Rehab



Den här veckan har jag stängt in mig på gymmet och rehabat som fan. Det känns som att det går åt rätt håll. Smärtan är i princip helt borta och hindrar mig inte längre i vardagen. Det känns skönt att veta vad det beror på. Har haft kontinuerlig mejl kontakt med naprapaten den här veckan sen mitt besök i måndags och till helgen ska jag göra ett första test för att se om det går att springa. Kanske testar redan imorn fredag. Nu när den knivhuggande smärtan är borta känner jag av den sköna ”efter-marathon-träningsvärken” i lår, vader och ljumskar. Riktigt go’ känsla! Idag när jag promenerade hem från gymmet i sommarkvällen översköljdes jag plötsligt av en extremt stark längtan att springa när när jag såg alla andra människor som var ute och motionerade. Det är svårt att med ord beskriva hur mycket jag längtar efter att få springa just nu. Känner mig som en knarkare på jakt efter heroin. Abstinensen är obeskrivlig. 

Det är lätt att ta löpningen för givet när man är frisk. Av dom 1951,1km som jag sprungit sen nyår är det få kilometrar som jag faktiskt njutit av. Majoriteten av dom har vart slentrianmässig distans. Nu skulle jag kunna ge min högra hand för att få springa en endaste. Varje gång jag vart skadad har jag lovat mig själv att fortsätta förebygga skador med styrketräning, varje gång har jag också vart otroligt peppad på att rehaba för att kunna komma tillbaka så fort som möjligt. Sen står man plötsligt där friskförklarad och tar löpningen för givet precis som man gjorde innan trots att man lovat sig själv att inte göra det misstaget, man struntar i prehaben och tar sig inte ens tid att njuta av att kunna springa, bara samla mil på mil och jaga sekundrar på intervaller. En frisk människa har tusen önskningar, en sjuk människa har bara en.

Den här gången ska jag dock försöka vara klok nog att faktiskt fortsätta förebygga framtida problem, framförallt för att jag för första gången med egna ögon såg hur fel jag belastade högerknät. Det första naprapaten gjorde i måndags var att be mig göra en knäböj och titta på mina knän. Det var ingen vacker syn. Högerknät var vinklat typ 45 grader inåt. Det var en rejäl käftsmäll. En ännu större käftsmäll var det begynnande löparknät som han också konstaterade förutom smärtan i popliteus senan. Jag som alltid trott att jag är så stark att jag inte behöver tramsa på med massa pilleriövningar på gymmet utan vikter. Min inställning har vart att när man går gymmet ska man köra bänkpress, bicepscurl, tunga marklyft och chins. Det har vart en rejäl omställning den här veckan att bara köra utfallssteg, höftlyft, sidoplanka, höga knän på step-up bräda, enbensknäböj, musslan, benspark utan vikt och använda pilatesbollar istället för hantlar och skivstänger. Men det har vart riktigt svettigt bokstavligt talat. 

Jag testade att springa några meter hemma i lägenheten igår, från köket ut i hallen och tillbaka. Det kändes bra. Det har faktiskt känts bra de senaste två dagarna. Ibland smärtar det till när jag går nerför trappor eller reser mig från stillasittande läge men bara för en nano-sekund. Är dock fortfarande nojjig för att det ska säga pang efter 3-4km löpning när jag väl ger mig ut och vara tillbaka på ruta ett. Men om det händer så händer det, förr eller senare måste jag ju våga testa. Så till helgen ska jag springa. 7-8km i lugn fart. Förhoppningsvis i linne och splitshorts. 

/Hörs

Dagens låt: Muse – Dead Inside

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nya utmaningar



En fantastiskt rolig mara helg är över och den motsvarade verkligen alla förväntningar! Känner mig otroligt priviligerad att få vara en del av Team Asics Go Run It. Nu var det inte bara loppet som stod i fokus, det var minst lika kul att få träffa teamkompisarna igen och såklart alla fantastiska människor runt omkring hela gruppen; LG, Jonas, Jenny, Camilla, Herman och Luca. Förutom att träffas innan loppet för fotografering och allmän pepp så träffades vi även igår på Asics butiken hela gänget för att diskutera loppet, blicka framåt mot nya utmaningar och ännu mer fotografering. Och givetvis fira att den första utmaningen blev så pass lyckad som den blev. Ibland måste löpning faktiskt få vara kladdkaka, ballonger och serpentiner och inte bara snor och svett.

För egen del blev årets ASICS Stockholm Marathon en dyrköpt historia. Jag sprang som sagt hela loppet med knäont till och från och kände direkt jag gick i mål att nåt var fel. Såhär med facit i hand borde jag såklart ha brutit redan på Strandvägen men där och då fanns det inte på kartan och som det känns nu rankar jag nog lördagens lopp som det lopp jag är allra mest nöjd med med tanke på mina dåliga erfarenheter från Stockholm tidigare. Men smärtan jag hade igår var ingen vanlig ”efter-marathon-träningsvärk”, under gårdagens fotografering i samband med vår träff haltade jag omkring mest hela tiden med en huggande smärta i knät. Tryckte i mig en halv karta voltaren vilket inte hjälpte ett dugg och tänkte att nu är sommaren förstörd. Såg mig själv ståendes inne på gymmet hela sommaren med crosstrainer och cykel. Kunde knappt gå på hela dagen och att resa sig från sittande läge var en omöjlighet. 

Lyckades få tid hos naprapaten direkt på morgonen idag som tur var. När jag klev in på Teamed imorse var jag inställd på att domen skulle bli en lång rehab period, för smärtan som jag känt sedan målgången har känts helt fel och galen som att nåt är riktigt fel. Efter en undersökning av knät sa han bara ”du kommer kunna springa igen inom loppet av ett par dagar”. What? Som det kändes där och då var det en omöjlighet. Problemet enligt honom var att jag sprungit hela maran med högerknät vinklat inåt vilket skapat en belastning på insidan av knävecket och en muskel som heter popliteus och det är den som orsaker den knvhuggande smärtan och gör att jag inte kan sträcka ut benet utan att det känns som tusen knivhugg. Grundorsaken till det, konstaterade han, är att jag är för svag i röven och dessutom har ett begynnande löparknä. Smärtan från popliteus kan botas genom att man sätter tryck på muskeln och när han gjorde det med sina tummar såg jag stjärnor för ett tag och hade en nära döden upplevelse. Men kort därefter försvann smärtan mer och mer och efteråt kändes det mycket bättre, inte helt bra, men bättre. Nu kan jag gå obehindrat och känner bara av smärtan när jag går i trappor. Fick instruktioner att sätta tryck på muskeln de kommande dagarna för att råda bot på smärtan samt köra lite rehab övningar, dels för löparknä men också för att stärka upp sätesmuskeln. När vi var klara med behandlingen och jag skulle ta på mig byxorna råkade det ramla ur en halv karta voltaren ur ena byxfickan. Riktigt såg hur det svartnade i hans ögon och jag fick ett långt föredrag om hur jävla dumt det är att käka diklofenak, med all rätt förmodligen. Har man behandlat Stefan Holm och andra friidrottscelebriteter vet han nog vad han pratar om. 

Just nu känner jag mig lite lugnare men fortfarande inte helt säker på att det kommer gå så bra som naprapaten beskrev det. Jag tar en dag i taget. Löpning är en hemsk drog när man är skadad. Istället laddar jag mentalt för nästa utmaning för Team Asics Go Run It….ULTRAVASAN 90km! Snacka om utmaning! Jag är egentligen inte så nervös som jag borde vara, målet blir att ta sig runt, tiden oviktig. Har funderat ett tag på att prova på Ultra eftersom jag tror att det skulle passa mig rätt bra – en seg jäkel som är mer uthållig än snabb – det blev lite tidigare än planerat. Så om jag bara blir frisk och kan börja springa så kommer sommaren ägnas åt att förbereda sig för 9mils löpning i terräng. Självklart i nya fräscha Asics Trail kläder

Nu när den första utamningen är avklarad frångår jag mitt tidigare koncept med bra låtar på temat löpning och kör istället dagens låt, det bästa just nu. Och just för stunden är det här det bästa man kan lyssna på här och nu.

ASICS Stockholm Marathon – Race Report



”The best pace is a suicide pace and today is a good day to die”

Yes, äntligen fick jag till det i Stockholm! Som jag har väntat, fjärde gången gilt. 2012 stapplade jag in på 3.25 helt slut, 2013 väggade jag på Djurgården och kröp i mål på 3.16 och förra året bröt jag strax före Gröna Lund. Det var med dåliga erfarenheter som jag ställde mig på startlinjen tidigare idag. Loppet gick inte riktigt som jag planerat med vad spelar det för roll, jag höll ihop det och grejjade sub3 för första gången i Stockholm och är riktigt nöjd med dagens insats.

Hade räknat med att få rejält med sömn natten till idag efter en vecka med mycket jobb och knappt nån sömn alls. Skulle bo på Scandic Anglais på stureplan och insåg direkt jag la mig i sängen att det bara var å glömma. Från Stureplan dunkade untz-untz musiken hela natten genom hotellets väggar. Lyckades i alla fall somna och vaknade ungefär lika utvilad som tidigare under veckan. Klockan 10 samlades hela Team Asics Go Run It gänget på stadion för fotografering. Medan vi sprang på stadion och blev fotade stod någr av de afrikanska löparna brevid och spanade in oss. Undrar vad de tänkte. Redan här kände jag att allt inte stod rätt till, gjorde det inte lite ont i vaden? Slog bort dom tankarna och fokuserade istället på att se så bra ut som möjligt när jag svishade förbi 2.10 killarna.

När vi var klara begav vi oss mot Östermalms IP. Vädret kändes bra, riktigt skönt faktiskt. Reget kändes ganska avlägset. Mötte upp brorsan och lämnade in telefonen och började sen vela om klädval. Linne eller t-shirt? Vantar? Kanske t.o.m underställströja? Till slut lessnade jag och bestämde mig för linne och armvärmare, det verkade bli uppehåll till start och det var det viktiga, att få vara torr innan start.

Begav mig mot startgrupp B och fick lite lyckönskningar från folk runt omkring. Stötte ihop med Peter Svenson från fjolårets Asics grupp och träffade sen på Magnus och Robert från jogg.se. Joggade några varv inne på Lidingövägen innan jag positionerade mig ganska långt fram. Planen var att ta första femman på sub20 för att sen dra ner på farten. Klockade de första två kilometrarna på 3.56 och 3.58 och det kändes bra. Men helt plötsligt ute på Strandvägen började jag känna samma olustiga känsla ner mot vaden som tidigare under fotograferingen och nu gjorde det ont. Hann tänka ”vafan är det här” innan det högg till på utsidan av knät och jag fick hoppa fram på ett ben ett par meter. -”Jaha, det var det”. Var helt övertygad om att jag skulle behöva bryta innan jag ens kommit till Kungsträdgården. Testade att dra ner på farten rejält och som ett mirakel från ovan så hjälpte det. Den värsta smärtan släppte även om det fortfarande kändes som om benet skulle vika sig vilken sekund som helst men jag tänkte att jag kör på så länge jag kan springa någorlunda.

Kom in ett ganska bra flow efter ett tag, prövade att höja farten något vilket gick bra och ute på söder mälarstrand så hade smärtan släppt. Ungefär här började duggregnet bli lite mer intensivt men utan att störa, tvärtom så var det ganska skönt. Tog det rejält lugnt upp för Västebron och släppte på nerför. Utförslöpningen är min grejj, min sittande löpstil är inte vacker nånstans med ganska ekonomisk och passande för just utförslöpning, precis som Kjell-Erik Ståhl. Första varvet kändes kontrollerat och bra, i samband med att jag var tvungen att dra ner farten la jag alla tankar på sluttider åt sidan och jag tror att det var ett smart drag. På Vallhalavägen hade jag ordnat med lagning och fick i mig en nötcreme och hamnade sen i en ganska bra klunga lagom till andra varvet, när vi svängde ut på Gärdet och Djurgården kändes det skönt att ligga mitt i den klungan och bara flyta med. Lagom till halvmarapasseringen (som passerades på 1.26) blev jag lite kaxig och tryckte på en aning och lämnade klungan. Kände mig extremt stark ute på Djurgården och farten låg kring 4.02-4.05 utan att det kändes jobbigt. Plockade en del folk ända fram till Skeppsbron, där fick jag ytterligare en nötcreme men nu hade regnet blivit ganska påtagligt och jobbigt och till och från började jag känna av smärtan i knät/vaden. 

På Söder Mälarstrand andra varvet kom min enda riktiga dipp, klungan som jag så kaxigt lämnade ute på Djurgården var nu ikapp och Västerbron andra varvet var hemsk. Men nerför bron lyckades jag få tillbaka krafterna och ökade farten på Norr Mälarstrand. Här var det riktigt kallt, blåsigt och regnigt, började ångra valet av linne, fick lite flashbacks till 2012 samtidigt som jag började tappa känseln i fingrarna. Vasagatan var jobbig och jag bävade för Torsgatan men lyckades återsamla mig och gjorde en fartökning, trodde jag tills jag klockan pep för autolap, 4.15. Var helt övertygad om att jag lyckats hitta tillbaka till 4-fart, det var mentalt riktigt jobbigt. Jag började räkna med en sluttid kring 2.57-58 men när jag passerade 40km kände jag krafterna komma tillbaka på nytt och trots att jag frös som en gnu lyckades jag hålla farten och känslan att svänga in på stadion var enorm. Passerade mållinjen på 2.55 och kände direkt hur jävla ont jag hade. Högerbenet vek sig och jag kunde knappt stödja mig på det, ville bara lägga mig ner.

Stapplade bort till Östermalms IP, hämtade klädpåsen och satte mig i ett av tälten på en bänk och bara huttrade, blev sittade i säkert 20min innan jag förmådde mig att börja leta efter torra kläder. Händerna bara skakade, kunde inte knyta upp skorna och fick be om hjälp att ta bort chipet. Till slut fick jag på mig någorlunda torra kläder, svepte 2 folköl och tryckte i mig 7 varmkorvar inom loppet av ett par minuter innan en lång vandring mot hotellet började.

Är extremt nöjd med genomförandet av dagens lopp, exakt vilka bestående men jag fått är för tidigt och säga, men nu ett par voltaren och starköl senare så känns det lite bättre även om jag knappt kan gå.

/Hörs 

Sista förberedelserna



Tånaglarna är klippta. De sista grejjerna inköpta; plåster för att tejpa bröstvårtorna, vasselin för att smörja känsliga ställen och regnponcho för att inte bli allt för blöt innan start. Tog en sväng förbi bolaget också för att ha nånting att längta till i mål. Erdinger och varmkorv i all ära, men inget slår en ljummen starköl som ligger och väntar efter målgång tillsammans med överdragskläderna. 

Väskan är packad. Det blev typ hela garderoben. Nu är jag förberedd på allt från drivis till värmebölja. Mest troligt ser det dock ut att bli regn. 20mm varnas det för. Det är bara att gilla läget. Jag har förlikat mig med tanken på att det kommer bli jävligt blött. Finns inte så mycket att göra åt det. Planen är fortfarande linne + armvärmare men kanske att det åker på en t-shirt istället, vi får se. Korta tights och kompressionsstrumpor blir det nertill. Asics DS Racer på fötterna. Keps på huvudet.

Nu återstår bara en arbetsdag, sen är det dags. Kan inte komma ihåg att jag vart såhär taggad inför en mara sen New York 2013. Det enda som skulle kunna förstöra festen är att vi får en repris på vädret från 2012. Men så länge det ”bara” ska regna och inte blåsa storm eller bli 3 grader så är jag ganska lugn. Hellre regn än +30 grader. Det är märkligt hur man kan se fram emot att maxa 42.2km när man vet hur fruktansvärt ont det kommer göra på slutet då man bara vill ge upp och ta en taxi in i mål bara för att slippa smärtan. Har laddat upp med Vitargo sen igår och tänkte testa nötcreme under loppet för att inte bonka sista biten som i Rotterdam. Vågar mig fortfarande inte på gels. Det absolut jobbigaste med sista veckan innan en mara är inte träningsabstinensen som uppstår när man trappar ner utan det faktum att man äter så mycket i förhållande till hur lite man tränar. Det är lätt att känna sig lite pluffsig när man ökar storleken på portionerna men inte rör på sig.

Frukost

Lunch

Middag

Lägg till Vitargo och godis på det så är det säkert nåt extra kilo redan. Och då återstår morgondagen med samma förfarande. Det är åtminstone ett ganska angenämnt problem att tycka att det är jobbigt att äta, det kunde vart värre. Nu är det dags att logga ut, packa det sista, försöka få några timmars sömn, riva av morgondagens lektioner och sen bege sig ner mot hufvudstaden. Hörs i Stockholm om några timmar! Förhoppningsvis kan jag skriva att det blev ett PB i nästa inlägg men vågar inte vara lika optimistisk som tidigare.

PS! Höll på glömma dagens låt, fortsätter peppa med bra musik och idag i form av Gaslight Anthem. Om jag någonsin skulle få för mig att springa ett lopp med musik i öronen så skulle jag göra det till tonerna av The Gaslight Anthem, bara det tror jag nästan skulle garantera ett PB. Håll till godo!

Pushing limits



Nu är det nära. 3 dagar och 2h tills det smäller. Asics Stockholm Marathon. Tyvärr har den här veckan vart den sämsta tänkbara på hela året för optimal förberedelse. Har jobbat dygnet runt. Sovit typ fem timmar per natt. Våndats över betyg och drömt mardrömmar om nationella prov. Jag är ingen förespråkare av våld men skulle kunna göra ett undantag för snorungen som snodde facit till årets Matematik 2B prov och spred det på nätet dagen innan provet. Spöstraff till allmän beskådning låter bra i mina öron. Alternativt ta dom extra timmarna det kostade oss i form av merjobb x 350kr x Sveriges alla matematiklärare x 1.4. Det låter som en lagom kompensation.

Trots en mindre bra start på veckan är jag extremt taggad inför lördagen. Träningen är gjord. Formen är bra. Kroppen hel. Finns inga ursäkter. Persen har trillat in på löpande band i vår och om det fortsätter på lördag så kommer jag att göra anspråk på den gamle basketspelaren Karl Malones smeknamn utan att skämmas; The Mailman. Målsättningen är PB. Ska öppna i 4.00-fart och hoppas att det är min dag på lördag.

Idag sprang jag det sista passet med lite fart. 1x2km @3.58-fart + 2x1km @3.48-fart. Kontrollerat. Kändes oförskämt lätt. Höll LG’s farter och tryckte inte på som sista passet inför Rotterdam. Har lärt mig läxan. Nu återstår lite lätt jogg och ett ohämmat svullande i kolhydrater. Nutella till frukost och godis på kvällarna. Det är niiice.

Vädret inför lördagen är ett hett diskussionsämne på forum som jogg och liknande. Det diskuteras hejvilt om olika klädval och spekuleras i de olika prognosernas säkerhet. Aftonblaskan drog till med dom stora rubrikerna häromdagen om varnade för regnkaos under Stockholm Marathon. Jag är inte så orolig. Jag tycker det ser ganska lovande ut. Svag vind, runt 10 grader, mulet och 1mm regn. Helt perfekt. Men det kan såklart ändras. Ingen idé slå på dom stora trummorna riktigt än, det är trots allt ett par dagar kvar. Enda orosmolnet är att jag inte hunnit springa in mitt nya Asics linne mer än på Kungsholmen runt och då började det skava redan efter halva loppet. Det har helt enkelt inte gått eftersom vi fortfarande har typ vintertemperaturer här uppe i norr och linne har helt enkelt inte funnits på kartan. Att springa i tischa känns inte så kul. Å andra sidan känns skav under armarna inte heller så lockande. Får se hur jag gör.

Som vanligt måste man ladda upp med bra musik inför en mara, det är minst lika viktigt som nutella och godis för att komma i den rätta stämningen. Biffy Clyro funkar alldeles utmärkt som pepp. Kolla in dom, riktiga chefer!

/Hörs

 

  

Göteborgsvarvet



Göteborgsvarvet 2015 blev en ny upplevelse. Jag har aldrig tidigare sprungit ett lopp bara för att njuta och ta det lugnt, i regel har alla tidigare lopp präglats av ångest dagarna före och timmarna strax innan. Frågor som har jag druckit tillräckligt mycket? Behöver jag gå på toaletten för fjärde gången? Kommer linnet att börja skava? Är inte halsen lite krasslig ändå? Har jag tillräckligt med överdragskläder? brukar vara mer regel än undtantag innan ett lopp. Det var en enorm befrielse att slippa allt det den här gången. Bara ta det lugnt. Inte vara ett dugg nervös. Springa för att springa är kul.

Jag hade en uppgift; att få in mannen nedanför på 1.45. 5min fart rak igenom. För egen del kändes det som ett bra uppdrag. Kanske hade jag kunnat förbättrat mina 1.21 från Kungsholmen Runt från startgrupp 1 men då med största sannolikhet förstört Stockholm Marathon nästa helg. Och att ta det lugnt från grupp 1 hade nog heller inte gått så det kändes som ett bra beslut att hoppa bak. Tyvärr misslyckades vi/jag trots att de yttre förutsättningarna knappast kunde ha vart bättre. Förlåt Peter!

Vi kom ner till Göteborg sent i fredagskväll och möttes av regn, dis och allmänt tråkigt väder. På lördag morgon hade dock vädret slagit om och resultatet blev fantastiskt solsken som vanligt under Varvet. Att ta sig ut till Slottskogen gick över förväntan trots att vi inte var ensamma om det. Vi skulle starta i grupp 13 och efter lite uppvärmning begav vi oss mot starten men hamnade av nån anledning tillsammans med grupp 11 och helt plötsligt var vi iväg. Det var tjockt med folk från första metern ända in i mål, första proppen uppstod redan efter ett par hundra meter. 5-fart var bara att glömma trots ivrigt sick sackande. Lagom till första bron hade det släppt såpass att det gick att springa utan att bli irriterad. Vi låg hyfsat bra till ute på Hisingen, betade av km efter km metodiskt och jag försökte insupa atmosfären så mycket som möjligt samtidigt som jag höll koll på tiden. Förvånades över att få så många personliga hejarop hela tiden, känner inte många i Göteborg så det måste vara tack vare all publicitet här på RW. Försökte vinka tillbaka till så många som möjligt.

Längs Avenyn var det smockat med folk och jag hade glömt bort hur extremt smalt och trångt det är där, nånstans där tappade vi farten och längs Vasagatan stumnade Peter så 1.45 var aldrig riktigt nära tyvärr. Sista kilometrarna i Göteborg är brutala, särskilt när tröttheten slagit till, men vi tog oss i mål på 1.48. För egen del var loppet en trevlig upplevelse och minimal ansträngning, precis som jag hoppats på.

En sak som slog mig under loppet är att det är ett gigantiskt stort arrangemang som måste kräva en enorm logistik. Bara att ta sig från målet till väskinlämningen är som att försöka tränga sig längst fram på en U2 konsert, det är människor överallt. Att starta i en startgrupp längre bak är också hopplöst om man verkligen vill prestera, jag tror att 1.45 hade kunnat gå om vi fått flyt i löpningen från början istället för att behöva lägga all energi på att sick sacka, springa om och tvärstanna hela tiden. Men det är samtidigt en del av charmen med Göteborgsvsrvet. Mindre charmigt är alla pappersmuggar som tillsammans med allt vatten bara blir en stor grå massa för oss som startar längre bak. Vid varje station halkade jag omkring i den där gyttjan med muggar.

Om ett par timmar är vi hemma efter en lång tågresa, då ska jag sticka ut och springa det sista längre passet innan Stockholm Marathon, nästa vecka blir det fullt fokus på uppladdning och vila innan det är dags för loppet med stort L. Längtar sjukt mycket efter att få ge mig ut på gatorna i Stockholm.

Göteborgsvarvet 2015 läggs härmed till handlingarna, nästa år står jag förhoppningsvis på startlinjen igen men då med sikte på PB. Stort grattis till teamkompisarna Frida och Josefine som verkligen levererade och fullkomligen ägde Göteborg!

/Hörs