Oktoberenergi

Efter förra veckans förkylning och inställda start i Åstadsloppet tappade jag lite av motivationen och ställde in mig på att säsongen var över. Såg fram emot kravlös mellamjölkslöpning resten av året för att så småningom börja fokusera på maraträningen mot Boston till våren. Men förkylningen blev aldrig nån långdragen historia, halsont ett par dagar följt av lite snuva, så när jag väl kom igång igen så kändes kroppen bara ännu fräschare. Det är alltid dumt att vaska fräscha ben, så tidigare i veckan blev det en ny spontananmälning, den här gången till Göteborgsvarvets seedningslopp i Södertälje. 10km är och kommer aldrig att vara min distans men känslan under veckan var ändå att det skulle bli kul att springa ett millopp.

Även fast snuvan inte ville ge med sig så fick jag till två bra fartpass under veckan som kändes lovande. Pulserande tusingar i tisdags som gick på 3.28-3.34 och under torsdagens distanspass slängde jag in en 3km afrtökning i 3.38-fart följt av 2km i 3.30-fart. Började tänka att loppet i Södertälje kanske kunde bli nåt ändå. Sen kollade jag väderprognosen och såg att det utlovades regn och 7-8m i vindstyrka och började genast tänka negativa tankar. Men va fan, skitsamma, såg ändå fram emot att få kräma ur det sista ur kroppen även om det inte skulle bli pers.

Imorse var det tidig uppstigning, starten i Södertälje var redan kl.11. Vaknade med en ganska dålig känsla, blev inte bättre av att titta ut genom fönstret och se en grådassig himmel och löv som blåste av träden. Strax efter niotiden åkte jag och brorsan från Solna och 50min senare var vi framme. Nu blåste det ännu mer än i Solna men som tur var inget regn. Hämtade ut våra nummerlapparna och joggade sen upp genom att springa första varvet på tvåvarvsbanan. Det första som slog mig var att det inte alls var så platt som jag trodde, första kilometerm var ett långt motlut och i motvinden kändes 5.30-fart nästan småjobbigt.

Starten gick på en ganska smal cykelväg så med 10min kvar var det dags att positionera sig. Ställde mig längst fram för att slippa bli irriterad på att behöva sick-sacka. Kom iväg bra och ganska omgående försvann tre killar iväg, själv la jag mig med tre andra i en klunga strax bakom. Det kändes bra att ha ett par ryggar att gömma sig bakom för det blåste rätt kraftig motvind första biten. Efter ett par km såg jag på klockan att det gick lite fortare än planerat. Övervägde för en sekund att släppa dom andra men alternativet hade vart att få ta all vind själv och det ville jag inte så istället bet jag mig fast och tänkte att det får gå som det går. 

Strax före varvningen kände jag att det gick för fort och släppte dom tre andra och hamnade ett tjugotal meter bakom. Mattan vid 5km var felplacerad med rätt många metrar men mellantiderna skvallrar ändå om att jag disponerade loppet helt fel. 17.47 på första femman, 3.34-fart. På andra varvet tappade jag rejält, kilometer 6 i motvind och uppför gick på 3.50 och jag började bäva för att bonka helt och hållet. Men avstsåndet till dom framför var ändå så pass litet att känslan var att det skulle kunna gå och få kontakt igen så jag bet mig fast och tuggade på. Men att solospringa i motvind är ingen höjdare. Tappade för varje kilometer kändes det som, men blev å andra sidan inte omsprungen av nån annan. Att passera 9km skylten var en befrielse, nu var det bara att borra ner huvudet. Tog lite på en av killarna framför som fått släppa dom andra två men var aldrig riktigt nära. Sista kilometern i motvind var hemsk, stönade som jag vet inte vad men hade ändå lite krafter at trycka på på upploppet. Stannade klockan på 36.58 som sen blev till 59 enligt den officiella resultatlistan men jag fixade till slut 36.XX det här året som ju var ett av målen med årets säsong. I bra förhållanden utan vind kanske det hade gått att springa lite jämnare.

Fick en medalj och ckokladkaka i mål och hämtade mig rätt så snabbt. En halvminut senare kom brorsan i mål och persade också. Känslan idag var tudelad, första varvet kändes kontrollerat, men andra varvet var en vidrig upplevelse. I min värld är ett sånt här lopp minst lika jobbigt som en mara fast på ett annat sätt och jag föredrar ju hellre den muskulära tröttheten man får av en mara istället för att lungorna skriker efter luft som under upploppet idag.

Totalt var det kanske ett 150-tal löpare som trotsade vädret och sprang dagens lopp i Södertälje. Att komma in på en sjundeplats känns ändå okej. Jämfört med Kungsholmen runt och Hässelby så var banan betydligt flackare men fortfarande så är Umemilen det flackaste lopp jag sprungit.

Jag ska försöka köra mycket mer fartrtäning inför Boston i vår så det här kändes som ett bra avstamp inför det och som en bra avslutning på 2016. Dom senaste åren har min filosofi egentligen bara gått ut på att öka volymen och det har tagit mig från 2.59 till 2.50 på maran men för att ta nästa steg så behöver jag nog fokusera mer på fart. Men nu blir det nog mellanmjölkslöpning för hela slanten ett tag framöver. Det tycker jag att jag är värd. Och en pers-bärs också såklart.

/Hörs

I helgen skulle jag ha avslutat säsongen var det tänkt. Tidigare i veckan spontananmälde jag mig Å-stadsloppet i Örebro. En flack halvmara i krispig höstluft kändes som ett bra sätt att avsluta 2016 på. Det loppet fanns i mina tankar redan innan Berlin men jag vågade aldrig riktigt planera in det eftersom känslan efter en mara alltid är lite som rysk roulette, man vet liksom inte hur kroppen kommer att reagera på 4,2 mil oavsett hur bra eller dåligt det går. Men känslan efter Berlin har vart över förväntan. Benen har rullat på bra och känslan har hela tiden vart att det funnits minst ett lopp till i kroppen att få ut nu i höst. Såg fram emot att få revansch på dom misslyckade halvmarorna i år och kanske få avsluta med ett nytt PB.

Men så började halsen klia lite oroväckande i onsdags, en alldeles för välbekant känsla. Gick på apoteket och köpte det mesta jag kunde hitta på förlylningshyllan. Kanjang, enchigard, zyx och strepsils. I torsdags hade jag taggtråd i halsen och började inse att loppet var kört. På kvällen packade jag ändå i ordning väskan med tävlingskläder och gjorde mig redo att sticka utifall det mirakulöst nog skulle kännas bättre på fredagen. Och det gjorde det faktiskt, det kändes så pass bra att det inte fanns nån tvekan om att det var möjligt att springa, frågan var bara hur fort och till vilket pris. Velade fram och tillbaka. Kom och tänka på Kungsholmen Runt för nåt år sen när samma sak inträffade. Hade då bestämt mig för att skita i loppet på fredagen men åkte ändå ner och fixade ett nytt PB med en förkylning i kroppen. Väldigt oklokt så här i efterhand. Hade det vart New York Marathon nu i helgen så hade jag utan tvekan sprungit men i slutänden kändes det inte värt att chansa och det blev till slut ett ganska lätt lätt beslut att ställa in. Tråkigt såklart, speciellt när jag hörde att brorsan fixade ett nytt pers och att banan var väldigt lättsprungen, men jag tror inte att jag hade kunnat göra mig själv rättvisa.

Nu blev det ingen riktig avslutning och trots att snoken fortfarande rinner som en vattenkran så är känslan ändå att jag har ett lopp kvar inom mig. Problemet är snarare motivationen. Den är inte alls lika stark just nu och det var nästan en lättnad att ställa in. Även fast formen är rätt så bra så skulle jag ha haft svårt att pressa mig mentalt, den hungern finns inte riktigt just nu så på ett sätt var det nästan lite skönt att ställa in och få slippa smaken av blod i munnen och mjölskyra upp till öronen. Vi får se om det blir nåt sista lopp, jag tror inte det, men dyker det upp nåt intressant så absolut. Som sagt, formen är rätt bra och benen är fräscha och det känns dumt att vaska det men det gäller att både kropp och knopp är med.

Tidigare idag trotsade jag snörvlandet och stack ut och sprang. 20km distans i mellanmjölksfart. Det kändes lätt och fint och var fantastiskt skönt trots att jag fick snyta mig varannan minut. Men idag kändes 20km långt. Inte för att det var jobbigt rent fysiskt, däremot kom jag på mig själv med att vara uttråkad och det var en ny känsla. Kanske är jag bara lite mätt på löpning just nu. Det är skönt att springa men inte 14mil i veckan och massa intervaller, ungefär så känns det just nu. Och när jag tänker tillbaka på det här året så är jag rätt så nöjd. Jag nådde inte riktigt mitt tidsmål men gjorde ändå två bra maror i Barcelona och Berlin och fötbättrade mitt PB med 5 minuter det här året. Kan jag fortsätta på samma väg så är jag säker på att jag kommer att fixa 2.48 förr eller senare. Jag vet också hur mycket träning det har krävts för att nå dom förbättringarna och just nu blir jag mest trött när jag tänker på det.

Igår när jag låg och snörvlade i soffan och tyckte synd om mig själv passade jag på att streckse Follow the money på svt. Satt fastklistrad i 10 timmar och det bästa var att jag inte behövde ha dåligt samvete för att det gick ut över träningen. Så nu ska jag börja på säsong 2 och hoppas på att jag kan slita mig när det är dags att springa imorn. 

/Hörs