Oktoberenergi

   För mig är det en stor utmaning att hitta balansen mellan att kunna springa som jag vill och att hålla mig skadefri. Sommaren rullade på bra för mig fram tills slutet av augusti. Jag har åkt runt i Europa och fick träna och tävla på massor av vackra platser i bergen. Mt Blanc marathon i Chamonix, Dolomite Skyrace i Italien och VM i skyrunning i Pyrenéerna. Allt gick bra, men jag kände aldrig det riktiga flytet och känslan varken under tävling eller träning, men njöt till fullo av att få springa i fantastiska miljöer och tillsammans med andra. Jag var inställd på att försöka hushålla lite med min energi och spara en del till i slutet av säsongen då jag hade två viktiga långa lopp som jag ville gå in för; det 110 km långa Ultra Pirineu och VM i ultra trail.

   I augusti var det dags för fjällmaraton veckan i Jämtland som nu inte bara innerhåller ett maraton utan nästan ett lopp per dag under en veckas tid. Första loppet för veckan var ingen höjdare för min, men under veckans lopp och aktiviteter kände jag mig starkare och starkare och när det var dags för fjällmaratonet kändes det riktigt bra igen och jag började hitta tillbaka till den goa känslan i löpningen. Men främst veckorna efteråt kändes det fantastiskt bra i kroppen och jag kände att jag sög åt mig all träning som en svamp.

   Tyvärr är det ju oftast när formen är som bäst som man är som mest ömtålig. Jag fick en överansträngning i en fot och en rejäl förkylning på det. 45 km på Ultravasan som var planerat fick jag ställa in. Därefter bar det iväg till Usa och jag lyckades lagom kurera foten till nästa ultra skyrace, the Rut i Montana. Efter den vinsten fanns alla möjligheter att ta hem segern i ultra skyrunnung serien som avslutades med ultra pirineu. Dagen efter loppet kände jag att något inte var rätt i mitt vänstra lår. Jag vilade och gick på olika behandlingar och veckorna gick, men ingenting hjälpte och jag var tvungen att ställa in ultra pirineu.

   I nuläget har jag fortfarande problem, men stressfraktur är i alla fall uteslutet vilket känns väldigt skönt. Min skeva vänstra sida är ett problem som har orsakat mig många skador genom åren och jag vet inte hur många olika personer som jag har varit på behandling hos eller hur många olika övningar som jag själv försökt göra. Ibland lyckas jag hitta en bra balans, men plötsligt stjälper någonting den sköra balansgången och pang får jag kniven i ryggen igen, oftast utan någon som helst förvarning. Det hade varit enklare om det gick att hitta en balans, ett mönster som alltid funkade som mall. Tyvärr fungerar kroppen inte riktigt så utan vad som är rätt en dag kanske är fel en annan och tvärtom. Ibland tycker jag att jag har gjort allt försiktigt och rätt och ändå går det helt åt skogen och ibland har jag agerat precis ovettigt men inte rubbat balansen utan det har varit framgångsrikt.

   Jag ska erkänna att den här skadan tog rätt hårt. Jag borde ha lärt mig att hantera skador vid det här laget men det är nästan tvärtom. Första gångerna jag var skadad kände jag att det var mesigt att klaga allt för mycket eftersom jag hade varit förskonad från allvarliga skador under många år av mitt liv. Jag borrade ner huvudet i sanden och tränade på hårt med cykel och våtväst. Den här gången hamnade jag bara i en grå orkeslös massa där jag bara kände förakt inför mig själv.  Jag kände förakt därför att jag inte orkade göra det bästa av varje dag.  Jag kände mig idiotisk därför att jag alltid satsar allt på ett kort och aldrig har någon backup.  

   Mitt under skogspromenaden när jag gick och tyckte synd om mig själv därför att mitt liv alltid slutade på samma sätt, att jag var ensam och hade ont, började jag hitta något annat än tomhet inuti mig. Jag började urskilja det där som inte kan tas ifrån mig, viljan, envisheten, kärleken, drivkraften att fortsätta framåt. När man inte kan göra det som man helst vill göra tvingas man att hitta nödlösningar, hitta andra alternativ, utvidga perspektivet, lära sig nya saker. Jag vet att vid varje motgång har jag lärt mig något nytt och tagit mig framåt, fast det ibland bara känns som om jag går runt i cirklar. Fast livet består ju faktiskt mer av cykler än linjär tid, död, pånyttfödelse, växande, blomstrande, mognande, döende och så börjar det om igen. Snart försvinner den gul-röda höstprakten som jag helst hade velat springa runt i och träden kommer tappa sina löv, men sedan kommer snöflingorna börja falla. Då är jag glad igen för då ska jag åka skidor!

Chamonix, lika vackert på sommaren

Pyrenéerna visade sig vara en pärla jag gärna återvänder till.

Axa Fjällmaraton, en av mina absoluta favorittävlingar.                                         Bild: Fjällmaratons arkiv

The Rut i Montana                                  Bild: Martina Vallmasoi

Dags att hitta balansen igen!            Bild: Genis Zapater            

   Sedan Transvulcania har jag haft svårt att få tillbaka den riktiga löpmotivationen. Första veckan efter ett långlopp är det förståligt att kroppen är mör och jag blandade vilodagar med korta joggar. Efter en vecka började jag känna mig helt okej i kroppen, men då tog det istället tvärstopp i huvudet. Jag var hemma i Kalmar hos mina föräldrar i Kalmar och plötsligt kändes det som ett jätteprojekt att jogga runt en 5 km slinga. Jag som nästan alltid tycker löpning är roligt kände helt plötsligt att springa var det mest meningslösa och tråkiga jag kunde tänka mig.

   Den nilssonska logiken lyder då att om man är omotiverad att träna springer man ett lopp istället. Så dagen innan efteranmälde jag mig till Göteborgsvarvet. Jag bodde i Göteborg under flera år mellan 2005 till 2008 och har varit supporter och åskådare vid varvet flera gånger men aldrig sprungit själv. Även om jag inte direkt kände mig pigg innan start är det svårt att inte dras med av stämingen i slottsskogen och jag öppnade helt okej och sprang ganska bra i 10 km. Sedan fanns det inte så mycket kvar i benen, men det var ett fantastiskt stöd runt hela banan och ganska trevligt att springa fastän kilometrarna började gå långsamt. Tidigare år har det sett ganska trist ut att springa på ett tämligen öde Hisingen men i och med alla nybyggda områden var det publik och musik precis utefter hela banan. Även om jag tappade en del sista milen lyckades jag ändå springa lite snabbare (1.18.22) än de två tidigare halvmaror jag sprungit och jag blev femma i SM.

   Varvet gjorde att jag faktiskt fick tillbaka lusten till löpningen och jag har börjat springa mer igen fast inte så långt och inte så hårda pass. Nu börjar jag känna mig redo för att blicka framåt mot nya mål och börja hårdträna. Och jag har gett ett löfte till mig själv att jag ska bli bättre på att styrketräna och yoga igen. Jag har alltid varit en löpare som kört rätt mycket styrka, men någon gång i vintras när det var väldigt mycket tävlingar slutade jag och med mycket resande och tävlingar har jag helt fallit ur rutinen. Men igentligen är det ju bara en bortförklaring och lathet. Löpning går ju att få till överallt och det går ju faktiskt också med styrka och yoga. Och det finns ju faktiskt även gym på de flesta platser om man skulle behöva en skivstång, annars får man vara lite kreativ. Ett fantastiskt minne är när jag och min syster byggde ett utegym på stranden i Guatemala under en resa.

   Till sist vill jag önska alla ett stort lycka till som ska springa Stockholm marathon på lördag! Själv ska jag springa årets ända banlopp, 5000 m på Fredrikskans i Kalmar i en lagmatch.

När jag inte springer så mycket badar jag mycket istället. (Fast förresten, badar gör jag ju faktiskt väldigt mycket alltid om jag kan)

Årets första jordgubbsskörd från landet på Öland.

De här två veckorna har bjudet på många magnifika solnedgångar, både på väst och östkusten. Att krypa ner i en sovsäck och bevittna det här som kvälls TV skulle vi alla må bra av att göra betydligt oftare.

   Jag kände att jag hade gjort vad jag kunnat träningsmässigt under första veckan på La Palma. De sista dagarna innan loppet är det inte mycket mer att göra än att vila, men de här dagarna är oftast väldigt jobbiga och dagen innan stora lopp så brukar jag ganska ofta känna mig som sämst. Det är som om kroppen vill spara precis all energi tills det är dags och dagen innan loppet kände jag mig supertrött och osugen på att röra mig. Jag tyckte inte ens det var skönt med en liten ”skaka loss” jogg på några km och jag börjar undra hur det alls skulle vara möjligt att förflytta en sådan kropp. Som tur är har jag vant mig vid att jag ganska ofta kan bli på det här sättet, väldigt trött, omotiverad och osugen på att tävla.

   Klockan fem i tre ringde klockan som var helt onödig att ställa eftersom jag ända inte sovit en blund, utan bara legat och väntat. Några koppar kaffe och lite lätt frukost och sedan iväg på en timmes bilfärd till starten som skulle gå på sydspetsen av ön. Pannlampor, mörker, gnistrande stjärnor och förväntan i luften mötte mig på startplatsen och simsalabim är kroppen och huvudet i racemood. Efter bara några minuters jogg kändes kroppen mjuk och redo. (Annars är jag alltid stel som en pinne på morgonen) Jag njuter av att befinna mig på en startlinje med en nummerlapp på bröstet, hel och frisk och med möjligheten att få gå in i mig själv och uppleva både ett inre och yttre äventyr.  Just det där ögonblicket reflekterade jag sällan över tidigare och det var först förra året det verkligen slog mig (och jag skämdes nästan för det) hur mycket jag älskar att befinna mig på en startlinje.

   Starten går och 2000 personer ska under 200 meter upp i en kort asfaltsbacke, runda en fyr och in på en liten stig. Lätt kaotiskt och i mörkret är det svårt att hålla reda på de andra tjejerna och placeringar. Efter 7 km uppför i vulkansand passerar vi en by där precis alla har gått ut på gator och torg för att heja och det ger extra energi för ytterligare 15 km löpning uppför i vulkansand. När det börjar ljusna efter en timme lägger jag undan pannlampan och när jag inte ser någon en bra bit framför mig antar jag att jag leder. Min plan var inte alls att gå ut i ledningen utan avvakta i alla fall fram till första kontrollen vid 24 km och sedan gå hårt nästan 27 km innan nerförslöpningen. Nu får jag dock stå mitt kast och fortsätta försöka trycka på och hålla ledningen så länge jag kan.

   Efter 2.45 h kommer jag till första kontrollen och får ett mottagande värd en vinnare. Det är mängder av folk på plats för att heja och jag har en flyktig tanke om att vad skönt det hade varit om det här hade varit mål. Istället så byter jag snabbt mina vätskeflaskor och tar en gel. Jag har bestämt mig för att tidigt börja med att inta energi och sportdryck och inte vänta med det tills halva loppet har gått. Fylla på innan jag känner behovet för att inte drabbas av några svackor. Jag håller mig bra till min plan och jag får i mig fyra gel, 1,5 l sportdryck och 2 l vatten under loppet vilket är bra för mig. Jag försökte mig även på en bar, men att tugga och springa uppför är ingen lyckad kombination. 

   Nästa 27 km går totalt även uppför, men mindre brant och mer rullande uppför och nerför och loppet går på en vulkankam högt över molnen. Den här delen av banan gillade jag allra mest  men jag vet inte riktigt hur mycket före jag är. Till slut får jag en rapport om att jag var 3 min före efter 24 km. Inte så mycket men jag hoppas på att kunna dryga ut under den här delen som är mer löpvänlig. När jag närmar mig 51 km kontrollen som ligger på 2500 meters höjd säger någon att jag är ca fem minuter före.  Aj då, tänker jag, har det inte blivit mer eftersom det är rätt lätt för en bra utförslöpare att ta ifatt på 20 km nerför. 

   Jag gör mitt bästa utför försöker balansera mellan att inte vara allt för feg och att ta det säkert och inte riskera fall när jag leder. Det slutar ändå med en pladask bland vassa vulkanstenar och jag skär upp handen som börjar blöda kraftigt, men annars inget allvarligt och jag fortsätter men försöker ta det ännu lite säkrare. Hela vägen ner är jag rädd att någon ska komma ifatt bakifrån. Den 2500 höjdmeters långa nerförslöpningen avslutas med lite tvärbrant betong och asfaltslöpning, mumma för framlåren.

   När jag kommit ner till hamnen väntar ytterligare en vätskekontroll innan det är dags för de avslutande 5 km upp till staden Los Llanos. Nu börjar jag äntligen känna mig lite säker på segern, publiken börjar skrika la campeona istället för la chica. Krafterna tryter i sista branta backen upp mot mål och det 1 km långa raka upploppet är långt och fantastisk, kantad med människor som vill göra high five.

   Jag kunde inte ha fått en bättre introduktion till skyrunning och jag är väldigt tacksam att jag fick uppleva Transvulcania, banan, publiken och att jag lyckades göra ett riktigt bra lopp.

Väntan inför loppet

 Photo: Karolina Bazydlo

Högt uppe bland molnen på en vulkankam

Bara lycka! (och lite illamående : ) 

Photo:jordisaragossa

   Jag har nu varit på La Palma i en vecka och försökt förbereda mig för mitt första ultralopp i bergen. Att träna för längre sträckor är något helt nytt för mig och jag får prova mig fram. Veckan har gått bra och jag har fått in över 20 mils löpning, vilket är mängdpers för mig. Eftersom jag har gjort den mesta av träningen i begen har det blivit många timmars löpning. Funderade först på hur jag skulle räkna på min träning nu, timmar, mil eller höjdmeter? Och jag kom fram till att jag vill räkna lite på allt. Att bara räkna timmar känns väldigt konstigt för mig som är van vid att tänka sträcka och fart. Men när man tränar för längre sträckor finns det ju också ett syfte att bara vara ute länge oavsätt hur snabbt och långt man springer.

    Den här veckan har jag sprungit väldigt långsamt och bara övat mig på att vara igång en längre tid igen, längsta passet blev 4,5 h och  37 km och 1800 höjdmeter uppför. Mest av allt är jag glad för att kroppen känns bra och tål att springa så här mycket! Idag ska jag vila, ligga på stranden och yoga. Sedan blir det lätt träning fram till lördag när loppet går. Det känns spännande, men lite nervöst. I dåliga stunder tänker jag att det där kommer ju inte gå eftersom det känns som om det finns så många moment jag är dålig på som att springa brant utför, gå snabbt uppför och att jag aldrig gjort ett lopp som håller på i nio timmar. Men samtidigt ska det bli en utmaning och det är en fantastisk bansträckning genom vulkansand och uppe på en vulkankam.

   Tyvärr har jag svårt för att lägga upp bilder från min mobil, men ni som vill följa mig kan gå in på mitt instagram ida1284. 

Nu har löpsäsongen dragit igång på riktigt för mig. Jag startade med en platt blåsig halvmara på Gotland som gick ungefär som jag förväntat mig att springa utan någon vidare fartträning 1.19.19. I söndags gick Salomon citytrail i Stockholm, 14 km med trappor, backar och kullersten. Annorlunda och roligt jämfört med ett vanligt stadslopp. Men nu till det som varit vårens stora mål för mig, Transvulcania, 74 km och drygt 4000 höjdmeter uppför och lika mycket ner.

Jag kom till La Palma igår och idag har jag sprungit första delen av banan som går i mycket sand i vulkanlandskap. Väldigt tufft uppför, men en otroligt vacker ö. Det blev 32 km på 3,5 timme idag. Det går inte så snabbt i sand och med mycket uppför och nerför.

Mitt focus under veckan här kommer främst vara att lära mig att vara igång och springa länge. Loppet kommer att vara upp mot nio timmar så det kommer att bli ett experiment att se hur min kropp reagerar på det!