I’m Alive


Jag lever trots min veckolånga frånvaro härifrån. Har inte funnits så mycket att rapportera. Jag har gnetat på med rehab, stretch och sprungit varannan dag. Typ. Så här såg förra veckans träning ut:

Måndag: Löpning 17km (ingen smärta i knät)
Tisdag: Löpning 9km (jävulsk smärta, fick avbryta) + rehab / styrka 
Onsdag: Crosstrainer + rehab / styrka
Torsdag: Löpning 14km (ganska ont, tog mig hem utan att behöva bryta)
Fredag: Rehab / styrka
Lördag: Löpning 10km (ganska ont, ingen bra känsla)
Söndag: Rehab

Riktigt mycket mellanmjölk. Men ändå 50km löpning. Symptomatiskt för samtliga löppass är att känningarna kommer som ett brev på posten efter 30min löpning oavsett fart. Ilningar, växtvärk känsla, domningar. Typ så. Oftast ingen smärta. Har jag en bra dag kan jag fortsätta ett tag till, en dålig dag är det bara att promenera tillbaka. Sen kommer den värsta smärtan i vila nån timme efter, då kan jag ha svårt för att böja benet men det brukar släppa ganska fort. Hittills har jag vart peppad på att rehaba men nu börjar jag lessna mer och mer, märker att jag gör övningarna slentrianmässigt utan att lägga allt för mycket kraft på det. Jag vill ju bara springa, inte hålla på med massa pilleriövningar.

Idag har jag faktiskt sprungit. Fick ett paket på posten. Ett ITB skydd. I värsta fall har jag slängt en femhundring i sjön, i bästa fall köpt mig några kilometer mer i veckan. Stack ut direkt såklart.

Har läst flera positiva omdömen på nätet från folk som kunnat börja springa igen på allvar tack vare skyddet. Andra menar att det inte hjälper ett dugg. Det sitter en liten kudde på ena sidan av skyddet som ska skapa tryck på ITB bandet så att smärtan inte uppstår när man springer.

Det kändes lite konstigt till en början att springa med skyddet, ovant, men det släppte rätt snabbt. Efter 7km kom de första känningarna precis som vanligt. Tänkte ”vafan, det var uppenbarligen pengarna i sjön”. Stannade till för att spänna åt det lite hårdare och rätta till kudden så den låg precis på ITB bandet. Stack iväg igen. Märkte en stor skillnad. Hade kanske vart slarvig när jag satte på det från början. Kändes nu ungefär som att rulla på foamroller för första gången för varje steg jag tog. Smärta alltså, fast en annan typ av smärta, det kändes som en bra smärta. Men till slut blev det för mycket, fick stanna och lossa lite på trycket. Totalt blev det 11km idag, på slutet kom känningarna till och från, ibland ingenting och ibland ganska mycket. Kändes inte helt hundra men kanske något bättre än tidigare. Får nog ge det ett par fler pass innan jag bestämmer mig för om det är bra eller dåligt.

Dagens vy under löpningen. Ganska fint faktiskt. Så långt ifrån cement och betong man kan komma. Kan dock inte låta bli att sakna stadslöpning på asfalt lite ändå. Men vafan, det är ju sommar trots allt. Då ska man ju springa i skogen och på sånna här vägar sägs det.

Känns inte direkt bättre just nu, men kanske aningens mer hoppfullt. Har inte ont just nu som jag alltid brukar få efter, det är positivt. Fortsätter med rehab, stretch, lugn löpning och hoppas att det ger med sig nån gång. Men börjar vi komma in i juli och det fortfarande inte är bra, då kommer jag få panik och bli tokig.

Dagens låt: Pain of Salvation. Ett av de band som förändrade min värld totalt, som öppnade helt nya dörrar och fick mig att upptäcka nya musikaliska världar jag inte trodde fanns. Året var 2002. Platsen Blå i Eskilstuna. Min första konsert med PoS. Magiskt. Sen dess är PoS ett band jag alltid har tenderar att komma tillbaka till oavsett vad tillsammans med andra husgudar såsom Jackson Browne, Peter Gabriel, Toto mfl. Parentes. Daniel Gildenlöws röstomfång sträcker sig över fyra(!) oktaver. Slut parentes.

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 6

Frida Michold

Hoppas att det går åt rätt håll nu Anders, kämpa på! Förstår att rehab är skittråkigt…


Anders Larvia

Jesper: tack för input, jag tar verkligen till mig vad du säger. Fick ont nå jävulst igår ett par timmar efter löpningen i vila och insåg att det här inte håller. Ska börja med ett par vilodagar och sen smyga igång med korta pass, så korta att jag aldrig hinner känna obehag eller smärta, Förhoppningsvis är det rätt väg. Har inte tillgång till gymmet just nu eftersom jag inte är hemma men får nog kanske gå och köpa ett kort på nåt annat gym. PS! Jag trodde du kom in före mig. För visst var det dig jag sprang och pratade med på Söder Mälarstrand första varvet? Du stack iväg som ett spjut uppför västerbron, hade ingen chans att hänga på dig där.


Anders Larvia

Tack för synpunkter Jenny. Det är just det där med att våga vila som är det svåraste när man är van att springa varje dag men nu har jag slut på alternativ, nu får det bli löpvila minst ett par dagar. Mitt gym i Sundsvall var tidigare anslutet så man kunde träna på IKSU men nu har gymmet bytt ägare och det har försvunnit. Lessnade dock lite på IKSU mot slutet, var för mycket folk överallt, hela tiden. Men de flesta gym har ju som sagt ganska förmånliga priser nu på sommaren om man bara vill kunna träna en månad eller så.


Anders Larvia

@C.Åk: Tid för massage beställd på din inrådan, dom kunde inte utlova nålar men väl stötvågor. Återstår att se om man kommer kunna springa därifrån.


Johan Renström

Vattenlöpning är bra.


Anders Larvia

Tack för alla goda råd. Ska vila minst 3-4 dagar och sen smyga igång kort och lugnt, 20min åt gången. Får pallra mig iväg till ett gym och köra cykel. Jag har såklart insett sen länge att vila nog är det bästa men ibland är det inte alltid helt lätt att agera rationellt och förnuftigt trots att man är införstådd i konsekvenserna. Det borde nästan finnas ”avgiftningskliniker” för löpare.

Peter: har du kommit igång själv än eller spökar gubbvaden fortfarande?

Johan: det finns med i bakhuvudet, alla säger ju att det är ett rätt bra substitut så det kanske är värt att prova



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Uppgiven


Nu är jag riktigt jävla less på att bara stå och trampa vatten utan att komma nån vart. Fan! Jag som trodde jag var på gång för ett ögonblick. Stack ut och sprang nu ikväll. Fick känningar ganska tidigt. Fortsatte. Började göra ont. Fortsatte springa ändå. Till slut tog det stopp. 9km.

Annat var det igår. Då kände jag mig stark. Inbillade mig att det vänt. Sprang mitt längsta pass sen maran. 17km på 1h 12min 12s. 4.15-fart. Ingen smärta, inga känningar whatsoever. Tänkte att rehaben gett resultat. Imorse kunde jag knappt gå. Nu överdriver jag en aning men jag hade stundtals jävligt ont när jag försökte böja benet. Det släppte mirakulöst nog efter lunch och på eftermiddagen kände jag ingenting. Stack till gymmet direkt efter jobbet. Körde hela rehabprogrammet från A till Ö utan känningar eller smärta. Kände mig urstark. Börjar kunna göra dom där enbensknäböjen i sömnen nu med spikrak höft utan att tappa balansen som från början. Utfallstegen med knälyft känns också som en promenad i parken. Blev lite övermodig. Glömde bort smärtan jag kände tidigare på morgonen och tänkte att 13km skulle sitta fint. Det blev som sagt bara 9km.

Blev tvungen att få utlopp för min frustration på nåt sätt. Som tur var blåste det till förbannelse nu ikväll så förhoppningsvis hörde ingen mig där längs Selångersån när jag började hoppa, skrika och slå vilt med armarna i luften så salivet sprutade hejvilt. Kan möjligen ha skrämt nån stackars igelkott till döds.

Känns aningen hopplöst och uppgivet just nu. Känns heller inte som att det är helvila som kommer göra underverk för löparknät. Gissar på att en vilodag imorn kommer göra att det känns helt okej att springa på torsdag bara för att få ont igen dagen efter. Vafan ska man göra åt skiten? Om det är nån som har en mirakelmedicin mot löparknä så får hen hemskt gärna lämna en kommentar nedan. Jag är beredd att prova allt. Nästan åtminstone. Undviker helst kniven och ett halvårs rehab på det men i övrigt är jag öppen för förslag. Jag vill ju bara kunna springa mina 10 mil i veckan igen. Kan inte ens se framemot den stundande semestern. Vafan ska man göra då om man inte kan springa? Hela grejjen med semester och sommar är ju att kunna öka volymen, köra dubbelpass och samtidigt ha tid för återhämtning. Nu ska jag tröstäta glass och för en mikrosekund tycka synd om mig själv. Det får man göra ibland. Men bara ibland. Och bara i en mikrosekund. Eller åtminstone så lång tid det tar att käka upp glassen. Sen ska jag skrika allt vad jag kan; ”men sluta grina, du kan ju springa varannan dag så vad är problemet, gör det du kan göra istället” åt mig själv. Smärta är bara en åsikt. Jag har fan inte ont nånstans! 

/Hörs

Dagens låt: det här funkar alltid när man känner sig lite nere. Jackson Browne. Vår tids kanske mest underskattade låtskrivare. Lyssna på hans fantastiska sinne för melodier. Vemod, melankoli och hopp på en och samma gång. Ännu mer briljant är hans texter. Han hör definitivt hemma i samma klass som Bob Dylan, Paul Simon, Van Morrison, Neil Young och all dom andra legenderna.

Ett steg närmre


Nu känns det att det snart är sommar och semester. Värmen har hittat upp till Sönsvall på riktigt, kidsen på skolan har tagit studenten och ettor och tvåor har gått på sommarlov. Fyra arbetsdagar till, sen är det sommarlov även för oss. Overkligt. Hela den här veckan har vart en enda lång utförsbacke och alla vardagliga rutiner har helt upphört att existera. Och när värmen äntligen hittat hit blir man inte bara sugen på att springa i splitshorts och linne utan minst lika sugen att sitta på en uteservering och dricka öl i solen. Det har blivit lite väl mycket ölande nu på slutet i förhållande till hur lite jag tränat. I normala fall när jag ligger på 10-11 mil i veckan bryr jag mig inte särskilt mycket men nu när man är halvskadad får man tänka till och ta konsekvenserna. Har inte vågat ställa mig på vågen sen målgången på Stockholm Marathon. Det har inte behövts, känner att jag pluffsat till mig en hel del och det behöver jag ingen våg som talar om.

Träningsmässigt tog jag ett rejält kliv framåt idag. Har kört löpning varannan dag den här veckan. I torsdags fixade jag 60min löpning men det stramade rejält på utsidan av knät under hela passet och efteråt var den huggande smärtan tillbaka som satt i även under gårdagen. Kände mig ganska uppgiven, två steg bakåt för varje steg framåt. Kändes lite bättre när jag vaknade imorse och trots att jag hade känningar bestämde jag mig för att hålla mig till planen och springa. Det kunde ju inte bli värre, tänkte jag men kände mig ändå aningens uppgiven. Öppnade första kilometern på 4.31 och det kändes som om jag hade spring i benen. Bestämde mig sen för att trycka på och förhopningsvis minska belastningen på ITB bandet med ett bättre driv i steget. Betade av kilometer efter kilometer och började känna mig rejält trött på ett skönt sätt. Tidigare under veckan har de första känningarna börjat komma efter ca20min men idag kom de aldrig. Fortsatte att hålla farten uppe, fortfarande inga känningar och helt plötsligt hade jag sprungit 12km i 4.10-fart utan att känna nåt obehag på utsidan av knät. Hallelujah! Vågade inte utmana ödet mer än så, det kändes oförskämt bra direkt jag stannade och knäppte av klockan. Kanske var det här vändningen, kanske kan jag börja köra igång på riktigt snart. Får avvakta hur det känns imorgon men nu är jag mer än hoppfull. Lycka är att kunna springa utan smärta.

Lördag den 13 juni – dagen som jag gått och väntat på ända sen jag korsade mållinjen på Stockholms stadion och kände att nåt var fel; dagen då jag skulle kunna springa igen utan känningar eller smärta. Det är ett stort steg framåt. Det måste firas på bästa sätt; sommarnus, Tzatziki chips och en Staropramen i solen på balkongen. Enda smolket i bägaren var att slå på tvn efter passet och mötas av nåt tramsigt direktsänt bröllop. Funderade en kort stund på att ringa Radiotjänst och kräva pengarna tillbaka, men lugnade som tur var ner mig ganska fort och laddade istället ner ansökningsformuläret till Republikanska föreningen. 

/Hörs

Dagens låt: När Lissie släppte sin debutplatta 2010 beskrevs hon som den nya Stevie Nicks och Chrissey Hynde. Hon har kanske inte riktigt levt upp till den hypen men debuten ”Catching A Tiger” är en skiva som bör finnas i alla skivsamlingar.

Status rapport


”I don’t always get injuried running but when I do I whine like a little girl”

 

Det går framåt. I måndags var jag hos naprapaten igen och han var mäkta imponerad över att jag fixade 10km i söndags. -”En normal och hel människa är trasig i en vecka efter ett marathon, med din kropp och din tid borde du vara trasig i 3 månader framöver”, var det första han sa. Status på knä och popliteus var OK, bara lite brosk som låg och skvalpade men det trollade han bort. ITB bandet och rumpan var dock fortfarande rejält spända men det värsta fixade han till med lite massage. Kändes som jag gick därifrån med en helt ny kropp.

Igår stack jag ut och testjoggade igen. Kände ingen smärta men däremot stramade det rejält på utsidan av knät hela tiden och det känns att det inte är helt hundra än. 11km i 4.45-fart. Hade nog kunnat fortsätta en halvtimme till utan problem men skyndar långsamt. Den här veckan får det bli löpning varannan dag, förhoppningsvis ger det med sig mer och mer för varje pass och varje dag med helvila.

Fortsätter vara noga med att rehaba och stretcha varje dag. Än så länge är jag inte så orolig för att tappa allt för mycket. På ett sätt var det nog bra att jag gick sönder efter Stockholm Marathon för att tvinga kroppen till ett par lugna veckor. Känner jag mig själv rätt så hade jag nog kört på som vanligt direkt efter annars och gått sönder ännu mer framåt hösten vilket förmodligen skulle vart mer kostsamt. 

Har börjat sätta mig in lite mer i UltraVasan; läst trådar om loppet på forum och googlat artiklar från fjolårets upplaga. Blir mer och mer rädd ju mer jag läser. Det längsta jag sprungit är 42.2km, jag har ingen aning om hur kroppen kommer reagera när den sträckan är passerad. Det gick också upp för mig att det existerar en medaljtid på 9h och 30min. Då vaknade tävlingsdjävulen till liv. Jag som initialt bara tänkt mig att överleva distansen. Enda anledningen till att jag pinade mig igenom Lidingöloppet ifjol var för att fixa medaljtiden där, jag kommer (nog) aldrig mer att springa det loppet för jag har aldrig vart så slut som människa som efter mina två Lidingölopp men jag fixade den där förbannade silvermedaljen till slut i alla fall. Vill ogärna behöva komma tillbaka till Sälen nästa år bara för att jag fått en hang-up på att fixa även den medaljtiden. Det självklara valet är såklart att strunta i att det existerar nåt som heter medaljtid och bara ta det för vad det är, särskilt med tanke på att höstens stora höjdpunkt är Berlin Marathon. Det är ju där och då som jag på allvar ska göra ett försök på sub2.50, då gäller det att ha en hel kropp och inte vara trasig i sviterna från Ultravasan.

/Hörs

Dagens låt: blir en hyllning till gårdagens Polar Music Prize vinnare Emmylou Harris. Vi snackar tidlös musik som kommer leva kvar för all framtid till skillnad från Miley Cyrus, Kesha, Ariana Grande och annan lättuggad tugummipop som har en tendens till att fastna under skorna och vara svår att bli av med. 

Lycka


Jag har precis fixat att springa en mil utan smärta!! Fett med likes på det alltså. Lycka är att kunna springa, meningen med livet, anledningen till varför vi finns till här på jorden, svårare än så är det faktiskt inte. Just nu struntar jag i om nästa pass blir ett bakslag, det är här och nu som räknas och just nu känner jag mig bara lycklig över att kunna springa igen.

Det har successivt känts bättre och bättre för varje dag som gått, smärtan i popliteussenan har minskat dag för dag och i fredags var första gången som jag inte kände av smärtan alls och heller inte gick omkring och tänkte på om det gjorde ont eller inte. Tänkte att det smarta valet vore att vänta ytterligare nån dag med att testjogga, men ibland är det inte alltid så lätt att vara klok och tänka rationellt. Direkt efter jobbet stack jag ut i sommarvärmen i linne och splitshorts. Efter 10min började en obehaglig känsla smyga sig på ner mot knät och efter 15min kom den huggande smärtan och då var det tack och godnatt. Det var bara att kapitulera och skamset promenera hem. Kom ganska exakt 4km. 

Min egenställda diagnos direkt efter var att popliteussenan var ok, smärtan från testjoggen berodde snarare på löparknät. Ägnade hela fredagskvällen åt att läsa på om löparknä, kolla youtube klipp, hänga på löparforum och sluka alla studier jag hittade. Rulla på foamroller stup i kvarten. Stretcha en gång i timmen.

Tvekade lite om jag skulle göra ett nytt försök idag. Vaknade rejält bakfull imorse. Det blev visst ett par öl för mycket igår. När man är skadad och dessutom inte har nåt lopp inplanerat på länge kan man faktiskt få unna sig det utan dåligt samvete. Kollade termometern. 20 grader. Gick ut på balkongen. Kände värmen och bestämde mig för att göra ett nytt försök. 30min jogg, varken mer eller mindre. Linne och splitshorts även idag. Efter 10min kom exakt samma obehagskänsla som i fredags. Tänkte ”jaha, då var det kört idag också”. Men smärtan kom aldrig. Fortsatte springa. Blev dock inte av med obehagskänslan, kändes som att det när som helst skulle kunna hugga till. Det kändes lite kallt längs knät, som om nåt ville krampa. Men ingen smärta. Fixade 20min. 25min. Obehagskänslan började avta mer och mer. Kanske skulle jag kunna fixa en mil? Hörde naprapatens röst som ekade i huvudet: –”Bestäm dig för en sträcka eller tid och nöj dig med det, bli inte övermodig och fortsätt om du klarar det”. 30min. Det smarta valet hade varit att nöja sig och avbryta men dum som man är fortsatte jag. Den magiska milen hägrade på ett inte allt för obehörigt avstånd. Och det höll. 10km springandes. Ingen smärta. Varken före, under eller efter.

Imorn ska jag tillbaka till naprapaten. Känns för tidigt att ropa hej just nu men om jag fixar löpning varannan dag den här veckan så kan jag förhoppningsvis köra igång på allvar snart. Och jag fortsätter såklart med rehabövningarna, stretcha löparknät, rulla foamroller och bygga upp styrkan i höften, rumpan och knät.

/Hörs

Dagens låt: Den här blir man glad av. Tänk sommar, sol, kall öl och sena kvällar i solnedgång.

Rehab


Den här veckan har jag stängt in mig på gymmet och rehabat som fan. Det känns som att det går åt rätt håll. Smärtan är i princip helt borta och hindrar mig inte längre i vardagen. Det känns skönt att veta vad det beror på. Har haft kontinuerlig mejl kontakt med naprapaten den här veckan sen mitt besök i måndags och till helgen ska jag göra ett första test för att se om det går att springa. Kanske testar redan imorn fredag. Nu när den knivhuggande smärtan är borta känner jag av den sköna ”efter-marathon-träningsvärken” i lår, vader och ljumskar. Riktigt go’ känsla! Idag när jag promenerade hem från gymmet i sommarkvällen översköljdes jag plötsligt av en extremt stark längtan att springa när när jag såg alla andra människor som var ute och motionerade. Det är svårt att med ord beskriva hur mycket jag längtar efter att få springa just nu. Känner mig som en knarkare på jakt efter heroin. Abstinensen är obeskrivlig. 

Det är lätt att ta löpningen för givet när man är frisk. Av dom 1951,1km som jag sprungit sen nyår är det få kilometrar som jag faktiskt njutit av. Majoriteten av dom har vart slentrianmässig distans. Nu skulle jag kunna ge min högra hand för att få springa en endaste. Varje gång jag vart skadad har jag lovat mig själv att fortsätta förebygga skador med styrketräning, varje gång har jag också vart otroligt peppad på att rehaba för att kunna komma tillbaka så fort som möjligt. Sen står man plötsligt där friskförklarad och tar löpningen för givet precis som man gjorde innan trots att man lovat sig själv att inte göra det misstaget, man struntar i prehaben och tar sig inte ens tid att njuta av att kunna springa, bara samla mil på mil och jaga sekundrar på intervaller. En frisk människa har tusen önskningar, en sjuk människa har bara en.

Den här gången ska jag dock försöka vara klok nog att faktiskt fortsätta förebygga framtida problem, framförallt för att jag för första gången med egna ögon såg hur fel jag belastade högerknät. Det första naprapaten gjorde i måndags var att be mig göra en knäböj och titta på mina knän. Det var ingen vacker syn. Högerknät var vinklat typ 45 grader inåt. Det var en rejäl käftsmäll. En ännu större käftsmäll var det begynnande löparknät som han också konstaterade förutom smärtan i popliteus senan. Jag som alltid trott att jag är så stark att jag inte behöver tramsa på med massa pilleriövningar på gymmet utan vikter. Min inställning har vart att när man går gymmet ska man köra bänkpress, bicepscurl, tunga marklyft och chins. Det har vart en rejäl omställning den här veckan att bara köra utfallssteg, höftlyft, sidoplanka, höga knän på step-up bräda, enbensknäböj, musslan, benspark utan vikt och använda pilatesbollar istället för hantlar och skivstänger. Men det har vart riktigt svettigt bokstavligt talat. 

Jag testade att springa några meter hemma i lägenheten igår, från köket ut i hallen och tillbaka. Det kändes bra. Det har faktiskt känts bra de senaste två dagarna. Ibland smärtar det till när jag går nerför trappor eller reser mig från stillasittande läge men bara för en nano-sekund. Är dock fortfarande nojjig för att det ska säga pang efter 3-4km löpning när jag väl ger mig ut och vara tillbaka på ruta ett. Men om det händer så händer det, förr eller senare måste jag ju våga testa. Så till helgen ska jag springa. 7-8km i lugn fart. Förhoppningsvis i linne och splitshorts. 

/Hörs

Dagens låt: Muse – Dead Inside