Toppform

I tisdags hände det, plötsligt så pratade musklerna med lungorna och min korkade hjärna fick till slut som den ville. Har under några veckor haft det tufft att klara av de hårdare löppassen och haft panikångest i poolen. Detta är självklart naturligt efter en lång säsong samt efter en nyligen slutförd Ironman. Jag har dock vägrat ge efter för mycket utan försökt genomföra passen så gott jag kunnat men utan att forcera något. Läste en intervju med Stenson för några veckor sedan och han påminde mig om vikten av att gneta vidare trots känslan av hopplöshet. Allla som varit duktiga eller framstående på något vet att det ligger massvis med träning bakom deras framgång. Jag tror forskare brukar yra något om 10.000h för att verkligen behärska en disciplin till fulländning. Då har man bara ca 17 år kvar innan jag vinner en Ironman.

Även om det pass jag genomförde i tisdags mer gav ett positivt kvitto för en nära förestående Olympisk triathlon så gav det mig precis det jag behövde. Jag litar numera på min form och vet ungefär hur hårt jag kan pressa den. Behöver inte träna massvis av timmar sista veckan för att i panik ha en buffert till loppet. Nu vet jag ungefär var jag står och kan stå på startlinjen med ett hyfsat lugn över att det här kan nog gå ganska bra.
Är självklart medveten om att förhållandena på Hawaii är fruktansvärt tuffa för en klen pingvin från Norden men det borde ju vara lika för merparten där, eller?

För att skryta lite så måste jag berätta att jag trots en tuff helg med mycket cykel och annat lyckades simma ett riktigt bra pass på 2,6 km tisdag lunch för att senare få ur mig 5+3+2 km med 1km joggvila på snittfarterna 3:38, 3:36 resp 3:30. Detta trots en blåsig jävla kväll i kolmörker runt Djurgården. Hade väldigt bra sällskap vilket möjliggjorde detta. Såna här pass gör man ogärna ensam. Lite uppvärmining och nedjogg så var 17 km avklarade den dagen. Såg nu på schemat attt jag ska springa 90 minuter ikväll inkl 2×5 km @ 3:55 så kommer antagligen skriva en blogg imorgon att alllt är åt helvete och jag skiter i Hawaii 🙂

Sista veckan nu blir att försöka träna så mycket jag hinner och vill. Kommer inte köra 5h cykel och riskera nåt i skitvädret eller dra ut på någon tre timmars utflykt löpandes. Ultrapass har aldrig varit min grej. Säger som Emil Zapotek sade ”Varför träna på att springa långsamt, det kan jag redan. Trodde vitsen var att springa fort?” Han var för er som inte vet ohotat bäst under sin tid som löpare på så gott som alla distanser över 1500 meter.

Slut.

M. Nelker

Denna vecka när jag ska försöka träna distans på riktigt igen så märker jag att det är knappast fel på flåset eller musklerna. Jag saknar det lilla som kallas pannben. Så fort det börjar bli i ordets traditionella betydelse Jobbigt så drar min klena hjärna igång diskussionen om att avbryta samt styra kosan hemåt i en behagligare fart, gärna gåendes eller lätt rullandes. Lättja är en dödssynd sist jag kollade och det är bara kämpa emot. Man får gräva djupare än vanligt för att fortsätta kriga på.

Har några tricks som faktiskt underlättar.
Musik – Jag skiter i om det ser fånigt eller nybörjaraktigt ut att köra med lurar. För mig är det en natt & dag skillnad på att träna med musik.
Mission – Ge dig själv ett uppdrag, ärende eller långväga vändpunkt på rundan. Springa korta varv eller ge dig själv möjligheten att vända hem är livsfarligt. Slutar alltid med att man kortar ner passet. Kör med mottot, there is no turning back from here.
Positivt tänkande – Hur cheezy det än må låta men försök inbilla dig att du gör din livs lopp, publiken vrålar ditt namn och speakern är galen. Dagdrömma hjälper iaf mig när det känns tufft. Det är ju ändå ingen som hör dina naiva idéer ute i spåret.
Sällskap – Undvik köra tuffa pass ensam. Om det är någon gång du gynnas av sällskap så är det nu. Dessutom vill man ju inte vika ner sig och erkänna att man är klen vilket gör att man tenderar höja sig en nivå med gott sällskap.
Lyckligt lottad – Att ”tvingas” träna för Hawaii är knappast något man kan beklaga sig över. Många skulle ge mycket för att få denna chans eller möjlighet. Brukar påminna mig själv om hur lycklig man är som får vara frisk och göra det man älskar.

Efter min klena uppvisning i tisdags så har jag revanscherat mig. Sprang 18-19 km med Honolulu Hank igår kväll i 4:15-4:20 fart. Idag på lunchen sprang jag söder runt, 14 km med några snabba inslag, snitt 4:05 min/km. 32 kilometer i bra fart inom 24h är nyttigt.
Nu kan jag fokusera helt på cykel i helgen. Planerar 4h distans tidigt imorgon så jag inte sabbar hela lördagen med familjen samt 60 mins tempo på söndag kväll när barnen ska äta middag. Ska även simma kl 7:20 på Eriksdal på söndag morgon. Ett jävla nazi-schema men bara ta sig i kragen. Dessa är mina förutsättningar, lika bra finna sig i dem.

Ni som läser detta & ska springa halvmaran imorgon – Stort jävla lycka till!
Spar fem pulsslag till andra halvan. Tro mig, de är sköna att kasta in i brasan efter ni har passerat Slussen.

Nelker

Hade det tufft igår under Terrible Tuesdays löpträning. Genomlider just nu två veckor av förberedande träning för att kunna träna på riktigt bra nästkomamnde två innan jag ska försöka trappa ner inför Hawaii.
Problemet jag har är att min korkade hjärna fortfarande lever kvar i den period jag hade strax före Kalmar när jag var oövervinnerlig (mina mått mätt). Inte nog med att jag är mindre stark nu rent fysiskt utan glömmer även kalibrera kroppen efter färre timmar sömn och sämre återhämtning. Jobba 9-10h per dag och pussla ihop vardagens övriga problem och utmaningar ger knappast samma vila som när man har semester & ligger i hängmattan på dagarna.

Jag älskar träna kort & hårt. Fartträning och intervaller tycker jag är väldigt roligt & utmanande….i alla fall när det kommer till löpning & cykling. Simning är tyvärr sällan kul i den kategorin.
Problemet nu är att det viktigaste för mig är att göra mig redo för att klara av de tuffa distanserna som en Ironman innehåller. För er som gjort en vet att extremt hög toppfart eller pulstålighet är lika viktigt som generell uthållighet, fysisk och mental.

Normalt ska man försöka undvika att bryta ett hårt träningspass men man måste även tänka till och väga risk-reward kring att fortsätta under vissa perioder.
Igår upplevde jag saker som normalt inte brukar inträffa på liknande pass. Utomkroppslig känsla, lock för öronen, gåshud samt kände mig febrig. Det fanns fortfarande krafter att fortsätta men var osäker på om det skulle tvinga mig att kräkas eller svimma. Då denna vecka knappast är avgörande huruvida jag kommer klara av en avslutande 3:20 mara på Hawaii eller ej så valde jag ta det defensiva beslutet att bryta. Då jag mådde apa resten av kvällen och hade yrsel så var det nog såhär i efterhand ett klokt beslut. Stryker därför dagens träning helt och fokuserar på att genomföra veckans avslutande distansträning som inte direkt är någon barnlek. Inte så rolig prioritering men ett nödvändigt ont.

Ska kanske inte gnälla. Jag har åtminstone lyxen att kunna träna. Många man känner ligger halvt däckade pga dagisbaciller som deras små änglar har släpat hem från förskolan. Andra kör skytteltrafik till Naprapaten för att få bukt med sina skador från sommarens alla tävlingar. För att undvika hamna i deras situation har jag för första gången på länge valt att inte springa halvmaran på lördag då jag vet att jag inte kan ta det lugnt och det kommer bara få mig skadad, sjuk eller värre kvadda min motivation fullständigt.

Bara bita ihop och grisa vidare. Har lyxen att omges av fantastiska människor att träna med, utan dem skulle jag fortfarande harva runt i skogarna i mystempo. Vetskapen om att den lilla uppoffring man gör nu bäddar för en anständig känsla och sluttid på tävling gör att det är värt det. Fan att det ska vara så svårt att tända till igen?!

Nelker

Nu har jag fått mitt schema av Björn inför höstens lite oväntade prövning i oktober. Inte bara är det tufft att hinna träna upp en anständig fitnessnivå igen på kort tid med slitna kropp utan den körs även i ett väldigt krävande klimat som är svårt att efterlikna i Sverige. För min egen del så blir det en balansgång hur hårt och mycket jag kommer träna kommande veckor. Motivationen finns där men jag vet efter förra höstens svacka att min kropp tål inte hur mycket som helst. Man får ju inte direkt hjälp av den kommande årstiden heller i kombination med att jobba heltid.

Förra året lät jag mig knappt vila alls efter Kalmar & ÖtillÖ utan fortsatte köra på som aldrig förr med Halvmaran & Hässelbyloppet. Det hela slutade med ruttna resultat samt att jag blev oduglig som löpare i 3-4 veckor. Det tog ännu längre tid mentalt att komma tillbaka till forna nivåer igen. Under den perioden kände jag att jag skulle sluta helt med allt vad detta innebär och typ börja spela tennis & golf igen… Så mycket med att vara odödlig. Att inse sina begränsningar är nog viktigare än man tror, trots allas mässande om att ”allt är möjligt”. Att titta sig i spegeln med kritiska ögon kan vara nyttigt, då menar jag inte efter att man skälpt i sig en flaska vin och ger sig själv en blink nynnandens till LMFAO ”I´m sexy and I know it”.

På det ämnet så kommer min svåraste uppgift inför Kona och nästa års tävlingar fortsätta att vara hur hårt det är lämpligt att cykla givet de förutsättningar som råder på tävlingsdagen. Det verkar vara den ständiga frågan oavsett nivå, och självklart är det en kompromiss för de flesta för att nå bästa möjliga resultat.
Att simma dåligt, cykla allt vad man har och sen klappa igenom efter 10 kilometer på löpningen och tvingas gå resten är inte att genomföra en godkänd Ironman i mina mått mätt. Kanske för någon på första försöket eller under väldigt krävande förhållanden.
Att bara ta sig i mål är inget jag värdesätter för egen räkning och känner att den erfarenhet jag ändå lyckats skaffa mig skall räcka för att inte göra bort mig helt.

Nu när jag har blivit en bättre cyklist (mindre dålig) och klarar ligga på en hyfsad nivå under många mil så betyder inte det nödvändigtvis att jag bör/ska göra det. Klart att det sitter hårt åt att släppa förbi ”sämre” cyklister under en tävling med en oklar tröst av att man ska minsann springa om dem senare. Men det är kanske just det man ska. Nyckeln till bra resultat att att cykla precis så hårt att man sedan klarar av att springa efteråt i planerad fart. Detta är självklart väldigt individuellt. Somliga är väldigt stryktåliga och kan springa anständigt med slaktade ben medan andra har det desto tuffare. Att tro att idag händer det, är att hoppas på för mycket och förlora hela stycket. Det enda ni kommer lyckas med är en godkänd cykling följt av en katastrofal löpning = ruttet triathlon resultat. För det är väl triathlon vi tävlar och inte medioker cykling följt av en rask promenad?

I Kalmar höll jag 239 watt i snitt vilket kändes kontrollerat. Trots det så hade jag noll speed på löpningen och fick nöja mig med snabbjogg. Visserligen var det tufft i vinden & med värmen på slutet men på Hawaii lär det knappast bli lättare. Får se vad Björn säger men då lär jag nog ha en plan att ligga åtminstone 10 watt lägre om jag ska slippa krypa fram efteråt. När jag körde i Nice 2011 så var det olidligt varmt (+33 grader) och vindstilla. Lärde mig då att det är bara skrota sina planer och försöka överleva.

Denna vecka får jag i alla fall träna igen och inte bara mysa runt i joggtempo. Har faktiskt längtat efter det och hoppas verkligen att jag lyckas balansera det så pass att jag kan ge de andra en match…

Tack för ordet!

Nelker

Bilderna bedrar, ser fräsch ut. Inombords pågår ett känslomässigt världskrig. Ber om ursäkt för att tiderna syns, måste beställt buskisversionen av finisherpix 🙂

Inte mycket för diagnosen ”post marathon syndrome”, inte heller brukar jag tappa gnistan men denna gång har jag varit märkbart hängig och håglös. Skulle nog tro att det är pga fler faktorer än att jag nyligen genomfört en tuff tävling.

Sommaren har verkligen varit magisk på många sätt, inte minst vädret. Har lyckats kombinera tid för familjen och träning väl vilket gjort att jag avspänt kunnat göra det jag velat. Att sedan Kalmar gick bra samt ledde till fler och större utmaningar gav en viss lättnad i sinnet. Problemet är väl nu när man bryskt kastats in i verkligheten och måstre börja styra upp det s.k. livspusslet. Fullkomligt vidrigt, mycket bättre att laja runt som en sportlodis på landet och leva livet efter Skalmans mat- & sovklocka. Räkningshögar, passa tider samt planera logistik för lämna & hämta barnen är föga festligt och tar alldeles för mycket tid och kraft från det som man verkligen vill göra. Normalt lyckas man ju balansera detta med att få träna skiten ur sig varje dag och gå runt lite småhög på endorfiner. Nu när man ska ligga lågt i minst två veckor så känner jag en fruktansvärd saknad efter det och fattar inte hur i helvete folk gör som inte har en liknande hobby eller tidsfördriv som de älskar. Gå på flaskan känns inte som en långsiktig lösning….

Har visserligen simmat och cyklat lite försiktigt och det funkade bra. Blev lite väl inspirerad av att bevaka Stockholm Triathlon igår vilket ledde till att jag var tvungen att rasta löpbenen. Körde 6 kilometer progressivt från 4:22 ner till 3:54. Inga problem muskulärt eller med flåset utan hela kroppen ville bara inte. Stannade till slut helt och gick sista kilometern som återstod hem. Idag har jag dessutom träningsvärk från en till synes rätt medioker löprunda och känner mig bakis i hela kroppen.

Om jag dock ska sluta gnälla som en jävla tönt och istället blicka framåt så är det väldigt mycket kul framför mig. Hösten är dessutom min absoluta favorit bland årstiderna om man bortser från att det blir mörkt tidigt. Har precis fixat boende med Henke på Hawaii och skall boka flygbiljetter senare idag. Efter det äventyret väntar NYC Marathon och några dagar shopping på Manhattan. Blir tufft att sätta upp några mål såhär på förhand utan jag får se hur kroppen kommer svara på träningen inför. Ambitionen är dock att köra på ordentligt och komma dit väl förberedd. NYC får sedan bli en ren upplevelsemara.

Man hade inte så många timmars betänketid på nästa års utmaning eller slutmål. Anmälde mig redan förra måndag till Kalmar igen. Hur jag än vrider och vänder på det så passar den tävlingen mig bäst av flera skäl. Men högst där uppe är det pga stämningen och alla vänner som kör där. Motala må ha SM som officiell titel men Kalmar är ändå störst!

Smartaste beslutet i år är att jag helt avstår den nya folksporten Swimrun. Otroligt vilken ÖtillÖ feber som drabbat Sveriges konditionsidrottare. Som träningsform säger jag inget men som tävlingsform har jag inga jättehöga tankar om det. Speciellt inte för dem som satsar helhjärtat på Triathlons eller dylikt. Inte frågan om man ska skada sig under Ö till Ö utan när…. I ren upplevelseform så är det dock svårslaget.

Så, nu ska jag försöka fylla dagarna med allt annat än idrott. Kommer sluta med att jag blir galen och hamnar i regelrätta slagsmål. Kommer bli en befrielse för alla i min närhet när jag nästa vecka åter igen kan börja träna som normalt.

Nelker

Jag älskar swimrun!