Blogg

Snälla, ta mig på allvar.


Jag vet. Vi är många som har skrivit, fräst och rutit i åt hur tjejloppen marknadsförs och vilken syn på tränande och tävlande kvinnor de visar. Men så länge inget förändras måste man fortsätta fräsa. Jag trodde nämligen att något hade hänt, att det hade blivit bättre av att många, både män och kvinnor, sagt ifrån och ifrågasatt, men så satt jag i helgen och slösurfade och ramlade in på Vätternrundans sajt.

 

Förlåt mig, men ”skratt och härlig gemenskap”, är det verkligen det som tusentals kvinnor lagt hundratals mil i cykelsadeln för att få uppleva? Inte den fysiska prestationen? Att tjejlopp per automatik ska vara betydligt kortare (i Vätternrundans fall en tredjedel av det fulla loppet) stör mig fruktansvärt. Det finns så vitt jag vet inga bevis för att kvinnor inte klarar långa distanser sämre än män, snarare tvärtom. (Därför är Tjejmaraton, som är längre än ett vanligt maraton ett kalasbra exempel på motsatsen.)  Men att loppen ska vara kortare och dessutom presenteras mer som en social happening än en faktisk tävling är att gå hundra steg för långt. Framför allt när hela loppet måste ramas in av rosa ballonger och goodiebags. Som om vi kvinnor inte vill springa annars!

Jag tror att kvinnor som vill skratta sig genom loppet kan göra det utan att det står i presentationen. Vi behöver ju inte berätta för männen att de ska ha roligt, de verkar kunna avgöra sin nivå på allvaret själva. Vätternrundan är ingalunda det enda lopp som förminskar kvinnors vilja att tävla på riktigt, som man uppenbarligen tror att män vill eftersom det inte står ett ord om glad gemenskap eller skratt i marknadsföringen av loppen där män också är välkomna.

 

Jag förstår att en del kvinnor inte är tävlingsgalningar som lägger timme ut och timme in i spåret för att träna inför Tjejmilen, och att sättet loppet presenteras kan sänka tröskeln för många att ställa upp i ett lopp överhuvudtaget, men så är det väl för en del män också? Men trots det skulle ett lopp där män springer aldrig presenteras så här.

 

Jag har hört skräckexempel på lopp där män som går i mål fått en ölkorv och kvinnor fått en röd ros. Det finns också lopp där det på tjejvarianten är tillåtet med såväl barnvagnar, stavar som hundar, och tjejlopp som inte ens är kontrollmätta. Det spelar ju ingen roll för vi kvinnor vill väl ändå bara springa runt och skratta bland hundar och bebisar tills vi går i mål och får vår goodiebag. Och vem som vinner spelar ju ingen roll, för vi tävlar ju ändå bara mot oss själva och för att få testa vår kondition. Eller hur!?

Nej. Det här förminskar tränande och tävlande kvinnors insatser. Och jag borde väl inte bry mig, jag springer ju inte ens lopp. Men jag blir tvärförbannad ändå. Det här handlar inte om löpning, utan är ett bevis på hur många ser på kvinnors träning. Den behöver man inte ta på lika stort allvar som mäns träning.

Missförstå mig inte nu, jag skrattar gärna i samband med att jag tränar. Jag kan lätt säga att jag aldrig har skrattat så mycket på passen som jag gör nu, på Crossfit Nordic. Men just när jag tränar är det blodigt allvar. Före och efter passen och till och med mellan seten kan jag garva läppen av mig, men när skivstången läggs på nacken eller det är dags för nästa omgång boxhopp blir jag svart i blicken och okontaktbar. Jag tar min träning på mycket stort allvar och jag vet att väldigt många andra kvinnor också gör det. Både de som springer och vi som tränar annat. Så, snälla förödmjuka oss inte med en röd ros vid målgången.


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Någon som har ett par explosiva höfter att avvara?


Jaha, i morse var det dags för ytterligare ett av mina ”På väg mot en muscle up”-pass signerat coach Jakob. Efter många månader av styrkefokus har jag nu börjat få leka lite med ringarna igen. Det är jättekul och idag kändes det riktigt bra. Sedan bad jag hovfotograf Rikard att filma för att jag skulle få se själv hur högt jag kommer, och då kändes det inte lika bra längre. Ok, ni får se.

Jag kommer upp helt ok och ligger åtminstone nästan parallellt med golvet, som jag ska. Men herregud så segt det går! Så där långsam höft kan jag ju inte ha om jag ska kunna göra en muscle up! Då kommer jag ju aldrig upp! Dessutom måste jag komma fram längre med överkroppen i det nedre läget så att jag får lite förbannad fart! Hm. Där fick jag i alla fall uppleva hur nyttigt det är att filma sig ibland. För det kan bevisligen vara så att man tror att man är rena rama superhjälten, men så visar det sig att man istället kan tävla i Södermanlands segaste höft. Och den där förbannade höften går som en röd tråd i mycket av det jag gör i träningen. I mina ryck, frivändningar och pushpressar. Det händer liksom inget! Så om du känner att ”Men jag har ju ett par jädrigt snärtiga höfter som jag inte använder”, kan jag få köpa dem då? Jag betalar bra!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tips till en lika stark mage som min. Just sayin’.


Här på redaktionen har chefredaktör Marie alltid haft smeknamnet Stålbålen Kjellnäs. Hon har kunnat stå i plankan hur länge som helt och är stabilare på mitten än jag någonsin själv kunnat drömma om. Nu vet jag inte hur det är med bålfenomenet från Leksand, men ett är säkert, hon kan stå i plankan längre än jag fortfarande. Jag är nämligen dålig på plankan, och på allt annat som innebär statisk magträning. Dessutom är nedre delen på min mage, och min bäckenbotten svag. (Vilket coach Jakob upptäckte när han bad mig ligga på rygg, böja upp knäna och lyfta rumpan, och han inte ens trodde att jag börjat försöka även om jag tog i från tårna.)

MEN. I morse hände det! Vi körde hollow (alltså liggande på rygg, med krummad rygg, huvud och skuldror lyfta och benen lyfta) i 20-30 sekunder och sedan tio låååångsamma situps. Hollow är statiskt = skitjobbigt. Men de lååååångsamma situpsen var jag grym på. Jag har vetat länge att jag är bra på situps, kan hålla på länge utan att få mjölksyra, och så var det idag också. Så till den milda grad att coach Jenny satt och tittade på mitt oberörda ansikte och sa ”Så stark du är i magen” och gav mig ett jobbigare alternativ där man kopplar ur höftböjarna. Ligg på rygg med ländryggen på en Abmat, en liten kudde eller en ihoprullad tröja eller liknande och knäna ut åt sidorna, fötterna ihop. Håll armarna i kors över bröstet och sätt dig lååååångsamt upp hela vägen. Grym magövning!

Foto: Rikard Jonasson



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Les Mills i 3D


Ibland är mitt jobb total lyx. som nu i tisdags och onsdags när jag fick följa med Reebok och Les Mills till London. Det var mycket hysch hysch om vad som skulle hända och jag visste ingenting när jag kom till boxen som hade byggts upp i Battery Park intill Themsen. Det visade sig vara flerfaldigt coolare än jag hade förväntat mig. Förutom att Reebok presenterade sin nya Les Mills-kollektion så fick vi uppleva vad Les Mills kommer att lansera framöver – träning i 3D.

Nej, det är inget datorspel. Det är miljön i Les Mills nya cykelklass ”The Trip”. Man sitter på sin spinningcykel som vanligt, men runt hela salen har du gigantiska skärmar där det visas 3D-miljöer där du cyklar. Du cyklar upp för branta berg och jagar andra cyklister i en bergochdalbane-liknande miljö. Det är SÅ häftigt! Det känns verkligen som att du åker upp och ner, och mitt i den värsta banan måste jag blunda lite för att inte bli åksjuk. De är otroligt roligt och svetten rinner.

Det var Les Mills Jr som höll i klassen. Jag intervjuade honom för något år sedan och jag vet inte om de bara är väldigt duktiga på att läsa på vilka som ska komma, eller om han faktiskt kom ihåg mig. Han kom i alla fall fram och verkade minnas allt från intervjun och fotograferingen, då han studsade ur bild när vi skulle fota ett tuck jump. Han är verkligen spänst personifierad.

De andra klasserna vi fick testa i 3D-tappning var GRIT/Bodycombat och Bodyjam/Bodybalance. Visst, Bodycombat-klassen var också en spelupplevelse där vi fatjades mot aliens och figurer vi skulle slå och sparka sönder. Det var väldigt roligt, måste jag erkänna, men cyklingen var det som lämnade störst intryck. Det var perfekt för det här forumet.

Nu är det ju inte så att det här kommer att byta ut alla existerande Les Mills-klasser. En del gym kommer kanske bygga upp en box inne i gymmet där de kör immersive fitness-klasser, eller så kommer det att ploppa upp små boutique-gym (typ Soul cycle i New York) där man bara kör sådana här klasser. Det kommer ju att vara rätt dyrt att investera i tekniken för att kunna köra, men om ni får chansen – TESTA! Boxen kommer att byggas upp i Stockholm 16 augusti. Se till att ha vägarna förbi!

Annars hängde jag mest med Philip Mills – VD på Les Mills. Han var verkligen otroligt trevlig! Det kommer en längre intervju med honom på webben inom kort. Han hade mer än Bodypump att komma med om man säger så. Det kommer att bli värt att läsa. Sa hon ödmjukt.

Och de officiella Les Mills-kläderna som Reebok ha skapat var också verkligen fina. Cykelinstruktören och storbloggaren Terese Alvén som också var där, blev väldigt förtjust i cykelkläderna, och jag måste hålla med. De var jättefina, även om bodycombat-kläderna passade mig bättre. Jag vet inte. Jag har svårt med totaltajt och liten blöja.

Som sagt, läs gärna mer om Philip Mills på sajten när intervjun kommer upp. Skulle gissa att det blir i början på nästa vecka.

Puss och kram på er och ha en skön Maraton-helg!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Glad för det lilla


Befinner mig i ett vakuum. På marginalen händer det saker men det får knappast ett eget avsnitt i mina bästsäljande memoarer senare i livet. Första simpassen utomhus är avklarade vilket är en stor lättnad för en klorallergiker. Träningsrutinerna börjar komma på plats när det kommer till lång- och kvalitetspass i både löpning & cykling. En helt vanlig vår med andra ord. Låter osexigt men det är det inte. Det är fanimej inget annat än ren magi. Vara frisk, skadefri samt ha möjligheten leva ut sina drömmar är den yttersta lyxen. När jag var något yngre tog man detta för givet och betedde sig som en bortskämd skitunge så fort något litet kom i vägen. Idag är jag långt ifrån klok men tillräckligt nykter för att förstå vad som är viktigt här i livet. Bara tråkigt att det ska krävas ett par tragedier för man ska inse det.

Min tävlingskalender fick sig en törn när Halmstad 11.3 sköts på framtiden. Det var den tävlingen som låg rätt för mig, inte bara geografiskt utan även tidsmässigt. Alternativen är tyvärr inte speciiellt attraktiva för mig. Just nu lutar det åt att jag inte kommer tävla alls innan Kalmar. Det var tyvärr det smartaste beslutet, dock inte det roligaste. Kommer sannolikt göra ett par träningsmässiga utmaningar som dämpar den bekräftelse man får utav att tävla.

Mina veckor just nu är väldigt snarlika varandra. Uttrycket eat, train, sleap – repeat är väldigt träffande. Jag har dock en väldigt stor tilltro till kontinuitet & disciplin vilket underlättar det kanske inte så stimulerande upplägget närmsta tiden. Man blir duktig på hitta små ljusglimtar också. Små små förbättringar som göder motivationen att fortsätta även om det känns hjärndött köra sina sjuttioelfte tusingar i år. På tal om just det hade jag ett mindre genombrott igår. 6×1000 med 200 joggvila stod på schemat. 3:29 ner till 3:14 på sista trots kraftiga vindar på Stadion är det snabbaste jag har springit sedan min skada i slutet av januari. Det bästa var inte 3:14 på sista utan att jag inte passerade min tröskelpuls förräns på upploppet av den 5:e intervallen. Det vittnar om god form och att jag snart är tillbaka vid min normala löpstyrka. Ska bli kul kunna blåsa på som vanligt igen.

Ikväll drar jag till Skärgården för frisk luft, familjetid & traillöpning. På lördag ska jag agera löpande vätskestation på Sthlm Marathon för mina Terrible Tuesdays vänner. Ska försöka klämma in ett cykelpass på morgonen innan också. Söndagen är det fokus på Junior och hans andra minimarathon. Han ska få förstärkt godispåse dagen innan då vi kör stenhårt med HCHF hemma (HighCarbHighFat)…..det är så man håller sig snabb, glad & lycklig!

Kan man inte få nog av mitt fascinerade liv så finns jag på både twitter & instagram @nelker

I min livs löpform, KR våren 2013. 1 km efter det att bilden togs uppstod mina första nervproblem.

M



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Åre har levererat!


Snart är det dags att åka hem igen från Åre. Workout Åre-helgerna går alltid fruktansvärt fort. Förra året hade jag fullt schema med klasser och lyckades dessutom klämma in 940 burpees som jag sålde till förmån för Barncancerfonden. I år tog jag det lite lugnare. Jag har inte haft så många klasser inbokade och jag har inte sålt burpees. Dessutom har jag fokuserat på träning jag inte brukar hålla på med nuförtiden när crossfit tar upp träningstiden – yoga och spinning. Förutom ett Soma Move-pass med Cecilia Gustafsson så var det yoga och spinning för hela slanten. Välbehövlig yinyoga och som alltid underbar Globalyoga med Johanna Andersson, två spinningpass med Sveriges bästa spinninginstruktör Matthew Griffiths (ja, jag fick gåshud i sista backen på den sista klassen) och Soma Move och yoga för Cecilia, som är så skön på scenen att man inte vill att hon ska gå av.

Och man får också möjlighet att titta på andra pass, utan att själv vara med. Det kan vara minst lika inspirerande. Midnattsspinningen till exempel. Det är svårt att beskiva för någon som inte varit här, men det är party på cykel – på riktigt! Det är ett sådant otroligt ös under den timmen att det liknar ingenting. Det är arrangören Thomas Berglöf själv som kör passet, och det kan ju verka lite överdrivet att lägga massor av energi och pengar på ljus, ljud, DJ och sånt till ett enda pass, men mina vänner, det är inte onödigt. Inte en sekund. Thomas förtjänar SÅ att få sitta där på sin cykel – i centrum, men allt blinkande ljus, partystämningen och dånande musiken. Dels för att han och hans två kolleger sliter som djur för att få ihop allting, och dels för att han är en så skön figur. (Det är så skojigt att vara med på Midnattsspinningen att Marie för ett par år sedan slet sig från baren med en lumumba i näven och satte sig på cykeln, med drinken i flaskhållaren.)

En svettig och endorfinstinn redaktion efter söndagmorgonens spinning med Matthew. Det är ju, som jag skrev, inte bara en egohelg då man får träna hur mycket man vill och bara tänka på sig själv, det är också en helg då man får hänga med träningssveriges skönaste personer. Och få leka med sina kolleger.

Igår tog jag, Sofie och Marie en litet tur upp på Skutan. Inte jättelång, men skön. Det hade regnat hela förmiddagen och Marie ångrade sitt val av sko, flipflop-sandalen, ganska snabbt. Framför allt när Sofie tvingade henne att stå i en snöhög och fota oss när vi sprang.

Lite crossfit lyckades jag få in under helgen i alla fall. Dock inte som träning, utan som häng och föreläsning. Mr & Mrs Crossfit i Sverige, Mads och Jenny Jacobsen var här och körde klasser och Mads höll en föreläsning som jag lyssnade på . Dessutom var coach Javad Dejbakhsh från Nordic här med sitt jobb, Activio pulssystem, så honom fick man också hänga med. (Det ser lite ut som att jag håller Jenny på patten, det gör jag inte. Good to know.)

Överlag en mycket bra helg. Nu börjar den sedvanliga Åre-tröttman komma över mig och jag kommer inte att ha några problem att somna på tåget hem. Det blir bra. Nu längtar jag hem till min man och hans trasiga hälsena.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*