Spring och tillfriskna från sittande livsstil


Att springa är egentligen det enklaste som finns, det är bara att springa. De senaste årtiondena har dock löpning blivit krångligare för många. Du kanske tror att en timmes löpning kräver vätska laddad med elektrolyter för att upprätthålla salt- och vattenbalans. Du kanske måste titta på en klocka för att veta din ansträngning. Om du springer utan klocka är det som om du inte sprungit. Du bär kompressionsstrumpor för att slippa kramp och äter powerbars för optimal återhämtning. Du jämför dig med andra på sociala media. Träning blir som tävling. Löpning blir mer stress än avkoppling. Det höjer tröskeln. Det krävs så mycket innan du är redo, att du förbrukar dina dyrbara mentala krafter. Det leder till att en löptur ökar stressen istället för att minska den. 

Förr var återhämtning frånvaro av aktivitet. Det var vila. De senaste åren har återhämtning blivit en industri. Det är en aktivitet som idrottsmän och motionärer lägger ner lika mycket tid, energi och pengar på som på träning. Det finns en produkt för allt. Men fungerar det verkligen, undrar Christie Aschwanden. I Good to Go ställer hon frågor som Har prylar och produkter gjort oss bättre? Hjälper eller stjälper de vår återhämtning? 

Dålig vetenskap

Boken börjar med att Aschwanden kontaktar en forskare för att testa ett av alla påståenden som finns: att öl förbättrar återhämtning. De genomför en studie tillsammans och får fram ett signifikant resultat: öl förbättrar kvinnors prestation, men försämrar mäns. Studien tränger igenom nyhetsflödet. Men hon tvivlar på slutsatsen. Studien var liten (10 personer) och metoderna tveksamma. 

Tvivlet leder vidare till resonemang om metodologiska brister inom idrotts- och hälsovetenskap. Hon upptäcker en tendens att publicera små, positiva studier och märker att mätmetoderna anpassas för att hitta rätt data. Studierna ger en slags vetenskaplig legitimitet åt produkter och metoder som marknadsförs långt innan alla frågor är ställda och besvarade. Vetenskap handlar om att ställa frågor, inte om att ge tvärsäkra svar. 

Aschwanden vägleder läsaren genom att ställa de svåra frågorna. Hon undersöker kompressionskläder, simmaren Michael Phelps ”cupping”, kryoterapi, ”floating” och sportdrycker. Hon är nyfiken. Hon prövar flera produkter, sedan ställer hon kritiska frågor till leverantörerna. Därefter kontaktar hon experter och frågar vad de anser om leverantörernas förklaringar. Experterna avfärdar det mesta. Det är mer marknadsföring än vetenskap. Det är egentligen enkelt. Drick när du är törstig, vila när du är trött.

Ta det lugnt ibland

Hon avfärdar dock inte allt hon testar. Hon älskar ”floating”, men förkastar den vetenskapliga jargongen bakom ”floating”. Det handlar snarare om att hon tvingas ta det lugnt en timme än detox. Hon – en överaktiv människa – tvingas ligga stilla.

Som aktiv idrottskvinna drabbades hon ofta av skador och sjukdom. På den tiden skyllde hon på otur. Nu inser hon att det var brist på återhämtning. Hon kämpade sig genom smärta. Att återhämta sig tar tid och hon trodde inte hon hade tid. Nu har hon lärt sig att träning och vila är två sidor av samma kropp. Hon har lärt sig lyssna på kroppen. Om en produkt hjälper dig att förstå din kropp och dig själv, är den kanske bra för dig. Men Aschwanden föredrar vila och det enkla livet framför dyra och tidskrävande produkter. Att vila är egentligen det enklaste som finns. Det är bara att ta det lugnt.

Min egen bok Prestationskoden handlar till 25 procent om återhämtning. Det är en av fyra faktorer bakom prestation. Den finns snart att förbeställa på Adlibris, Bokus, m fl. Lägg upp en bevakning redan nu.

utvald bild: mikegi från Pixabay

En hjärna som drabbats av Alzheimers fylls med plack (beta-amyloid) och trassliga fibrer. Hjärnan förfaller till ett öde landskap av döende nervceller och ödelagda synapsklyftor. Just ansamlingen av plack är det främsta kännetecknet. I en frisk hjärna bryts amyloider ner och avlägsnas, men i sjuka hjärnor stannar amyloiderna kvar. Med tiden bildas ett hårt plack. Och de trassliga fibrerna? Det handlar om celler. I en frisk hjärna är tau-protein, som trasslet huvudsakligen består av, en viktig struktur. Det är exempelvis avgörande för nervcellernas transporter. I en sjuk hjärna växer trasslet till nystan som fyller upp nervcellen.

Den ledande hypotesen de senaste 30 åren är att plack och trassel ger upphov till Alzheimers. Men de läkemedel som tagits fram utifrån den hypotesen har inte levt upp till förväntningarna. Den 21 mars i år meddelade företagen Biogen och Eisai att de pågående fas III-studierna med det lovande läkemedlet aducanumab mot Alzheimers hade avslutats i förtid. Det var knappast bättre än placebo. Det var ett hårt slag. Det senaste i en lång rad nederlag. Miljarder har satsats på olika läkemedel utan resultat. Det har fått vissa forskare att ifrågasätta den gällande plack-hypotesen. Kanske är placket snarare symptom än orsak? Kanske uppstår plack i en sjuk hjärna som snor i en förkyld näsa? Är placket i själva verket ett klibbigt försvar mot bakterier från munhålan?

En ny hypotes

I en ny studie fann forskarna att löpningen förbättrade minnet hos möss med Alzheimers. De möss som satt stilla blev sämre. Hur kunde löpning förbättra minnet? Jo, löpning leder till neurogenes (nya nervceller) och ökar produktionen av tillväxtfaktorn BDNF. Denna tillväxtfaktor kallas ibland för hjärnans gödsel.

Forskarna kunde också förbättra hjärnfunktionen hos sjuka möss genom att ge dem injektioner som ökade neurogenes och BDNF. En kombination av läkemedel som ökar neurogenes och BDNF tycks alltså förebygga Alzheimers sjukdom. Åtminstone hos möss. De behövde inte ens springa. Deras hjärnor behövde bara tro att de sprungit.

Vad betyder det för plack-hypotesen? I den nya studien var borttagandet av plack inte nödvändigt för att förbättra minnet hos mössen. Det avgörande var istället en plastisk och formbar hjärna. Det kräver i sin tur BDNF och neurogenes, vilket aktiveras av löpning. Löpning förbättrar konditionen, men den största nyttan på sikt är det som händer i din hjärna. Nervcellerna får liv och nya tankar kastar sig över synapsklyftorna.

Denna studie kanske kan förklara resultatet från en stor studie som kom för några år sedan. I den studien följde forskarna 153 000 löpare och vandrare i tolv år. Det visade sig att de som sprang eller gick mer än 25 km per vecka hade 40 procents reducerad risk att dö av Alzheimers. Det är bättre än placebo.

Löpning är bästa medicinen

Att springa eller gå 25 kilometer per vecka är förmodligen det bästa receptet mot Alzheimers som finns just nu. Det motsvarar 3,5 km per dag. Som löpare skapar du BDNF och nya nervceller på ett naturligt sätt. Du halverar risken att drabbas av Alzheimer. Dessutom är det ju så himla roligt. Det är kanske den bästa medicinen.

Och …

I går sprang jag Sundsvall Trail. Det var roligt, vackert och utmanande, det vill säga allt en hjärna behöver för att hålla sig frisk. Nu ser jag fram mot nästa tillfälle att göra något roligt, vackert och utmanande.

Min bok Prestationskoden finns snart att förbeställa på Adlibris, Bokus, m fl. Lägg upp en bevakning redan nu.

En av nackdelarna med att bli äldre är att blodkärlen blir styvare, vilket ökar risken för stroke och hjärtsjukdomar. Om du är löpare har du dock yngre blodkärl än jämgamla personer som inte tränar. Men hur är det med nya löpare? Vad händer om nybörjare i varierande åldrar börjar springa? Det var den frågan som forskarna ville ha svar på. Kan maratonträning i ett halvår mjuka upp artärerna även hos nybörjare?

Föryngrad aorta

I studien ingick 139 nybörjarlöpare mellan 20 och 70 år. Forskarna gav dem ett träningsprogram som de skulle följa ett halvår innan London Marathon. Innan de startade träningsprogrammet och två veckor efter maratonloppet genomfördes en rad prover och tester.

Det visade sig att artärernas styvhet minskade något efter maraton. Aortan – den stora kroppspulsådern – var fyra år yngre än innan träning. Det är en avkastning på 800 procent. – en månads löpning föryngrade aortan med åtta månader. De sänkte även sitt systoliska blodtryck med 4 mmHg. Det kan översättas till en minskad risk för stroke med 10 procent. De största förbättringarna sågs hos de äldsta och de långsammaste löparna.

Du behöver alltså inte vara en elitlöpare för att ta del av fördelarna med maratonlöpning. Träna i ett halvår och gå i mål. Det är allt. Det räcker för att föryngra ditt kardiovaskulära system. Det står inte i anmälan, men bara det är kanske värt anmälningsavgiften.

En start

En maratonstart är en start, men det viktiga är att fortsätta. Lyft blicken. Vägen fortsätter bortom målgången. Maraton är inte ett mål i sig utan återkoppling på din träning. Tävlingar, tentor och träning är information om vägen du springer på. Om du tar dig tid att lära, kommer du att orka längre.

Det är snart dags för Stockholm maraton. Det är för sent att börja träna för det idag, men det är aldrig för sent att börja träna idag.

En vana för livet

Du kan starta din träningssession med ett glas rödbetsjuice. Efter två timmar har nitraterna i juicen omvandlats till kväveoxid som vidgar blodkärlen. Det är en bra start för ditt hjärta. Under de två timmarna förbereder du dig mentalt för löpningen. Efter några månader med rödbetsjuice och löpning blir beteendet en ritual, en vana. Att svälja juicen binder dig till uppgiften.

I början kan det vara bra med någon form av belöning efteråt, men med tiden blir beteendet – det vill säga löpningen – sin egen belöning. Använd de två timmarna till att skruva på din träning – nya vägar, platser, övningar. Det ökar frisättningen av dopamin. Det känns ännu bättre. Så skapar du vanor för livet.

Hållbar löpning

För att hålla dig på vägen måste du springa hållbart. Det betyder att du oftast springer så lugnt att du kan prata. Men ibland kör du riktigt hårt. Då kan du inte prata. Kroppen förvandlas till en blåsbälg som drar in syre och pumpar ut så mycket koldioxid den kan.

Det är jobbigt att springa snabbt, men det är svårare att springa lugnt. Varför? Jo, du vill ju springa snabbt och bli klar. Eller du kanske vill visa upp en tid. Det slutar med att du springer för snabbt på lugna pass. När det blir dags för ditt hårda pass orkar du inte riktigt. Det lugna blir för hårt och det hårda blir för lugnt. Du springer på den gyllene medelvägen som går runt, runt.

Hållbar löpning är 80-20, det vill säga 80 procent lugn löpning och 20 procent hård löpning. Det kallas polariserad träning. Du springer antingen för återhämtning eller utveckling. Ingen gyllene medelväg, utan en annan sorts väg – en lång utförslöpa följt av en brant uppförsbacke sedan utför igen. Bryt ner och bygg upp. Det leder till anpassning. Evolution. Du blir bättre.

Polariserad träning

De senaste åren har intresset för polariserad träning ökat. 2013 gjordes en välgjord, randomiserad korsstudie – ungefär som forskare testar nya mediciner. Tolv cyklister valdes slumpmässigt ut att träna antingen efter ett polariserat schema eller ett tröskelschema. Sedan bytte de träningsmönster med varandra och gjorde en ny kontroll efter 4 veckors nedträning. Resultatet var entydigt. Polariserad träning var bäst.

Paretoprincipen

1896 upptäckte den italienska ekonomen Vilfredo Pareto att 20 procent av befolkningen ägde 80 procent av all mark. Ja, hela ekonomin tycktes uppdelad efter 80-20. Detta förhållande kallas sedan dess paretoprincipen. Några exempel: 80 procent av försäljningen kommer från 20 procent av kunderna; 80 procent av vinsten från 20 procent av produkterna; 20 procent av dina vänner och erfarenheter står för 80 procent av dina positiva känslor och minnen. På senare tid har paretoprincipen trängt in i datavetenskapen: 20 procent av buggarna står för 80 procent av alla systemfel, och så vidare. Principen kan sammanfattas med att 20 procent av orsakerna står för 80 procent av verkan. Paretoprincipen påminner om gyllene snittet – har men en gång sett det ser man det överallt.

I början på 2000-talet upptäckte den amerikanska forskaren Stephen Seiler paretoprincipen i Norge. Han observerade att de bästa norska skidåkarna tränade 80 procent lugnt och 20 procent hårt.

Studier av hur de bästa tränar (som tränar 10-15 gånger i veckan) visar att omkring 80 procent av träningen är lågintensiv och 20 procent högintensiv. Även motionärer kan dra nytta av den polariserade paretoprincipen. Kör du hårt mer eller mindre än 20 procent ger det inte lika mycket effekt. Gränserna varierar såklart, men för majoriteten tycks 80-20 vara en bra princip att hålla sig till och det gäller inte bara träning.

Jag springer snabbt men långsamt

Jag tränar mest lugnt, men en gång i veckan pressar jag mig att bli bättre. Jag ser fram mot de hårda passen. Det kan vara backintervaller, långa intervaller eller fri fartlek. Hur ska det gå? Dagen efter är vilodag. Det är återhämtning. Sedan lugna pass igen. Det är ett mönster som passar mig. Jag har aldrig blivit skadad, utbränd eller tappat motivationen. Jag vill fortfarande springa. Det är det viktigaste.

Utvald bild: Foto Skitterphoto från Pexels

Löpning har flera positiva effekter på mental och fysisk hälsa. Löpning lindrar depression och förbättrar sömnen. Du lär dig disciplin, tålamod och uthållighet. Löpning kräver planering, men också vilja och engagemang. När du springer bygger du på detta sätt en mental modell som du kan använda i andra sammanhang. Det är det som är hjärnträning.

Hjärnträning

När du antar en utmaning – som till sin natur är obekväm, det vill säga befinner sig utanför komfortzonen – då öppnar du också dörren till din personliga utveckling. Nya sammanhang tvingar fram anpassningar. Du är till exempel en annan efter ditt första barn. Om du inte utvecklas till förälder kommer du att misslyckas.

Du förändras av utmaningar och motgångar. Om du tror att din utveckling upphör efter examen eller efter en avklarad provanställning, kommer du att bli sämre för varje år. De allra flesta vill bli bättre, men många tror inte att de kan bli bättre. Som löpare har du viss insikt. Du vet att du måste träna för att bli bättre. Du vet hur du lär dig. Du tränar ju för att du tror att träningen gör dig bättre.

Löpning är livslångt lärande

När du springer lär du dig hur du springer. Varje löpsteg är ett experiment som ger omedelbar återkoppling. Din hjärna bearbetar informationen och knyter samman resultatet med din samlade kunskap.

När du tävlar lär du dig mer om din upplevda ansträngning. Det handlar framför allt om tre beslut. Du fattar beslut om att hålla tillbaka i början, att hålla i när det känns tungt och när du ska går över från att hålla tillbaka till att hålla i. Du fattar dessa beslut under olika förutsättningar, men du blir aldrig fullärd. Löpning är livslångt lärande. Du jagar ett rörligt mål som alltid är precis utom räckhåll. Ett lopp tar slut, men löpning tar aldrig slut. Riktningen är viktigare än målet.

Efter ett utmanande intervallpass känner du dig stark. Du klarade det. Ditt självförtroende växer. Du kan använda den mentala modell som gjorde det möjligt på annat som intresserar dig. Du kan lära dig något nytt genom att knyta ihop nya och gamla hjärnceller med nya synapser. Du fokuserar på det du kan påverka, resten låter du vara.

Som löpare bygger du en hjärna för lärande. Du lär dig löpning, men du lär dig också att göra andra saker som är lite svårare. Det enkla lär du dig inte mycket av. Det är det svåra som leder till utveckling. Det är det viktigaste. Först känns det svårt och hopplöst, men redan efter några steg känns det bättre. Det är hjärnträning. Du lär dig att lämna komfortzonen. Den kunskapen öppnar nya dörrar i ditt liv.

Mer om löpning och hjärnan kan du läsa om i min bok Prestationskoden. Den kan bland annat beställas på Adlibris och Bokus.

Utvald bild: Chinh Le Duc on Unsplash