Blogg

Umemilen 2017 Racereport


Först å främst. Om jag ska fortsätta skriva den här bloggen så måste jag bli bättre på det, annars är det lika bra att lägga ner. Kvalitén på slutet har vart under all kritik, så även antalet inlägg. Har varken haft motivation eller inspiration på slutet att engagera mig hundra procent vilket stör mig för jag har en massa halvfärdiga utkast på bra och provocerande inlägg som tyvärr har blivit liggandes pga tidsbrist. Att skriva ett vettigt och välformulerat inlägg tar ju nån timme och den tiden har helt enkelt inte funnits. Dessutom så har motivationen som sagt inte heller vart på topp vilket säkerligen hänger ihop med mina sketna skador. Det är helt enkelt inte lika roligt att skriva om löpning när det inte går som man vill. Men det ska bli ändring på det nu för äntligen börjar hälsenan ge med sig, kroppen känns hel och jag kan träna nästan så som jag vill.

Förra veckan fick jag till några riktigt bra pass bla 3x5000m i halvmarafart och ett långpass på 35km som innehöll en fartökning på 10km i 3.56-fart utan att kroppen protesterade så nu på slutet har hybrisen börjat smyga sig på mer och mer och hjärnan har börjat tänka PB igen och inte rehabjogg. Idag var det dags för första testet. Umemilen – Sveriges snabbaste millopp? 27% av herrarna gjorde sub40 idag med en vinnartid på 32min och damsegraren sprang in på 36.40. Det låter iaf i mina öron som ett rätt snabbt lopp.

Jag brukar sällan anpassa träningen särskilt mycket efter millopp utan bara köra på och vara sliten när det väl är dags men inför dagens lopp ville jag verkligen persa och drog därför ner på träningen rätt mycket tidigare i veckan, allt för att vara fräsch i kroppen. 12.30 gick starten och jag och brorsan var på plats en timme innan för att värma upp. Planen var glasklar. Det var PB som gällde. Allt över 37min skulle vara fiasko. Träffade omgående på massa bekanta ansikten med höga förväntningar och började genast känna anspänningen och nervositeten. Coach LG himself dök också upp strax innan start vilket var ett kärt återseende. Joggade upp i dryga 5km och avslutade med ett gäng stegringslopp innan det var dags att göra sig redo. Vädret var näst intill perfekt – kanske lite väl varmt – men vindstilla och det var det viktigaste. En stor del av banan går i skugga så jag oroade mig inte jättemycket för det.

Positionerade mig hyfsat lång fram för att komma iväg snabbt, det enda negativa jag kan komma på med loppet är att det är bruttotider som räknas och står man ett par meter bak i fältet så tappar man ju per automatik ett par sekunder. Hade ganska bra koll på vad många runt omkring mig skulle springa på för tider och det kändes tryggt.

Hade lovat mig själv att inte tokrusa som jag alltid gör men när startskottet väl ljöd så stack jag iväg så som jag alltid gör dvs alldeles för fort. Första kilometern som innehåller ett par mindre motlut kändes riktigt bra, fastnade dock tidigt bakom ett par gubbar och kom inte förbi vilket tvingade mig till att göra en lång omspringning på högersidan som tog onödigt mycket energi och skapade dessutom lite irritation. Första 2km gick på 7.03 och nu hade fältet spruckit upp så pass att det inte var nån trängsel. 

Nånstans vid 3km hittade jag en bra klunga som låg kring 3.40-fart och som gick jämnt och fint så jag la mig i rygg på dom de kommande kilometrarna och kände mig ganska stark. Passerade halvan på 18.15 och tänkte att idag blir det pers. Banan går runt Nydalasjön i Umeå men för att få ihop exakt 10km så springer man en liten extra sväng strax efter 5km och gör sen en 180 graders sväng och springer tillbaka för att sedan fortsätta runt sjön. Fram till den vändningen kändes allt hur bra som helst, men efter svängen så tappade jag helt rytmen och det blev inte bättre av att vägen tillbaka runt sjön är lite svagt uppför, kände hur jag blev tvungen att släppa ett par ryggar och att farten sackade.

Sista 4km är ganska lättlöpta, en hel del skön nedförslöpning men när jag tappade alla ryggar så hamnade jag helt solo och hade ingen varken bakom eller framför mig och i ögonvrån kunde jag se på klockan hur farten sackade mer och mer. Försökte bita ihop men jag hade verkligen behövt en rygg att gå på. Tänkte att det kanske kommer komma nån bakifrån som kan hjälpa mig, visste att Tomas Pekkari som jag fightats med på en del lopp tidigare låg bakom mig men han dök aldrig upp och ingen annan heller för den delen. Med knappa 3km kvar ställde jag in mig på att få fortsätta fightas själv men det gick segt, kilometertiderna sjönk mer och mer och när jag klockade den nioende kilometern på 3.47 så visste jag att 36.XX var kört och luften gick ur lite. Försökte trycka på lite under sista kilometern och lyckades knapra in någon sekund men mållinjen passerades på 37.13 och det kändes som ett stort misslyckande. Fan i helvette, var första tanken när jag hämtat andan. Det skulle ju bli PB! 


Oj! Vilket startfält vi fick! Heja, heja!

Nästa helg är det dags för nästa test, Stockholm Halvmarathon, som blir den riktiga generalrepetitionen inför Berlin två veckor senare. Trots att det inte blev nåt PB idag på milen så är jag ändå hoppfull inför Berlin för marathon är min distans och den behärskar jag på ett helt annat sätt än 10km. Hårdheten i benen kommer inte vara ett problem trots alla skavanker i sommar så kan jag bara få till några långa trösklar de kommande veckorna så kommer det bli 2.48.46.

Som sagt, det ska bli bättring på bloggaktiviteten framöver. Satt faktiskt och läste igenom en del av mina gamla inlägg häromdagen och det slog mig att jag var fan så mycket bättre på att skriva för nåt år sen. Förhoppningsvis kan jag hitta tillbaka till den kvalitén. Men nu ikväll ska jag tycka synd om mig själv för en liten stund för att det inte blev nåt PB, har köpt en stor påse godis som ska avnjutas tillsammans med Steven Wilsons senaste mästerverk i mina AKG Quincy Jones lurar i totalt mörker, men imorn är det glömt. Det är okej att vara besviken och tycka synd om sig själv om man sen kan släppa det och lägga det bakom sig. Och det kommer jag att göra. För nu är det fullt fokus mot Stockholm och Berlin och då finns det inte tid för att tycka synd om sig själv. 

/Hörs


Antal kommentarer: 3

Johan Hedlund

Jag har alltid tyckt att du skrivit bra, roligt och tänkvärt! Så du behöver inte känna att det är dåligt.
Beträffande loppet så har man bra dagar och mindre bra dagar. Vilket som, så var det bra träning 🙂
Lycka till i Stockholm!


Fd CoachLG

Du är bra min vän


Anders Larvia

Tack Johan, det värmer! Å tack fd Coach, du är bättre 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Kissets röst i etern


”Oj, vilken lång semester hon tog!” tänker ni kanske nu. Men nej. Jag har bara inte kommit mig för att blogga förrän nu.

Igår satt jag i ett par timmar och gästade Snipp-podden och fick prata om träningsinkontinens. Jag har länge varit lite av kissets ansikte utåt sedan jag skrev ett mycket uppmärksammat blogginlägg om mina egna erfarenheter av just träningsinkontinens. Efter det har jag blivit intervjuad i Aftonbladet om det och fått massor av mejl och meddelanden från kvinnor som har eller har haft samma problem och en del av blogginlägget finns med i Katarina Woxneruds bok Mammamage. Och nu är jag också kissets röst i etern! Eller snart, när det nya avsnittet av Snipp-podden kommer ut. Jag fick sitta med de tre fantastiska barnmorskorna Marie, Marielle och Louise och prata kiss och skam i två timmar. Jag lärde mig massor av nytt och fick berätta om precis hur skamligt det kändes och hur jobbigt det var att alltid känna sig äcklig och hur jobbigt det var att känna att jag inte blev tagen på allvar när jag ville ha hjälp. Men också om hur skönt det var att få hjälp.

Avsnittet dröjer en liten stund innan det kommer ut, det ska ju redigeras och hållas på först. Men jag lovar att länka till avsnittet här så att ni kan lyssna och skicka det vidare till alla som har en snippa, eller känner någon som har en snippa. Under tiden kan ni lyssna på det första avsnittet som handlar om behåring och snart ett avsnitt om flytningar.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

En månad kvar


Jag är tillbaka på jobbet efter åtta veckors ledighet med allt vad det innebär. Det tar emot å erkänna men det är ganska skönt att ha börjat jobba igen. Eller nej förresten, jag tar tillbaka det, vad jag egentligen menar är att det är rätt så skönt att vara tillbaka i vanliga rutiner igen. Ni vet, gå å lägga sig i tid på kvällarna, äta som vanligt, inte dricka öl varje dag och få lite intellektuell stimulans. Den senaste veckan har dock vart sjukt jobbig som alltid; allt sorl, alla ljud, allt prat, allt som ska göras, hjärnan har gått på högvarv och knappt kunnat varva ner på kvällarna. Då har löpningen vart ännu viktigare än vanligt, min ventil för att hantera alla dessa intryck.  

I helgen var jag i fjällen och sprang och det var ett skönt miljöombyte, det börjar nästan bli en årlig tradition numera. Jämtlandstriangeln runt även i år. Storulvån – Sylarna – Blåhammaren. Tyvärr prickade vi in den absolut sämsta helgen vädermässigt och fick stå ut med regn, regn och ännu mera regn åsså lite motvind på det, så det blev tyvärr inga bilder på varken renar eller vyer, hade liksom ingen lust att hala fram telefonen och börja fota när jag knappt kunde röra fingrarna. Under själva löpningen tyckte jag stundtals att det mesta bara var bedrövligt och förbannade mig själv för att jag gått med på det här men jävlar vad skönt det var att komma i mål och få njuta av en trerätters meny och kall öl, kände mig duktigare än vanligt så nu i efterhand är jag rätt glad att vi ändå sprang hela triangeln och trotsade vädrets makter. 39,3km på drygt fyra timmar. Lederna bestod dock mest av gegga vilket gjorde det ännu jobbigare än normalt och alla spänger var snorhala men det gick, jag överlevde och klarade mig undan båda stukningar och frakturer och ramlade bara 5-6 gånger. Men satan vad träningsvärk jag har haft dom senaste dagarna. Låren har vart helt trasiga, nästan ännu värre än efter en mara, har knappt kunnat gå nedför trapporna på jobbet. Totalt tog vi bara drygt en kvarts paus för dricka och energi jämfört med dryga timmen förra året vilket skvallrar en del om den bedrövliga vädret. 

Hälsenan höll i alla fall ihop och just nu är jag ganska övertygad om att den kommer att hålla för Berlin Marathon om en månad, det stora frågetecknet är dock farten. Direkt jag försöker mig på att springa lite snabbare så börjar hälsenan att protestera. Förra veckan fick lite hybris och gjord ett försök på korta intervaller i överfart, fyrhundringar ner till hundringar. Det gick sådär. Kände ingenting under löpningen men däremot dagen efter. Så just nu är jag ganska osäker på vad som är en rimlig målsättning, PB eller bara att ta mig i mål? Uthålligheten har jag men däremot känner jag mig ganska temposvag just nu, marafart blir jobbigt redan efter några kilometrar. Jag vet att mycket fortfarande kan hända och att det faktiskt är en hel månad kvar, men jag börjar ändå bli lite orolig. Det är ju sub 2.50 som är målet, ingenting annat och just nu är jag definitivt inte i nån sub2.50 form.

Men jag ska i alla fall försöka tävla mig i form med början nästa vecka och hoppas på att det ska göra underverk för både form och fart. Dessutom blir det ett bra tillfälle att testa hälsenan i skarpt läge så jag vet vad jag kan förvänta mig i Berlin, om den håller eller inte. Trots att jag inte kunnat springa särskilt fort dom senaste veckorna så ska det bli sjukt kul med lite lopp igen, å kanske kan jag överraska mig själv nu när jag inte har några förväntningar på mig själv. Först blir det Umemilen första helgen i september och veckan efter Stockholm Halvmarathon. Ifjol gick ju båda dom loppen åt h-e, i Umeå joggade jag i mål på 43min efter ett hugg i vaden tidigt i loppet och i Stockholm klarade jag knappt av att hålla marfarten. Men trots det så blev det ju ändå PB i Berlin två veckor senare så med det i åtanke så kommer jag inte gräva ner mig om det går åt skogen igen nu i höst, men det är klart att det vore najs med ett kvitto på att det går åt rätt håll. Framförallt ska det bli sjukt kul med Umemilen, jag som normalt hatar millopp ser faktiskt fram emot att få omfamna mjölksyran och kanske kröna det med ett PB på milen. Vore kul om fler fick upp ögonen för det loppet än vi norrlänningar. Visst, det är inte Midnattsloppet publik runt Nydalasjön och Ume är inte Stockholm men det är fan så mycket plattare än Södermalm och inga backar whatsoever. Så alla ni som dreglar efter ett nytt pers på milen, kom upp till Umeå och spring nästa helg, det är nästan PB garanti. 

Den kommande veckan är målet att komma tillbaka i normal träning igen dvs 13-14mil i mängd och ett par fart/tröskelpass. Jag har inte gått och kollat upp hälsenan som jag tänkte eftersom jag känt att det gått åt rätt håll den senaste tiden. Den minskade mängden och frånvaron av fart tillsammans med alla excentriska tåhävningar och foamrollande har ändå vart tillräckligt för att jag ska våga mig på att gå tillbaka i normal träning igen. Sen återstår det å se om det har vart tillräckligt men jag är hoppfull. Kan jag få till ett par veckors bra träning så skulle jag bli så mycket lugnare inför den stundande maran. Trots den distansjunkie som jag är, så längtar jag just nu efter att få bli trött i hjärta och lungor igen, känna blodsmaken i munnen, mjölksyran i låren och framförallt efter att få snöra på mig lite tunnare skor och springa så pass fort att jag inte kan heja på alla bekanta som cyklar förbi mig. Sen räknar jag stenhårt med att boosten som alltid brukar komma med höstens intåg – när temperaturen lägger sig och luften övergår från kvalmig till krispig – ska göra underverk för formen och flera sekunder på kommande lopp. Även fast det är sorgligt att sommaren är slut så är det rätt najs med höst ändå, särskilt för oss löpare, för det är ju nu vi ska få skörda frukterna av allt slit vi lagt ner under året. PB it is! 

/Hörs



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ultravasan


   Det är konstigt hur det går att springa hyfsat snabbt och just när mållinjen passeras går det inte att röra sig längre. Idag är det måndag två dagar efter Ultravasan. Gårdagen spenderade jag körandes i en bil vilket förmodligen inte bättrade på stelheten. Jag förstår att vaderna är stela efter 9 mils löpning, men hur är det möjligt att få träningsvärk och skavsår på sådana konstiga ställen? I lördags var jag förutseende och smörjde in ben och armhålor med kokos olja. (Man lär sig ju av sina misstag!) Istället fick jag stora skavsår där sporttopens resår suttit under bröstkorgen. Och allvarligt talat, även om jag inte har några fantastiskt vältränade armar, hur kan man få träningsvärk i handleden utav den extra vikten som klockan utgör? Vägen upp från sängen till toaletten känns bedrövligt lång när jag behöver kissa på natten. Hur kan det vara omöjligt att lyfta upp ett ben för att trä i benet i byxan eller att tvåla in en fot? Höftböjarmuskeln har slutat fungera och istället måste jag lyfta upp benet med händerna. Och varför har jag sådan träningsvärk i magen? Vad använde jag magmusklerna till under de där 9 milen?

   För två år sedan var Ultravasan min debut ultra. Då var det väldigt skrämmande med den 9 mil långa distansen, nu känns det väl inte lika skrämmande längre att springa i 7 timmar, men en ultra kan aldrig bli enkel, det är alltid en otrolig lättnad och glädje varje gång man faktiskt har lyckats ta sig hela vägen i mål, oavsett hur snabbt det har gått eftersom mycket kan gå fel på vägen. Jag vill passa på att skicka en hälsning och ett stort grattis till er som läser detta och sprang i lördags!

 I lördags såg min resa ut så här:

   Starten är alltid fantastisk. Jag har sagt det förut och säger det igen. Att befinna sig på en startlinje tillhör en av mina absoluta favoritkänslor och inför ultralopp är starten ännu mer fantastisk, eftersom det är ännu mer stämning, men mindre hets. Första delen av loppet fokuserar jag på att hitta rätt rytm och fart, njuter av att det inte regnar än samt att få springa igen efter mycket vila dagarna innan. Inne på småstigarna efter Smågan blir jag ikapp sprungen av Johanna Bygdell som kommer i väldig fart. Det piggar upp mig och det känns roligt att vi är två svenskor i täten. Jag springer på lite strax innan Mångsbodarna för att ta spurtpriset, men sedan springer vi tillsammans igen ett tag. När vi kommer till partierna med bara grusvägar springer jag ifrån Johanna som ändå fortsätter att göra ett väldigt starkt lopp och blir tvåa.

   Jag passerar maraton på 3.13 och vid Evertsberg känns det skönt att veta att jag i alla fall har kommit halvvägs. Jag har lite problem med vänster ben, men det känns fortfarande hanterbart och jag är glad för att det inte blir värre undan för undan. Mellan 60-80 km tycker jag är den segaste sträckan, benen börjar bli stumma, det är raka grusvägar där inte så mycket spännande händer. Lundbäcksbackarna innan Oxberg är ett välkommet inslag. Vid Hökberg kommer de första killarna som springer 45 km ifatt mig. Erik Anfält går starkt och leder stort. Vid 15 km kvar får jag rapport ifrån min förcyklist att Elov leder med 30 sekunder, Joakim Lantz springer strax om mig som tvåa i 45 km loppet. Vid Eldris får jag slutrapporten att Elov vunnit och strax efter blir jag passerad av en annan del av ockelbomaffian, Johan Lantz som är på jakt efter 3:e platsen i 45 km loppet. Det gör mig väldigt glad att Elov har vunnit och för mig piggar det upp och förbättrar min löpning att ta del av de strider som sker runtomkring mig. Jag kollar på klockan och inser att om jag gör en bra sista mil kan jag slå banrekordet, problemet är att det verkligen öser ner nu och vattenpölar som förut gick att springa runt nu har blivit till små sjöar som upptar precis hela vägen samt i upp och nerförsbackarna springer man i en bäck istället för på en grusväg.

   Kanske lockar det hägrande målet och vilseleder huvudet och kroppen, men jag känner mig faktiskt mycket bättre när jag börjar springa på och 3 km på rad går helt plötsligt i 4.05 min/km fart. Det är fantastiskt att få svänga upp på den berömda Vasaloppsmålrakan som vinnare och motta segerkransen.

  Jag har nu haft en intensiv månad där jag har sprungit Swiss Alpin maraton 78 km, Kia Fjällmaraton 44 km samt Ultravasan 90 km inom fyra veckor. Även om jag klagade lite i början så börjar återhämtningen från långlopp gå lite snabbare ju fler långa lopp jag springer. Men nu ska det bli skönt med en riktigt lugn vecka och några träningsveckor på det innan det är dags för höstens roliga lopp.

 Starten är alltid rolig!

 Första delen av Vasaloppsbanan, fin löpning med spång och stig.

 Klassiskt upplopp att få springa in på


Antal kommentarer: 5

Stefan Danielsson

Kul läsning, fantastiskt bra jobbat;)))


Erik Anfält

Helt sanslöst vilka lopp du har levererat på så kort tid Ida! Jag fick väldigt mycket positiv energi när jag sprang om dig i lördags. Inte för att jag sprang om dig. Utan för att du efter så många mils löpning fortsatt såg så otroligt stark ut


Saga

Grattis till en superprestation, än en gång! Så kul & inspirerande att du delar med dig av hur du upplevde loppet


Ida Nilsson

Tusen tack Saga och Stefan!


Ida Nilsson

Tack Erik, riktigt kul att du sprang så starkt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Who´s hot Kalmar


Hej hej…..för första gången sedan 2010 kör jag inte Kalmar. Det var planerat så men ångrar det bittert. Tröstar mig med att jag ändå inte kunnat starta då jag ligger hemma med nåt otäckt virus & en fortsatt strulig vadmuskel. Har skrivit ihop några rader om Kalmar på lördag. Ber om ursäkt för det mest handlar om herrsidan men då Köpenhamn har damproffsen så blir det naturligt så.

Hoppas ingen missade att Åsa Lundström vann Kalmar Mini Triathlon igår sekunderna före Annie Thorén och dryga minuten före Sara Svensk som kom 3:a. Ludwig Fleetwood vann på herrsidan, härlig comeback. GRATTIS!

Kollat igenom startfältet inför Kalmar och måste tyvärr säga att det ser tunt ut. Få PRO´s av dignitet sånär som på några undantag. Svårt ha koll på alla AG´s men även där saknar jag några klassiska hjältar som brukar hamna högt i resultatlistorna. Kalmar är ett fantastiskt event men ligger vid fel tidpunkt ur flera aspekter. Allt handlar ju inte om Hawaii. Augusti och september är en duktigt tävlingstäta månader, då syftar jag inte bara på Norra Europa. Vi har förutom ett par stora mästerskap innan och efter som Frankfurt, Nice, Zürich, Roth & Hawaii även VM på 70.3 som är en viktig tävling för många PRO´s samt snabba AG´s. Kanske inte lika viktig som om den hade legat i Europa men ändå. Med risk för bli tjatig, Kalmar är värd ligga tidigare på säsongen. Hade gärna sett den gå mitten/slutet juli. Så slipper man riskera för låga vattentemperaturer också. Nästa är blir det 4 st race i närområdet då även Norge får en hel, Haugesund. Hoppas några race flyttas till andra veckor….ping Ironman!

Vi har följande Svenska proffs som startar på lördag: Karl-Johan Danielsson, Markus Hultgren, Erik Holmberg, Andreas Lindén, Jonas Örarbäck & Martin Olsson. Tyvärr får vi inte se Fredrik Bäckson (skadad) & Sebastian Norberg (Kör VM) på startlinjen. Spännande se dock vad Sebastian Björklund kan göra i sin Ironmanpremiär (Han kör som AG). Den mannen har kapacitet så det räcker men saknar erfarenhet från längre race samt haft en lång & hektisk säsong. Han får sällskap av Magnus Olander (amatör) som satsat stenhårt i år kan komma riktigt bra om han får till det. Jag tror även det kan bli ett bra race för Markus Hultgren & KJ då detta är ”deras” bana och de älskar en hemmapublik! Håller en tumme även för min vän Jonas Örarbäck som kör sin första Ironman….som PRO dessutom. Håll ett öga efter Calle Brümmer oxå. Det är fart i den gubben! 

Eloge till Wim Timmermans som kör sin 42:a Ironman på lördag. Just kört Maastricht. Jeeezus!

Övriga proffs är för mig okända till halvkända. Cameron Wurf blir kul följa då han är en ex proffscyklist. Fått hård kritik då det sägs han låg nära ledarbilen i Sydafrika och kunde därför soloköra den cyklingen i ledning utan större problem. Sjukt att det så ofta är ett problem?! Mer känt fall när Tim Don slog ”världsrekord”…låg bakom bilen i 18 mil typ. 
KJ har gett mig följande top 5 som fortfarande verkar vara klara för start:
1.) McKernan
2.) Molinari
3.) Danielsson (ödmjukt)
4.) Wurf
5.) Sapunov
Björn Andersson hälsar dock att man aldrig ska underskatta Tyskarna. Lite som i fotbolls VM, ”football is a game played by 22 players and in the end germany always wins”

De tider som folk fick 2012 & 2016 var exceptionellt snabba och dem bör man inte jämföra sig mot. Alla lopp är olika och precis som vid Vasaloppet ska man titta på sin placering i första hand innan man börjar skryta eller misströsta över splits. Disponera smart och tveka inte fråga om ni undrar något specifikt gällande banan. Den är platt så egentligen inga konstigheter annat än spara på krafterna till löpningen som är snabb givet fräscha ben.

Madame Pele kallar på er…..visa ni är henne värdig så badar ni snart bland sköldpaddor i paradiset.

Mike



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Upp-och ner


Det har vart lite upp och ner den senaste tiden. När hälsenan smärtade som mest förra veckan var jag beredd på att kasta in handduken och skita i Berlin bara för att nån dag senare inte ha några känningar alls. Hopp och förtvivlan, en mentalt jobbig berg-och dalbana. När den smärtat som mest har jag vissa stunder nästan önskat att den bara ska gå av, det hade vart så mycket enklare på många sätt men utvecklingen de senaste dagarna har till min förvåning vart övervägande positiv så för tillfället är jag inställd på att stå på startlinjen den 24 september och ta mig an Berlins flacka gator.

Det blev en hel del del vila förra veckan med halverad veckomängd som resultat vilket inte bara verkar ha gjort gott för hälsenan utan även för huvudet, det tar emot att erkänna men faktum är att det var rätt så skönt att inte springa på ett par dagar, få koppla bort löpningen för ett tag och inte bry mig, det behövdes. Vila kanske inte är så dumt ändå. Det blev ganska uppenbart när jag kom hem från Dalarna att distans inte är några problem men däremot fartpass. Trots det så ställde jag mig på startlinjen i måndags för att springa Löparnas kväll 5000m bana. Förhoppningen var att kunna genomföra loppet utan känningar. I fem varv kändes allt bra, passerade 2000m på 6.55 med känslan att det kändes under kontroll, både hälsena, fart och flås, men strax efter dök dom första känningarna upp. Ingen smärta men det var ändå ett ganska lätt beslut att kliva av, mest som en försiktighetsåtgärd. 

Fick lite tips av Thomas Edström – en snabb Umeå löpare – efter loppet som haft liknande problem som mig – dvs ingen egentlig smärta under själva löpningen men däremot problem att gå normalt på mornarna med stelhet och smärta – att massera hälsenan med fingrarna för att skapa cirkulation. Till en början var jag tveksam till om jag skulle våga mig på det med tanke på att senan har vart trycköm hela sommaren och varje liten touch har gjort ont. Att då försöka bilda ett S av senan lät på förhand som en ganska dålig idé men ju mer jag har testat det desto bättre har det faktiskt känts och nu kan jag göra det utan större problem och dessutom har den värsta ömheten släppt på köpet.

Jag tror inte på att vila mig igenom det här utan snarare på att springa bort det. Fick medhåll av Thomas på det. Däremot ska jag fortsätta dra ner på mängden och vara försiktig med fartpassen ett tag samt vara observant på hur hälsenan känns från dag till dag men att helt sluta springa känns inte som lösningen. Faktum är att jag faktiskt vågade mig på några fartökningar redan under gårdagens pass, 2x3km i 3.45-fart samt en lite snabbare tusing på 3.25 som avslutning och det gick över förväntan.  

Den här sommaren har inte riktigt blivit som jag hade tänkt. Planen var ju att köra en jävla massa överfart och korta intervaller för att få upp speeden, istället har det mest blivit mellanmjölk. Jag tror inte att jag är i sämre form än vad jag var i våras men å andra sidan är jag knappast i bättre form heller. Istället har jag nu en dryg månad på mig att hitta den rätta känslan, känslan av att vara i form och oslagbar, känslan att tro på sig själv, tro på det man gör. Just nu tror inte ens jag på mig själv och då blir det absolut inget PB. Mycket av att vara i form handlar om självförtroende och vetskapen av att man har gjort jobbet, då brukar formen komma per automatik. Just nu vet jag att jag inte har gjort det jobb som jag hade tänkt, på många sätt känner jag mig högst osäker på om jag ens kommer orka springa 4,2 mil utan att stanna, än mindre springa på under 2.50. Det återstår å se om jag hinner hitta den känslan. Nyckeln ligger i att kunna köra igång med hårda pass igen utan att hälsenan begränsar mig, då ska det nog kunna gå. Sen behöver jag ett gäng långa långpass också för självförtroendets skull.

PB eller inte, i måndags köpte jag i alla fall dom skor jag ska springa med i Berlin. Ett par Asics DS Racer 11. Mina tre par av version 10 är i princip helt slut, kanske att det sista paret skulle hålla för ytterligare en mara, men när jag hittade racern i rätt storlek hos löplabbet var det bara att slå till. Tyvärr blir det svårare och svårare att hitta denna fantastiska sko i butik och på nätet nuförtiden. DS Racer är i mitt tycke den perfekta skon för marathonsträckan. Hyfsat lätt men ändå rejält med dämpning. Det enda negativa jag kan komma på är yttersulan som inte håller mer än 30mil innan den är nernött.

Första intrycket av version 11 var att det är en annan sko än version 10. Yttersulan verkar ha förstärkts en del vilket är positivt och greppet var betydligt bättre, både på asfalt och grus men den kändes betydligt stummare, hårdare och mindre dämpad. Behöver nog ytterligare några pass med den för att avgöra om det är en förbättring eller försämring. Om jag kommer fram till det senare så kanske jag får rota fram mina 10:or och kräma ur en sista mara ur dom.

Nästa vecka blir det en sväng till fjällen för lite löpning i frisk luft. Fram tills dess är det distans som gäller och om hälsenan tillåter så slänger jag in några kontrollerade fartökningar för att få lite fart. Fyrhundringar på bana får vänta ett tag till. 

/Hörs


Antal kommentarer: 4

C.Åk

Tja!
Tror inte att du behöver köra en ”jävla massa överfart och korta intervaller” om du vill springa en mara i fyrafart.
Farten för en det har du ju.

Mitten augusti nu.
Tiden är knapp.
Fokusera på längre pass i den fart du har tänkt springa loppet.
Ställ in kroppen som en maskin på den farten.
Oavsett om det är morgonjogg eller 25 km.
Spring i samma fart.

Lägg in nåt rent intervallpass på 10×1000 eller 5×2000 i 3,25-3,40 fart.

Själv har jag ganska goda erfarenheter av att tokmata i 2-3 veckor i marafart.
Varje dag.
Tills kroppen säger nej typ.
Bra om det just då är ungefär 3 veckor kvar.

Dom enda korta intervallerna du behöver köra är helt utvilad och toppad dagen före loppet. 3×150-200 m!
Det räcker.

/C.Åk


Peter

Tvära friktioner eller tvärfriktionsmassage av hälsenan har jag goda erfarenheter av. Kanske ger samma effekt som den massage du nu gör men man utför dem på lite annat vis. Skrev en kommentar på ditt förra inlägg om du vill testa.

Hoppas senan repar sig!


Besken

Har du testat stötvåg?
Fungerade mycket bra för mig.


Anders Larvia

@C.Åk: tack för tipsen, det tar jag verkligen till mig! Har alltid matat mycket marafart och tröskel å tror stenhårt på det för just marathon, skönt att få det bekräftat från nån annan än mig själv. Vet egentligen inte varför jag fick för mig att börja köra massa korta intervaller, det enda som kom ut av det var en ömmande hälsena. 10×1000 och 5×2000 är helt min melodi 🙂

@Besken: har inte testat stötvåg på hälsenan, däremot för löparknä och även fast det gjorde ont som fan så tyckte jag att det hjälpte. Nu börjar hälsenan kännas under kontroll, men om det blir sämre igen så ska jag absolut testa det.

@Peter: det låter mycket intressant, måste kolla upp om det går att få här i stan, ska fråga min naprapat nästa gång jag träffar honom.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*