Med drygt 57 400 deltagare som korsade mållinjen framför Triumfbågen befäste Paris Marathon sin ställning som en av världens största maror. En av dem som sprang årets upplaga var Julia Franzén som var mer än nöjd med den fartfyllda – och extra miljövänliga – sightseeingen genom den franska huvudstaden.

Alla som någon gång har deltagit i ett större maratonlopp känner till problematiken med nedskräpningen runt vätskekontrollerna. Det är dessutom inte ovanligt att tävlingar delar ut petflaskor med vatten, en manöver som knappast kan sorteras in under begreppet miljövänligt. Även om funktionärerna är snabba med att kratta bort allt skräp så blir det ändå en del kvar på backen, engångsmaterial som i värsta fall kan leda till stukade fötter och andra olyckor. 

Som första större maratonlopp har Paris Marathon från och med i år tagit bort allt engångsmaterial i vätskekontrollerna. I stället ingick en enklare vätskeväst och en hopvikbar plastmugg i startkitet. Arrangören har nämligen valt att satsa på vattenkranar i vätskestationerna. Löparna har en 160 meter lång sträcka på sig att fylla upp sina muggar eller medhavda flaskor.

Med nästan 60 000 löpare på startlinjen var naturligtvis den stora frågan – kommer det verkligen att fungera?

– Jag tyckte det funkade helt okej. Däremot tog det lite för mycket tid att fylla på vatten, så jag gjorde det kanske lite mer sällan än vad jag hade gjort annars, säger Julia Franzén som sprang loppet för första gången.

Känns det som att det här kan bli praxis även i andra stora maratonlopp?

– Ja, från ett hållbarhetsperspektiv kan det nog bli det. Får de inte in för många klagomål så blir det säkert så att fler lopp tar efter. 

Alla som någon gång har tagit sig an Paris med nummerlapp på bröstet vet vilken upplevelse det är att springa förbi alla sevärdheter under tävlingen. Och det är verkligen en rivstart som löparna bjuds på när de lämnar startfållorna vid Triumfbågen. I rask takt avverkas nämligen ett helt smörgåsbord av kända landmärken som exempelvis Louvren och Notre-Dame.

För Julia Franzén var det inte minst starten av loppet på Avenue des Champs-Élysées och de sista två kilometerna som toppade hennes egen lista av höjdpunkter. Och så klart, det landmärke som framförallt har satt den franska huvudstaden på kartan:

– Eiffeltornet! Så otroligt mäktigt att springa och se tornet under så lång tid.

Parisarna gör dessutom sitt allra bästa för att supporta löparna under tävlingen. Stundvis påminner ljudnivån om en flygvapenövning, inte minst i slutet av tävlingen när deltagarna har lämnat Boulognerskogen bakom sig för att defilera in mot målet på Avenue Foch, gatan som leder fram till Triumfbågen.

– De sista två kilometerna var trångt, men pushen från publiken var enorm, säger Julia Franzén.

Tredje maratonloppet – en fantastisk upplevelse

Det här var Julias tredje maratonlopp. Det senaste hon tog sig an var New York City Marathon.

– Jämfört med New York så är fransmännen något lugnare, men på många ställen var det otrolig pepp!

Överlag så är Julias helhetsupplevelse av Paris Marathon utmärkt. Inte minst gillar hon banan som är förhållandevis lättsprungen. Hon kunde därmed njuta till fullo och ta in allt ögongodis som levererades utmed färdvägen.

– Ett helt fantastiskt lopp. Naturen och sevärdheterna bar oss fram från start till mål!

Har du några tips till andra som funderar på Paris Marathon?

– Ja, jag lever alltid för dagen och utlandsmaraton är så mycket mer än själva loppet för mig. Jag har promenerat mycket dagarna innan, upplevt städerna och ändå kunnat njuta till fullo under loppet. Paris Marathon är som upplevelse definitivt något mer än bara själva loppet.

Maratonlöpning och att föda barn – en jämförelse

Knappast någon maratonlöpare glömmer euforin av att ställa sig på startlinjen, en sinnesstämning som hinner bytas ut mot många andra känslor under den mödosamma vägen mot målsnöret. Men hur förklarar man den här upplevelsen för någon som aldrig har nålat på sig nummerlappen i ett maratonlopp?

Kanske det ändå går att förklara – åtminstone för mammor som har gått igenom en hel graviditet. Här är Julia Franzén egna ord om jämförelsen:

”Att springa ett maraton och att föda barn är två helt olika upplevelser, men känslomässigt finns det en förvånansvärt stark parallell. Båda börjar långt innan själva dagen. Man laddar, planerar, läser på, pratar med andra som gjort det. Dessutom är man både peppad, nervös och förväntansfull. Man vill att dagen ska komma, samtidigt som man undrar om man verkligen är redo.

Sen startar det. Först ganska lugnt – man känner av kroppen, rytmen, andningen. Det går bra. Man tänker: Det här fixar jag. Men ju längre det pågår, desto mer känns det. Steg för steg, värk för värk. Det blir intensivare, tyngre, mer krävande. Runt 30-kilometersmarkeringen, eller när krystvärkarna drar igång, kommer den där klassiska tanken: Hur i hela helskotta hamnade jag här? Varför gör jag det här frivilligt?

Men så hittar man kraft. Ibland från kroppen, ibland från publiken eller partnern, ibland från ren och skär vilja. Sen tvivlar man lite till. Sen hittar man lite mer kraft. Det går i vågor, men man fortsätter.

Och till slut – mållinjen. Medaljen runt halsen eller barnet i famnen. Den där överväldigande känslan av att ha gjort något nästan omänskligt stort. Stoltheten. Lättnaden. Kärleken. Och det märkligaste av allt, det går inte många sekunder innan hjärnan börjar viska:

När gör jag det här igen? När springer jag nästa maraton? Och när får jag föda barn igen?

Det är som om kroppen och själen minns triumfen mer än smärtan. Och kanske är det just det som gör både maraton och förlossningar så magiska – att de pressar oss till gränsen, men också visar oss hur otroligt starka vi faktiskt är.”