Marathonvecka!

Varje gång jag ställer mig på en startlinje så är det pers som gäller, oavsett om det är rimligt eller ej. Jag kan mörka utåt och säga att jag bara tar det som ett träningspass och att sluttiden är oviktig men innerst inne så vet jag att jag ljuger för mig själv. PB är det enda som räknas. Jag menar, vad är det annars för mening med att springa lopp om man inte tänkt persa? Igår var dock faktiskt ett undantag. Igår var PB aldrig aktuellt och heller inget mål och det säger jag faktiskt inte bara för att det inte blev nåt pers utan för att det faktiskt var så. Igår var det primära målet främst att hitta en bra känsla i löpningen och bygga lite självförtroende att ta med inför Berlin och det tycker jag faktiskt att jag lyckades med.

Stockholm Halvmarathon har blivit lite av en tradition. Mycket har hänt sen debuten 2009, både med mig som löpare men också med loppet. Årets upplaga bjöd på en hel del förändringar, en del positiva och några negativa men som helhet är loppet fortfarande ett fantastiskt bra arrangemang som även i fortsättningen kommer bli ett återkommande inslag i min löpning. Stockholm Halvmarathon hör liksom hösten till.

De senaste åren har ju Stockholm bjudit på högsommarvärme i samband med halvmaran vilket säkert vart uppskattat av publiken, men inte så mycket av oss löpare men i år blev det verkligen perfekt löparväder. 15-16 grader, mulet och lite regn i luften. Vinden kunde kanske ha vart lite snällare men det är dumt å klaga allt för mycket. Det var med andra ord upplagt för en massa nya PB:n. Mitt tidsmål för dagen var satt till sub 1.22. Klart rimligt men med facit i hand borde man kanske ha läst in sig lite mer på den nya bansträckningen. Jag visste att det skulle bli en del tunga stigningar och som helhet upplevde jag årets bana som den jobbigaste hittills.

I år kändes trängseln inte lika påtaglig i startgrupp A som tidigare år vilket säkerligen var ett resultat av färre antal deltagare. Det gick lätt att ta sig längst fram och jag tycker också man tjänade på att starten var flyttad ett par hundra meter bakåt jämfört med ifjol. Jag saknar dock fortfarande starten på Strömbron och hoppas att vi nån gång får uppleva den gamla bansträckningen igen. 

Jag hade lovat mig själv att hålla igen i början och ta det hyfsat lugnt men det gick inte alls. Stack iväg som ett spjut när adrenalinet började kicka in. I tunneln klockade jag första kilometern på 3.30 och insåg att det gick på tok för fort men det var svårt att dra ner på farten när det kändes som om alla andra sprang ännu fortare än vad jag gjorde. Nånstans ute på Vasagatan började jag ändå hitta rytmen och blev sedan positivt överraskad av den nya bansträckningen när vi slapp springa hela det långa motlutet uppför Torsgränd, helt plötsligt var man ute på Kungsholmen vilket kändes bra. Men redan på Flemminggatan kände jag att benen inte var med, hjärta och lungor kändes okej men benen kändes som två lyktstolpar. Passerade första femman på 18.49 och bestämde mig längs Kungsholmsstrand för att sluta titta på klockan, bara köra på känsla och inte bli stressad av att folk sprang om mig.

Andra femman ute på Kungsholmen gick riktigt segt, jag behövde ingen klocka för å märka att jag tappade fart och det ganska ordentligt. Ibland försökte jag trycka på lite mer men benen svarade fortfarande inte och vid stigningen upp mot Kristineberg så var känslan att det skulle bli en tuff resa in mot mål. Att kliva av och få börja dricka öl kändes faktiskt ganska lockande. Drottningholmsvägen och Rålambshovsleden gick okej men väl ute på Norr Mälarstrand blev motvinden påtaglig och kändes jobbigare och jobbigare för varje steg. När jag passerade 10km slängde jag ett öga på den officiella klockan och noterade att första milen gått på ca 38.30 vilket var lite snabbare än vad känslan sagt. Jag visste att den andra milen skulle bli jobbigare så jag drog medvetet ner på farten för att spara lite på krafterna vilket gjorde att det inte blev lika jobbigt. Ansträngningsnivån låg snarare kring mara-ansträngning än tröskel.

Det kändes skönt när publiken tätnade efter Centralbron för det är alltid lättare att springa med en massa publik runt omkring. Att springa över Vasabron och Gamla stan kändes som en positiv förbättring jämfört med Skeppsbron, det kändes både lite lättare och roligare. Men sen kom den, stigningen upp till Söder som jag sprungit och väntat på och den var jobbigare än vad jag räknat med trots att jag hade rätt bra med krafter. Som tur var kändes den inte allt för lång och när man väl var förbi den och inne på Hornsgatan så rullade det på ganska bra men pulsen åkte ju jojo ett tag där.

Ute på Söder Mälarstrand började det bli glesare med ryggar och många som tröttnade. Ifjol bonkade jag totalt vid Tantolunden och med det färskt i minnet så fortsatte jag att ta det relativt lugnt för att ha lite reserver kvar. Passerade 15km på ca 58min och räknade ut att den senaste femman gått i fyrafart. Började räkna med en sluttid kring 1.23-24. Hade rätt mycket reserver att ta av som det kändes där och då och det var faktiskt rätt skönt å veta att jag inte skulle bonka vid Tanto i år igen.

När den så kom så ökade jag farten lite försiktigt och plockade genast ett par gubbar men jag glömmer alltid bort hur j-a lång den är och att St:Paulsgatan sedan kommer och förstör det roliga men det gick ändå över förväntan. Att få rulla ner mot Skeppsbron är alltid lika skönt och extra skönt i år när jag kände att jag hade gott om krafter kvar. Vid 20km passeringen kollade jag på klockan för första gången sen 5km passeringen som visade 1.18.22 och jag blev faktiskt lite överraskad för även om jag hade haft gott om energi på slutet så var känslan att jag hade tappat rätt mycket tid i och med att jag dragit ner på farten. 

Sista kilometern känns alltid mycket längre än alla andra kilometrar och i år var inget undantag. Började spurta lite för tidigt som vanligt och fick slita rejält sista biten in i mål men lyckades i alla fall öka farten och plocka nån gubbe till och passerade mållinjen på 1.22.23. Pustade ut och några sekunder senare kom brorsan i mål, precis lagom till att regnet började falla.

Överlag är jag rätt så nöjd med gårdagens lopp. Det var inte min dag, det kände jag ganska tidigt, men jag genomförde ändå loppet på ett bra sätt och kom i mål på en okej tid men framförallt så sprang jag ganska smart och hade hela tiden gott om krafter till godo. Banan var sjukt mycket jobbigare än vad jag hade föreställt mig men samtidigt kändes det roligt med lite variation och nya vyer. Jag är en bit ifrån mitt PB men det var som sagt aldrig nåt mål. 

Ett stort plus för en alkoholfria ölen som man bjöds på i mål, det var en trevlig nyhet. En mindre trevlig nyhet var att kanelbullarna som man alltid fått efter målgång inte längre fanns. Överlag var känslan att arrangören försökt spara in en del på vissa saker som bara känns som dumsnålt tex påsen för överdragskläder som nu var en vanlig plastpåse, dom uteblivna kanelbullarna och att påsen med energi som man alltid får i mål knappt innehöll nånting ätbart jämfört med tidigare.  

En anledning till att benen kändes som lyktstolpar hör säkert ihop med att jag inte unnat mig tillräckligt med vila. Jag har sprungit 4000km i år till dags dato vilket är ganska mycket mer än tidigare år och det är klart att det måste märkas på nåt sätt. Egentligen hade jag tänkt att springa det sista långpasset innan Berlin idag men efter lite funderande så kom jag fram till att det inte är fler långpass som behövs utan snarare mer vila. Så de kommande två veckorna är målet att benen ska bli så lätta och fräscha som möjligt. För när jag ställer mig på startlinjen om två veckor så är det pers som gäller, ingenting annat, då skiter jag fullständigt i känslan och allt annat oväsentligt. Då kommer det bara finnas en sak i mitt huvud. Sub 2.50.

/Hörs 

Först å främst. Om jag ska fortsätta skriva den här bloggen så måste jag bli bättre på det, annars är det lika bra att lägga ner. Kvalitén på slutet har vart under all kritik, så även antalet inlägg. Har varken haft motivation eller inspiration på slutet att engagera mig hundra procent vilket stör mig för jag har en massa halvfärdiga utkast på bra och provocerande inlägg som tyvärr har blivit liggandes pga tidsbrist. Att skriva ett vettigt och välformulerat inlägg tar ju nån timme och den tiden har helt enkelt inte funnits. Dessutom så har motivationen som sagt inte heller vart på topp vilket säkerligen hänger ihop med mina sketna skador. Det är helt enkelt inte lika roligt att skriva om löpning när det inte går som man vill. Men det ska bli ändring på det nu för äntligen börjar hälsenan ge med sig, kroppen känns hel och jag kan träna nästan så som jag vill.

Förra veckan fick jag till några riktigt bra pass bla 3x5000m i halvmarafart och ett långpass på 35km som innehöll en fartökning på 10km i 3.56-fart utan att kroppen protesterade så nu på slutet har hybrisen börjat smyga sig på mer och mer och hjärnan har börjat tänka PB igen och inte rehabjogg. Idag var det dags för första testet. Umemilen – Sveriges snabbaste millopp? 27% av herrarna gjorde sub40 idag med en vinnartid på 32min och damsegraren sprang in på 36.40. Det låter iaf i mina öron som ett rätt snabbt lopp.

Jag brukar sällan anpassa träningen särskilt mycket efter millopp utan bara köra på och vara sliten när det väl är dags men inför dagens lopp ville jag verkligen persa och drog därför ner på träningen rätt mycket tidigare i veckan, allt för att vara fräsch i kroppen. 12.30 gick starten och jag och brorsan var på plats en timme innan för att värma upp. Planen var glasklar. Det var PB som gällde. Allt över 37min skulle vara fiasko. Träffade omgående på massa bekanta ansikten med höga förväntningar och började genast känna anspänningen och nervositeten. Coach LG himself dök också upp strax innan start vilket var ett kärt återseende. Joggade upp i dryga 5km och avslutade med ett gäng stegringslopp innan det var dags att göra sig redo. Vädret var näst intill perfekt – kanske lite väl varmt – men vindstilla och det var det viktigaste. En stor del av banan går i skugga så jag oroade mig inte jättemycket för det.

Positionerade mig hyfsat lång fram för att komma iväg snabbt, det enda negativa jag kan komma på med loppet är att det är bruttotider som räknas och står man ett par meter bak i fältet så tappar man ju per automatik ett par sekunder. Hade ganska bra koll på vad många runt omkring mig skulle springa på för tider och det kändes tryggt.

Hade lovat mig själv att inte tokrusa som jag alltid gör men när startskottet väl ljöd så stack jag iväg så som jag alltid gör dvs alldeles för fort. Första kilometern som innehåller ett par mindre motlut kändes riktigt bra, fastnade dock tidigt bakom ett par gubbar och kom inte förbi vilket tvingade mig till att göra en lång omspringning på högersidan som tog onödigt mycket energi och skapade dessutom lite irritation. Första 2km gick på 7.03 och nu hade fältet spruckit upp så pass att det inte var nån trängsel. 

Nånstans vid 3km hittade jag en bra klunga som låg kring 3.40-fart och som gick jämnt och fint så jag la mig i rygg på dom de kommande kilometrarna och kände mig ganska stark. Passerade halvan på 18.15 och tänkte att idag blir det pers. Banan går runt Nydalasjön i Umeå men för att få ihop exakt 10km så springer man en liten extra sväng strax efter 5km och gör sen en 180 graders sväng och springer tillbaka för att sedan fortsätta runt sjön. Fram till den vändningen kändes allt hur bra som helst, men efter svängen så tappade jag helt rytmen och det blev inte bättre av att vägen tillbaka runt sjön är lite svagt uppför, kände hur jag blev tvungen att släppa ett par ryggar och att farten sackade.

Sista 4km är ganska lättlöpta, en hel del skön nedförslöpning men när jag tappade alla ryggar så hamnade jag helt solo och hade ingen varken bakom eller framför mig och i ögonvrån kunde jag se på klockan hur farten sackade mer och mer. Försökte bita ihop men jag hade verkligen behövt en rygg att gå på. Tänkte att det kanske kommer komma nån bakifrån som kan hjälpa mig, visste att Tomas Pekkari som jag fightats med på en del lopp tidigare låg bakom mig men han dök aldrig upp och ingen annan heller för den delen. Med knappa 3km kvar ställde jag in mig på att få fortsätta fightas själv men det gick segt, kilometertiderna sjönk mer och mer och när jag klockade den nioende kilometern på 3.47 så visste jag att 36.XX var kört och luften gick ur lite. Försökte trycka på lite under sista kilometern och lyckades knapra in någon sekund men mållinjen passerades på 37.13 och det kändes som ett stort misslyckande. Fan i helvette, var första tanken när jag hämtat andan. Det skulle ju bli PB! 

Nästa helg är det dags för nästa test, Stockholm Halvmarathon, som blir den riktiga generalrepetitionen inför Berlin två veckor senare. Trots att det inte blev nåt PB idag på milen så är jag ändå hoppfull inför Berlin för marathon är min distans och den behärskar jag på ett helt annat sätt än 10km. Hårdheten i benen kommer inte vara ett problem trots alla skavanker i sommar så kan jag bara få till några långa trösklar de kommande veckorna så kommer det bli 2.48.46.

Som sagt, det ska bli bättring på bloggaktiviteten framöver. Satt faktiskt och läste igenom en del av mina gamla inlägg häromdagen och det slog mig att jag var fan så mycket bättre på att skriva för nåt år sen. Förhoppningsvis kan jag hitta tillbaka till den kvalitén. Men nu ikväll ska jag tycka synd om mig själv för en liten stund för att det inte blev nåt PB, har köpt en stor påse godis som ska avnjutas tillsammans med Steven Wilsons senaste mästerverk i mina AKG Quincy Jones lurar i totalt mörker, men imorn är det glömt. Det är okej att vara besviken och tycka synd om sig själv om man sen kan släppa det och lägga det bakom sig. Och det kommer jag att göra. För nu är det fullt fokus mot Stockholm och Berlin och då finns det inte tid för att tycka synd om sig själv. 

/Hörs

Jag är tillbaka på jobbet efter åtta veckors ledighet med allt vad det innebär. Det tar emot å erkänna men det är ganska skönt att ha börjat jobba igen. Eller nej förresten, jag tar tillbaka det, vad jag egentligen menar är att det är rätt så skönt att vara tillbaka i vanliga rutiner igen. Ni vet, gå å lägga sig i tid på kvällarna, äta som vanligt, inte dricka öl varje dag och få lite intellektuell stimulans. Den senaste veckan har dock vart sjukt jobbig som alltid; allt sorl, alla ljud, allt prat, allt som ska göras, hjärnan har gått på högvarv och knappt kunnat varva ner på kvällarna. Då har löpningen vart ännu viktigare än vanligt, min ventil för att hantera alla dessa intryck.  

I helgen var jag i fjällen och sprang och det var ett skönt miljöombyte, det börjar nästan bli en årlig tradition numera. Jämtlandstriangeln runt även i år. Storulvån – Sylarna – Blåhammaren. Tyvärr prickade vi in den absolut sämsta helgen vädermässigt och fick stå ut med regn, regn och ännu mera regn åsså lite motvind på det, så det blev tyvärr inga bilder på varken renar eller vyer, hade liksom ingen lust att hala fram telefonen och börja fota när jag knappt kunde röra fingrarna. Under själva löpningen tyckte jag stundtals att det mesta bara var bedrövligt och förbannade mig själv för att jag gått med på det här men jävlar vad skönt det var att komma i mål och få njuta av en trerätters meny och kall öl, kände mig duktigare än vanligt så nu i efterhand är jag rätt glad att vi ändå sprang hela triangeln och trotsade vädrets makter. 39,3km på drygt fyra timmar. Lederna bestod dock mest av gegga vilket gjorde det ännu jobbigare än normalt och alla spänger var snorhala men det gick, jag överlevde och klarade mig undan båda stukningar och frakturer och ramlade bara 5-6 gånger. Men satan vad träningsvärk jag har haft dom senaste dagarna. Låren har vart helt trasiga, nästan ännu värre än efter en mara, har knappt kunnat gå nedför trapporna på jobbet. Totalt tog vi bara drygt en kvarts paus för dricka och energi jämfört med dryga timmen förra året vilket skvallrar en del om den bedrövliga vädret. 

Hälsenan höll i alla fall ihop och just nu är jag ganska övertygad om att den kommer att hålla för Berlin Marathon om en månad, det stora frågetecknet är dock farten. Direkt jag försöker mig på att springa lite snabbare så börjar hälsenan att protestera. Förra veckan fick lite hybris och gjord ett försök på korta intervaller i överfart, fyrhundringar ner till hundringar. Det gick sådär. Kände ingenting under löpningen men däremot dagen efter. Så just nu är jag ganska osäker på vad som är en rimlig målsättning, PB eller bara att ta mig i mål? Uthålligheten har jag men däremot känner jag mig ganska temposvag just nu, marafart blir jobbigt redan efter några kilometrar. Jag vet att mycket fortfarande kan hända och att det faktiskt är en hel månad kvar, men jag börjar ändå bli lite orolig. Det är ju sub 2.50 som är målet, ingenting annat och just nu är jag definitivt inte i nån sub2.50 form.

Men jag ska i alla fall försöka tävla mig i form med början nästa vecka och hoppas på att det ska göra underverk för både form och fart. Dessutom blir det ett bra tillfälle att testa hälsenan i skarpt läge så jag vet vad jag kan förvänta mig i Berlin, om den håller eller inte. Trots att jag inte kunnat springa särskilt fort dom senaste veckorna så ska det bli sjukt kul med lite lopp igen, å kanske kan jag överraska mig själv nu när jag inte har några förväntningar på mig själv. Först blir det Umemilen första helgen i september och veckan efter Stockholm Halvmarathon. Ifjol gick ju båda dom loppen åt h-e, i Umeå joggade jag i mål på 43min efter ett hugg i vaden tidigt i loppet och i Stockholm klarade jag knappt av att hålla marfarten. Men trots det så blev det ju ändå PB i Berlin två veckor senare så med det i åtanke så kommer jag inte gräva ner mig om det går åt skogen igen nu i höst, men det är klart att det vore najs med ett kvitto på att det går åt rätt håll. Framförallt ska det bli sjukt kul med Umemilen, jag som normalt hatar millopp ser faktiskt fram emot att få omfamna mjölksyran och kanske kröna det med ett PB på milen. Vore kul om fler fick upp ögonen för det loppet än vi norrlänningar. Visst, det är inte Midnattsloppet publik runt Nydalasjön och Ume är inte Stockholm men det är fan så mycket plattare än Södermalm och inga backar whatsoever. Så alla ni som dreglar efter ett nytt pers på milen, kom upp till Umeå och spring nästa helg, det är nästan PB garanti. 

Den kommande veckan är målet att komma tillbaka i normal träning igen dvs 13-14mil i mängd och ett par fart/tröskelpass. Jag har inte gått och kollat upp hälsenan som jag tänkte eftersom jag känt att det gått åt rätt håll den senaste tiden. Den minskade mängden och frånvaron av fart tillsammans med alla excentriska tåhävningar och foamrollande har ändå vart tillräckligt för att jag ska våga mig på att gå tillbaka i normal träning igen. Sen återstår det å se om det har vart tillräckligt men jag är hoppfull. Kan jag få till ett par veckors bra träning så skulle jag bli så mycket lugnare inför den stundande maran. Trots den distansjunkie som jag är, så längtar jag just nu efter att få bli trött i hjärta och lungor igen, känna blodsmaken i munnen, mjölksyran i låren och framförallt efter att få snöra på mig lite tunnare skor och springa så pass fort att jag inte kan heja på alla bekanta som cyklar förbi mig. Sen räknar jag stenhårt med att boosten som alltid brukar komma med höstens intåg – när temperaturen lägger sig och luften övergår från kvalmig till krispig – ska göra underverk för formen och flera sekunder på kommande lopp. Även fast det är sorgligt att sommaren är slut så är det rätt najs med höst ändå, särskilt för oss löpare, för det är ju nu vi ska få skörda frukterna av allt slit vi lagt ner under året. PB it is! 

/Hörs