Obstacle-Soffi, blåmärken och en vägg


Idag var det dags. Jag och Sofie skulle äntligen få lära oss att bemästra hinder och väggen. Vi på redaktionen har ett lag till Tough Vikings sprinttävling i maj och ända sedan vi bestämde att vi skulle vara med där har Sofie blivit OBSTACLE-SOFFI! Ja, men versaler. Hon gick all in, och kunde när man minst anade det smyga upp bakom dig och plötsligt vråla ”I AM OBSTACLE-SOFFI!!!” På riktigt var jag lite ängslig över hur hon skulle hantera den här klassen. Övertänd är bara förnamnet när vi åkte ut till Bosön med bussen. Jag själv var mest rädd. För Obstacle-Soffi. Och för väggen.

Väggen – ni hör ju själva hur otäckt det är. Jag har ända sedan skolgympan tyckt illa om att hoppa över höga objekt. Ja, jag räknar en vanlig plint som hög. Idag var det en vägg på dryga två meter som skulle klättras över. Oh. My. God. Till vår hjälp hade vi Konstantin Avramidis, en av världens bästa hinderbanelöpare som Reebok har inlett ett samarbete i och med satsningen på hinderbanelopp och hinderbaneträning. Efter uppvärmning visade han på en plint hur vi skulle göra för att ta oss över. Det såg ju lätt ut. Och det var det också. Gympasals-Anna-Lena fick stryka på foten och jag studsade över plinten. Oroväckande snart var det dags för VÄGGEN.



Konstantin flög, nej – flöt över väggen. Det gjorde inte jag. Och det gjorde inte Obstacle Soffi. Jag gjorde ett minst sagt förnedrande försök då jag knappt kom upp till kanten med händerna. Jag hade likasom gett upp redan innan jag var framme vid väggen. Försök nummer två var knappt bättre. Nu var jag skitarg.

Obstacle-Soffi, då? Jo, hon satsade allt, stampade i marken, frustade som en tjur och brände i hög hastighet rätt in i väggen med ena knät före.

Vid det här laget var jag frustrerad och arg, men på tredje försöket gick det bra och jag kom över! Från den sekunden var jag OBSTACLE-ANNA-LENA. Jag kände mig helt oslagbar och vräkte mig över väggen gång på gång. Efter väggen kom en rad över-och-under-hinder och avslutningen var…

…att välta stockar två gånger innan man fick springa tillbaka och ställa sig längst bak i kön för att återigen ta sig an väggen.

Obstacle-Soffi fick sig en törn, blev lite tilltufsad, men hon kommer tillbaka – det är jag säker på. Hon får slicka sina sår (hon lyckades också vrida sitt andra knä illa), men sen är hon med all säkerhet tillbaka – måhända lite mer sansad.

Jag ska ärligt talat också slicka mina sår, eller åtminstone mina blåmärken som dagens obstacle triaining lämnade efter sig på mina underarmar.

Sambon är inte helt nöjd med att jag ser misshandlad ut, det får bli långärmat ett par dagar tills det har lagt sig.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Open och Muscleup-teknik


Nu är den igång – den största crossfit-tävlingen i världen. Vägen till Crossfit Games, som man kan kalla VM i crossfit börjar med Open, en tävling som är öppen för alla, och som är den första uttagningen innan nästa steg som heter Regionals då de bästa i Europa plockas ut för att tävla i Games i juli. Open är fem deltävlingar, en i veckan i fem veckor. Den första var igår. Jag tävlar inte själv i år, men jag var naturligtvis där och tittade på de fantastiska atleter som tävlade. Björk Ódinsdottir (bilden), Jenny Jacobsen och Jessica Clevenvik imponerade stort! Första deltävlingen var så många varv som möjligt på 10 minuter av: 30 dubbelhopp med hopprep och 15 ryck med 25 kg för damer och 35 kg för herrar.

Coach Jakob gjorde också bra ifrån sig. Det är otroligt kul att kolla på de som är riktigt duktiga när de verkligen vekrlign tar ut sig maximalt. Det är rejäla krafter som släpps lös under de 10 minuterna.

Ni som vill kan kolla resultatlistan på Crossfit Games-sajten.

Jag blev naturligtvis träningssugen av att kolla och hade dessutom ett av coach Jakobs muscle ups-pass att göra, så det gjorde jag när det hade tävlat klart för dagen. Jag har långt kvar till min första riktiga muscle up, men den här övningen fick mig att i alla fall nästa känna på hur den ska kännas.

Det är som sagt en bit kvar, men va fasen! Det känns bra!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Queen of fucking everything!


Och så plötsligt händer det! Man lyckas kravla sig upp från hålet av ”Jag är kass och klarar ingenting” och dessutom klättra upp på ”Queen of fucking everything”-bergstoppen – inom loppet av två dagar! I onsdags körde jag ett av mina sämsta pass någonsin och det kändes som om jag lika gärna kunde lägga ner hela idén med crossfit.

Så igår. Vi började visserligen i förnedringens tecken med strikta pullups, men sedan kom en AMRAP (As many rounds as possible) med 4 burpee pullups, 6 armhävningar och 8 WALLBALLS! Jag är grym på wallballs. Jag älskar wallballs. Dock hade jag en svacka under passet när coach Nils bad mig fånga bollen lite mer som in en skål med händerna istället för att grabba tag om den det hårdaste jag kunde. Då gick det inte alls under några kast och jag lyckades välta ner en whiteboard och en kopp kaffe med bollen innan jag fick ordning på det igen. Men under passet gjorde jag uteslutande perfekta wallballs. Jag var mycket svettig och rak i ryggen efter passet. Perfekta wallballs!

Och så idag. Det stod gymnastikteknik på schemat – inte min starka sida – vilket gjorde att jag blev ännu mer förvånad över att jag gick ut från gymmet med känslan av att vara Queen of fucking everything! Vi började med att bara hålla support i ringarna, alltså hoppa upp så att man hänger i ringarna med raka armar och ringarna och händerna vid höfterna, och vrida ut händerna. Det var jättesvårt, men vi fick hjälpa varandra lite, så det gick. Att bara hänga går väl an, men när man ska vrida ut händerna…

Vi gick vidare till att träna på shoot throughs. Du börjar med att stå i armhävningsställning med händerna på boxar eller paraletter (som på bilderna). Så hoppar du igenom paraletterna med benen så att du istället hamnar som på bilden längst ner, men upplyft höft och fötterna långt fram. Och man ska inte skrapa fötterna i marken på vägen.



Först gick det sådär och jag slog fötterna i paraletterna, men plötsligt släppte det och jag gjorde flera reps utan att slå i fötterna. YAY!

Och jag toppade det med att stå på händer flera sekunder fritt.

Så där ja! Queen of fucking everything ska jobba några timmar och sedan ta helg. I morgon drar de första uttagningarna till Crossfit Games igång och jag ska åka till Nordic och titta. Lovar att rapportera.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag är missundsam!


Nej, alla pass är långt ifrån bra. Man kan gå ifrån ett pass och känna sig som Superwoman, som jag gjorde i måndags, eller som en kass lite skit, som jag gjorde igår. Vissa pass får man lite kräks i munnen av bara att se dem i text. Igår var det ett sådant pass. Det var maxlyft clean and jerk, och sedan 10-8-6-4-2 av toes to bar och burpee boxhopp. Clean (alltså frivändning) är inte en av mina starka sidor. Jag lyckades visserligen persa för inte så länge sedan, men det är ju ett pers på ynka 50 kilo. Dessutom kom coach Númi med några käcka tips till mig under passet och då låste det sig helt.

Och som om det inte vore nog stod det en tjej mitt emot mig som var skitduktig, och hon har inte tränat alls länge. Så roligt för henne! Jättebra! Hurra! Så tänkte jag INTE! Jag hatar sidan av mig som tänker elaka saker vid sådana här tillfällen. Jag blir fruktansvärt missundsam när allt egentligen bara handlar om att jag är väldigt besviken på mig själv. Frivändningshaveriet toppades av en katastrofal toes to bar-uppvisning i räcket.

Det var en mycket slokörad och fly förbannad Anna-Lena som stormade ut från gymmet och jag var arg stora delar av dagen efteråt. (Men jag lyckades hålla masken under tiden den fina klassbilden togs.)

Idag är det bra att hoppa upp på hästen igen. Jag känner mig lite nervös. Jag vill verkligen inte gå ut därifrån igen och vara lika arg! Håll tummarna för mig!

Foto: Númi Snaer Katrínason


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Morgonträning med extra allt


Morgonens träning var programmerad som om passet vore två timmar långt. Först skulle vi göra 2 ryck varje minut i 12 minuter. Bara det känns i hela kroppen. Sedan var det tänkt att vi skulle vara två och två och köra 400 meter rodd, 12 marklyft och 24 boxhopp och sedan skulle den andra göra samma sak. Fyra gånger var. Det hade ju tagit precis hur lång tid som helst, så coach Jenny rationaliserade bort vilan. Det var bara att köra 4 varv på raken istället. Rodd tar på hela kroppen, framför allt på flåset och baksidorna. Marklyft tar på hela bakre kedjan och sedan boxhopp som också tar på hela kroppen, framför allt baksidan. Den rekommenderade vikten på marklyften för damer var 70 kilo och det gick de två första varven, men utan vila fick jag sänka till 60 kilo de två sista. Och efter så många tunga lyft blir baksidan helt uppfuckad och det går knappt att hoppa. Det blev mer ett märkligt sprattel än riktiga hopp.

Efter ungefär en kvart var vi klara och fullkomligt slut! Men oj så skoj det var, och riktigt bra pepptalk åt alla håll genom hela passet. Det ger väldigt mycket extra energi att få en klapp på axeln när man har rott klart och ska vidare till marklyften.

Jag passade på att sätta Reeboks senaste serie BareMove på prov också. Det är en klädlinje som ska vara extra följsam och ge bättre rörelsefrihet. Som alltid när det gäller sådana här löften är jag skeptisk, men visst – kläderna är otroligt mjuka och sköna att röra sig i och sitter stensäkert på plats. Inga tajts som glider ner över rumpan och inga toppar som glider upp över magen. Och så länge träningskläder beter sig på det viset är jag nöjd. Då får man haspla ur sig vilka säljfloskler som helst om sömmar och lufthål, för vem vet, det kanske är just det som gör det.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det går utför!


Jag har för första gången på otroligt länge firat sportlov. Jag och familjen hängde på syrrans familj upp till Orsa Grönklitt och fick lite snö så här i februari. Stockholm har varit snöfritt sedan december. Jag tycker att det är bekvämt, men det är ju lite mysigt att kunna välja att åka upp till snön någon gång.

Ni som såg mitt förra blogginlägg vet att jag inte är bra på att åka slalom. Alltså verkligen. Men det är roligt! Och jag är ganska orädd, så det syns nog inte hur dålig jag är på att åka, för det går ganska fort, men jag har illa dålig koll. Och som ni ser på bilden hängde jag ju i de tuffaste pisterna.

På tredje dagen fick jag lite ont i ett knä och slutade åka. För mig är det inte värt att göra illa mitt knä i slalombacke så att jag inte kan träna ordentligt. Och träna ordentligt – det fick jag göra i morse…


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in