Här berättar den brittiska skådespelerskan och sångerskan om sin målsättning i hemmaloppet London Marathon den 26 april, vilka som är hennes favoritskor – och varför hon inte stannar vid vätskestationer.

[BETALT ANNONSSAMARBETE MED BROOKS] Cynthia Erivo, som nominerades till en Oscar för sin huvudroll i filmen Wicked, uppträder just nu och fram till maj på Noël Coward Theatre i London i uppsättningen av Dracula. Där är Erivo inte bara huvudkaraktären Dracula– hon spelar faktiskt samtliga 23 roller. 

I den här intervjun, som sker via videosamtal, pratar hon bland annat om hur hon lyckas få in sina långpass trots sitt hektiska schema – för Cynthia Erivo måste börja sina morgnar med att springa. Erivo siktar nämligen på att springa London Marathon den 26 april – och dagen efter loppet ska hon stå på scen igen.

Efter att ha slagit sin tid från New York City Marathon 2016 (3.57.07) vid London Marathon 2022 (3.35.36), siktar hon nu på ytterligare ett personligt rekord. Hon tränas av den professionella maratonlöparen Erika Kemp, i ett samarbete med Brooks kampanj Shine Under Pressure.

Här berättar Erivo hur hon använder sig av positivt självprat när hon tävlar – och förklarar varför hon inte stannar vid vätskestationerna när hon springer maraton.

Hur hinner du träna för ett maraton, med tanke på ditt schema?

– Jag prioriterar min träning. Är det hemskt? Alla vet att mitt schema börjar med att jag springer på morgonen. Om det inte finns tid för mig att springa på morgonen så har vi inte planerat ordentligt.

– Jag var inbokad för en fotografering för något under helgen. Jag tänkte att ”det här ska ju vara en långpassdag.” Då måste vi lista ut om jag ändå kan få in mitt långpass senare under veckan och samtidigt få till ett löppass samma dag som fotograferingen. Så allt börjar med löpningen – schemat blir inte av om löpningen inte är inkluderad. Alla vet att jag ska springa på morgonen. Och därför måste vi se till att allt vi gör efteråt också har tagit hänsyn till det.

Att prioritera sin träning är viktigt. Varför valde du löpning?

– Det hände lite av en slump. När jag gjorde Purpurfärgen (The Color Purple på Broadway i New York samtidigt som hon tränade för New York City Marathon 2016, reds.anm.) upptäckte jag att löpningen gav mig möjlighet att bearbeta en del av showen. Eftersom min kropp liksom blev karaktären jag spelade, var löpningen ett sätt att återfinna mig själv.

– Så jag har använt löpningen som en sorts meditation, och det har hjälpt mig i mitt arbete genom att förbereda mig för saker. Löpningen har verkligen hjälpt mig att centrera mig. Andra kanske väljer andra sporter eller att ägna sig åt mycket strikt, renodlad meditation – men löpningen är som meditation för mig. Den hjälper mig att lära mig saker, att minnas och att bearbeta saker. Jag har insett att jag återkommer till löpningen hela tiden.

Lyssnar du på musik eller poddar när du springer? Funderar du på jobbet eller är det mer den där tysta stunden för dig själv du vill åt?

– Allt av det där faktiskt. Jag minns när jag var i Grekland för att spela in någonting och bara lyssnade på poddar. Sedan gick jag igenom en fas då jag bara lyssnade på böcker, följt av en fas där jag gjorde en lång spellista som gick på repeat – och tack vare den visste jag ungefär var jag befann mig på mina rundor. Sedan hade jag en period där jag inte lyssnade på någonting annat än typ gatans ljud och min kropp.

– Det beror helt enkelt på vad jag behöver. Ibland behöver jag fokusera och ta reda på vem jag är och liksom ta reda på var jag är i min kropp och i min hjärna. Andra dagar behöver jag bara glömma allt och bara springa. Det är då jag sätter på en låt eller en spellista. Och det finns dagar då jag verkligen är inne i en bok och inte kan släppa taget om den. Så jag kombinerar de två sakerna. Det beror helt enkelt på var jag är för stunden. 

Vilken typ av musik lyssnade du senast på under en löprunda?

– Jag lyssnade på Yebba. Hennes nya album kom precis ut, det heter Jean, och jag har lyssnat på det om och om igen. Och en annan artist som heter Cat Burns. 

– Jag försöker att inte lyssna på musik som håller en viss rytm när jag springer, annars är det så lätt att jag fastnar i det tempot eller att min löpning blir forcerad. Jag tenderar snarare att lyssna på sådant som nästan är motsatsen till mitt tempo.

När du sprang senast i London, 2022, så kapade du mer än 20 minuter av din tid från New York City Marathon 2016. Hur gjorde du det? Och hur är det att bli coachad av proffslöparen Erika Kemp? Är det här första gången du arbetar med en coach?

– Det här är första gången jag arbetar med Erika, men inte första gången jag tränar med en coach. Första gången jag gjorde det var inför New York City Marathon. När jag sprang i London senast så stämde jag av med min coach då och då, men la upp det mesta av träningen själv – jag fick bara några tips den gången. Men att träna med Erika, som jag gör den här gången, är verkligen riktigt häftigt.

– Jag har haft turen att hitta några fantastiska tränare. Det bara föll på plats på ett fantastiskt sätt. Första gången jag sprang ett maraton fick jag verkligen mycket hjälp att lista ut vad jag skulle göra. 

– Hur sänkte jag tiden med 20 minuter i mitt andra maratonlopp? Jag tror att det framför allt handlade om beslutsamhet. Jag visste att jag ville springa snabbare än första gången. Dessutom blev jag placerad bland elitlöparna i London 2022. De sprang sin första mile (1 609 meter, reds. anm.) på typ fem minuter och jag bara hängde på utan att inse att det var så fort de tänkte springa hela loppet. Men jag kände mig riktigt bra så det kändes inte som att jag sprang för fort.

– Under min träning har jag sprungit snabba miles, så när vi sprang så snabbt i loppet kände jag mig riktigt bekväm. Jag tänkte ”åh, vi bara springer – det här är fantastiskt.” Jag försökte hänga med och det gjorde att min tid på den sträckan sjönk. Först när vi passerade halvvägsmarkeringen började jag förstå att vi hade sprungit ganska snabbt. Jag tittade på klockan och såg 1:21 och jag var så förvirrad för jag tänkte ”är det där … det kan inte vara halva?”

– När jag gick i mål och tittade på tiden insåg jag att hade sprungit långt under mitt personbästa. Jag tror att man inte ens märker hur fort man springer med allt adrenalin i kroppen. Allt runt omkring och atmosfären i loppet bidrar också.

– Om din träning har varit bra och du lägger på adrenalin, stämningen och en bra energiplan under loppet så bara flyger du. Och träningen med Erika hittills har verkligen varit underbar. Hon har verkligen hjälpt mig med att lägga upp dessa pass i min träning, för att få ut det bästa av dem. Jag känner mig riktigt, riktigt stark just nu.

Har du något mål inför loppet den 26 april?

– Jag skulle verkligen vilja springa på 3:15, då skulle jag vara väldigt nöjd. Men om jag inte lyckas med det – jag sprang på 3:35 förra gången – skulle jag också vara väldigt nöjd om jag springer på 3:30 eller 3:25. Men 3:15 är typ målet.

Har du några favoritskor som du springer i just nu?

– Jag måste visa dig dem! Det känns som om jag springer på fjädrar med dem. Jag känner mig som en nörd. Jippie! Vänta. Jag måste hämta dem.

(Erivo springer utanför kameran för att hämta sina skor.)

– Det är dessa. Det här är Brooks Hyperion Max. De är så bekväma. Det är som att gå på moln. Jag springer på framfoten, men om du landar på hälarna ger de ändå tillräckligt med stöd för att du inte ska slå i för hårt. De är väldigt sköna att springa i. Om det är de här skorna jag springer loppet i vet jag inte ännu, men de har varit så bra att träna med.

– Jag känner mig så komfortabel i dem. Jag har redan sprungit mile efter mile i dem – i morse sprang jag 12 miles (cirka 19 kilometer, reds. anm.). De är mycket sköna att springa i, verkligen superbekväma. Det här är mina favoritskor.

Vad har du för måsten när det gäller utrustning när du står på startlinjen?

– Ett måste är ett midjebälte eller en löparväst som jag kan bära mitt vatten i. Jag vill inte stanna för att dricka – jag gillar att ha med mig mitt vatten och all min utrustning. Så jag har min energi i fickorna på min väst, och jag kommer att ha någon slags vätskeblåsa med mig när jag springer. Jag vill inte stanna på vätskestationerna för jag vet inte hur man gör, jag vet inte hur man springer med en mugg vatten som man sedan ska kasta. Så jag använder bara en vätskeryggsäck eller en mjuk flaska och sedan är jag redo att köra.

Jag skulle precis tipsa dig om att använda nypmetoden med pappersmuggar, men jag tror att London kanske använder plastmuggar? Ska du springa med något särskilt tema målat på dina naglar?

– Jag kan inte måla något tema på naglarna eftersom jag ska stå på scenen dagen efter. Men jag önskar att jag kunde göra det. Jag kanske kan byta dem samma dag … det skulle vara ganska trevligt. Jag ska nog se om jag kan göra det.

Hur överför du ditt självförtroende till löpningen? Är det samma sorts självförtroende som när du står på en scen eller framför kameran?

– Jag tror att det handlar om att bara börja där du är och att sedan arbeta dig framåt dit du ska. Men jag ser på det på samma sätt som när jag står på scen. Jag känner mig trygg i att kunna gå från en sak till en annan och bara ta det som det kommer, steg för steg – och det hjälper mig. Det är också så jag tar mig an mina träningspass.

– Jag pratar alltid med mig själv under mina löprundor: ”Det är bara en mile kvar. Vi gör bara nästa mile. Och när vi är klara med den så ska vi ta en lugn mile. Det klarar vi.” Så jag pratar mig i princip igenom det här, som en kommentator om min egen löpning. Så när jag har sprungit tio miles känns det som att det har gått väldigt, väldigt lätt eftersom jag har kunnat coacha mig själv igenom dem.

– Det är inte som att ta en enda, stor tugga av något – mer som att ta en liten bit i taget. Så brukar jag också arbeta på teaterscenen, med film eller en konsert. Det är en låt i taget. Du vet att du klarar av att göra en liten del – och sedan kan du göra en liten del till.

– När någon säger ”jag vet inte om jag kan springa, jag är ingen löpare” så frågar jag ”sprang du två minuter i dag? Bra. Du sprang två minuter. Två minuter är lång tid. Två minuter är lång tid att röra sig, särskilt om du har haft en lång dag och suttit stilla. Så, bra jobbat. Lägg till ytterligare två minuter i morgon. Och sedan ytterligare två minuter nästa dag.” Det är nog så jag själv gör, och det är så jag skulle hjälpa andra att komma i gång också.

Jag tror att vi löpare generellt är för hårda mot oss själva. Jag gillar att du är din egen hejarklack i det här, typ: ”Du kan klara det, vi kommer greja det här.”

– Ja, man tar ett steg i taget. Det är som när man kommer i mål efter ett lopp eller ett pass och tänker: ”Jag klarade det. Klart.” Det är underbart. Man tillåter sig själv att bli överraskad av sin egen prestation och sedan får man addera det till självförtroendemätaren eftersom det var ytterligare en av alla saker du inte var säker på att du kunde göra, och nu vet du att du kan det. Du klarar det. Och nästa gång vet du att du har klarat det förut. Så gör det igen.

Betyder London Marathon mycket för dig?

– Det är hemma. Jag är född och uppvuxen här. Första gången var verkligen speciell, men att få göra det en andra gång samtidigt som jag står på scen här för första gången på länge … det känns som att många cirklar sluts här och nu.

– Det är också något särskilt med London Marathon – det har en atmosfär som inte riktigt liknar något annat lopp. Just det överraskade mig verkligen sist jag sprang här. Man får stöttning hela vägen. För varje steg på vägen mot mål så är det någon som står där och hejar. De står utanför pubarna, utanför sina hus, på broarna … folk är verkligen ute på gatorna. Det är en så underbar atmosfär. Det är verkligen speciellt. Att vara här efter all galenskap jag gått igenom de senaste åren och liksom få toppa det med att springa maraton är verkligen speciellt.

Från: Runner’s World US

Fakta Cynthia Erivo
Cynthia Onyedinmanasu Chinasaokwu Erivo, född 8 januari 1987 i Stockwell i London, är en brittisk skådespelerska och sångerska. Hon har nominerats till priser som Emmy, Grammy, Oscar och Tony. I fjol nominerades hon till en Oscar för huvudrollen i filmen Wicked.