Tålamod

Den vanligaste frågan jag och säkert många med mig får just nu är: -”Inte springer du väl utomhus nu när det är så kallt och halt?”. Mina standardsvar på den frågan brukar vara nånting i stil med ”Hur menar du nu?” eller ”Nu fattar jag inte, skulle det vara ett problem eller?”. Dumma frågor förtjänar dumma svar. En följdfråga på det brukar då bli ”men då har du väl ändå på dig icebugs?”. -”Eeh nej verkligen inte” svarar jag då med en överdrivet stor suck men orkar å andra sidan oftast inte ens försöka förklara att det inte finns ett likhetstecken mellan dubbade skor och Icebugs. Senast idag fick jag nyss nämnda frågor och i vanlig ordning svarade jag med en lite för sarkastisk ton och fick faktiskt dåligt samvete efteråt. För det mesta är det ju bara väl menat, men när precis alla frågar samma sak hela tiden blir det tröttsamt att hela tiden behöva förklara att man inte har nån bokstavskombination bara för att man springer året runt, vintern inkluderad. Men what goes around, comes around. Karma är en jävla bitch. Så här slutade min runda idag. 

Velade länge om jag skulle springa dubbat eller odubbat, visste att det var isgata på vissa vägar medan andra var täckta av snö och några var helt rena. Med facit i hand borde jag såklart ha valt dubbat. Hann aldrig fatta vad som hände innan jag låg på backen, bara att det gjorde helvetiskt ont. Första tanken var inte att känna efter om nåt var brutet utan snarare om jag hunnit pausa klockan i fallet. Det om nåt skulle möjligen kunna tyda på en bokstavskombination. Som tur var var jag nästan hemma, reste mig upp och kunde springa sista biten utan större problem. Hann även förbi Apoteket precis innan dom stängde och köpte pincett, sårtvätt och gasbinda. Tightsen var bara att slänga i soporna. Det var nästan så att det kom en liten tår. Mina favvo tights, vila i fred, tack för alla underbara mil dom senaste åren.

Det här var andra dagen på rad som jag sprang utan att känna nånting runt knät, varken under och efter. Det verkar gå åt rätt håll. Ska fortsätta med mina rehabövningar december ut men som vanligt är det total lycka och eufori att kunna springa utan känningar. Men det bästa med det är ändå att slippa gymmet. Är så jävla less på alla enbensböj, utfallssteg, bensparkar och stretchövningar.

Som tur är karma inte alltid en bitch. Ju mer man stoppar in i form av träning desto mer kan man plocka ut från kontot. Det är väl egentligen det som folk generellt inte fattar. Om man bara springer i sol och värme och hela tiden måste börja om från scratch varje år så kommer man nog aldrig kunna tycka att 20km distans är ett lugnt och skönt pass. Hemligheten är såklart att aldrig sluta springa utan fortsätta springa året om, inte lägga skorna på hyllan bara för att det blir kallt och halt. Då är det inget straff att sticka ut i mörkret en torsdagkäll i december och springa 20km, snarare tvärtom. Det skulle mycket väl kunna vara definitionen av lycka. Så alla ni Svenssons där ute som tycker att vi löpare är misfits, börja springa året runt ni också så kommer ni fatta grejen och på kuppen bli både snyggare, smalare och smartare. Vi lever ju trots allt i mellanmjölkens förlovade land där vinter är ett normaltillstånd. Det är bara å gilla läget och omfamna ishalkan!

/Hörs

Jag slåss mot väderkvarnar för det är min passion. Ju större desto bättre, det utvecklar mitt mod. Men just nu har jag blivit tvungen retirera en aning. Kroppen protesterar. Inte helt och hållet men tillräckligt mycket för att tvingas ta ett steg tillbaka. Har haft känningar runt knät dom senaste veckorna som jag inte riktigt lyssnat på. Häromdagen hade jag uppenbara problem att gå i trapporna på jobbet men stack ändå ut och sprang lite senare på kvällen och tänkte att jag kanske kunde springa bort det. Jo tjena. Till mitt försvar så har jag kunnat springa på utan problem och smärtan har främst kommit i vila. Och den har dessutom mest vart molande och inte direkt. Men jag har ju ändå känt att allt inte är som det ska. Knät har känts svullet utan att vara det. Så imorse tog jag mig i kragen och gick till naprapaten. Redan efter en minut konstaterade han omvänt hopparknä. -”Men för helvette”, skrek jag rakt ut och såg mig själv vinka hejdå till Boston Marathon. Inte för att jag kan eller vet nåt om hopparknä men bara på namnet lät det i mina öron som en lång rehab.

Quadricepsenan som fäster vid knät är överansträngd. Naprapaten sa att det var tur att jag kom i tid för om jag hade tjurat på och bara sprungit vidare hade det kunnat bli utdraget. Nu fick jag ett digert rehabprogram som jag ska köra i 6 veckor. -”Men löpningen då?”, hörde jag mig själv säga med darrande röst och såg mig själv stå på crosstrainern hela vintern. -”Inga problem. Det är sunt förnuft som gäller”, sa han. Och då sken jag upp som en sol. Kunde till och med kosta på mig ett litet leende när han gick på med sina nålar som normalt brukar vara lika med ett inferno av smärta, men bara vetskapen att jag skulle kunna springa efteråt gjorde mig varm inombords.

Det kunde ha vart värre. Löpförbud till exempel. Det kanske till och med kan vara bra i slutänden. Har ju inte riktigt kunnat vila trots att jag verkligen försökt och nu har jag ju faktiskt en anledning till att inte tjura på och springa varje dag. Om jag sköter min rehab så ska jag nog kunna vara bra lagom till januari och starta maraträningen inför Boston.

På ett sätt är man ju sjuk i huvudet. Igår när jag kom hem från jobbet hade jag svårt att hålla ögonen öppna och somnade ganska direkt efter middagen helt utmattad i soffan. Vaknade en timme senare och ville egentligen bara gå och lägga mig, i värsta fall sitta kvar och slå på nån Netflix serie. Det sista jag ville göra var att sticka ut i mörkret och springa. Ändå tvingade jag motvilligt på mig löparkläderna och stack ut halvsovandes. 17km slentrianmässig distans i 4.25-fart. Riktigt mycket mellanmjölk. Fick nästan lite dåligt samvete efteråt över att jag är så jävla dålig på att inte springa. Snacka om tvångsmässigt beteende. Okej om det hade vart en fin sommarkväll i solnedgång men vi snackar ruttet november väder i mörker och kyla sent på kvällen. Normala människor hade med gott samvete stannat kvar i soffan, käkat några fler pepparkakor och på sin höjd gått ut med soporna. 

Men nu ska det bli ändring på det. Jag ska bli bättre på att vila och framförallt ska jag rehaba skiten ur quadriceps i december. Självklart ska jag springa så mycket som kroppen tillåter men jag ska också bli bättre på att påminna mig själv om vilken lyx det är faktiskt att kunna springa överhuvudtaget och också njuta lite mer av alla slentrianmässiga mil som annars bara läggs till handlingarna i träningsdagboken och sedan glöms bort.

/Hörs 

I’m back! Lite tyngre, lite pluffsigare och i lite sämre form. Eller förresten, formen är nog helt okej faktiskt (tror jag), inte för att jag pressat mig särskilt hårt den senaste tiden men känslan är åtminstone att benen rullar på bra och av tiderna på träning att döma så finns det fortfarande lite krut kvar från sommarens alla mil. Däremot så känns det som om kroppen är i behov av en rejäl servicegenomgång, tror inte att den skulle klara en besiktning utan anmärkning just nu. Har ont i högerknä, ena axeln, vaderna är hårda som kevlar och ena armen har börjat domna till och från så pass att jag börjar befara musarm. Det är precis som vanligt med andra ord. Inget som egentligen hindrar mig från att springa. Har funderat på att gå till naprapaten de senaste dagarna men då har jag blivit snål och tänkt att så länge jag kan springa utan smärta så kan jag lägga den femhundringen på en flaska Macallan istället.

Har inte funnits så mycket att rapportera senaste tiden. Det är som det är. Skitväder och väldigt lite inspiration. Det är mörkt när man vaknar och mörkt när man kommer hem, grått och trist, precis som träningen för tillfället. Precis när jag hade börjat förlika mig med tanken på att det faktiskt blivit vinter på riktigt och nästan börjat njuta av knastret under skorna så blev det helt plötsligt plusgrader, regn och ett par decimeter slask. Hello löpbandet! Förlåt för alla dom gånger jag svurit, just nu är jag bara lycklig över möjligheten att slippa halka omkring i mörkret med slask upp till knäna. Inte ens mina dubbade Asics Fujisetsu gillar snömodden och slasket och dom gnäller sällan.

Jag springer fortfarande typ 4-5 gånger i veckan men njuter inte lika mycket av mellanmjölkslöpningen nu som tidigare. Att springa ostrukturerat på känsla var skönt ett tag men för tillfället känner jag mig ofokuserad utan ett tydligt mål. Det är nästan så att jag börjar ifrågasätta min identitet som löpare, vem är jag när jag inte tränar målmedvetet inför för ett lopp och varför springer jag överhuvudtaget? Egentligen fattar jag ju att 8 mil i veckan inte direkt kan klassas som vila, men samtidigt kan jag inte heller sluta springa bara för att säsongen är över och för att man ”ska” vila. Jag vill ju fortfarande kunna äta chips och dricka öl utan att bli tjock. Är man en adrenalin-junkie så är man, att knarka löpning är ingenting man bara tar en paus ifrån. Och förresten så är det heller inget jag vill göra. Att knarka löpning är bland det bästa som finns.

Att springa utan mål och mening har inte direkt vart plågsamt utan snarare långtråkigt och oinsperande, och trots att jag har bestämt mig för att ”ta det lugnt” resten av året så känner jag en stark längtan efter att få underkasta mig hård och disciplinerad träning igen. Jag sov mig igenom svenska lektionerna på gymnasiet men jag tror att det var Dante som kallade det tillstånd jag nu upplever för limbo – platsen där de okristna hamnade som kämpade för det rätta men som saknade den riktiga tron. Lite så känns löpningen just nu, varken himmel eller helvette, bara ett stort tomrum. Det är ett tillstånd som man egentligen inte vill befinna sig i, en plats där man inte vill vara. Då föredrar jag nästan hellre helvetet. På ett sätt är nog limbo som helvetet fast utan plåga. Nej, jag vill tillbaka himmelriket, den plats där hård och brutal träning belönas med nya personbästan och jag vet att vägen dit är genom disciplinerad löpning utan kompromisser. Men det får vänta ett tag till. Nånting inom mig säger ändå att det smarta är att inte stressa kroppen mer än den behöver just nu. Det är långt kvar till Boston Marathon, en hel svensk vinter närmare bestämt, som just nu känns som en livstid. Bara det faktum att tvingas genomlida en hel vinter med allt vad det innebär är straff nog och kan nog vara så nära helvetet man kan komma.

Boston är som sagt så pass långt borta i tid att jag börjat fundera på om jag behöver ha ett annat lopp före det för att orka med träningen nu i vinter. Planen är att sätta igång igen den 1 januari med strukturerad mara-träning men det vore skönt att ha ett delmål på vägen att ta sikte mot innan dess. Kanske en halvmara på varmare breddgrader i slutet på februari? Det låter inte helt fel, speciellt inte när man tittar ut genom fönstret och mest bara blir deprimerad. 

Snart väntar gymmet och löpbandet. Kanske lyxar jag till det med att springa lite tröskel eller åtminstone inslag av marafart. Mest troligt är dock slentrianmässig distans i mellanmjölksfart. Men det får bli ikväll. Pallar inte med att behöva stå och vänta på att alla tanter (och farbröder för den delen) ska bli klara, som utan att skämmas ockuperar alla löpband till att promenera på i flera timmar och som dessutom dricker vatten under tiden dom går som om dom sprang Stockholm Marathon i 30-gradig värme. Jag har några timmar på mig att bestämma mig för vilken typ av pass jag ska springa men viktigast av allt, vilken musik jag ska ha i öronen under tiden. Att springa på löpband är enda gången då jag måste ha musik när jag springer, utan musik i öronen skulle löpband vara olidligt. Det lutar nog åt att det blir Neal Morse nya mastodontverk, en 2 timmar konceptskiva med plusmeny och extra allt som låter som Queen, Beatles, ELO och Genesis.

/Hörs

Nuförtiden blir det väldigt få besök på gymmet. Från att ha spenderat åtskilliga fredags- och lördagskvällar där de senaste åren kan det numera gå en, eller iband två veckor mellan besöken. Härmdagen när jag för en gång skull tog mig i kragen och gick dit efter mycket om och men så infann sig ganska omgående en känsla av att jag inte hörde hemma bland skivstänger och hantlar längre, jag kände mig lika vilsen där då som första gången jag steg in på ett gym. Jag ville mest bara dra på mig ett par löparskor och springa istället. 

För 10 år sen började jag träna på riktigt efter att ha levt ett dekadent studentliv med alldeles för mycket alkohol och gymmet blev min inkörsport till den värld jag numera lever i. Och jag fastnade direkt i gymträsket. Under flera års tid fick löpningen stå tillbaka. Istället för Runners world började jag läsa fitness tidningar och experimentera med olika proteinshakes. På den tiden blev det inte mycket löpning heller. 5-6 pass styrka på gymmet och kanske ett, max två löppass i veckan för att bränna fet. Precis som Felix Herngren har sagt i nån intervju så har jag likt honom alltid vart tjock-smal. Tanig överkropp men lite för många bilringar. För jävla fult. Är man tjock-tjock så är det liksom ingen som bryr sig eller tar notis, det syns inte lika tydligt som när man är tjock-smal. Och under mina dekdenta år som student så hade dom där bilringarna en tendens till att bara bli större och större allt eftersom. Hela anledningen till att jag började träna på riktigt hösten 2006 berodde den här bilden från mina sista år som student.

Jag ser kanske inte nämnvärt tjock ut men om man tittar närmre på magen så ser man nåt sladdrigt och obehagligt som håller på att ramla ut. Kommer ihåg att jag fick panik när jag såg den där bilden. Såg jag verkligen ut så där? Men fy fan. Egentligen var det kanske inte så konstigt, det var inte ovanligt att jag kunde dricka en back öl en lördag kväll, skölja ner det med några shots och därtill äta lunch på donken, hämtpizza till middag och en kebabrulle mitt i natten på väg hem från krogen. Klart som fan att man la på sig. Och då höll jag ändå vikten och magen i schack genom att försöka springa typ 6-7km åtminstone et par gånger i veckan. 

Jag blev helt besatt av att bli väck med den där magen och vägen dit var att börja gymma. Första gången jag klev in på ett gym var jag livrädd, jag såg en massa konstiga och skräckinjagade maskiner, hantlar, rep, handtag mm som jag inte fattade nåt av. Jag spenderade kvällarna med att kolla youtube klipp på massa övningar och läsa allt jag hittade om styrketräning och redan efter ett år började jag känna mig hemma. Dessutom gick det fort att få resultat, från att ha haft noll muskler började jag kunna urskilja en biceps här och en vad där. Jag kunde ägna en hel fredagskväll åt att träna underarmar. Helvette så meningslöst.

Precis som i löpningen så satte jag upp massa mål. Ett var tresiffrigt i bänkpress. Det fixade jag hyfsat snabbt. Ett annat var att kunna göra en muscle-up, alltså att man först gör en chin som sen sömnlöst övergår till dips. Satan vad jag tränade på det men det gick aldrig. Men det största målet var att bli av med magen. Och det gick trots att jag konsekvent vägrade att ge upp både ölen och chipsen. 

Efter ett par år så insåg jag ganska snabbt att det var svårare och svårare att motivera sig, för kul tyckte jag egentligen aldrig att det var. Egentligen handlade det bara om fåfänga och ytliga attribut. Ibland kunde jag få dåligt samvete när jag stack ut och sprang istället för att träna underarmarna och det blev också lite av en väckarklocka. Att träna måste vara roligt, eller åtminstone meningsfullt i nån mening för att man ska orka med, och det var inte gymmandet, det var snarare 100% tvångsmässigt beteende i en meningslöst jakt att se ut på ett visst sätt. Löpningen kan förvisso också kännas tvångsmässig nuförtiden fast på ett helt annat sätt, den ger mig betydligt mer än bara yta och fåfänga. Så för att slippa det där dåliga samvetet så anmälde jag mig till Stockholm Marathon 2012 för det var ganska uppenbart att jag gillade löpningen mer än gymmandet. Trots att Stockholm Marathon blev en hemsk upplevelse och resulterade i flera månaders löpvila pga skada så kände jag direkt att jag hade hittat hem på riktigt. Löpningen var mer än bara en strävan efter ett sexpack på magen.

Jag höll mig ändå kvar i gymmet till och från trots att jag bytt fokus, det gick liksom inte att kapa banden helt och hållet, inte förrän nu. Jag gillar fortfarande känslan av att känna mig stark, gymmet byggde ett självförtroende och en kropp att slippa skämmas över, men jag har accepterat det faktum att jag nuförtiden inte bryr mig ett dugg om hur jag ser ut och jag är okej med det. Likt Faust, som en gång i tiden, sålde sin själ till djävulen i utbyte mot kunskap har jag sålt min till löpningen. För precis som honom har jag en ohämmad och dedeikerad vilja att hela tiden vilja bli bättre och lära mig mer om löpningens fantastiska värld trots att förnuftet ibland säger nånting helt annat och att det ofta sker till priset av vad som egentligen är sunt eller nyttigt. Men det är ett pris jag är villig att betala. Löpningen har gett mig en identitet och en mening som sträcker sig betydligt längre än att persa på maran eller milen.

I torsdags åkte jag upp till Umeå och ju längre norrut jag kom desto vitare blev det. Inför varje vinter svär jag alltid högt och ljudligt när den första snön kommer men inte i år. I år är första gången som jag har börjat acceptera att vinterlöpning är en precis lika stor del av löpningen som det är att springa i splitshorts på tartan. Det tar emot att erkänna men det var nästan lite religiöst att dra på sig skorna och sticka ut i ett vintrigt landskap som hämtat från ett julkort. Men nån måtta får det ändå vara, just nu är det svårt å veta om det är höstlov eller jullov och om det tänker fortsätter snöa såsom det gjort de senaste dagarna så kommer nog svordomarna att börja hagla när som helst.

Börjar också bli mer och mer avundsjuk på alla som ska springa i New York imorn trots vad jag skrev i förra inlägget. Kommer sitta bänkad framför tvn och säkert bli ännu mer avundsjuk då. Jag håller tummarna för att brorsan persar och gissar att han kommer in på 2.52. Är också övertygad om att min gamla teamkompis Josefine kommer slakta sitt sub3 mål med flera minuter. Är det nånstans drömmar kan bli till verklighet så är det i New York. Och alla ni som är på plats, glöm inte att ladda upp med de obligatoriska NY låtarna; Bobby Womack, Tom Waits, Billy Joel, Simon & Garfunkel, U2 mfl. Men glöm för h-e inte den bästa och mest värdiga arvtagaren till Frank Sinatra, Alicia Keys Empire state of mind. Den måste man alltid lyssna på i samband med att man landar på JFK, Newark eller LaGuardia. Det är sen gammalt. 

/Hörs

Det här inlägget kommer inte handla så mycket om löpning. Eller jo, på ett sätt kanske, fast ändå inte. Just nu har jag lite av säsongsvila. Det betyder inte att jag inte springer, det blir 8-9 mil i veckan men utan fokus på tider, prestation eller lopp. Jag springer för att jag kan och för att jag mår bra av det. 20km här och 15km där. Om benen känns fräscha trycker jag på och när motvinden blir för stark så växlar jag ner. Jag njuter mer än nånsin av att springa, jag njuter av friheten att slippa tänka på tusingar, trösklar och långpass, jag njuter av att slippa rädslan för att känna mig sliten bara för att jag trycker på lite extra men framförallt så njuter jag av att det just nu inte finns några måsten. Det är löparglädje i kubik! En skön effekt av denna kravlösa löpning är att jag känner mig stark, glad, pigg och utvilad. 

De senaste dagarna har löpningen också fungerat som nån sorts terapeutisk ventil för att processa alla tankar och känslor som kommit och gått. Bakgrunden till det är det kaos som Gustaf Fridolins statliga lönesatsning på lärare skapat, en satsning som inneburit att mer än hälften av Sveriges alla lärare blivit utan pengar trots att vi uppfyller kriterierna. Jag trodde inte att jag skulle reagera så starkt som jag har gjort men det har blivit ganska uppenbart att jag måste byta jobb, kanske till och med yrke, och det har skapat förvirring och nån sorts existentiell kris.

Jag har aldrig framhävt mig själv som världens bästa lärare, men jag tycker inte heller att jag tillhör de sämsta. Jag gör samma jobb som dom som nu, efter förstelärarreformen och den statliga lönesatsningen, tjänar 7000kr mer än mig. Det handlar inte om pengar utan om känslan av att känna sig förminskad och värdelös. Jag har genom åren ställt upp både på helger och kvällar med extra lektioner när elever kommit och bett om det. Jag har haft massa klasser som jag vart tvungen att släppa till årskurs två som krävt att få ha kvar mig. När jag blev uppsagd för några år sen fick jag massa sms av gamla elever som beklagade och sa att dom aldrig lärt sig så mycket som när vi hade lektion. Förra året knackade det på dörren till kontoret, där stod en tjej som jag inte kände igen men som frågade om jag kunde hjälpa henne med matten för hon fattade ingenting på lektionerna. Egentligen hade jag inte tid men vi satte oss ändå ner och gick igenom derivata och en timme senare kunde hon derivera både sinus- och cosinus funktioner. Uppenbarligen har jag inte vart helt värdelös utan måste ha gjort nånting rätt för jag har alltid vart den läraren som eleverna känt att dom kan komma till när dom behöver hjälp. Jag är inte världens mest strukturerade person och inte heller den som kan mest, jag kan vara trött och less som dom flesta. Jag är inte den som hörs och syns mest på möten och jag kan bli fruktansvärt uppgiven av att ständigt behöva konkurrera med mobiltelefoner men för mig har det viktigaste alltid vart att ha en bra relation till eleverna och göra ett bra jobb i klassrummet genom att försöka göra matematiken begriplig och att få dom att förstå varför världen ser ut som den gör samtidigt som dom vågar utmana och ifrågasätta. Det har ibland krävt att man också har behövt stå mitt i korslinjen, som den gången då jag fick agera medlare mellan fem tjejer som inte kunde vara i samma rum, andra gånger bara vara ett bollplank och lyssna men framförallt att alltid hjälpa till. Tyvärr räcker det inte idag för att man ska anses vara en bra lärare.

Under de värsta känslostormarna har löpningen vart mitt ankare som jag kunnat vända mig till, min boj i bukten. Under mina löprundor har svaret på frågan vad jag borde göra alltid vart uppenbart och självklart, däremot har det av någon anledning alltid tenderat till att bli något suddigare och inte lika tydligt när jag väl kommit hem och fått tänka en gång till. Men magkänslan säger att det är dags att byta jobb. Kanske till och med göra nånting helt annat? Det enda man blir rik på i läraryrket är kunskap och erfarenheter och det betalar tyvärr inga räkningar. De senaste åren har jag vart på väg till Stockholm flera gånger och på vägen tackat nej till flera jobb på attraktiva skolor då jag i slutänden alltid valt att stanna kvar i Sundsvall. Kanske är det dags nu? Det finns flera fördelar med Stockholm ur ett löparperspektiv. Det blir närmre till lopp och tävlingar och dessutom kanske man skulle kunna börja springa med någon klubb för att ta det där sista steget som krävs för att nå 2.48 på maran. Jag har en kollega som omgående sa att han tänker sluta och gärna skulle göra nåt helt annat. Kanske borde man följa hans exempel. När jag var yngre var mitt drömjobb att jobba i skivbutik, några sånna existerar väl knappast idag, men fan vad kul det skulle vara. Framförallt tror jag att jag skulle känna mig behövd och uppskattad. 

Jag tänker fortsätta med att springa på känsla ett tag framöver och har inte riktigt bestämt mig för när det är dags att trappa upp träningen igen. Efter förra helgens millopp känner jag mig nöjd och mätt även om jag fortfarande känner en hunger att förbättra mig men det får bli nästa år. Idag när jag följde Frankfurt Marathon över nätet blev jag mest utmattad och tänkte ”fan vad jobbigt” och jag känner mig inte ens avundsjuk på brorsan och alla andra som ska springa i New York nästa helg. För tillfället är jag rätt nöjd med min löpning och det är en rätt skön känsla att känna. Istället för att springa ska jag äta Estrellas limiterade höstchips, den tredje påsen denna helg (så goda är dom) och lyssna på George Strait.

/Hörs