Blogg

Vinn skor, stockholmare!


Bor eller jobbar du nära Odenplan, Hornstull eller Fridhemsplan är det dags att spetsa in blicken lite extra i jakten på ett par Reebokskor, löparskon Zquick. De finns utplacerade på de här tre platserna, och det gäller att hitta skorna och fånga dem på bild och lägga på instagram med hashtag #ReadyZGo. Den som får flest likes för sin bild vinner skor till sig och tre kompisar.

Läs mer om tävlingen HÄR! Tävlingen håller på till och med nu på söndag.

Ut och leta!


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Mikes Bike 2.0


Så äntligen kom den. Min specialbeställda Trek Speed Concept 9.9 Project One. Detta är flagskeppet i deras flotta när det kommer till Triathlon- & Tempocyklar. Eftersom jag var supernöjd med föregångaren blev valet enkelt. Finns säkert minst lika fina och bra cyklar därute men orkar inte gå igenom ovissheten hitta något som passar min kropp och mina behov. Why try fix something that isn´t broken?!

Då vi triathleter tvingas på gott och ont att bli prylnördar så följer här lite specs på de aktiva val jag gjorde.

Valde mekaniska växlar från Schimano från deras värstinggrupp Dura Ace. Elektroniska växlar är säkert bra men extremt dyra och gissar knepiga att mecka med om man skulle få problem långt ifrån kunniga mekaniker. På bilderna har jag inte fått dit min wattmätare från Quarq/Sram ännu. Då kommer vevpartiet se annorlunda ut. Det går inte att ha Quarq på Schimano, därför kommer cykeln tyvärr ha mixade komponentgrupper.

Hjulen är Bontragers Aeolus 9 clinchers. Valde bort tubdäck denna gång då jag tycker det är lättare att byta däck på det ”vanliga” sättet. Limma tubdäck har jag aldrig gjort och det skulle antagligen bara ta lång tid och bli fel om jag försökte. Körde på Zipp 808 innan men enligt de som kan så är dessa minst lika bra. Dessutom sägs det gå lika fort på kanttråd numera så varför inte göra det lätt för sig?! Discen åker på när det är dags för den typen av tävling. Knappast i Cannes eller på Fuerteventura.

Tog max drop på styret då jag kände att jag hade limiterade möjligheter att sänka det så mycket som jag ville på den förra. Känns lite ovant nu i början eftersom jag kört på linjecykel länge men antar att jag kommer vänja mig. Valde hyfsat raka pinnar denna gång då det kändes bättre för mig helt enkelt. Jonas Colting kallar för övrigt de uppåtböjda varianterna för ”Age Groups” pinnar. Not in a good way 🙂

Färgsättningen är mitt eget val. Gillar orange och tycker en svart cykel är snyggt. Resten är standard förutom sadeln där jag valde Bontragers RXL Hilo då den påminner om ISM sadlarna. Traditionella sadlar fungerar inte på mig, får väldiga domningar och smärtor av sådana. 

Nå vad tycks….fram med era reflektioner?!
Jag vet att den är stor XL, ett s.k Älgstaket. Ni vet vad de säger va, stor cykel = långa, hrrmm ben.

(Har inte cykelns alla förvaringsboxar på, det får ni se på pre race bilderna)

 

Så här såg föregångaren ut. Som ni ser inte samma drop sadel/styre.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Jag kastade boll, jag snuvade, jag simmade.


”Men vad gör hon!? Dansar? Fristående gymnastikprogram?”

Nej, jag tränar crossfit. I fredags ingick ”kasta en boll över räcket” i passet. Det var jätteroligt, som du säkert ser på bilden, även om jag ser lite för fånig ut för mitt eget bästa. Det var överlag ett roligt och rätt soft pass. Lite goblet stepups, kast med stor boll och halos med viktskiva. För mig var det tur att det var ett soft pass, annars hade jag inte kunnat vara med för jag hade en snuva på ingång. Och mycket riktigt. På fredagseftermiddagen däckade jag ihop fullkomligt. Jag var helt sänkt och somnade så fort jag satte mig ner.

Snuvan kom som ett brev på posten, så där som det gör när man haft en mycket stressig period och sedan får ett andrum att slappna av i. Då är det som att kroppen, helt felaktigt, tänker ”HON BEHÖVER SNUVA!” Nåväl. Elva timmars sömn mellan fredagen och lördagen gjorde susen och gjorde att jag piggnade till tillräckligt för att kunna…

…SIMMA! AD-Sofie Lantto fyllde 40 och det var dags för fest. Och som den rediga triathlet hon är så inleddes festen med två timmar simning. För alla. Vi som inte kunde skulle få lära oss att crawla. Och de som redan kunde fick teknikputs. Själva simningen gick över förväntan. Jag måste erkänna att jag hade lite hybris och trodde att jag skulle vara GRYM! Och när jag fick ligga med ansiktet ner i vattnet och bara köra gick det bra. Det gick till och med snabbare än jag hade tänkt mig. Sedan kom problemet med andningen. Jag kunde inte andas! Efter ett tag fick jag in rätt huvudrörelse för att suga in luft, men insåg då att jag inte andas ut när jag simmar. Jag bara drar in en massa luft och håller sedan andan. Så när jag försökte andas igen var det ju redan fullt! Och jag kan avslöja att det är jävligt svårt att bli snabb på att simma om man måste stanna varje gång man ska andas.

Roligt var det i alla fall.

Idag är snuvan på tillbakagång. Jag vilar idag och hoppas på att kunna köra träning i morgon, men då ta det lite lugnt för att se att kroppen hänger med.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Assman 2.0


Kommer säkert få käka upp det här inlägget men det skiter jag i. Jag är en person som lever i nuet och orkar inte fundera mycket på framtiden. Idrotta som jag gör är knappast hälsosamt även om jag skulle bli ett ganska snyggt lik om jag fortsätter såhär. 

Min rumpa eller rättare sagt nerv har nu ”läkt”. Symptomen är till 95% helt borta och jag har börjat löpträna igen. Plockar inte upp där jag slutade utan blir mest en mix av lättare distans- & tröskelpass. Enligt Björn ska jag jogga hela april månad men med två race inom kort kändes det som en hyfsad risk/reward att testa benen ändå. Det knepiga kommer vara att hinna få upp någon typ av muskeluthållighet i de specifika löpmusklerna. Motorn är i topptrim då jag cyklat & simmat som en dåre under de gågna tio veckorna som jag inte har sprungit. Känner efter 20-30 minuter in på löprundorna att min pop försvinner, måste anstränga mig som en dåre för att bibehålla steget & frekvensen. Gör dock klart synbara framsteg med varje pass och hoppas vara i fas i de tre grenarna i slutet av maj. Tänker dock fortsätta med mina samlagsliknande yoga övningar året ut för att förebygga liknande skador igen. I skrivande stund har jag tappat ca 10-15 seks per km i min tävlingsfart.

Nu närmast väntar en tävling på Rivieran eller närmare bestämt Cannes. Den går av stapeln den 13:e April. Bra startfält är det, han som vann Hawaii ska köra så där rök mina chanser till 1:a priset 🙂

Skämt åsido, skulle ändå ner med familjen för att fira påsk när jag såg att det låg en tävling där som jag tror passar bra inför säsongen. 2 km simning i Medelhavet följt av 80 km kuperad cykling upp mot Valbonne/Grasse (1600 höjdmeter). Man avslutar med 16 kilometer löpning längs Croisetten (4 varv á 4 km). Temperaturen såhär års brukar vara perfekt, ca 18-21 grader i skuggan och stan är vanligtvis knökfull på helgerna vilket bäddar för ett sjysst publikstöd. Mina nyvunna 4 kilo av oklar härkomst lär inte hjälpa mig uppför kullarna, ej heller inte på löpningen men skitsamma. Ser detta mer som en träningstävling. Inga direkta krav på mig själv även om jag självklart kommer göra mitt bästa. Tar med nya cykeln som jag knappt har ridit in. Kommer bli ovant med tempoställning då jag kört linjecykel sedan November. Tur att det är backigt så man kan växla position ofta. En full Ironman skulle sannolikt sluta med ryggskott 🙂

Kommer antagligen sluta i misär men tävlingsnerven behöver sitt. Inte nålat på mig en nummerlapp sedan NYC Marathon och är duktigt revanschsugen. Vill mäta mig mot bra motstånd nu tidigt på året så jag hinner rätta till mina korthavanden. Förödmjukad lär jag bli då Frassarna är duktiga simmare och knappast ovana cykla kuperat. Jag kommer se ut som en förväxt blekfis på en dyr cykel. Det får man bjuda på. Ska tackla ner dem i diket sen i Kalmar!

Missa inte nästa nummer då kommer uppföljaren till ”Mikes Bike” no2. Blev nåt jidder med uppladdningen av bilder att ni får vänta några dagar till. Försök att hålla ut eller stalka mig på Instagram sålänge @nelker

Stay tuned!

Michelle ma Belle

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Filmade maxtester


Jahapp. Då var det dags. För första gången skulle jag filma träning och skicka till coach Jakob. Och det var maxtester som skulle filmas. Jag gillar att vara på bild. Alltså verkligen, jag är en linslus av rang. Men rörlig bild är en annan sak. Inte alls lika bekvämt och jag tyckte att det var otroligt pinsamt att rigga upp kameran på gymmet. Och jättenervös blev jag. Men det är lika bra att vänja sig. Jag tror inte att det var sista gången jag fick lov att filma.

Hur det gick? Jo, helt ok. Det stör mig att jag inte kunde göra ring-chin-ups med tyngre än en 4-kiloshantel mellan fötterna. Men den strikta pressen på 36 kilo är jag rätt nöjd med. Det närmar sig ju 40 kilo, vilket är en milstolpe för mig.

Bara 4 kilo kvar…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Det här med ödmjukhet


Det här, mina damer och herrar, är Jenny Jacobsen. Hon är en av världens bästa crossfit-atleter. Och då menar jag inte så där att ”Hon är typ väääärldens bästa”, utan på riktigt en av världens bästa. Nu på morgonen ligger hon 58 i världen och 4 i Europa på leaderboard efter Open-tävlingarna. (Alla har inte lagt in sina resutat, men ändå. Ni hajar. En av de bästa, på riktigt.) Och hon är inte den enda av coacherna på Nordic som sticker ut i resultatlistorna. Númi Snaer Katrinason är i nuläget 3a i Europa och 45a i världen och Björk Ódinsdottir har inte lagt in sina resutat från sista tävlingen än, men hon är också där uppe. Grymt folk, alltså. Och ändå lyckas de vara några av de mest ödmjuka människor jag har träffat.

Efter att ha tränat på Nordic ett drygt år har jag sett ett mönster bland folk, man kommer in första gången och är extremt ödmjuk för att man inte kan någonting. Förhoppningsvis fortsätter man på samma sätt rätt igenom, hur bra man än blir, så gör de flesta. Men det finns de som sticker iväg och tappar ödmjukheten på vägen. Plötsligt slutar de hälsa och tittar liksom över en när man möter dem. Det handlar inte om de som är grymma, utan det här är de som TROR att de är grymma. Tror att de plötsligt är lite bättre, lite för bra för att bry sig om oss andra. Tyvärr är det framför allt tjejer.

Förmodligen bottnar det i en oerhörd osäkerhet, men för mig är det obegripligt hur det kan bli så. Var tappar man bort sig så till dem milda grad att man väljer att lyfta näsan så högt i vädret? För det handlar om ett val. Det är inte många, så egentligen behöver jag ju inte bry mig, men jag kan inte låta bli att fascineras.

Så. Tillbaka till Jenny. För hon är ödmjuk. Faktum är att hon är så bra att det liknar ju ingenting. Man känner sig aldrig dålig på ett pass med Jenny som coach. Hon är för bra på att peppa för att man ska kunna det. Redan för länge sedan när jag hade ungefär fyra ljusår kvar till att klara en pullup fick hon mig att känna det som att min första bara väntade på mig runt hörnet. Dessutom är hon skitrolig. Det finns vissa som är värda att gå upp klockan 05.00 på måndagmorgnar för att få träffa och Jenny är definitivt en av dem. Det är liksom inte ny vecka förrän man har sett henne sitta upptryckt mot elementet med en stor kaffekopp i händerna och påpeka hur tidigt det är.

Och nu är det en hel vecka till nästa Jenny-pass. Jag får hålla till godo med de andra världsatleterna så länge.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*