Planera 2018 med stora planer?


Kan vara sent ute. Många har redan tagit chansen boka Kalmar inför nästa år. Detsamma gäller några andra IM race samma period. Kommer bli tight för de race som går slutet juli resp början augusti locka till sig PRO´s. De flesta i världstoppen har fått sina Kona slots vid det laget och laddar för det eller VM på 70.3 som 2018 går i Sydafrika. Undantag för de som varit skadade eller av andra anledningar inte skramlat ihop tillräckligt med poäng. Tittar man bakåt 2013-2017 så är det ”lättkvalat” i Kalmar & Köpenhamn (undantag 2012 & 2016). Inte bara är startfältet bland PRO svagt utan det gäller även AG´s. Undantag för lokala scheriffer som vill glänsa på hemmaplan men de tar mer sällan slots av olika anledningar. Största nackdelen är förutom logistiska & monetära faktumet att om du verkligen har tömt dig så är det väldigt svårt om inte omöjligt ladda om och göra ett nytt kanonrace på 8 veckor. Speciellt då man kör i ett så annorlunda klimat efter lång resa med 12h tidsskillnad. 


Personligen tycker jag Kalmar/Köpenhamn skulle bli tilldelade fler poäng till PRO, mer prispengar samt få tidigarelagda datum. Lopp utan proffs tappar status och med tiden intresset utifrån. Bra organiserade race förtjänar det. Finns bra mycket sämre lopp som oförtjänt sitter på bättre förutsättningar. Cut your losses and ride your winners, enkelt.

Som elitmotionär med drömmar om ”the big Island” så vill jag säga följande då jag ser ambitiösa utövare i min närhet som börjar planera nästa säsong. Skriver detta utifrån det faktum man vill ha goda chanser hamna på prispallen samt få chans åka till Kona.

Varnar för välja Sydafrika. Många ute i världen har nyligen förstått att det är en snabb och lättkvalad bana historiskt. Speciellt då det kommer vara nyasfalterat 2018 då det var ett krav för de skulle få VM på 70.3. Det gick 20-25 minuter snabbare 2017 än 2016 för dem som kvalade till Kona bland herrarna 30-40 år. Fler européer åker dessutom dit numera som har bättre möjligheter träna än vi under vintersäsogen. 75 slots är bra men antalet lätta race börjar försvinna. Dessutom extremt få roll downs. 2017 var det inga roll downs i AG M45-50, då var de ändå tilldelade 11 st. ”Enklast” för män är nog Bolton, Kalmar & Köpenhamn – i den ordningen. Även Wales bjuder på halvdant motstånd men den banan sägs vara extremt tuff precis som Lanzarote. 

Det som dock talar mot mig är många av världens bästa redan åkt till Hawaii ett par gånger och varken vill eller har råd åka dit igen. Antalet Roll Downs ser ut öka på sina håll, speciellt på de race som ligger senare på säsongen På damsidan är det annorlunda. En slot per AG är väldigt vanskligt så för dem blir Sydafrikas 2-3 slots på de största grupperna en enorm skillnad.

Alltså – Är du man mellan 30-50 år kör Kalmar, de många fördelarna som finns slår nackdelarna. Vi kommer ändå ha svårt hävda oss på Hawaii, bättre åka dit för att det är ”kul” och för upplevelsen. Köpenhamn är också logistiskt ett bra alternativ men det är ofta sanslöst bra AG resultat på herrsidan där så risken är att man inte klarar motståndet. Bolton är ett logistiskt självmord men orkar man med det så är det ur en kvalsynpunkt ett bra alternativ om man gillar böljande cykling. Som kvinna, åk till Sydafrika….underbart resmål, många slots och snabb bana. Alternativt Frankfurt & Texas.

Sen finns det ju två andra alternativ. Träna som ett djur & kör på 8:30h. Då kan du skita heligt i var du kör. Eller plocka fram plånboken & köp dig in….ryktet säger det ligger runt en halv miljon. Ska man in på Legacy så krävs 12 st avklarade race. Räknar man ihop vad det kostar i tid, resor & pengar genomföra det så är nästan 500.000 kr ett bra pris.

Som sagt, detta är mina tankar & slutsatser. Det mesta är gissningar & sannolikheter utifrån mina erfarenheter. Finns inga säkra kort i sport. En sak är saker, Stenmark hade rätt – Man har mer ”tur” om man tränar bra..

Mike

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Ditt Bästa år! Ny start 2020, Nybörjarprogram, Smarta tips
  • Spring i skogen, därför blir du lycklig av naturen
  • 15 grymma vinterskor i stort test
  • 30-20-10 metoden – Träningen som gör dig friskare och snabbare
  • Vår nästa skidstjärna Moa Lundgren är en grym löpare
  • Prylar: Redo för vintern!
  • Forskning: 80/20 – regeln – bevisat bra

Bli plusmedlem nu


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Turkish get-up for dummies

Turkish get-up for dummies


Att ställa sig upp från liggande är ingen match för de flesta, men det går att skruva upp svårigheten rätt rejält. Ett sätt är att göra en Turkish getup. Det hela började som en ren uppvisningsgren, att resa sig upp från liggande till stående med en kompis som tyngd på rak arm. (Googla på ”Turkish getup history” så får du se några riktiga hårdingar i trikå från förra sekelskiftet visa var skåpet ska stå.)

Här kommer jag inte att visa hur man bollar runt med sin kompis, för det här är ingen övning man lassar på vikt på direkt. Här gäller det att gå långsamt fram och först sätta själva rörelsen helt utan vikt. En Turkish getup är ett sätt att se hur starkt kroppens samarbete är. Det handlar om kroppskontroll, koordination, smidighet, axel- och bålstabilitet och ren och skär styrka – allt i en och samma övning.

 

Börja med att ligga på golvet med en kettlebell i höger hand på rak arm upp mot taket och höger ben böjt. Så mycket som möjligt av handen och handleden ska vara igenom handtaget, så att handleden är rak. Det blir lättare och säkrare. (När du börjar jobba lite tyngre vikter, hjälp till med andra handen också för att ta upp och ner vikten för att skona axeln och göra det hela lite smidigare.) Genom hela övningen ska du aktivt pressa vikten upp mot taket på en spikrak arm. Blicken på vikten hela tiden. Tänk dig att du är lite som en sjöstjärna – gör dig bred genom att sprida ut armar och ben över golvet.

 

Rulla nu upp på vänster armbåge med hjälp av magmusklerna och genom att trycka på med höger ben. Rulla verkligen upp, det här är ingen situp. Högerarmen pressas fortfarande aktivt upp mot taket och du tittar på den.

 

Nu reser du upp dig på vänster hand. Tänk fortfarande på att vara bred så att handen inte kommer för nära höften. Du vill vara bred för att kunna hålla balansen.

 

Pressa upp höften mot taket. Lyft så högt du kan för att göra plats för nästa steg.

 

Nu viker du in vänster ben under dig så att du står på höger fot och vänster knä. Kom långt in med vänster ben. Knät ska vara under höften. Räta upp överkroppen så att du står i friarposition. Och var är armen? Jo, aktivt pressad upp mot taket!

 

Nu ställer du dig upp utan att fälla överkroppen framåt. Pressa med det främre benet, precis som när du gör ett utfall. Och armen? Ja, du vet var den är – rak och upp mot taket.

Puh! Nu är vi väl färdiga?

Nej. Nu vänder vi på det hela och gör rörelsen baklänges. Börja med att kliva bak med vänster ben och gå ner på vänster knä. Sätt vänster hand i golvet. Akta så att du inte hamnar för långt bak med handen, sikta mer ut åt sidan – kom ihåg, du vill vara bred.

Lyft ut det vänstra benet så att det hamnar utsträckt framför dig. Lyft upp höften hela tiden så blir det lättare.

Sänk ner rumpan mot golvet. Böj sedan vänster arm så att du står på armbågen. Rulla ner på rygg.

Ta ner vikten och börja om på andra sidan.

Så. Nu till några användbara tips:

  1. Håll hårt i vikten. Det gör det lättare att hålla en spänning genom hela armen och resten av kroppen. Armen och skuldran är aktiv och spänd hela tiden.
  2. När du är klar och ligger på golvet och bara ska ta ner vikten, släpp inte fokus. Du är inte färdig än. Om du börjar slappna av då kan vikten plötsligt komma nedramlande rakt i bröstet och jag talar av egen erfarenhet när jag säger att det inte är att rekommendera. Ta hjälp av den andra armen och sänk vikten.
  3. Släpp inte vikten med blicken någon gång! Det är mycket lättare att hålla armen rak och under kontroll om du hela tiden tittar på vikten. Börjar armen tippa över åt något håll är det lätt att du tappar kontrollen helt och får avbryta övningen.
  4. Börja på mycket låga vikter. Du kommer förmodligen märka att det finns någon rörelse som du har svårt för och då måste det vara den rörelsen som bestämmer vilken vikt du tar.
  5. Stressa inte! Långsamt och steg för steg är nyckeln till en bra Turkish getup. Är det någonstans i övningen du känner att det är svårt eller tungt? Stressa inte förbi för att slippa, utan jobba istället långsamt för att bli bättre och utvecklas.

Men måste jag ha en kettlebell? Nej, du måste inte ha en kettlebell, men övningen är enklast med just en kettlebell eftersom vikten då ligger och vilar på din underarm och inte blir lika vinglig som exempelvis en hantel som inte lutar mot något och där vikten dessutom hamnar lite längre ifrån kroppens centrum.

Vill du utmana dig på riktigt – ta en skivstång. Då måste du dessutom parera för att skivstången vill tippa åt olika håll när du rör dig.

Turkish getup är en av världens bästa övningar som du kan använda som en värdemätare på hur mycket starkare du blir som helhet. Du kommer att upptäcka svagheter och stelheter, samtidigt som du lär kroppen att jobba tillsammans och stärker i princip hela kroppen. Och den är rolig!

 

Lycka till!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

TÄVLING! Vinn PT-träning till Arena Run 2018


Den 17 februari går 2018 års Arena Run av stapeln. Det är ett rolig och jobbigt hinderlopp på cirka 5 kilometer och funkar för de flesta som gillar att ta ut sig lite. Och som gillar trappor. Loppet springs inne på Friends Arena och själva hinderdelarna är inne på innerplan. Jag har själv sprungit loppet två år och det är verkligen otroligt roligt. Ni som känner mig eller någon gång har läst den här bloggen vet att jag inte gillar att springa, men det är ju det som är så fiffigt – man måste inte tycka att det är kul att springa för att älska det här loppet. Löpningen hamnar liksom inte i fokus, utan man klarar sig bra utan direkt löpträning, så länge du har lite krut i benen. (Jag slog ett helt gäng utpräglade löpare på loppet eftersom jag var bättre på att hantera mjölksyran man drar på sig i alla trappor.)


Och det är just här det fina kommer in – jag vill gärna träna just DIG inför Arena Run 2018. Du får 10 timmar personlig träning med mig och träningsupplägg så att du bara ruskar av dig mjölksyran och flyger som en gasell över alla tänkbara hinder.

Visst låter det kul? Då tycker jag att du ska vara med i tävlingen om platsen.

Jag kör mina PT-kunder på fredagar på Crossfit Nordic i Stockholm, så det kräver ju att du kan komma ifrån just på fredagar. Sedan kan du köra på egen hand resten av passen när helst det passar dig.

Deal? Perfekt! Då tycker jag att du ska skicka in ditt namn och lite information om dig och din träningsbakgrund till anna-lena@womenshealth.se så snart som möjligt, så kommer jag att utse en vinnare inom den närmaste veckan.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Sallader som mättar och frestar

Sallader som mättar och frestar


Matiga, snygga, goda och pepprade med alldeles alldeles underbara råvaror. Sallader är fantastiska och kan varieras in i det oändliga.
Vi har samlat ett jättegäng med recept du kan testa när några gröna blad toppade med en klyftad tomat känns fattigt och fantasilöst. Du hittar dem på bloggen Healthy Dinner, sök på sallad och låt det vattnas i munnen!

Här några exempel på vad du kan hitta i sallads-skatten:

Sally Voltaires vegansallad

Den är en av storsäljarna i Sally Voltaires restaurang som blivit ett matmekka för den som vill äta mat som smakar godare än godast.

Risnudelsallad med koriander och jordnötter

Kombinationen risnudlar, koriander och jordnötter. Och så en chilidressing på det. Blir så gott så ord är överflödiga…

Snabb sallad som smakar omtanke

Kreatören bakom salladen, Kristina Andersson, är en favorit när det gäller mat och näringslära, så när hon tipsar om en snabb sallad, så vet man att den inte bara är god, utan också innehåller allt man behöver i näringsväg. Tryggt!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Utmaningen: 30 gröna dagar

Utmaningen: 30 gröna dagar


Att äta vegetariskt är för en del inte ens skuggan av en utmaning, medan andra får obehagsrysningar av blotta tanken på att ge upp den blodiga steken till förmån för ett väl anrättat kålhuvud. Men ge det en chans – ge det en månad. Du vet att kroppen, miljön och djuren gillar idén.
    Nej, det är inte fel att äta kött, men många av oss är medvetna om att vi äter för mycket av det, och för lite grönsaker. Och att jorden faktiskt inte kan fortsätta att producera kossor i den hastighet den gör idag.
    Så. Dags att bli grön i en månad! Det är inte så svårt som du tror. Men istället för att sätta dig och glo in i en sorglig grönsakslåda i ett urplockat kylskåp i jakt på inspiration, gå och köp en bra vego-kokbok eller hitta en inspirerande sajt med vegetarisk mat.

”Jamen proteinet då?”
Ja, det är oftast här fantasin tar slut när du ska växla till vegetariskt. Pasta med tomatsås eller ris med wokade grönsaker är inte ultimat om du försöker bygga muskler, eller för att överhuvudtaget få i sig tillräckligt med protein. Men visst finns det vegetariskt protein. Om du väljer att äta mjölkprodukter och till och med ägg kan du stryka det problemet direkt. Väljer du en mer strikt vegetariskt eller vegansk kost bör du ha lite mer koll. Testa att göra sallader på quinoa eller bovete, koka en soppa med linser, grilla tofu eller rör ihop en skön bönsallad med kikärter och sojabönor. Kan du tänka dig att äta små mängder äggvita kan du testa olika quornprodukter.

 ”Vad hände med min frukost?”
Den som är van vid att äta en stor tallrik fil och en macka med skinka kan lätt bli lite handfallen när det ska tillredas vegofrukost. Testa om du gillar några av sojaprodukterna som du hittar i yoghurthyllan (men kolla först så att de inte är väldigt sockrade). Koka en gröt på bovete och bred hummus på mackan. Det finns alternativ. Tappar du inspiration – googla på ”vegetarisk frukost”.

Sköna böcker
Mera vego – mat för hela familjen
Sara Ask, Lisa Bjärbo
52 gröna måndagar
Eva Andersson, Stefan Grynge
Yogamat
Anna Gidgård, Cecilia Davidsson
Det gröna skafferiet
Karoline Jönsson
Vår gröna kokbok
Sara Begner

Gröna sajter
vegoriket.se
vegoteket.se
javligtgott.se
vegetariskvardag.se
vegokoll.se


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ensamvarg


Löpning är en ensamsport och det är en av grejerna jag älskar mest med att springa. Att bara få vara för mig själv. Gå in i min egen bubbla och stänga ute allt annat. Fundera, reflektera, analysera. Eller bara springa mig spyfärdig för den delen för att det är skönt (ja, efteråt alltså). Löpningen är också rättvis på så sätt att det du stoppar in i form av träning kommer du att kunna plocka ut antingen i form av hälsa eller prestation. Det finns liksom ingen eller inget att skylla på och heller inga genvägar. Är du för tjock? Börja träna! Har du inte tid att träna? Prioritera annorlunda! Vill du bli snabbare? Kliv utanför komfortzonen osv. Det är bara vi själva som kan göra jobbet och vi har också bara oss själva att skylla om vi är missnöjda med vikt, mått eller prestation. Ju tidigare man inser det desto lättare kommer man att kunna omfamna det vackra i ensamheten och verkligen lära sig att uppskatta det. Inte bara för att dom flesta av oss mår bra av att spendera tid för oss själva, nedkopplade från alla digitala medier utan stress, ljud eller annat som stör men framförallt för vårt eget välbefinnandes skull med tanke på den tid vi lever i.

Jag tillhör kategorin som inte tilltalas av att springa med andra eller i grupp. Jag vill helst springa själv. Långpass, distans och intervaller. Jag vill kunna bestämma själv vad och var jag ska springa, inte behöva anpassa mig eller förlita mig på någon annan och jag vill kunna improvisera utan att vara låst. Jag förstår varför många tilltalas av att springa i grupp men tror samtidigt att det är viktigt att man lär sig att springa och träna själv på egen hand, både långa och hårda pass för det är lärorikt att vara helt utlämnad till sig själv. Aldrig lär man väl känna sig själv så bra som under de sista kilometrarna på en mara då allting sätts på prov och man verkligen får reda på vad man är gjord av.

Det finns ju en ocean av löpargrupper och friidrottsklubbar i vårt avlånga land som tränar tillsammans dag in och dag ut och träningsresor verkar vara den nya formen av charterresor. Jag fattar att det kan vara utvecklande att springa med andra och kanske är jag bara avundsjuk på att vi inte riktigt har fått igång en sån verksamhet här i Sundsvall likt den kultur som verkar råda i Stockholm och andra städer, men personligen blir jag mest bara stressad av att springa i grupp och framförallt med snabbare löpare. Det händer självklart att jag springer med andra och jag tycker att det kan vara kul och varierande ibland men helst vill jag springa själv, både för den mentala biten men också för att träna på att vara ensam med mina tankar. På samma sätt som man måste härda benen med många mil så måste man även härda skallen och lära sig att bita ihop när det går tungt eller är jobbigt vilket man inte tränar på samma sätt om man hela tiden springer med andra. Kanske är det därför som jag på senare år mer och mer tilltalas av löpband, just för det är så förbannat tråkigt men satan vilken bra pannbensträning det är.

Mitt sista långpass innan Berlin sprang jag med min kompis Robert. 36km med 10km marafart i mitten. Det var lite småjobbigt och jag hade förmodligen inte kört det passet själv men det funkade bra därför att vi är mer eller mindre identiska som löpare och det blev givetvis lättare att genomföra när vi drog varandra. Brorsan är också en sån som det funkar bra att springa tillsammans med. Vi kan springa 4mil utan att säga ett ord till varandra och det är rätt skönt. Dessutom är vi också mer eller mindre identiska som löpare. Men hur stor är den chansen egentligen, att man hittar nån som är på exakt samma nivå som man själv och som man dessutom klickar socialt med? Jag fattar såklart att det finns en social aspekt av att träna i grupp, att känna nån form av tillhörighet och gemenskap, och att folk faktiskt umgås med varandra när dom springer även om jag personligen föredrar att umgås socialt över en öl eller fem.

Och det här med att man skulle utvecklas av att springa med snabbare löpare, är det verkligen så? Min erfarenhet är att man (läs: jag) under tex intervaller gasar på utav helvette bara för att haka på den snabbare löparen på den första intervallen varvid man är helt död efter den andra och lagom till den tredje så ligger man i diket och spyr istället för att köra klart hela serien. Hur utvecklande är det? Ett förlorat träningspass och en dags extra återhämtning – check. Men om syftet är att köra i sina egna tempon fast tillsammans så kan man väl lika gärna springa solo från början? Löpning är en ensamsport och i min illvilja att raljera allt för mycket över löpning i grupp så vill jag bara förtydliga att mitt enda syfte med denna text är att trycka på fördelarna med att inte hela tiden ha en grupp som skyddsnät för sin egen träning för jag tror det blir lättare att ställa in pass när kompisen plötsligt får förhinder om man hela tiden springer med andra och istället försöka se vinsten med att träna på att springa själv. På tävling har man ingen annan än sig själv att förlita sig på och alla som sprungit ett lopp vet att man måste gräva rätt djupt på slutet så hellre föregå det än att föregås. Och för protokollets skull så vill jag bara lägga till att jag älskar att prata löpning med andra och även lära mig nya saker av dom som kan mer. Men själva springandet vill jag helst göra själv.

Idag blev det lite välförtjänt löpvila. 11mil förra veckan börjar göra sig påminda nu med diverse känningar både här och där. Det känns som en evighet sen jag var uppe i den veckovolymen. Kanske har jag gått och blivit bekväm? Men till mitt försvar var det en svår förhandling mellan hjärna och hjärta. Egentligen hade jag tvångsmässigt velat ge mig ut springa bara för att och självklart har jag lite dåligt samvete över att inte träna nu ikväll och kan inte riktigt se fördelarna med att vila men en faktor som spelade in var mörkret. Sundsvall är fanimig den otryggaste platsen i Sverige att springa på vintertid. Blir förbannad när jag tänker på det. Med lite tur så funkar vart sjätte gatlyse så det är bara tur att man inte springer in i nån eller nåt så här års. Dessutom är asfalten lika jämn som Roms sju kullar och under all kritik, helt plötsligt kan det dyka upp stora hål. Och som om det inte vore nog så fattar cyklister inte att det är lag på cykellyse i mörker och folk kör som om dom hade köpt sina körkort på postorder. Varför det ska vara så svårt att använda blinkers? Jag fattar det inte. Om jag ska korsa ett övergångsställe efter en rondell och ser en bil inne i rondellen som inte blinkar ut så tar jag för givet att han inte ska korsa min väg bara för att sekunden senare nästan bli överkörd av samma bil som inte blinkade ut. Idiot! Eller som min kusin så fint uttryckte det: ”det är jävligt tur att Sundsvall finns för vart skulle annars alla Sundsvallsbor bo?”

Och apropå ensamhet så sammanfattar Mr Moreland det på ett sätt som vi andra bara önskar att vi också kunde göra. Har för mig att han ska vara förband till Jason Isbell i höst eller om han var det förra hösten. Skitsamma, han är en jävla chef hur som helst!

/Hörs

Antal kommentarer: 1

M

Springa ensam, för att det är så skönt att slippa passa tider, bara sticka ut precis när det känns att det är dags!
Springa ensam, för att det är så skön effekt av det monotona, utan musik eller ljudböcker!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in