Blogg

Prove me wrong – go easy


Imorgon kl 7:00 ska jag starta min 5:e raka Kalmar. Trots den erfarenhet jag har samlat på mig och den goda form jag är i så man ändå väldigt nervös & förväntansfull. Hade det varit en marathon hade det känts betydligt enklare. Har nämnt det tidigare men bara komma till startlinjen på en Ironmantävling är en bedrift i sig. Det är miljoner grejer tänka på innan och oräkneliga beslut där för och nackdelar skall vägas i en redan förvirrad hjärna. Nu strax innan det är dags för sängen känns det nog ändå som om jag har koll på det mesta. Inte så mycket att oroa sig för, det är bortom min kontroll. 

De sista förberedelserna innefattar 10-15 minuter av vardera gren på tävlingsbanan. Testa utrustningen och skapa sig en mental bild om vad som komma skall. Väderleksrapporterna spår lätta vindar på 3-5 m/sek och 21 grader i skuggan. Det är kanske vad man kan få inne i skogen. Ute i öppen terräng var det duktigt varmt i solen och det blåste friskt på sina håll. Skulle innebära fantastiska förhållanden för mig. Detta innebär att de övriga deltagarna har vallats in i en falsk illusion och sannolikt kommer köra på tok för hårt. Bäst av allt är om de siktar på en kryddad sluttid också vilket oftast slutar illa. Har man kört Kalmar innan vet man att den banan är allt annat än lätt. Man måste vara väldigt anpassningsbar och inte luras in i en falsk förhoppning. Nu låter det som om jag hoppas det ska gå dåligt för mina medtävlare. Det vore väldigt osvensk säga en sådan sak men jag är här för en bra placering och för att det ska ske måste jag vara en relativ vinnare. Ni får tolka det hur ni vill. 

Min strategi kommer vara väldigt avvaktande tills dess att jag känner vilka löpben jag har efter ca 10 km in på löpningen. Har jag en bra känsla där kommer jag försöka lokalisera andra i min Age Groups som ligger före mig och försöka plocka dem en efter en. Vågar inte ge mig på tid för vad avslutande marathon kommer hamna på men farter ner mot låga 4-fart är tanken i alla fall.

Nu hoppas jag få till en bra vila innan start imorgon. Startnt 1035, i age group M35-39.
Följ oss på www.ironman.com ”live coverage”.

Till er andra som tävlar imorgon ”prove me wrong”!

Nelker
 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Världens känsligaste ämne?


Graviditeter och bebisar. Finns det något känsligare? Finns det något som kan få igång sociala medier så till den mildra grad som vad man får och inte får göra när man är gravid, när och var man får amma och hur man ska uppfostra sina barn. Den här gången handlar det om träning och graviditet. Kan vara ett av världens känsligaste ämnen.

Jag utgår från mig själv. På bilden har jag fyra dagar kvar till förlossningen. Jag är på Fitness Magazines 15-årskalas och mår, som ni alla kan se, jättetoppen. Mitt bästa drag var att jag direkt när jag fick veta att jag var gravid bokade tid hos PT:n Pernilla Ohlsson, som jag litar 100 procent på, för att kolla av läget. Hur skulle jag tänka? Hon sa bland det bästa någon någonsin har sagt till mig: ”Det som KÄNNS bra ÄR bra”, och det är mitt ENDA tips till gravida kompisar som hör av sig till mig och vill veta vad de kan träna när de är gravida. Jag körde mitt sista träningspass två dagar före förlossningen, och då körde jag rätt tung styrka och simning. Så var det genom hela min graviditet. Jag mådde oförskämt bra och tränade det jag ville och det som kändes bra. Det som kändes bra FÖR MIG.

Samtidigt hade jag en granne som låg i soffan hela sin graviditet och kräktes och hade foglossning. Att träna var för henne en omöjlighet och inför henne skämdes jag nästan över hur bra jag mådde.

Så olika kan det vara! Ingen graviditet är den andra lik, ingen känner din kropp lika bra som DU. Ingen vet hur det känns inne i din kropp när du tränar förutom DU.

Idag skrev en fantastisk tjej på mitt gym, Elín Jónsdóttir, ett blogginlägg om en kommentar hon och hennes man Númi fick när han la upp en film på Instagram på henne när hon tränar i vecka 42. De flesta blir säker imponerade när de ser filmen där hon gör ett gäng butterfly pullups med magen i vädret. Men en person klarade visst inte av det. ”Nice that you are trying to murder your own baby” löd kommentaren. Alla vi som känner Elín vet att butterfly pullups är vardagsmat för henne, hon är stark som en best och har kunnat hålla igång sin träning fantastiskt bra under gravidititen. Bra för henne! Och för barnet, är min fasta åsikt. Att då få höra att man försöker döda sitt barn är ju så bisarrt att det egentligen bara är att blunda för och lämna bakom sig, men kommentaren säger ändå en del om synen på träning och graviditet.

Precis som Elín skriver i sitt blogginlägg är väl inte det största problemet i dagens mödravård att landet svämmar över av mammor som tränar för mycket? Nej, det är väl ett betydligt större problem med mammor som är kraftigt överviktiga på grund av dålig mat och för lite motion, såväl före som under och efter graviditeten? Du har ingen aning om hur någon annans kropp känns. Du vet inte vad som känns bra för någon som är gravid. Så länge som kvinnan i fråga inte gör något som uppenbart skadar bebisen eller henne själv, som att svälta sig, dricka sprit, röka eller knarka – HÅLL SNATTRAN!

Så här tycker jag: Träna när du är gravid. Så mycket som känns bra, och det som känns bra. Har du tur kommer du att kunna hålla igång som jag och Elín har kunnat under våra graviditeter. Har du mindre tur kan du inte göra så mycket alls, utan drabbas av till exempel foglossning. Då får du vara glad om du kan hitta någonting som funkar för dig. Graviditet är ingen sjukdom, behandla din kropp som du brukar när du inte är gravid. Brukar du träna – fortsätt med det, om det går. Brukar du inte träna – börja försiktigt. Graviditet är inte ett tillfälle att toppa formen, utan ett tillfälle att ta så bra hand om dig och din bebis som du överhuvudtaget kan. Och vad gillar kroppen? Jo, fysisk aktivitet, bra mat och återhämtning. Och en och annan chokladkaka.

Det som känns bra är bra!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Flugvikt


Förberedelserna inför Kalmar har gått bra. Inga fantomskador eller kliande hals som spökar. Formen känns ok även om jag hade önskat mer. Är nomalt ingen som får hjärnspöken i större utsträckning även om min tränare kanske inte skulle hålla med. Klart man har hundratals frågor strax före om ens egna förhoppningar är naiva eller om de har de ligger i hyfsad paritet med verkligheten. Man är även i stort behov av bekräftelse då man behöver boosta sitt självförtroende. Hoppas alla i ens närhet har överseende med mina handlingar under denna period. Blir rätt mycket ”me me me”. Både gillar och ogillar den förtrollning man hamnar i. Väldigt lätt glömma bort sitt vanliga jag och uppslukas helt. Nåja, av olika typers medelålderskriser är väl denna en av de mer hälsosamma. Ska bara försöka komma ihåg hitta tillbaka till verkliga livet när det tar slut. Har ingen lust bli en friskus som har ryggsäck, vindväst och funktionsskor till vardags. Lite balans måste man ha.

I torsdags anordnade jag Terrible Tuesdays klubbmästerskap i Tempo. 30 km på en kuperad bana norr om Stockholm. Hela 23 deltagare mötte upp inkl några av sthlms bästa triathleter. Kände det var befogat blåsa ur lite spänning ur kroppen samt få ett kvitto på var man ligger. Planen var ligga kontrollerat ut i ca 300 watt för sedan ligga 315-325w hem då det oftast är motvind efter vändpunkten. Missräknade att man som arrangör inte lyckas hålla nerverna lugna utan är uppe i varv redan innan start. Startade alldeles för ivrigt och hade problem släppa tanken vara jagad från bakomvarande cyklister. Oron var dock befogad då Tobias Bonnedahl & Magnus Olander knappast är några duvungar. Tappade tyvärr trycket på hemvägen men höll trots detta ihop det anständigt. 43:04 min på 30,2km denna kväll. För er som gillar fakta så innebär det 310 watt och 42,2 km/h. Är inte supernöjd med detta resultat, känner jag borde kunna få ur mig mer och jag disponer bättre. Oavsett fick jag utlopp och insikt om en hel del saker jag kan förbättra. En nypa ödmjukhet är positivt packa ner i ryggsäcken inför Kalmar. Loppet vanns föga förvånande av Jonas Bohr på 41:18 (44,1 km/h) tätt följd av up coming Pär Johansson som hade en magisk kväll. 41:40 (43,7 km/h). Den pojken blir knepig hålla bakom sig på lördag.

Annars är det inte mycket man kan göra nu mer än hålla huvudet kallt. Det man kan göra är förvärra saker. Tiden är förbi när man kan förbättra sina förutsättningar. Nu pratar jag om ens fysiska utgångsläge. Materiellt kan man alltid finslipa detaljerna för undvika onödigt strul på tävlingsdagen. Kommer posta ett inlägg på onsdag om hur min cykel kommer vara utrustad. Kanske hittar ni en lösning som ni tidigare inte tänkt på som kan hjälpa er.

Är nere på all time low när det kommer till min kroppsvikt. Vägde in igår på 76 kilo efter frukost med shorts & t-shirt. Inte haft tillgång till våg sedan juni så det var något av en chock även om jag känner mig lätt. Normalt väger jag 80-82 kg. Återstår se om det är bra eller dåligt vara lätt. Just nu vill jag bara hålla mig frisk. Min fyraåriga dotter kom febrig och lade sig bredvid mig inatt. Sånt ingår i rollen som pappa och det är inte mycket man kan göra åt saken. Bara hoppas hon tillfrisknar stackarn och att det inte smittar resten av familjen. Typiskt när vi varit friska i 6 månader att det kommer nu….

Hoppas ni som ska köra på lördag eller i Köpenhamn får en avkopplande taper period. Tveka inte skjuta iväg frågor om det är något i förberedelserna ni undrar över.

Tack för pratstunden!

Nelker

Här kommer några riktigt farliga personer se upp med i Kalmar – Pär, Sara & Viktor.





Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Hujedamej!


Vissa pass ser man inte fram emot. Och hatar under tiden det håller på. Och hatar efteråt. Idag körde jag ett sådant pass. Det var ett pass man skulle köra två och två. Jag och Rikard högg tag i varandra, det kändes tryggt att köra med någon från OBS-klassen, även om det här passet var på lunchtid. Det var fruktansvärt varmt i lokalen, jag uppskattar gradantalet till 400, och svetten dröp redan i ingången. Jag är mycket dålig på att träna när det är varmt.

Själva passet var 6 varv av: 3 pullups, 10 höga boxhopp (man kör varannan, alltså 5 var), 10 wallclimbs (likadant som boxhoppen) och 200 meter löpning. Nej, det var inte kul. Efter tre varv fick jag tjurhaka och, som Rikard uttryckte det, Ge-upp-blicken. Men jag gav inte upp. Rikard bokstavligen drog runt mig de sista tre varven.

”Åh så skönt det måste ha varit när det var slut” tänker du nu. Nej, sörrni, det var det inte. Det var skönt att jag slapp göra fler varv, men jag blev på fruktansvärt dåligt humör efteråt. Jag kände mig tung, långsam tjock och svag. I sämre form än på mycket länge. Nu tror jag inte att det är så illa, men känslan var den. Jag vet att jag är usel på att träna när det är varmt, och jag har svårt att vara uppochner i hetta. Då blir jag yr och trött, så 30 wallclimbs var kanske inte ultimat. Men nu ska jag inte skylla på yttre omständigheter och fel övningar. Jag är just tillbaka från semestern, formen är inte på topp – det är bara att bita i det sura äpplet och se till att ändra på det. 

På vägen tillbaka till jobbet hade jag sällskap av Mr Dynamax. Han fick sitta på egen stol och skötte sig bra under tunnelbanefärden. Varför åkte jag då med honom? Jo, idag har vi fotat två nya utmaningar till tidningen, nummer 10 och 11. Vad det blir säger jag inte. Det får ni se när tidningarna kommer ut.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

”Sluta använda huvudet nu!”


Det blev som ett mantra. ”Tänk inte”, ”Sluta använda huvudet nu” och ”Nu syns det i dina ögon att du tänker”. Coach Javad Dejbakhsh försökte coacha mig i snatch balance och ryck.  Vi kan säga att det gick sådär. Jag skyller på att jag varit borta från gymmet i fem veckor och var lite ringrostig gällande stängerna. Men det var fantastiskt att vara tillbaka på Nordic. Nästan hela OBS-klassen var på plats igen i den minst sagt svettiga lokalen. Svetten rann redan när vi värmde upp med kvastskaft.

Och Javad myste. Han gillar oss. Faktum är att jag inte tror att det finns något han tycker är bättre än att stå framme vid tavlan och gå igenom passet och sedan få gå runt bland oss som tränar och coacha. Nu tror jag ju att alla coacherna på Nordic älskar det de gör, men det när det gäller Javad så lyser liksom hela han. Och jag tror att han gillar oss i OBS-klassen lite extra, helt enkelt för att vi mer än gärna är lika högljudda som han. Ibland hinner han inte ens ner för trappan, in i gymmet innan någon fräser ”SCHHH!” Det tycker jag är orättvist. Han är ju bara glad. Som en högljudd hundvalp. (På Nordic utkämpas också någon form av längdkrig bland de lite kortare männen, varav Javad är en. Jag har hela tiden trott att jag är längre än alla dem. Sedan jag såg den här bilden har jag fått omvärdera min längd. Javad är ju typ ett halvt huvud längre än jag! Jag har uppenbar längdhybris.)

Men tro nu inte att Javad är någon sablans mysfarbror som smyger runt i rummet och bara garvar. Nej nej, han är en jävel på att få en att förstå hur man ska få fason på till exempel sina ryck. Och han gör det med ögon som inte missar någon detalj och med en varm hand. Och det var precis vad jag behövde idag. Jag fick en blockering redan i början på passet när vi skulle göra snatch balance (du står med stången på nacken, dippar lite i knäna så att du får fart på stången uppåt och sätter dig blixtsnabbt under stången ner i en fulldjup overhead squat). Det började jättebra och jag fick in en snabbhet i rörelsen som inte är min starka sida, långsam som jag är, men när vi ökade vikten lite till tog det plötsligt bara stopp. Jag blev rädd för stången och började älta teknikdetaljer.

Det var då det började, ”Du tänker för mycket. Sluta tänk, sätt dig bara ner”. Det satt helt fast i huvudet. Javad bad mig gå tillbaka med stången och börja om. Och han gav sig inte! För varje nytt försök, både i snatch balance och sen i ryck, stoppade han mig när han såg att jag började tänka på alla moment som skulle komma. ”Det syns i dina ögon att du tänker nu” – och han hade helt rätt varje gång! När jag slutade tänka och bara gjorde gick det ju! Det blev fula ryck, men stångeländet kom upp. En varm klapp på axeln och glada hurrarop från Javad avslutade mitt pass. Och det är ju känslan när man sätter sig med post-träningskaffet som räknas! Plötsligt kändes ett synnerligen mediokert ryckpass istället som ett bra pass.

Så nu är jag tillbaka! Det känns otroligt bra. Jag har både längtat efter att få träna med OBS-klassen igen, och efter mina kolleger. Och efter den här semestern som mestadels har tillbringats på ryggläge med en bok, känner jag att jag har energi så att det både räcker och blir över. Det blir en bra höst!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*