan mitt lopp i Berlin satt jag ofta på jobbet och drömde mig bort och visualiserade hur jag korsade mållinjen på 2.47. Sånt tror jag är enormt viktigt.

Det är viktigt att drömma men om drömmarna ska bli verklighet så måste man också vara beredd på att göra det jobb som krävs, en egenskap som blir mer och mer ovanlig framförallt bland dagens generation. Disciplin. Hårt arbete. Ha tråkigt. Få lite skit under naglarna. Det är nånting som jag ofta pratar med mina elever om. Många av dom har stora drömmar, dom ska bli proffs i England, gå ut med A i alla ämnen eller bli miljonärer när dom blir stora men många förstår inte att det krävs hårt jobb för att nå dit. Framgång är ingenting som man får per automatik eller som man föds med, för dom flesta har det krävts många timmar av blod, svett och tårar. Utan hårt arbete, drömmar och mål så hade jag fortfarande sprungit runt kvarteret, vinkat åt grannarna och sprungit maran på 3.30. Mål och drömmar ska vara skrämmande, om dom inte är det så tänker man för smått, men man måste också förstå att ingenting är gratis. ”There’s no such thing as a free lunch”. Sen är ju gränsen hårfin mellan att ha hybris och sätta rimliga mål, men det är en annan diskussion.

Nu ska jag dela med mig av nånting som känns både skrämmande och privat. Mitt nya mål. Det tar emot att säga det högt men okej då. Innan jag fyller 40 år så ska jag springa maran på 2.45. Det betyder att jag har 3 år och 11 månader på mig att nå det. Ja, jag vet att det är svårt att tro, men tyvärr har jag hunnit bli så gammal. Eller gammal och gammal, i löpningens värld är jag väl fortfarande en junis, men det är gammalt för mig som alltid sett mig själv som 25. Jag tror förresten rätt ofta att jag fortfarande är 25 för jag tycker att jag är rätt så cool och hänger med i det mesta men det blir ganska uppenbart när jag pratar med eleverna att jag inte är så cool som jag faktiskt tror. Det räcker tyvärr inte med bara skinnpaj och tighta jeans, eleverna tar rätt snabbt ner en på jorden när jag inte fattar vad man har Snapchat till eller vad gäri betyder. Och om jag är ärlig mot mig själv så finns alla tecken där. Jag vaknar gubbatidigt på helgerna och istället för att somna om så går jag upp och kokar kaffe, jag hatar uteställen med för hög musik, somnar i soffan innan Idol har slutar, föredrar P1 framför skramlet på NRJ, jag pratar om 9/11 på mina lektioner och utgår från att eleverna kommer ihåg det när dom i själva verket inte ens var födda då och det mest skrämmande, jag har insett att träning inte bara handlar om att bli bättre utan minst lika mycket om att bli äldre. Men i sinnet är jag i alla fall fortfarande 25 🙂

2.45 är alltså mitt nya långsiktiga mål. Det är högt, skrämmande och i nuläget omöjligt, men ändå inte så orealistiskt att det känns omöjligt. För 4 år sen var 2.49 en omöjlighet men det gick. När man sätter höga mål är det också viktigt att sätta delmål på vägen för att stämma av hur det går, annars finns det en risk att det blir för stort, luddigt och omätbart. Mina delmål på vägen mot 2.45 kommer vara att för varje år kapa en minut tills dess att jag är 40. Nästa år ska jag alltså springa maran på 2.48, 2019 på 2.47, 2020 på 2.46 och slutligen 2021 på 2.45. Det känns lite mer rimligt att tänka så. Förhoppningsvis kan det gå fortare än så men 2021 ska det vara klart och betalt. Och för att nå dit så vet jag mycket väl att jag måste bli snabbare på både milen och halvmaran och höja mitt farttak och det kommer också att bli viktiga delmål men mer om det framöver. Nu är det i alla fall sagt och officiellt. Nu återstår bara det jobbiga. Att göra jobbet.

Idag kom den första snön här i Sundsvall. Deprimerande på alla sätt man kan tänka sig men det är bara att gilla läget. 20km distans blev det på snötäcket i mörkret nu ikväll. Det tar emot å erkänna men faktum är ju att det för löpningen är bättre med snön istället för ishalkan som vi haft den senaste veckan. Det har blivit en del rullband de senaste dagarna när jag fått spunk på halkan. Igår blev det 8x1000m i 3.25-fart med 1min vila och 1% lutning. Det kändes rimligt trots att det är lågsäsong och fartpassen har gått att räkna på en hand den senaste månaden så förhoppningsvis finns det nåt att bygga vidare på. Mina dubbade Asics Fujisetsu sjunger på sista versen så just nu går jag och väntar på ett par nya Icebugs som jag beställde häromdagen för att kunna ta mig an snön och isen utan att behöva vara rädd för att bryta lårbenshalsen i varje kurva. Jag har vart en stor motståndare till Icebug tidigare, vet inte riktigt varför, men jag vägrar köpa Fujisetsu med goretex och eftersom Asics har fasat ut modellen utan så var utbudet inte jättestort. Som tur är finns ju löpbandet. Igår när jag sprang mina åtta tusingar hade jag den här låten på repeat under alla intervaller. Det gjorde det lite lättare att orka. Helst av allt hade jag velat se videon för att få ännu mera energi. Tom Cruise må vara chefernas chef men Kevin Bacon är åtminstone vice chef.

/Hörs

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sommar, sol och löpning
  • Kom i toppform, semesterns smartaste träning
  • Spring tystare, minska skaderisken och öka effektiviteten
  • Fokusera, lägg tid på det som verkligen har effekt
  • Test: 17 nya trailskor
  • 6 snygga solbrillor
  • The Biggest badass
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 1

Johan Hedlund

Med grymma mål kommer grymma prestationer – kör hårt!
Hög igenkänningsfaktor på mycket av det du skriver. Det är bara att bita ihop om man ska komma någon vart 😛



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Agnes vann PT-timmarna inför Arena Run

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vinn en extra timme!

Vinn en extra timme!


Rise and shine!

Att höra talas om någon som går upp riktigt tidigt kan vara inspirerande, men också fruktansvärt irriterande. Förbannade peppmonster som berättar om hur bra det är att ställa klockan på fem sharp, studsa upp, riva av några solhälsningar för att sedan dra igång dagens göromål och hinna både träna och svänga ihop en grön smoothie innan de flesta ens har hittat snoozeknappen.

Men lugn. Det behöver inte vara fullt så peppigt. Jag ska göra mitt yttersta för att ge tips utan att irritera. För faktum är att det finns mycket att vinna på en tidig start. Framför allt kommer du att hinna med mer saker. För tänk efter – du förskjuter ju dygnet på så sätt att en timme försvinner på kvällen och du får en timme på morgonen. Vad gör du din sista timme på kvällen? Slösurfar? Kollar på Suits? Det är inte det du kommer att göra om du lägger den tiden på morgonen istället. Det är lättare att slänga bort en timme på kvällen än en timme på morgonen. Du vinner alltså indirekt en timme. Men se till att gå och lägga dig i tid! Ska du upp klockan fem, gå och lägg dig senast tio på kvällen. Du får inte mer gjort om du inte sover tillräckligt.

Alla fördelar till trots, är det på sin plats med en varning: Risken att framstå som ett flåshurtigt pretto som skuttar upp före fan själv är överhängande. Gå alltså inte runt och skryt om dina nya vanor. Låt Instagram vila till klockan sju.

Wohoo – uppe! Vad gör jag nu? Vad du väljer att göra med din nya timme är upp till dig. Tycker du att du inte hinner med det du vill i vanliga fall? Vad är det du inte hinner? Träna? Meditera? Läsa? Äta frukost? Men se till att du verkligen gör ett aktivt val så att den där timmen inte bara rinner ut i ingenting. För många är det nog lättast att göra något aktivt för att komma över den eventuella sömnigheten. Tröskeln till att träna hårt på morgonen känns för många helt oöverstiglig, men ge kroppen tid att vänja sig vid den nya rutinen. 

Men snälla du, det går inte! Nej, vissa har betydligt svårare än andra att gå upp tidigt på morgonen. Känner du så har du förmodligen lättare att hålla dig uppe på kvällen än dina morgonpigga gelikar. Men om du är morgontrött kan det faktiskt vara så att det inte spelar någon roll hur dags på morgonen du vaknar. Det kan kännas lika helvetiskt att gå upp klockan sju som att gå upp klockan sex, eller till och med klockan fem. Det är inte klockslaget som är grejen, utan att överhuvudtaget behöva gå upp. Testa! Men innan du testar – se till att gå till sängs lite tidigare.

Går det ändå inte? Ok, vänta till maj. Det är ofantligt mycket lättare att gå upp när det är ljust. När hösten väl kommer har du vant dig vid att gå upp tidigt och mörkret känns inte längre lika kvävande.

Nuppa lite? Ja, här finns ett potentiellt problem om du lever i en parrelation med någon som inte är ett dugg intresserad av att ha samma morgonpigga dygnsrytm som du: När ska man ha sex? Du får kanske vara lite mer direkt i dina önskemål. När du går och lägger dig och din partner fortfarande har ett par timmar kvar i vakenhet får du helt enkelt säga ”Nu tycker jag att du också ska gå och lägga dig”. Jag lovar, hen kommer att fatta vinken.

TIPS! Snooza inte! Vakna av väckarklockan, stäng av den, ta tre djupa andetag och res dig upp. Jag lovar, du kommer inte att bli piggare av att sova nio minuter till. Och din eventuella sängpartner kommer inte att tacka dig om du snoozar dig genom din första morgontimme.

 

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

PR i pistoler


Det är höst, det är mycket i huvudet och på jobbet. Jag är inte mitt starkaste jag just nu, har jag tänkt. Då är det lite extra roligt när kroppen motbevisar en själv och bara ”JO, det är du visst!”. Så gjorde min kropp i morse. Det är testveckor på gymmet och det vankades test i 3RM knäböj, alltså hur tungt man klarar att göra tre repetitioner. Jag gör ju inte knäböj med vikt så jag tänkte att jag skulle testa mina ben i pistols istället, alltså enbensknäböj. Mitt gamla PR på 2 repetitioner per ben löd 10 kilo extra och det putsades med besked. Det nya rekordet lyder 14 kilo extra. Sjukt nöjd!

Här finns en film på en av dem: IMG_3433

Pistols kan vara lite knivigt, så om du vill testa själv kommer här lite tips och trix! Att klara av att göra benböj på ett ben, en så kallad pistol, är inte bara dubbelt så svårt som att göra det på två ben. Det är betydligt värre än så. Att klara det kräver mycket av din kropp – styrka i benen och rumpan, balans och stabilitet i hela kroppen och tillräcklig rörlighet i fotlederna. Och du måste våga lita på knät att det inte är farligt att gå ner under 90 grader i knäleden. Men frukta inte! Det går att skala övningen så att du får hjälp både på vägen upp och ner. Och en dag så sitter den!

Du kommer att upptäcka att din kropp förmodligen är väldigt ojämn. Ena sidan kommer du kanske redan nu att känna att en pistol inte är omöjlig. Och på andra sidan hinner du knappt börja böja på benet innan kroppen med all önskvärd tydlighet visar att det inte går.

Du kan välja att skala på olika sätt:

  • Det sätt jag rekommenderar, är att du antingen tar tag i ett par ringar, en TRX eller ett hårt gummiband som du sätter fast i ett chinsräcke. Då får du stödet rakt framifrån. Du kan också använda en kompis på samma sätt som håller i din hand och hjälper dig på uppvägen. Men ta inte mer hjälp än du behöver!
  • Ett sätt att skala är också att göra enbensknäböj med en låda, bänk eller hög med viktskivor bakom dig som du nuddar med rumpan innan du vänder upp igen. Testa att ha något lägre att nudda för varje gång. Det är ett bra tips om du inte vågar lita på ditt knä.
  • Du kan också stå på lådan. Då kan du gå ner i fulldjup utan att behöva rörligheten eller styrkan i höftböjaren som krävs för att kunna sträcka ut det andra benet framför dig så högt som behövs om du står på golvet.
  • Är det fotlederna som säger stopp? Testa att lägga en liten viktskiva eller liknande under hälen.
  • Håll i den lyfta fotens tår, det kan hjälpa dig att hålla balansen.

Vägen till din första pistol! (Enbensböjen, alltså – är det vapnet du är ute efter misstänker jag att du får gå en annan och skummare väg)

  1. Stå på ett ben, med det lyfta benet pekande framåt neråt. Håll armarna framför dig.
  2. Börja böja på ståbenet, det lyfta benet och armarna fortsätter att peka framåt för att du inte ska bli baktung. Sträck armarna mot fötterna för att balansera, men kollapsa inte, utan håll överkroppen kontrollerad och anspänd.
  3. Gå ner så långt du kan, gärna ända ner till huksittande utan att hälen lyfter från golvet. Nu ska du ta i med all kraft du kan uppbåda i låret och rumpan för att pressa dig tillbaka upp igen. Håll balansen! Om du sätter i en hand eller den andra foten så gills den inte!

Försök att få in pistolsträning ett par gånger i veckan, du kan lägga in en skalad variant som en del av din styrkecirkel, eller så nöter du pistolsträningen i slutet eller början på två av dina träningspass varje vecka.

 

 

 

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Maxpuls på Fight box och ”han vi kallar Alex”


Jag har länge hört talas om Fight box i Stockholm men har inte tagit mig dit förrän nu! I torsdags bjöd Samsung på träning där för att man skulle få testa deras nya Gear fit pro. Jag ska vara ärlig och säga att jag är ganska ointresserad av träningsklockor, pulsmätning och aktivitetsarmband, men när jag väl får på mig ett fastnar jag alltid lite och tycker att det är roligt. Och ett tillfälle när smidig pulsmätning är bra är ju när man är lite sjuk och vill hålla lite extra koll på pulsen. Jag gick förstås all in och drog på mig en urinvägsinfektion för att kunna testa klockan på riktigt.

Det var ett väldigt kul pass, och Fight box är fint. Litet, men fint. Och det är skönt att träna på mjukt golv.

Klockan skötte sig utmärkt (tills den skulle räkna mina situps och fick ihop 14 reps på fyra minuter. Jag lovar att jag gjorde fler) och mätte pulsen och höll på. Dessutom var den snygg. Och ja, man får fånigt hög puls när man har urinvägsinfektion och just har börjat äta antibiotika.

I morse var jag på Nordic och tränade som vanligt. Det roligaste som hände var att en kille, jag nämner inga namn men kan kalla honom Alex, berättade att han vaknade i morse, drog en koffeindrink, satte på sig kläder och cyklade iväg till 06-passet. På vägen mötte han ett par snubbar med varsin öl i näven. ”Kul ändå att de har sådan skjuts även så här dags”, log han vi kallar Alex. När han kom fram var gymmet mörkt. ”Vadå är det inga här?”, tänkte han vi kallar Alex. Han slog en blick på klockan: 03:40. Hjärnsläppet var ett faktum och han vi kallar Alex fick cykla hem igen för att somna om. Vilket naturligtvis inte gick eftersom han vi kallar Alex var full av koffein. Han var jättetrött när jag träffade honom. Och jag skrattade väldigt mycket. Och retades. För tydlighetens skull: han vi kallar Alex heter Alex.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Utan näsklämma i bassängen


Vatten är inte min bästa vän. Alltså jag gillar vatten, jag älskar att bada, men jag gillar inte att leka i vatten. Gillar inte när det skvätter och stänker och jag gillar inte att få huvudet under ytan om jag inte får hålla för näsan. Nej, jag är medveten om att man inte vinner några tuffhetspoäng på det, men jag väljer att öppna upp mig här och vara ärlig. Jag är en näshållare.

Så när baddräktsföretaget Arena lockade med pressträff för att lansera sin nya baddräkt Bodyfit och man skulle få simcoachas av Therese Alshammar var jag kluven. Skulle jag ta mig vatten över huvudet? Jag anmälde mig ändå och oj som jag inte ångrar mig!

Vi fick börja med att kränga på oss dräkterna och ett par tajts för att sedan träna och stretcha igång oss lite på bassängkanten. Hittills inget vatten i näsan.

Sedan drog vi på oss badmössorna och glasögonen och näsklämman – nej, det fanns ju ingen näsklämma! Damn. Vi skulle ju crawla. Ok, nu gällde det att välja. Berätta för Bäst-i-världen-på-att-simma-skitlänge-Therese att jag inte kan ha näsan under ytan och framstå som värsta mesen, eller vara en ännu större mes och låtsas som ingenting och vara kass? Jag valde alternativ 1, jag var rakryggad och berättade för henne. Hon var skitbra och gav mig hela tiden alternativ så att jag kunde simma med nosen över ytan hela tiden och ändå göra samma övningar som de andra.

Om jag är fullfjädrad när det gäller frisim nu? Ja, självklart. Therese var helt blown away av min fläckfria teknik. ”Om du bara kunde andas som man ska skulle det vara riktigt bra.” Ok, helt fläckfritt var det inte, men det var roligt. På riktigt superskoj! Therese är supertrevlig och ödmjuk och det vad dessutom otroligt kul att få hänga med Erika Kits igen och återigen klä oss i badmössa och tajta kläder som när vi körde swimrun i somras.

Baddräkten? Ja, det satt som en sabla smäck! Och den finns i flera modeller för dig som vill ha mer stöd över bysten, magen eller höfterna. Den jag hade har en inbyggd behå vilket var skönt när man simmade. Det märktes att det är skillnad på baddräkt och baddräkt. Ska du simma mycket är det verkligen att rekommendera att investera i en bättre baddräkt.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in