Umemilen 2017 Racereport



Först å främst. Om jag ska fortsätta skriva den här bloggen så måste jag bli bättre på det, annars är det lika bra att lägga ner. Kvalitén på slutet har vart under all kritik, så även antalet inlägg. Har varken haft motivation eller inspiration på slutet att engagera mig hundra procent vilket stör mig för jag har en massa halvfärdiga utkast på bra och provocerande inlägg som tyvärr har blivit liggandes pga tidsbrist. Att skriva ett vettigt och välformulerat inlägg tar ju nån timme och den tiden har helt enkelt inte funnits. Dessutom så har motivationen som sagt inte heller vart på topp vilket säkerligen hänger ihop med mina sketna skador. Det är helt enkelt inte lika roligt att skriva om löpning när det inte går som man vill. Men det ska bli ändring på det nu för äntligen börjar hälsenan ge med sig, kroppen känns hel och jag kan träna nästan så som jag vill.

Förra veckan fick jag till några riktigt bra pass bla 3x5000m i halvmarafart och ett långpass på 35km som innehöll en fartökning på 10km i 3.56-fart utan att kroppen protesterade så nu på slutet har hybrisen börjat smyga sig på mer och mer och hjärnan har börjat tänka PB igen och inte rehabjogg. Idag var det dags för första testet. Umemilen – Sveriges snabbaste millopp? 27% av herrarna gjorde sub40 idag med en vinnartid på 32min och damsegraren sprang in på 36.40. Det låter iaf i mina öron som ett rätt snabbt lopp.

Jag brukar sällan anpassa träningen särskilt mycket efter millopp utan bara köra på och vara sliten när det väl är dags men inför dagens lopp ville jag verkligen persa och drog därför ner på träningen rätt mycket tidigare i veckan, allt för att vara fräsch i kroppen. 12.30 gick starten och jag och brorsan var på plats en timme innan för att värma upp. Planen var glasklar. Det var PB som gällde. Allt över 37min skulle vara fiasko. Träffade omgående på massa bekanta ansikten med höga förväntningar och började genast känna anspänningen och nervositeten. Coach LG himself dök också upp strax innan start vilket var ett kärt återseende. Joggade upp i dryga 5km och avslutade med ett gäng stegringslopp innan det var dags att göra sig redo. Vädret var näst intill perfekt – kanske lite väl varmt – men vindstilla och det var det viktigaste. En stor del av banan går i skugga så jag oroade mig inte jättemycket för det.

Positionerade mig hyfsat lång fram för att komma iväg snabbt, det enda negativa jag kan komma på med loppet är att det är bruttotider som räknas och står man ett par meter bak i fältet så tappar man ju per automatik ett par sekunder. Hade ganska bra koll på vad många runt omkring mig skulle springa på för tider och det kändes tryggt.

Hade lovat mig själv att inte tokrusa som jag alltid gör men när startskottet väl ljöd så stack jag iväg så som jag alltid gör dvs alldeles för fort. Första kilometern som innehåller ett par mindre motlut kändes riktigt bra, fastnade dock tidigt bakom ett par gubbar och kom inte förbi vilket tvingade mig till att göra en lång omspringning på högersidan som tog onödigt mycket energi och skapade dessutom lite irritation. Första 2km gick på 7.03 och nu hade fältet spruckit upp så pass att det inte var nån trängsel. 

Nånstans vid 3km hittade jag en bra klunga som låg kring 3.40-fart och som gick jämnt och fint så jag la mig i rygg på dom de kommande kilometrarna och kände mig ganska stark. Passerade halvan på 18.15 och tänkte att idag blir det pers. Banan går runt Nydalasjön i Umeå men för att få ihop exakt 10km så springer man en liten extra sväng strax efter 5km och gör sen en 180 graders sväng och springer tillbaka för att sedan fortsätta runt sjön. Fram till den vändningen kändes allt hur bra som helst, men efter svängen så tappade jag helt rytmen och det blev inte bättre av att vägen tillbaka runt sjön är lite svagt uppför, kände hur jag blev tvungen att släppa ett par ryggar och att farten sackade.

Sista 4km är ganska lättlöpta, en hel del skön nedförslöpning men när jag tappade alla ryggar så hamnade jag helt solo och hade ingen varken bakom eller framför mig och i ögonvrån kunde jag se på klockan hur farten sackade mer och mer. Försökte bita ihop men jag hade verkligen behövt en rygg att gå på. Tänkte att det kanske kommer komma nån bakifrån som kan hjälpa mig, visste att Tomas Pekkari som jag fightats med på en del lopp tidigare låg bakom mig men han dök aldrig upp och ingen annan heller för den delen. Med knappa 3km kvar ställde jag in mig på att få fortsätta fightas själv men det gick segt, kilometertiderna sjönk mer och mer och när jag klockade den nioende kilometern på 3.47 så visste jag att 36.XX var kört och luften gick ur lite. Försökte trycka på lite under sista kilometern och lyckades knapra in någon sekund men mållinjen passerades på 37.13 och det kändes som ett stort misslyckande. Fan i helvette, var första tanken när jag hämtat andan. Det skulle ju bli PB! 


Oj! Vilket startfält vi fick! Heja, heja!

Nästa helg är det dags för nästa test, Stockholm Halvmarathon, som blir den riktiga generalrepetitionen inför Berlin två veckor senare. Trots att det inte blev nåt PB idag på milen så är jag ändå hoppfull inför Berlin för marathon är min distans och den behärskar jag på ett helt annat sätt än 10km. Hårdheten i benen kommer inte vara ett problem trots alla skavanker i sommar så kan jag bara få till några långa trösklar de kommande veckorna så kommer det bli 2.48.46.

Som sagt, det ska bli bättring på bloggaktiviteten framöver. Satt faktiskt och läste igenom en del av mina gamla inlägg häromdagen och det slog mig att jag var fan så mycket bättre på att skriva för nåt år sen. Förhoppningsvis kan jag hitta tillbaka till den kvalitén. Men nu ikväll ska jag tycka synd om mig själv för en liten stund för att det inte blev nåt PB, har köpt en stor påse godis som ska avnjutas tillsammans med Steven Wilsons senaste mästerverk i mina AKG Quincy Jones lurar i totalt mörker, men imorn är det glömt. Det är okej att vara besviken och tycka synd om sig själv om man sen kan släppa det och lägga det bakom sig. Och det kommer jag att göra. För nu är det fullt fokus mot Stockholm och Berlin och då finns det inte tid för att tycka synd om sig själv. 

/Hörs

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
Antal kommentarer: 3

Johan Hedlund

Jag har alltid tyckt att du skrivit bra, roligt och tänkvärt! Så du behöver inte känna att det är dåligt.
Beträffande loppet så har man bra dagar och mindre bra dagar. Vilket som, så var det bra träning 🙂
Lycka till i Stockholm!


Fd CoachLG

Du är bra min vän


Anders Larvia

Tack Johan, det värmer! Å tack fd Coach, du är bättre 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En månad kvar



Jag är tillbaka på jobbet efter åtta veckors ledighet med allt vad det innebär. Det tar emot å erkänna men det är ganska skönt att ha börjat jobba igen. Eller nej förresten, jag tar tillbaka det, vad jag egentligen menar är att det är rätt så skönt att vara tillbaka i vanliga rutiner igen. Ni vet, gå å lägga sig i tid på kvällarna, äta som vanligt, inte dricka öl varje dag och få lite intellektuell stimulans. Den senaste veckan har dock vart sjukt jobbig som alltid; allt sorl, alla ljud, allt prat, allt som ska göras, hjärnan har gått på högvarv och knappt kunnat varva ner på kvällarna. Då har löpningen vart ännu viktigare än vanligt, min ventil för att hantera alla dessa intryck.  

I helgen var jag i fjällen och sprang och det var ett skönt miljöombyte, det börjar nästan bli en årlig tradition numera. Jämtlandstriangeln runt även i år. Storulvån – Sylarna – Blåhammaren. Tyvärr prickade vi in den absolut sämsta helgen vädermässigt och fick stå ut med regn, regn och ännu mera regn åsså lite motvind på det, så det blev tyvärr inga bilder på varken renar eller vyer, hade liksom ingen lust att hala fram telefonen och börja fota när jag knappt kunde röra fingrarna. Under själva löpningen tyckte jag stundtals att det mesta bara var bedrövligt och förbannade mig själv för att jag gått med på det här men jävlar vad skönt det var att komma i mål och få njuta av en trerätters meny och kall öl, kände mig duktigare än vanligt så nu i efterhand är jag rätt glad att vi ändå sprang hela triangeln och trotsade vädrets makter. 39,3km på drygt fyra timmar. Lederna bestod dock mest av gegga vilket gjorde det ännu jobbigare än normalt och alla spänger var snorhala men det gick, jag överlevde och klarade mig undan båda stukningar och frakturer och ramlade bara 5-6 gånger. Men satan vad träningsvärk jag har haft dom senaste dagarna. Låren har vart helt trasiga, nästan ännu värre än efter en mara, har knappt kunnat gå nedför trapporna på jobbet. Totalt tog vi bara drygt en kvarts paus för dricka och energi jämfört med dryga timmen förra året vilket skvallrar en del om den bedrövliga vädret. 

Hälsenan höll i alla fall ihop och just nu är jag ganska övertygad om att den kommer att hålla för Berlin Marathon om en månad, det stora frågetecknet är dock farten. Direkt jag försöker mig på att springa lite snabbare så börjar hälsenan att protestera. Förra veckan fick lite hybris och gjord ett försök på korta intervaller i överfart, fyrhundringar ner till hundringar. Det gick sådär. Kände ingenting under löpningen men däremot dagen efter. Så just nu är jag ganska osäker på vad som är en rimlig målsättning, PB eller bara att ta mig i mål? Uthålligheten har jag men däremot känner jag mig ganska temposvag just nu, marafart blir jobbigt redan efter några kilometrar. Jag vet att mycket fortfarande kan hända och att det faktiskt är en hel månad kvar, men jag börjar ändå bli lite orolig. Det är ju sub 2.50 som är målet, ingenting annat och just nu är jag definitivt inte i nån sub2.50 form.

Men jag ska i alla fall försöka tävla mig i form med början nästa vecka och hoppas på att det ska göra underverk för både form och fart. Dessutom blir det ett bra tillfälle att testa hälsenan i skarpt läge så jag vet vad jag kan förvänta mig i Berlin, om den håller eller inte. Trots att jag inte kunnat springa särskilt fort dom senaste veckorna så ska det bli sjukt kul med lite lopp igen, å kanske kan jag överraska mig själv nu när jag inte har några förväntningar på mig själv. Först blir det Umemilen första helgen i september och veckan efter Stockholm Halvmarathon. Ifjol gick ju båda dom loppen åt h-e, i Umeå joggade jag i mål på 43min efter ett hugg i vaden tidigt i loppet och i Stockholm klarade jag knappt av att hålla marfarten. Men trots det så blev det ju ändå PB i Berlin två veckor senare så med det i åtanke så kommer jag inte gräva ner mig om det går åt skogen igen nu i höst, men det är klart att det vore najs med ett kvitto på att det går åt rätt håll. Framförallt ska det bli sjukt kul med Umemilen, jag som normalt hatar millopp ser faktiskt fram emot att få omfamna mjölksyran och kanske kröna det med ett PB på milen. Vore kul om fler fick upp ögonen för det loppet än vi norrlänningar. Visst, det är inte Midnattsloppet publik runt Nydalasjön och Ume är inte Stockholm men det är fan så mycket plattare än Södermalm och inga backar whatsoever. Så alla ni som dreglar efter ett nytt pers på milen, kom upp till Umeå och spring nästa helg, det är nästan PB garanti. 

Den kommande veckan är målet att komma tillbaka i normal träning igen dvs 13-14mil i mängd och ett par fart/tröskelpass. Jag har inte gått och kollat upp hälsenan som jag tänkte eftersom jag känt att det gått åt rätt håll den senaste tiden. Den minskade mängden och frånvaron av fart tillsammans med alla excentriska tåhävningar och foamrollande har ändå vart tillräckligt för att jag ska våga mig på att gå tillbaka i normal träning igen. Sen återstår det å se om det har vart tillräckligt men jag är hoppfull. Kan jag få till ett par veckors bra träning så skulle jag bli så mycket lugnare inför den stundande maran. Trots den distansjunkie som jag är, så längtar jag just nu efter att få bli trött i hjärta och lungor igen, känna blodsmaken i munnen, mjölksyran i låren och framförallt efter att få snöra på mig lite tunnare skor och springa så pass fort att jag inte kan heja på alla bekanta som cyklar förbi mig. Sen räknar jag stenhårt med att boosten som alltid brukar komma med höstens intåg – när temperaturen lägger sig och luften övergår från kvalmig till krispig – ska göra underverk för formen och flera sekunder på kommande lopp. Även fast det är sorgligt att sommaren är slut så är det rätt najs med höst ändå, särskilt för oss löpare, för det är ju nu vi ska få skörda frukterna av allt slit vi lagt ner under året. PB it is! 

/Hörs

Upp-och ner



Det har vart lite upp och ner den senaste tiden. När hälsenan smärtade som mest förra veckan var jag beredd på att kasta in handduken och skita i Berlin bara för att nån dag senare inte ha några känningar alls. Hopp och förtvivlan, en mentalt jobbig berg-och dalbana. När den smärtat som mest har jag vissa stunder nästan önskat att den bara ska gå av, det hade vart så mycket enklare på många sätt men utvecklingen de senaste dagarna har till min förvåning vart övervägande positiv så för tillfället är jag inställd på att stå på startlinjen den 24 september och ta mig an Berlins flacka gator.

Det blev en hel del del vila förra veckan med halverad veckomängd som resultat vilket inte bara verkar ha gjort gott för hälsenan utan även för huvudet, det tar emot att erkänna men faktum är att det var rätt så skönt att inte springa på ett par dagar, få koppla bort löpningen för ett tag och inte bry mig, det behövdes. Vila kanske inte är så dumt ändå. Det blev ganska uppenbart när jag kom hem från Dalarna att distans inte är några problem men däremot fartpass. Trots det så ställde jag mig på startlinjen i måndags för att springa Löparnas kväll 5000m bana. Förhoppningen var att kunna genomföra loppet utan känningar. I fem varv kändes allt bra, passerade 2000m på 6.55 med känslan att det kändes under kontroll, både hälsena, fart och flås, men strax efter dök dom första känningarna upp. Ingen smärta men det var ändå ett ganska lätt beslut att kliva av, mest som en försiktighetsåtgärd. 

Fick lite tips av Thomas Edström – en snabb Umeå löpare – efter loppet som haft liknande problem som mig – dvs ingen egentlig smärta under själva löpningen men däremot problem att gå normalt på mornarna med stelhet och smärta – att massera hälsenan med fingrarna för att skapa cirkulation. Till en början var jag tveksam till om jag skulle våga mig på det med tanke på att senan har vart trycköm hela sommaren och varje liten touch har gjort ont. Att då försöka bilda ett S av senan lät på förhand som en ganska dålig idé men ju mer jag har testat det desto bättre har det faktiskt känts och nu kan jag göra det utan större problem och dessutom har den värsta ömheten släppt på köpet.

Jag tror inte på att vila mig igenom det här utan snarare på att springa bort det. Fick medhåll av Thomas på det. Däremot ska jag fortsätta dra ner på mängden och vara försiktig med fartpassen ett tag samt vara observant på hur hälsenan känns från dag till dag men att helt sluta springa känns inte som lösningen. Faktum är att jag faktiskt vågade mig på några fartökningar redan under gårdagens pass, 2x3km i 3.45-fart samt en lite snabbare tusing på 3.25 som avslutning och det gick över förväntan.  

Den här sommaren har inte riktigt blivit som jag hade tänkt. Planen var ju att köra en jävla massa överfart och korta intervaller för att få upp speeden, istället har det mest blivit mellanmjölk. Jag tror inte att jag är i sämre form än vad jag var i våras men å andra sidan är jag knappast i bättre form heller. Istället har jag nu en dryg månad på mig att hitta den rätta känslan, känslan av att vara i form och oslagbar, känslan att tro på sig själv, tro på det man gör. Just nu tror inte ens jag på mig själv och då blir det absolut inget PB. Mycket av att vara i form handlar om självförtroende och vetskapen av att man har gjort jobbet, då brukar formen komma per automatik. Just nu vet jag att jag inte har gjort det jobb som jag hade tänkt, på många sätt känner jag mig högst osäker på om jag ens kommer orka springa 4,2 mil utan att stanna, än mindre springa på under 2.50. Det återstår å se om jag hinner hitta den känslan. Nyckeln ligger i att kunna köra igång med hårda pass igen utan att hälsenan begränsar mig, då ska det nog kunna gå. Sen behöver jag ett gäng långa långpass också för självförtroendets skull.

PB eller inte, i måndags köpte jag i alla fall dom skor jag ska springa med i Berlin. Ett par Asics DS Racer 11. Mina tre par av version 10 är i princip helt slut, kanske att det sista paret skulle hålla för ytterligare en mara, men när jag hittade racern i rätt storlek hos löplabbet var det bara att slå till. Tyvärr blir det svårare och svårare att hitta denna fantastiska sko i butik och på nätet nuförtiden. DS Racer är i mitt tycke den perfekta skon för marathonsträckan. Hyfsat lätt men ändå rejält med dämpning. Det enda negativa jag kan komma på är yttersulan som inte håller mer än 30mil innan den är nernött.

Första intrycket av version 11 var att det är en annan sko än version 10. Yttersulan verkar ha förstärkts en del vilket är positivt och greppet var betydligt bättre, både på asfalt och grus men den kändes betydligt stummare, hårdare och mindre dämpad. Behöver nog ytterligare några pass med den för att avgöra om det är en förbättring eller försämring. Om jag kommer fram till det senare så kanske jag får rota fram mina 10:or och kräma ur en sista mara ur dom.

Nästa vecka blir det en sväng till fjällen för lite löpning i frisk luft. Fram tills dess är det distans som gäller och om hälsenan tillåter så slänger jag in några kontrollerade fartökningar för att få lite fart. Fyrhundringar på bana får vänta ett tag till. 

/Hörs

Det ser mörkt ut…



…på Kameruns avbytarbänk, för att citera Arne Hegerfors. Dom senaste dagarna har jag kastats mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden har jag känt mig optimistisk och tänkt att det blir sub2.50 i Berlin bara för att sekunden senare googla om man kan få tillbaka pengarna för den bokade flygbiljetten. Anledningen till det är min sketna j-a hälsena. Jag tycker att jag haft den under kontroll hela sommaren. Visst, jag har kanske kört lite för mycket stundtals med tanke på smärtan men man persar inte av att vila sig i form och löpning gör ont ibland. Jag har ju t.o.m dragit ner på fartdelarna i träningen trots att planen var en helt annan från början, en tillräcklig kompromiss trodde jag. Men faktum är att jag knappt kunnat gå ordentligt dom senaste dagarna utan att hälsenan smärtat och det känns inte okej. Tvärtom så har jag blivit mer och mer orolig ju mer smärtan tilltagit. Men efter ikväll börjar det faktiskt ljusna en del på den där avbytarbänken. Och jag ber om ursäkt i förväg för alla svordomar, men en smärtande hälsena kräver starka ord.

I början av veckan tog jag lite välbehövlig ledighet från springandet, närmare bestämt ganska exakt 58 timmar. Det var flera månader sen jag hade ett sånt ”långt” uppehåll senast. Istället drog jag på Brad Paisley turné till Gävle och Stockholm. Förutom country och cowboyhattar i världsklass blev det såklart en hel del öl, burgare, hotellfrukostar och rosévin, inte det bästa för varken form eller vikt. Riktigt nice men en del av mig kunde som vanligt inte låta bli att få lite ångest, både över missad träningstid men framförallt över alla överflödiga kalorier. När jag kom hem kände jag mig både fet och pluffsig så det första jag gjorde var såklart att sticka ut och springa. Inom loppet av två dagar cashade jag in 72km. Perfekt tänkte jag men efter det ballade hälsenan ur.

Så sent som i fredags hade jag så pass ont att jag knappt kunde gå eller slänga upp fötterna på ett bord, än mindre röra hälsenan, varje gång den nuddade nånting så ilade det till i hela kroppen av obehag. Då började jag faktiskt bli lite orolig på riktigt. WTF? Är det kört nu, var det första jag tänkte? Ett halvårs rehab? Operation? Det märkliga är att senan sällan smärtar under löpning vilket är lite märkligt. I fredags tänkte jag ge upp redan efter 200m för det gjorde så förbannat ont till en början men precis när jag skulle kasta in handduken och vända så släppte det plötsligt och sen kunde jag springa på nästan som vanligt. Efteråt var det såklart smärta men inte under själva löpningen.

Imorse var jag inställd på att inte springa nåt mer på ett tag och översköljdes av en slags melankoli och sorgsenhet. Att inte kunna springa är det värsta som finns. Som vanligt var jag tvungen att gå på hälarna när jag vaknade och ingenting tydde väl på att det skulle bli bättre. Satte mig vid datorn och googlade allt jag kunde komma på. Hälseneinflammation, hälseneproblem, ont i hälsenan, hälsena rehabövningar…ja ni fattar. Det var en ganska dyster läsning må jag säga, långt ifrån vad jag ville läsa. Slängde igen locket och bestämde mig för att köra igång med ordentliga excentriska tåhävningar, inte nåt halvhjärtat slarv som jag fuskat med hela sommaren bara för att det är så förbannat tråkigt. Nej, den här gången var det på riktigt. 3×15 reps på den onda foten varje timme och utöver det en massa knipövningar för tårna och vadstretch. Till en början kändes det som om vaden skulle explodera, helvette vad ont det gjorde när man gjorde det på riktigt. Och så hände det. Helt plötsligt kunde jag gå som vanligt utan att ha ont framemot eftermiddagen. Kände på hälsenan och till min förvåning var den långt ifrån lika trycköm. Hallelujah! Kan det vara så enkelt att excetriska tåhävningar räcker? Jag vetifan, vägrar nästan tro det, men det går ju inte att förneka det faktum att jag efter hundratals tåhäv plötsligt kunde gå utan smärta.

Velade länge om jag skulle våga ge mig ut på en testjogg eller inte. Som den endorfin junkie man är så var valet till slut inte så svårt. Fy fan vad dålig karaktär man har. Inte hjälpte det heller att Dr Internet på många sidor skrev att helvila rent utav kan vara kontraproduktivt. Om internet säger att helvila inte är lösningen på problemet så får man väl tro att det är så. Att få knyta på sig skorna och sticka ut, när jag imorse trodde att det var lång vila som gällde, var som den första klunken kall öl en varm sommardag eller som en fet prilla grov lös en måndagmorgon. Magiskt, ord räcker inte till för att beskriva den känslan. Självklart fick jag hybris och la in en fartökning i ett par kilometrar med resultatet att hälsenan började protestera men inte så pass att det kändes som om jag var tvungen att avbryta men tillräckligt för att jag skulle komma ner på jorden. Nu en timme senare känns den under kontroll, lite känningar och viss smärta men inte alls som för ett par dagar sen. Än har jag inte gett upp! Det enda negativa med kvällens runda var väl att jag började få hopparknä känningar på den andra benet, så jävla typiskt. Fy fan vilket j-a måndagsexemplar man är.

Jag tar tacksamt emot tips på hur jag ska förhålla mig till min hälsena. Springa eller inte springa? Dra ner på träningen eller fortsätta som vanligt? Jag kan som sagt ingenting om hälsenor eller vet hur man ska förhålla sig till smärtan så shoot, ge mig era bästa tips.

Nu blir det i alla fall ett par dagars löpvila, imorn sticker jag till Dalarna för att se Emmylou Harris och jag packar INTE med mig några löparskor. Ha! Sån endorfin junkie kanske jag inte är ändå. Förhoppningsvis är dom kommande vilodagarna som balsam för hälsenan. Och om jag får höra Pancho & Lefty på tisdag så kan jag dö lycklig, hälseneinflammation eller inte!

/Hörs

Tålamod



Göteborg 2008. Det var där allt började. Det visste jag inte då men det vet jag nu. Mitt första Göteborgsvarv. Min första tävling överhuvudtaget och starten på nånting nytt. Inte omgående på studs men det satte igång nånting som skulle komma att förändra hela min tillvaro. Kanske är det känslan som jag upplevde då som jag fortfarande letar efter, försöker återskapa. Jag tänker ofta tillbaka på det där loppet. Var nervös som fan och hade ingen aning om vad jag hade gett mig in på. Ett halvår tidigare hade min kompis Nicklas föreslagit att vi borde åka ner till Göteborg och springa varvet som en hälsosam uppladdning inför Sweden Rock Festival ett par veckor senare. Hade aldrig sprungit 2,1mil innan. Jag sprang min 7km runda ett par gånger i veckan och var nöjd med det, var mer intresserad av bicepscurl då. Jag hade ingen som helst koll på hur snabb eller långsam jag var eller om jag överhuvudtaget skulle klara av det, såg det mest som ett tillfälle att få dricka sprit efteråt. I bilen ner pratade vi om att 2 timmar borde kunna gå, men jag var osäker. Jag har nog lyckats förtränga hur jobbigt det faktiskt var, kommer mest ihåg de euforiska känslorna som översköljde mig när jag passerade mållinjen på Slottskogsvallen. 1.44 tror jag tiden blev om jag minns rätt. Efteråt fick jag min utekväll, en krogrunda längs Avenyn som slutade med att vi shottade Fireball med massa Chalmerister på nåt obskyrt studenthak till långt in på småtimmarna, men från den dagen var jag förändrad.

Stockholm 2012: Kände mig alldeles för kaxig när jag stod på på Lidingövägen och inväntade min första mara. Jag hade ju sprungit Göteborgsvarvet ytterligare ett par gånger sen dess, börjat träna löpning på riktigt, sänkt tiden från mitt första varv till 1.27 och dessutom gjort ett par millopp på under 40min. Hur svårt kunde det egentligen vara att springa den dubbla distansen? Min första mara var en riktigt käftsmäll, kanske det jobbigaste jag någonsin upplevt rent fysiskt. Egentligen borde jag ha blivit avskräckt från marathon efter det där mytomspunna loppet 2012, jag satt och skakade i nästan en timme efter målgång och kunde inte springa på hela sommaren pga ett löparknä som direkt resultat, men nej, istället för att bli avskräckt väcktes en nyfikenhet och fascination och på sikt en livslång kärlek till marathondistansen. Redan dagen efter anmälde jag mig till min nästa mara. 

Sen den där majdagen i Göteborg för snart 10 år sen har det hänt en del, så även sen min maradebut. Förutom att löpningen har blivit en livstil så har jag även lärt mig att bemästra marathon sträckan någorlunda och får inte längre samma brutala soppatorsk som i början, men framförallt så har min kärlek till att springa bara vuxit sig starkare. Det är lätt att stirra sig blind på nya mål och aldrig vara nöjd, njuta av nuet och det man faktiskt lyckats åstadkomma. Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle bli så biten eller få uppleva fantastiska lopp runt om i världen, än mindre springa på 2.50. Men faktum är att den största vinsten under dom här 10 åren är att jag numera har en så pass stark kropp att jag när som helst kan springa 2 mil och verkligen njuta av det. Det är lycka. 

Det har krävts mycket tålamod, planering och en hel del svordomar för att nå dit jag befinner mig idag. Många gånger har jag vart så fruktansvärt less och velat kasta in handduken, lägga ner allt vad löpning heter och bara göra nåt annat istället. Men i slutänden har kärleken till att springa ändå alltid vunnit. Det är det som är hemligheten. Man måste älska att springa för att orka med det för det är långt ifrån roligt hela tiden.

Jag tillhör definitivt inte den kategori som har talang för att springa, tvärtom. Mitt löpsteg och skadehistorik skvallrar om att jag egentligen borde ägna mig åt nånting annat men jag älskar att springa ändå. Jag har nått alla mina mål på ren vilja och hård träning. Det finns säkert dom som tycker tvärtom, att jag visst har talang, dom som springer lika mycket som jag gör men ändå aldrig kommer vara i närheten av att springa maran på 2.50 och så är det säkert, vi har alla olika förutsättningar men tider är egentligen irrelevant, min poäng är att alla kan nå sin fulla potential om man bara lägger ner den tid som krävs. Man kan inte förvänta sig att få A i betyg i alla ämnen utan att plugga, samma sak med löpningen. Vill man nå en specifik tid eller ett specifikt mål måste man ställa sig frågan, är jag beredd att lägga ner den tid som krävs? Jag svarade ja på den frågan, tyvärr är det nog allt för många som inte är beredda att göra det och det gör hela skillnaden.

Mitt bästa råd; sätt ett högt mål, så pass högt att du nästan inte vågar säga det, det ska vara skrämmande och nästan kännas ”omöjligt”. Ett tydligt mål är ett måste för att träningen ska bli meningsfull, för om man inte vet vart man är på väg spelar det ingen roll hur mycket eller hårt man tränar. Sen lägger du ner din själ i det och jag lovar att det kommer ge resultat. Det kommer krävas en hel del uppoffringar utöver blod, svett och tårar men är man inte beredd att göra dom uppoffringarna så kan man heller inte förvänta sig resultat, då kan man fortsätta jogga runt kvarteret och vinka till grannarna. Inget fel i det men man kan inte förvänta sig att bli bättre då. Jag harvade på rätt länge och sprang maran på mellan 3.10-3.20 samtidigt som jag drömde om sub3 men tänkte att det kommer aldrig att gå, det är för svårt helt enkelt. Men så en dag bestämde jag mig bara, jag ska fan klara det. Mycket sitter i huvudet också, vad som är möjligt eller inte. Tränade ännu mer och ännu hårdare. Till slut så gick det. Och det utan att ha nån som helst talang för att springa mer än att ha en talang för att verkligen vilja. 

2015 satte jag upp ett nytt mål. 2.48.48 på maran. Varenda kilometer sen dess har egentligen gått ut på att nå det. Det har gått 2 år sen dess, en evighet. Men att sätta ett högt mål betyder även att man även måste vara beredd att ge det tid. Det finns ingen quick fix. Jag är nästan där men fortfarande känns det långt borta och ibland tänker jag att jag aldrig kommer att klara av det. Det är skrämmande samtidigt som det är min största drivkraft. Men så ska det vara.

För övrigt så ska jag bli bättre på att uppdatera bloggen framöver, skyller på lathet och ledighet. Träningen flyter i alla fall på som den ska och hälsenan är under kontroll så jag kan inte skylla på det i höst om jag inte klarar av mitt mål.

/Hörs

Semester mode



Sommar. Semester. Ledighet. Noll krav på att prestera nånting. Det är jag fan värd efter ett turbulent och hektiskt år på jobbet som tagit mer energi än vad det gett. Har sakta men säkert börjat komma in i semester lunket på allvar vilket också avspeglas i produktiviteten här på bloggen och tyvärr lite i träningen också. Hjärnan går på lågvarv och klarar med nöd och näppe av att översätta minuter till sekunder under tiden jag springer. Just nu är mina största bekymmer vilka skor jag ska springa i, om jag ska träna på morgonen eller på eftermiddagen, vilken podd jag ska lyssna på och om jag ska ta en Staropramen eller Brooklyn efter avslutat träningspass. Svåra val. Egentligen hade jag tänkt å börja förbereda mig lite inför nästa termin redan nu i sommar, kolla igenom lite derivator och integraler som jag inte undervisat i på flera år, men vafan, orka. Just nu är det tillräckligt jobbigt att sträckse serier på Netflix, bara ordet matematik gör att hjärnan stänger av sig själv per automatik. Ibland är det jobbigt att inte göra nånting.

Förra sommaren var jag sjukt taggad att träna både hårt och mycket och gjorde så också men i år har jag inte riktigt haft samma målmedvetna driv. Tex har jag inte kört ett enda dubbelpass hittills i sommar även fast tiden för både det och återhämtning däremellan har funnits. Har väl börjat inse att det inte alltid är den som tränar mest som vinner utan att det gäller å träna smart också. Just nu är jag faktiskt mest glad över att jag kan träna någorlunda seriöst utan att gå sönder. Att hålla sig hel blir viktigare och viktigare för varje år, ju äldre jag blir, nästan viktigare än jakten på nya PB:n. För jag vill kunna springa varje dag även när jag blir äldre. Det betyder dock inte att jag nöjer mig med att mysjogga runt kvarteret och pillar navelludd resten av dyngets timmar. Jag tränar på som vanligt, varken mer eller mindre. Jag springer mina 12-13mil i veckan och är ganska nöjd med det just nu. 

Hälsenan är som den är. Jag tänkte ju pausa fartträningen ett tag för att se om det skulle hjälpa. Det gick sådär. Tror jag klarade två dagar innan jag var på’t igen. Just nu håller den sig i schack åtminstone men det är ganska uppenbart att farten är ett av problemen. Häromdagen sprang jag ett relativt hårt fartpass på 3 x (5min – 3min – 1min) och direkt jag bytte till racedojor så gav sig hälsenan till känna och började ömma. Det blev i alla fall inte värre, kunde springa två lugna distansmil dagen efter utan känningar eller bekymmer. It is what it is.

Här uppe i norr har sommaren lyst med sin frånvaro mer än några enstaka dagar med sommarvärme men jag klagar egentligen inte. Har kommit underfund med att sommaren inte riktigt är min påse. Alltså sommarlöpning. Sommaren i övrigt är det inget fel på, det är det bästa som finns men att springa på sommaren är inte alltid det roligaste. Visst, splits, linne och tartan eller nercabbat en tidig sommarmorgon i ljus och värme är ju inte det sämsta, jämfört med snöstorm och stelfruset snor i ansiktet är det ju rena rama paradiset men får jag välja så föredrar jag nog ändå långa tights och vantar därför att jag får ut så mycket mer av min löpning då jämfört med när termometern visar tvåsiffrigt. Jag tycker ofta att många pass nu på sommaren är orimligt ansträngande och benen känns ofta sega som knäck trots att dom egentligen är rätt fräscha. Det är jobbigt att andas och jag svettas som en gris. Solen gör mig bara irriterad och varje fartökning känns som ett 1500m lopp. Denna nyupptäckta vetskap om mig själv är nog också en av anledningarna till att jag inte riktigt har orkat med dubbelpass eller kört ännu mer trots ledighet. Men ska man bara rekreationsspringa så finns det ju inget bättre än sommarlöpning, barkaka på nån fin skogsstig i stekande sol. Å andra sidan springer jag inte primärt i rekreationssyfte så det hjälper mig ju inte så mycket.

Som ett led i att ta hand om hälsenan bättre köpte jag ett par nya mängdskor förra veckan, inga racepjuck som brukar vara det vanliga utan ett par stadigare pjäser med rejäl dämpning och hög drop. Nike Pegasus 34 i den snygga Breaking2 blå färgen. Egentligen ville jag köpa tävlingsskon Zoom Fly, eller ännu hellre Vaporfly 4% skon som ju är det närmaste man kan komma den sko som Eliud Kipchoge sprang 2.00.25 i men varken hälsena eller plånbok skulle nog ha blivit gladare av det så därför fick det bli Pegasus. 

Har sprungit 7mil hittills med dom och måste säga att det är precis vad jag behöver. En tjocksko helt enkelt men samtidigt är dom rätt så smidiga för att väga nästan 300g. Har testat både fartökningar och intervaller och det har funkat helt okej men framförallt så märker jag att fötter, vader och hälsenor inte tar lika mycket stryk som när jag springer med mina vanliga distanspjuck; New Balance 1500, Salming Distance och Adidas Adios. Så det här kan nog vara min bäst spenderade tusenlapp någonsin. En annan fördel är ju att när man väl tar på sig tunnare skor så blir det en markant skillnad jämfört med när man hela tiden springer i mer eller mindre lätta skor. Raceskorna känns verkligen som raceskor och det har jag saknat.

På tävlingsfronten är det ganska lugnt för tillfället. Just nu vill jag bara träna på som vanligt och hålla mig så pass hel att jag kan komma igång med långa långpass och snabba fartpass på allvar igen. Tävlingarna får vänta men jag har redan börjat planera upp hösten och hoppas på att jag kan tävla mig i sub 2.50 form:

7 augusti: Löparnas kväll 5000m bana
12 augusti: Tavelsjö halvmarathon
3 september: Umemilen
9 september: Stockholm Halvmarathon
24 september: BMW Berlin Marathon

Förhoppningsvis blir det en tur till fjällen i år också i slutet av sommaren men det primära är sub 2.50 i Berlin, helst under 2.48.48. Det har stått högst upp på min lista i 2 år nu så det vore ju fan om det inte skulle gå. En annan sak som har stått nästan lika högt på samma lista är se Brad Paisley live and kickin’ och om ett par veckor är det äntligen dags för det. Just nu är jag nästan mer taggad på det än sub 2.50. Först på Furuvik i Gävle och dagen efter i Stockholm. Måste införskaffa mig en riktigt cowboyhatt till dess så det blir nog inga Nike Vaporfly den här månaden.

/Hörs