Sommarens sista suck

Idag började jag jobba efter 8 veckors ledighet. Det var sååå skönt…..att få gå hem på eftermiddagen, slänga sig i soffan och ta en powernap. Hjärnan har gått på högvarv hela dagen och fick nog en chock av att behöva jobba igen. Att man aldrig lär sig, det är samma sak inför varje terminsstart. Nu ikväll anordnades även Drakloppet här i stan, ett traillopp som tidigare ingick i Salomon Trail Tour, antingen 10km eller 21.1km i ganska tuff och kuperad terräng med start mitt i stan. Igår hade jag bestämt mig för att gå ner på torget efter jobbet och efteranmäla mig på plats, en halvmara i terräng kunde ju vara ett ganska bra träningspass inför nästa helg. Springa skulle jag ju ändå göra. Men efter tuppluren var jag inte längre lika sugen. Kände mig inte ens sugen på att springa. Helst av allt ville jag bara somna om och förtränga att jobbet börjat.

Tittade ut genom fönstret. Vädret såg helt perfekt ut för löpning. Tog mig själv i kragen och surfade in på deras hemsida för att kolla när det började och trodde jag läste fel när det stod att efteranmälningsavgiften var 400kr! Gnuggade ögonen lite för att se att jag verkligen läst rätt. Jo, det hade jag. Inte för att jag är snål men 400 balubas är ändå 400 balubas och spontant kändes det alldeles för dyrt för ett lokalt brödrostlopp som går på en bana jag kan springa vilken dag i veckan som helst. Visst, det är kul att det faktiskt ordnas ett lopp här i stan och att det händer nåt, att start och mål är mitt på torget, att man springer förbi nån uteservering och folk som hejar på men det är ju inte DN Stockholm Halvmarathon direkt. Så i protest mot den höga avgiften så sket jag i det. Nu var jag ändå vaken och inställd på att springa så jag snörde på mig skorna och stack ut. 20km progressiv distans. Lugnt i 5-fart till en början för att successivt öka farten ner mot sub4-fart på slutet. 4.30 i snitt.

Hårdheten från i våras börjar komma tillbaka. Har verkligen saknat att kunna sticka ut och riva av 2mil utan nån större ansträngning. 20km distans är och kommer alltid vara favoriten; varken kort eller långt, bara alldeles lagom. Kände mig nöjd med beslutet att inte springa Drakloppet. Det hade förmodligen slitit onödigt mycket. Såg i startlistan att det bara vara ett 20-tal anmälda till halvmaran och jag hade nog inte klarat av att ta det som ett lugnt träningspass med så få anmälda.

Funderade en hel del kring det här med anmälningsavgifter under dagens pass. Kanske är det jag som är snål, men i min värld är 400kr rätt mycket pengar, särskilt för ett lokalt lopp. Visst, Stockholm Halvmarathon och Göteborgsvarvet är ännu dyrare och det går att argumentera för att det är överpriser det också, men det är lite som att jämföra äpplen med päron. De stora loppen är dyra därför att det ingår ett mervärde i form av upplevelsen att få springa med tiotusentals andra människor i en avstängd storstad som normalt sett inte är öppen för löpning på samma sätt och det kan jag tycka gör det befogat att ändå vara lite dyrare. Jag har absolut ingenting emot lokala lopp, tvärtom, blev riktigt glad när jag såg att det ska ordnas ytterligare ett lopp här i stan i höst utöver de vi redan har. Samtidigt vill jag gärna springa de stora loppen just för inramningens skull, jag går igång på mycket folk som skriker och hejar och möjligheten att alltid ha en rygg att gömma sig bakom, och för egen del blir då anmälningsavgifterna till de lokala loppen rätt avgörande, man är ju inte gjord av pengar. 2-300kr känns som en rimlig summa, men när det börjar närma sig 4-500kr så känns det för dyrt helt enkelt, särskilt om de inte ens stänger av trafiken för loppet. 

Ultravasan är rätt dyr, nu har jag förvisso inte betalat en krona i anmälningsavgift, men det är ett lopp jag nog ändå skulle tycka var värt sin avgift. Jag tror att det kommer bli en oförglömlig uppplevelse och när man ser videoklippen från förra årets start ser det helt galet magiskt ut. Den stämningen alltså. Priceless. Och då är det bara suddiga klipp på youtube. Om mindre än två veckor får jag uppleva det. Episkt!

/Hörs

Dagens låt: det här är en underskattad snubbe. Lägg hans namn på minnet. CoachLG: jag hoppas att du såg honom när han var i Ume för nåt år sen, spelade på Scharinska och Burmans.

Har inte haft nån inspiration att blogga alls den här veckan. Inte förrän idag. Kroppen har vart så extremt seg efter förra helgens fjällöpning. I måndags tog jag mig inte upp ur sängen bokstavligen. Kände mig som en 90-årig gubbe redo för hemmet. Hade sån enorm träningsvärk i muskler jag inte visste existerade och dessutom fruktansvärt ont under fötterna pga det steniga underlaget kombinerat med den relativt tunna sulan. Unnade mig en vilodag i alla fall innan jag kastade mig över LGs program. Det är ju inte särskilt mycket tid kvar att spela på så jag ville verkligen få in alla pass den här veckan. Körde igång och betade av pass efter pass men kände att kroppen inte svarade. Fick slita för varje meter. Det kändes jobbigt att ligga och tugga vanlig distans. Farter ska vi inte prata om. Ett av veckans fartpass var 2x7km i 4.00-4.10-fart. Efter första intervallen ville jag kräkas och då är det bara 2 månader sen jag höll den farten i 42,2km. Det kändes som om kroppen strejkade varje gång jag knöt på mig skorna. Inte göra ont eller så men i behov av vila. Så igår tog jag ett moget beslut; att ställa in gårdagens tänkta pass. Det är ju ingen mening att springa när kroppen säger ifrån.

Vaknade med en bra känsla imorse. Kroppen kändes mycket fräschare. Långpass stod på schemat. Minst 3 timmar. Det märks att man vart borta ett tag när man inte tänker på att ta mig sig vätska. Var säkert 20 grader redan när jag stack ut. Öppnade lugnt och försiktigt i 5.20-fart och började tugga på. Efter drygt 2mil var jag tillbaka hemma och passade på att dricka några munnar vatten och letade fram en Snickers som åkte ned i fickan. Benen kändes fräscha så jag ökade farten. Sista milen gick under 5-fart utan att kännas jobbigt. Stängde av klockan precis på 40km med en riktigt bra känsla.

Hela veckan har mållinjen i Mora känts mer och mer avlägsen. Men efter dagens pass är jag övertygad om att jag ska kunna ta mig i mål. Idag sprang jag 4mil i 5-fart utan energi och skulle utan problem ha kunnat fortsätta. Jag kommer inte till start med de bästa förutsättningarna men det är bara gilla läget. Jag har ju ytterligare två veckor på mig att klämma in ytterligare nåt långpass och en hel del mil utöver det. Nästa vecka börjar jag även jobba igen efter 8 veckors ledighet. Det känns lite jobbigt. Eller för jävlig jobbigt rent ut sagt. Men den vanliga ångesten som alltid brukar infinna sig har inte gjort det. Alla tankar på Ultravasan och att hinna komma iform tills dess har tagit upp allt fokus. Kommer nog få en chock på onsdag när semestern är slut på riktigt och verkligheten hunnit ikapp.

Det märks att det är nära när man börjar fundera på klädval, upplägg och andra saker som hör lopp till. Starten 05.00 känns inte så där jätterolig. Dessutom ska vi ju ta oss till Sälen från Mora innan så det kommer inte bli många timmars sömn den natten. Funderar på klädval och skor. Hur gör man med frukost och mat? Det lär nog gå åt en 6-7000 kcal. Kanske dumpa en väska halvägs med ombyte? Springa med vätska? Försöker också föreställa mig hur kroppen kommer kännas efter 6-7 mils löpning. Det är okänd terräng och en ny upplevelse. Oavsett hur det kommer gå så är jag riktigt taggad nu. Livrädd men förväntansfull. Om mindre än två veckor är det dags att skriva ett nytt kapitel och förhoppningsvis kunna titulera sig Ultralöpare efteråt.

/Hörs

Dagens låt: dagens tips är CMT Crossroads, ett tv program där Nashville möter andra genrer. I varje program framför två artister varandras musik tillsammans i nya arrangemang. Genom åren har mängder av storheter vart med; John Mayer & Brad Paisley, John Fogerty & Keith Urban, Lynyrd Skynyrd & Montgomery Gentry, Def Leppard & Taylor Swift, Emmylou Harris & Mumford and Sons mfl. Ett av mina favoritavsnitt är Katy Perry tillsammans med Kacey Musgraves. Lyssna och njut.