Assault bike – om ni undrade
Jag skrev i gårdagens blogginlägg om Assaultbike, också kallad Airdyne eller Airbike (hatat barn har många namn), och här fanns nu en bild på mig och Johan under passet, om ni undrade hur en sådan såg ut. Det här är under varv två, och vi ser märkligt fräscha ut med tanke på hur det kändes. Det kan vara för att vi passade på att växelsjunga väckelsesången ”Pärleporten” samtidigt – det kändes väl helt enkelt som att vi var nära döden, och det kändes säkrast att bli lite religiös så där på slutet.
Det är en helt vidrig maskin, den liksom maler ner kroppen och kör slut på dig, direkt. Fullkomligt! Ju mer du trampar och drar i handtagen, desto starkare blir motståndet. En gång skulle jag köra 30 sekunder max och 90 sekunder vila, 7 intervaller på en sådan här och det är tamigtusan det värsta jag har gjort. Jag mådde illa redan under den tredje intervallen och hann inte återhämta mig överhuvudtaget under de sista vilorna, utan stod fortfarande och flåsade som en blåsbälg när det var dags för nästa intervall.
I förrgår la Mads Jacobsen (en av grundarna till CF Nordic) upp den här bilden:
Det är hela Airdyne-armadan på Nordic. Och jag kunde inte säga det bättre själv. ”This is what hell looks like”. Jag menar kasta brinnande svavel på mig och stick mig med treuddar, men ett helvete där man får sitta och trampa Airdyne i evigheternas evighet – nej, tack!


Johan Kärner pausar i simningen och tar en espresso.
Målrakan på Alii Drive.
Lars Barekow och Laerke Lilleöre under ett tempopass vid vändpunkten Energy Lab.
Utsikt från hotellet.
Fika med Marcus Hultgren.

