Törst och löpning
En varm dag blir jag törstig efter en timme, en sval höstdag kan jag springa i tre timmar innan jag blir törstig. Du kan inte lita på törsten, säger en del. Du måste dricka innan du blir törstig, säger andra. Du får inte tappa mer än 2 procent av din vattenmängd, säger de i kör.
Myten om 2 procent
Var kommer de där 2 procenten ifrån? Jo, påståendet att en vätskeförlust på 2 procent påverkar din prestation har sitt ursprung i forskning efter andra världskrigets ökenkrig. I en studie testade amerikanska armén hur vätskeförluster påverkade prestation. Nio soldater fick vid olika tillfällen gå på löpband med en vätskeförlust på 2 – 4 procent, samt en gång utan någon vätskeförlust. Det visade sig att en vätskeförlust gav en försämrad prestation på mellan 22 och 48 procent.
Men för att uppnå vätskeförlust gick soldaterna på löpband OCH tillbringade 6 timmar i ett 46-gradigt rum. Därefter gjordes testet. Inte konstigt att de presterade dålig. Det var en dålig studie. Vetenskapshistorien är full av dåliga studier. Tyvärr så lever resultaten från många dåliga studier vidare som myter. En myt är ett påstående som lever vidare sedan påståendet visat sig vara falskt.
Haile Gebrselassie tappade 10 procent
När Haile Gebrselassie gick i mål på maraton i Berlin 2007 slog han världsrekord med tiden 2:04:26. Han gjorde det trots – eller tack vare – en vätskeförlust på 10 procent. I en studie på 643 maratonlöpare från ett maratonlopp 2009 visade det sig att de som sprang fortare än 3 timmar i snitt hade vätskeförluster på 3 procent. De enda som höll sig till 2 procent-regeln var de som sprang över 4 timmar. I praktiken stämmer alltså inte påståendet om 2 procent. Det är inte ens möjligt för snabba löpare som svettas mycket eftersom kroppen bara kan suga åt sig drygt en liter i timmen.
I en studie från 2015 upprepades testet som gav upphov till myten om 2 procent. Denna gång var förutsättningarna lika för alla. Studien var dubbelblind och testpersonerna fick vätska intravenöst. Resultat: ingen skillnad i prestation mellan personer med vätskeförlust på 3 procent och 0 procent.
Törst och vätskeförlust är olika saker
I en dokumentär från 2000 följde ett team från BBC några jägare i Botswana. Jägarna levde på uthållighetsjakt, den sorts jakt som till stor del skapade människans fysiologi på savannen under miljoner år. Jägarna sprang tills bytet kollapsade av värmeslag. De sprang mellan 2-5 timmar. De kunde bara ta med begränsat med vatten och jägarna drack som mest en liter under en jakt. De återställde vätskebalansen när de kom hem på kvällen. Under evolutionens gång har de individer som inte klarat sig på en liter vatten dött ut, medan de som var bäst på att skjuta upp behovet att dricka till kvällen överlevde. Vi härstammar från de som överlevde. Det fanns inga vätskestationer på savannen. Människor och gnuer förlitade sig till törst. De som tappade prestationsförmågan efter 2 procents vätskeförlust bidrog knappast till människans genpool.
Törst och vätskeförlust är olika saker. Om du är frisk kan du lita på törsten. Hjärnan bevakar saltbalansen på cellernas in- och utsida. Det är denna obalans som du upplever som törst. Balansen kommer i första hand, inte kroppens totala vattenmängd. Om du inte är medveten om din vätskeförlust, det vill säga inte känner någon törst, är det osannolikt att det påverkar din prestation. Tvärtom är det farligt att vara alltför fokuserad vid att dricka mycket. Flera löpare har dött efter att ha druckit för mycket vätska. Ingen löpare har dock dött av törst.
Katter och människor
Vår katt dricker när han är törstig. I somras läste jag om kattägare som tvångsvattnade sina katter med pincett. Men katter svettas inte. De behöver inte dricka som en människa. Människor svettas för att reglera kroppstemperaturen. När vätska avdunstar från huden kyls kroppen ner. När du svettas eller äter en pizza känner din hjärna av den förändrade saltbalansen, vilket aktiverar en återkopplingsloop som återställer balansen.
Katter blir slöa istället. Katter härstammar också från Afrika. Lejonen låg och flämtade i skuggan och betraktade den nya, galna arten människa som sprang efter antiloper mitt på dagen. Alla djurceller delar en lång evolutionär historia, men olika djur har utvecklat olika lösningar. Vår katt har inte så många celler i hjärnan, men en fördel med det är att han inte krånglar till saker i onödan.
